Forntida grekiska anekdoter

Forntida grekiska anekdoter är smarta och lärorika, eftersom de erbjuder skratt genom att uttrycka den antika grekiska andan i sin mest graciösa form och samtidigt undervisar de genom att lyfta fram tidens principer, värderingar och moral.

Anekdoter är inte koncentrerade i en specifik gammal text. De är utspridda i verk av Plutarchos, i biografierna av Diogenes av Laertius,  i antologin av  Stobaeus, i Hierocles skämt osv.

De har välkända historiska figurer såväl som vanliga människor. Vi skiljer intelligensen (som ibland blir sofistikerad), den humoristiska behandlingen av situationer, de gamla grekernas mentalitet och idéer.

De flesta av dem kommer från 4: e århundradet f. Kr. då ordet "stort skratt" myntades, vilket innebar upptäckten av den roliga sidan även i de allvarligaste händelserna i livet.
Här är några av dem:

• ✔ Någon sa en gång till Diogenes: "Dina landsmän har dömt dig till exil", och den stora filosofen svarade: "Jag har också dömt dem att stanna i sitt eget land!"

Du tronar på minnen... Kap 3

 

3. Studentlivet i Grekland: 1977-1979

 

Universitetsstudierna gick bra. Under vårterminen 1977 var jag redan på tredje året och enligt planerna skulle jag ta min examen under 1978.  Denna termin valde jag att läsa en kurs i ”Regionalekonomi”. Jag var en av få studenter som följde kursen och hade nära kontakt med vår professor. Kursen var ganska intressant och det kändes bra när min professor berättade om Torsten Hägerstrand, en välkänd professor från Linköpings Universitet, som var en av de bästa inom ämnet. Hägerstrand och några kulturgeografer hade utvecklat en hel ny skola om tidsgeografin.

I makroekonomikursen hade vi en hängiven Keynesianskt professor. Keynesianismen var ju den dominerande skolan inom nationalekonomin då, där en expansiv finanspolitik var nödvändig för att öka sysselsättningen. Professorn berättade bland annat om att denna skolas uppkomst härstammandes egentligen av Stockholmsskolan, eftersom idén utvecklades vid Handelshögskolan under den stora depressionen på 30-talet. Jag minns faktiskt att en studentkamrat, som var född i Tyskland och hans föräldrar arbetade fortfarande där, blev lite sarkastisk och påpekade att det var just Hitler som tillämpade teorin i verkligheten och professorn blev ganska irriterad! Men Keynesianismen tillämpades också i Sverige, svarade professorn och där gick det alldeles utmärkt! Andra studentkamrater nämnde då mitt namn, eftersom förmodligen var jag den bäst lämpade att tala om Sverige. Under rasten hade jag ett trevligt samtal med professorn och han tyckte att det var ett klokt beslut att flytta till Sverige för fortsatta studier.

Linguaphonecertifikat

I mars fick jag mitt svenska Linguaphonecertifikat. Jag minns att jag examinerades på en del grammatik, ordföljd, samt att jag fick skriva en uppsats om minst tre sidor om Sverige, utan lexikon. Examinationen ägde rum på Linguaphones huvudkontor i Aten.
Min uppsats handlade om var jag ville bo och varför. Jag skrev att jag ville bo i Karesuando och leva i lugn och ro, tillsammans med samer och deras renar i den fria och kalla Norden, bort från Atens kaos och föroreningar och jag avslutade med ”Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden”. Några veckor senare kom certifikatet från London, i ett A3 format, tillsammans med alla fel som hade rättats av någon svensklärare. Det var förstås en hel del fel, men förmodligen tyckte de om min underbara text. Däremot hade jag färre fel på grammatiken och ordföljden.

Det bör påpekas att jag aldrig har haft någon svensklärare att hjälpa mig med mitt uttal. Att lära sig svenska själv när man redan har fyllt 20 år, i ett främmande land, var inte så enkelt. Fortfarande har jag lite svårt med att uttala ”å” och ”o” helt korrekt, trots att jag vet hur orden med sådana vokaler skrivs. Å andra sidan missar jag sällan ”ordföljden” i långa meningar, och startar aldrig en mening med ”Vilken/vilket”, såsom det slarvas regelbundet i Sverige nuförtiden.

Brevet till Uppsala universitet

Trots att jag hade knapp ett och ett halvt år kvar av mina studier, bestämde jag mig att skriva ett brev till Uppsala universitet, på svenska, och fråga vad som krävdes för att gå på forskarutbildningen i Nationalekonomi. Jag berättade förstås en del om mig själv och att jag hade ett stort intresse av att studera i Sverige. Jag hade säkert en hel del fel i brevet, trots att det tog mycket tid att formulera det så korrekt som möjligt. Jag skickade även en kopia av mitt Linguaphonecertifikat, samt mina godkända kurser från Handelshögskolan och hoppades att de skulle ta mitt brev på allvar.

I mitten på maj 1977 fick jag ett stort kuvert, med en hel del information på engelska, samt ett brev på svenska, av nationalekonomiska institutionens dåvarande assistent Anders Kristoffersson. Anders skrev bland annat att ”Det känns ovanligt att kunna besvara ditt brev på svenska…”, eftersom de hade ju all information på engelska som de brukade skicka till utländska studenter. Han svarade att: givet att jag fick uppehållstillstånd, att jag var klar med examen från Handelshögskolan samt blivit godkänd på den sista terminens två påbyggnadskurser i nationalekonomi i Uppsala, skulle jag antas på forskarutbildningen! Han nämnde ingenting om kravet på svenska språket och jag trodde att Linguaphonecertifikatet var tillräckligt.

En nationalekonomikurs

Under höstterminen 1977 började jag mitt sista år. Då hade vi en kurs i ”Internationell ekonomi” som bland annat handlade om Heckscher-Ohlin, dvs den mest erkända modellen inom Handelsteorin. Bertil Ohlin hade just fått Nobelpriset samma år för denna teori.
Min professor hade hört av sina kollegor att det var en student i klassen som var intresserad av Sverige och kunde svenska. Några dagar efter det blev känd att Bertil Ohlin fick priset, frågade han vem den ”svenska” killen är. Jag blev faktiskt lite rädd och lyfte armen försiktig. Han frågade då om jag kunde översätta en svensk artikel av Eli Heckscher från 1919, som enligt några nationalekonomer, där fanns grundidén till deras modell. Jag svarade kanske, men det kan bli mycket svårt med en så pass gammal text. 

Efter lektionen gick vi till hans kontor och han visade mig artikeln som var publicerad i Ekonomisk Tidskrift under titeln:  ”Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen. Några teoretiska grundlinjer”. Jag ägnade många timmar åt den eftersom mitt svensk-grekiska lexikon saknade många viktiga ord. Till sist bestämde jag mig att skriva en kort sammanfattning av de delarna jag förstod. Han blev nöjd ändå och tackade för mitt arbete och jag belönades med ett bättre betyg på kursen! Samtidigt insåg jag att min svenska låg på en elementär nivå.

Telegram till Nikos & Barbro

I början av februari 1978 fick jag veta av vår vän Tassos att Nikos skulle gifta sig med Barbro i Stockholm. På den tiden i Grekland, om man inte kunde gå på ett bröllop, brukade man skicka ett telegram med gratulationer. Jag bestämde mig att göra likadant även till Nikos i Sverige.

En dag när jag var i centrala Aten, gick jag till den grekiska telemyndigheten (OTE) för att skicka telegrammet. Samtidigt ville jag imponera främst på Barbro, att jag hade lärt mig en hel del svenska, och bestämde mig för att skriva texten på svenska. Men, vad skall det stå? Ordet ”grattis” existerade inte i min gammaldags svenska bok. Jag kunde ordet ”gratulation” och ”gratulationer”, men det borde finnas med någonting mer, fast inte så mycket text, eftersom telegrammen var dyra då och bekostades per antal tecken. Inte heller hade jag den svenska boken med mig för att få lite hjälp, men jag kom ihåg en del fina adjektiv som borde stå före ”gratulationer”. Då bestämde jag mig att skriva ”Hjärtliga gratulationer”. När jag fick veta att det inte kostade mycket mer upp till 50 tecken, skrev jag ”Hjärtliga gratulationer på era bröllop. Hoppas trevligt liv”. Jag minns att jag skrev tydligt på ett papper för att hjälpa receptionisten med bokstäverna. Barbro blev riktigt rörd, fick jag veta senare av Nikos. Hon har sparat det och fortfarande påminner hon mig om när de ringde från Televerket för att läsa upp telegrammet.

Sverige och flickvännen

Under våren 1978 gick jag med min flickvän på ABBAs filmpremiär, ”The movie”. Filmen och musiken var fantastisk, tyckte vi. Efteråt gick vi på en kafeteria och började prata om ABBA och Sverige. Min flickvän visste förstås att jag lärde mig svenska och planerade åka till Sverige, men hon var säker på att snart skulle jag bli vuxen och ändra mig. Hon berättade för mig att min mamma hade pratat med henne för att försöka ändra mig och stanna i Grekland. Mina argument för Sverige hjälpte inte.

Efter en liten hetsig diskussion ställde hon en direkt fråga till mig: ”Älskar du Sverige mer än mig”? Och utan att tänka, svarade jag direkt, ”kanske”. Hon blev förkrossad och började gråta. Jag försökte förgäves lugna ner henne om att hon också kunde åka med mig till Sverige efter studierna, men utan framgång. Att älska ett främmande land framför sin flickvän tolkade hon som om jag aldrig hade älskat henne och att jag tänkte egoistiskt bara om mig själv. Hon lämnade kafeterian gråtandes och vår kärlek tog ett sorgligt slut denna kväll. Naturligtvis blev jag också ledsen, men samtidigt kände jag mig lite befriad ändå, eftersom ingen kunde hålla mig kvar till Grekland längre!  

Sommaren 1978

I början på sommaren kom Barbro och Nikos till Grekland på semester. Det var första gången jag mötte Barbro. Jag fick en t-shirt av henne där det stod ”Sverige ät mer gröt” som jag hade på mig nästan varje dag. Barbro var så glad när vi satt ute på en taverna och jag övade svenska med henne, medan Nikos berättade om Sverige till Tassos. Det var en oförglömlig sommarkväll. 

Ett par veckor senare åkte jag till Cambridge för att läsa engelska. Det var en trevlig upplevelse att umgås med studenter från olika länder. Där köpte jag bland annat ett större engelsk-svensk-engelskt lexikon.
När jag kom tillbaka till Grekland var det dags att ta de tre sista tentamina jag hade kvar. Jag ville ju bli färdig med min examen och flytta till Sverige. Men om jag hade klarat av alla tentamina var jag tvungen att avbryta mitt uppskov från militären, som jag hade fått på grund av studierna. Jag hade ingen lust att göra lumpen i nästan två år. Så jag klarade bägge prov jag tog, och lämnade det sista för februari perioden. Samtidigt började jag deltidsarbeta för att ha lite inkomst i Sverige.

Söka uppehållstillstånd

Under hösten gick jag till ambassaden och sökte uppehållstillstånd i Sverige. Jag ville vara ute i god tid och flytta dit så fort jag var klar med min sista tentamen. Jag fick alla blanketter av sekreteraren, som faktiskt kom ihåg mig från mitt tidigare besök. Vi växlade några korta meningar på svenska och hon blev imponerad. Jag visade henne svaret från Uppsala universitet samt mitt Linguaphonecertifikat.
Men, för att man skulle få uppehållstillstånd för studier krävdes bland annat att jag hade en klar finansiering, till exempel något bankkonto som täckte ca 4-års uppehälle. På den tiden krävdes det ca 350 dollar per månad, över 9-månader per år, dvs ett mycket stort totalbelopp. Givetvis hade jag inte det. Hon tipsade att kanske någon annan närstående kunde hjälpa till på något sätt.

Jag minns hon visade ett dokument från Invandrarverket där alla månadskostnader specificerades. Utöver de vanliga, hyran, elektricitet, mat, transport och kläder, fanns ytterligare två poster, ”två biobiljetter” samt ”en LP-skiva”. Jag blev lite irriterad och sa till henne på grekiska: ”Jag tänkte inte gå på bio och inte heller köpa en LP-skiva varje månad! Kan vi inte ta bort det från listan och överföra lite mindre pengar”? Hon svarade artigt att om myndigheten har bestämt så, det är bara att acceptera. Samtidigt påpekade hon att jag kommer att bli tokig i den långa, mörka och kalla vintern i Sverige utan bio eller musik! Där fick jag min första läxa om vad en svensk myndighet kan göra med ens privata liv. Jag tackade för det, blev lite ledsen förstås och lovade att återkomma och lämna in ansökan.

Jag pratade med min familj om detta. Det var ju omöjligt att hitta ett fyra-årsbelopp och spärra det i ett speciellt konto. Mamma var hemmafru och pappa var offentlig anställd, med varken hög inkomst eller besparingar. Jag hade även en mindre bror som gick i gymnasiet och vi bodde i en hyreslägenhet.

Pappa var rakryggad och korrekt i hela sitt liv. Han var faktiskt mycket rädd att han skulle straffas om han inte uppfyllde det han skulle intyga på heder och samvete. Jag lugnade honom och sa att detta var en ren formalitet som han inte behövde bry sig om. I värsta fall skulle mitt uppehållstillstånd i Sverige inte förnyas och då skulle jag lämna landet. Samtidigt lovade jag honom att jag skulle göra allt möjligt för att klara mig med forskningsbidrag. Till sist övertygade jag honom att skriva på ett intyg där han lovade att försörja mig varje månad.

Hans intyg översattes officiellt på svenska, och några dagar senare återvände jag till ambassaden där jag lämnade min ansökan. Sekreteraren tog emot den och alla handlingar och jag hoppades på det bästa.

I början av 1979 ringde den svenska ambassaden och berättade att Invandrarverket avstyrde min ansökan. Anledningen till det var att jag saknade tillstånd av den grekiska centralbanken som skulle tillåta min pappa överföra utländsk valuta till Sverige. Även Nikos berättade för mig att andra greker som hade sökt uppehållstillstånd hade samma problem på grund av valutarestriktionen som rådde då.

Jag gick då med min pappa till den grekiska centralbanken och sökte tillstånd. Även där skulle min pappa intyga att, som offentlig anställd, hade han en fast inkomst och beloppet skulle sättas på ett speciellt konto i centralbanken som sedan skulle överföras till mitt konto i Sverige. Ett par veckor senare fick vi tillståndet från centralbanken och jag gick tillbaka till ambassaden.

Medan jag väntade vid receptionen, märkte jag att sekreteraren pratade på svenska med en äldre stilig man. Sekreteraren berättade för honom någonting om mig, eftersom han vände sig mot mig och presenterade sig: ”I am Ivar Öhman, the Ambassador”. Sedan fortsatte han på engelska att sekreteraren hade pratat med honom om mig och plötsligt frågade han mig: ”Kan du svenska”? Jag svarade direkt, ”ja, lite grand”. Han frågade hur jag lärde mig svenska och om jag hade köpt min dunjacka jag hade på mig i Sverige. Jag svarade att jag aldrig varit i Sverige, att min vän Nikos köpte jackan där och att jag lärde mig svenska via Linguaphone. Sekreteraren som stod bredvid visade honom certifikatet. Hans ansikte lystes upp. Samtidigt överlämnade jag till sekreteraren det saknade intyget från centralbanken.

Han vände sig då till sekreteraren och bad henne att göra alla handlingar i ordning och skicka det till Invandrarverket som express ambassadpost. Sedan tittade han lite på mig, klappade han på min rygg och sa att de skulle överklaga beslutet och att det kommer att ordna sig. Jag tackade dem för deras vänlighet, med ett uttryck jag hade lärt mig i kursen: ”Jag är oerhört tacksam för er vänlighet” och gick hem.

Efter ca tre veckor ringde ambassaden igen. Jag var inte hemma då, det var min mamma som svarade i telefon. Sekreteraren berättade för henne att jag beviljades uppehållstillstånd och jag borde åka till ambassaden med mitt pass för att få det stämplat. När jag kom hem senare på kvällen, berättade min mamma den underbara nyheten.
Dagen efter, tidigt på morgonen åkte jag dit. Sekreteraren märkte förstås att jag var mycket glad. Hon sa att ambassadören hjälpte till, eftersom han uppfattade mig som seriös, målmedveten och Sverigevän och dessutom blev han fascinerad eftersom jag hade lärt mig svenska själv.

Samtidigt hade hon några goda råd att ge mig. Jag borde försöka koncentrera mig på studierna, umgås mycket med svenskar på universitetet och vara extra försiktig med grekerna i Uppsala. Jag frågade varför. Hon nämnde bara att flera år tidigare, under diktaturen, blev det en del slagsmål mellan vänster- och högerfolk i Uppsala och fortfarande var läget spänt där. Jag tackade för råden och lovade att jag skulle hålla mig borta från det, precis som jag hade gjort under mina studier i Aten.

Några dagar senare fick jag veta att jag inte kom in i ”College d’ Europe” i Belgien. Jag hade nämligen sökt om en plats för att studera EU:s ekonomi. Jag låg på en bra reservplats men det garanterades inte att jag skulle få den. Men jag brydde mig inte, jag skulle åka till Sverige! 
 

Dagens roliga historia

 

Indianen och meteorologerna

Sommaren är slut och indianerna går till stammens trollkarl som brukar förutsäga vädret för den kommande vintern.

Han tänker en stund och berättar för dem att vintern kommer att bli mycket kall!

Hela stammen går då till nästa kulle och hugger ner alla träd för att klara den hårda vintern. 

Tiden går men vädret är fortfarande milt. Indianerna går tillbaka till trollkarlen och han upprepar samma sak, att vintern kommer att bli väldigt tung!

Stammen går sedan till den längre kullen och hugger ner alla träd för att komma igenom den mycket hårda vintern. Tiden går, julen närmar sig men solen skiner och vintern är osynlig.  Indianerna går återigen tillbaka till trollkarlen och undrar om han har gjort fel. Nej svarar han, vintern kommer att bli för tung!

Indianerna blir oroliga och hugger ner all ved de hittat. 

Samtidigt blir trollkarlen osäker på sin egen prognos och går ner till staden för att höra meteorologernas åsikt!

Meteorologerna svarar att han borde åka till fjällen så fort som möjligt och hugga ner en massa ved eftersom det blir den värsta vintern någonsin!

- Och hur vet ni det killar, frågar han?

- Jo, indianerna har redan huggit ned en massa träd, svarar meteorologerna!

P.S. Trollkarlen är Jens Stoltenberg, stammen är det socialdemokratiska partiet, meteorologerna är USA, ved är NATO-utgifter, och vintern är Ryssland...

Har Macron blivit en ny de Gaulle?

 Har Macron blivit en ny de Gaulle?

"Låt oss inte dras in i kriser som inte är våra", var Frankrikes president Emmanuel Macrons vädjan till européerna förra veckan. Macrons uttalande upprörde många i Europa och på andra sidan Atlanten. Men de som upprördes mest var de östliga och baltiska länderna i EU. Dessa länder är oroliga över en eventuell splittring mellan Frankrike och USA vad gäller Kina och Taiwan, någonting som kan spilla över till Ukrainas eniga stöd.

Men, vad sa Macron? Egentligen ingenting nytt! Det var samma sak som den store franske presidenten Charles de Gaulle sade för mer än 50-år sedan. Han följde de Gaulles och även Mitterrands logik gällande den "tredje polen", Europa borde utveckla sin egen strategiska linje och förkasta den rådande logiken i blocken, att exempelvis följa i punkt och pricka den amerikanska agendan. Macron är naturligtvis pressad på hemmaplan av strejker och vill återvinna en del röster bland vänster- och Le-Pens sympatisörer som inte är särskilt förtjusta av att USA styr och ställer även i Europa.

Macron har inte glömt hur USA lyckades roffa åt sig det stora militära kontraktet som Frankrike hade vunnit i Australien för ett par år sedan. Han är säkert irriterad över de väldiga subventionerna som USA kommer att betala endast den inhemska industrin i den nya klimatomställningen som naturligtvis kommer att drabba den franska och europeiska industrin. Till sist känner Macron att Amerika är en supermakt på reträtt under de kommande åren. Och det är just detta som är problemet, eftersom hela det internationella sammanhanget har förändrats. Regionala makter växer fram och höjer sina huvuden, vilket bevisas även av Saudiarabiens avståndstagande från USA. 

Samtidigt har den starka fransk-tyska alliansen blivit svagare idag. Berlin fruktar förstås att Washington, i händelse av ett krig mellan Kina och Taiwan, kan införa ännu hårdare sanktionspolitik mot Kina, vilket kommer att äventyra Förbundsrepublikens välstånd, med oundvikliga konsekvenser för den interna samhällsordningen. Den tyska industrin har redan drabbats av sprängningen av Nordstream. Men Tyskland har inte det geopolitiska kapitalet att frigöra sig från USA och stödja Macrons uttalande. Och Macron vet det förstås och det bekymrar honom. Han vet att Berlin inte vill fjärma sig från den starka polsk-baltiska fronten som är så filo-amerikansk.

de Gaulle var övertygad om att USA bluffade med sina guldreserver och lyckades knäcka Bretton Woods systemet och dollarsdominans. Guldreserverna visades sig vara otillräckliga för att stödja dollar. Att dollarn ändå blev den dominerande världsvalutan fram till idag kan amerikanerna tacka Saudiarabien framför allt när oljan bestämdes att prissättas i dollar. Macron är kanske orolig när han ser att t o m Saudiarabien idag accepterar andra valutor, som yuan, rupies, eller Real.

Macron glömmer inte heller att de Gaulle blev upprörd över president Kennedy som hade hotat Chrusjtjov med kärnvapenkrig mot Kuba, utan att ens konsultera med övriga NATO medlemmar. Som bekant lämnade de Gaulle NATO och det tog mer än 20 år att åter bli medlem, under särskilda villkor.

Innebörden av Macrons uttalande tyder på att Frankrike inte kommer att skicka militär hjälp till USA i händelse av krig mellan Kina och Taiwan. I värsta fall, kommer Macron att hota med att lämna NATO, precis som de Gaulle gjorde det och många fransmän fortfarande önskar. Och en sådan handling verkar inte kunna erbjuda räddning till ett Europa som går igenom ett av de värsta krisögonblicken i sin senaste historia.

Vi får inte glömma att det internationella systemet har styrts av en rad hegemonier och valutor– holländska, spanska, franska, engelska och amerikanska. Varför kan inte Europa befria sig egentligen från den nuvarande amerikanska hegemonin och skapa sin egen hegemoni, oberoende från den kinesisk-amerikansk-ryska?

Dagens roliga historia...

Takis och Karina flyger till Australien på två veckors semester för att fira 40-årsjubileum. 

Plötsligt kommer kaptenen över högtalarna: ”Mine damer och herrar, jag är rädd att jag har mycket dåliga nyheter... Våra motorer har stannat och vi ska försöka nödlanda. Som tur är för oss ser jag en okänd ö nedanför oss och vi kommer nog att lyckas landa på stranden.
 
Det dåliga är att det kommer att vara väldigt svårt till omöjligt för dem att någonsin hitta oss och vi kommer att behöva bo på ön för alltid”

Tack vare besättningens skicklighet landar planet säkert på ön. Efter en timme vänder sig Takis till sin fru och frågar:
"Karina, har vi betalat av American Express-kortet?"
"Nej, älskling", säger Karina till honom.

Takis frågar sedan:
"Karina, betalade vi vårt MasterCard?"
"Å nej! Förlåt. Jag glömde att göra det", säger Karina.
"Låt mig fråga dig en sista sak, Karina. Kommer du ihåg om du betalade av ditt Visa den här månaden?
"Förlåt Takis", säger Karina gråtande, "men jag hann inte betala det heller".

Takis tar tag i henne och ger henne den största kyssen på 40 år! Karina drar sig undan och frågar honom nyfiket:
"Vad var det där?"
Och Takis svarar: Vi blir räddade! De kommer att hitta oss !!!

Du tronar på minnen... Kap 2

2. Lära sig svenska: 1974-1976

 

Universitetslivet började under september 1974. Demokratin hade just kommit tillbaka och studenterna som inte kunde protestera som alla andra europeiska studenter under 1968, fick sin chans att göra det. Och det blev för mycket, främst av de lite äldre studenterna. Vi hade knappast några riktiga kurser utan avbrott, eftersom allt präglades av vardagliga studentprotester, strejker, studenträttegångar mot professorer som hade samarbetat med diktaturen och slagsmål med polisen.

Parallellt med mina studier läste jag även franska i Franska Institutet i Aten eftersom min pappa ville att jag skulle fortsätta med mina studier i Frankrike. För att klara av allt detta, var jag tyvärr tvungen att ge upp fotbollen. Men varje söndag satt jag på läktarna och följde antingen Olympiakos hemmamatcher, eller det sympatiska Panionios i Nea Smyrni där jag bodde.

Sverigekänslorna fanns förstås kvar. Jag hade lite brevkontakt med min gode vän Nikos som hade flyttat till Stockholm, men ingenting mer. Jag följde återigen Åtvidabergs matcher i Europa, men endast via sporttidningar. Igen blev jag imponerad av att laget lyckades komma fram till kvartsfinal där de förlorade mot Barcelona.

Sverige vecka i biografen

Första året på Handelshögskolan gick ganska bra. Under höstterminen 1975 började jag läsa på andra året med inriktning Nationalekonomi, eftersom den var intressantare jämfört med Företagsekonomi. Där valde jag bland annat en av tre frivilliga kurser, “Ekonomiska System”. Läraren, som hade varit i universitetet i Oslo, var mycket lyrisk om den skandinaviska modellens överlägsenhet jämfört med kapitalismen och socialismen. Men att hävda detta under en tid där många studenter var starka vänsteranhängare, gick knappast hem. För mig å andra sidan, som hade haft ett visst embryo om Sverige sedan flera år tidigare, var det underbart att höra.

Efter demokratins återkomst i Grekland, släppte Sverige sina “kulturella” sanktioner som hade införts under diktaturen och nu kunde man exempelvis se på svenska filmer. Under hösten 1975, visades bland annat en del svenska filmer i en biograf i Aten, som låg ganska nära Handelshögskolan. Det var två filmer av Ingemar Bergman, “Tystnaden” och ”Viskningar och Rop”, två av Vilgot Sjöman, ”Nyfiken gul” samt ” Nyfiken Blå”, och Bo Widerbergs ”Ådalen 31”. Recensenterna talade förstås om Bergmans stora mästerverk och Sjömans politiskt provokativa verk. 

Jag höll med efter jag hade sett de första fyra filmerna. Samtidigt tyckte jag att Bergmans filmer var “för tunga” och blev faktiskt ganska trött och lite besviken, någonting jag inte vågade berätta om för mina vänner. Jag ville helt enkelt slippa deras kritik att jag inte var kapabel att förstå dessa mästerverk.

Dagen innan de visade “Ådalen 31” läste jag en recension i en tidning i hobbyrummet på Handelshögskolan där vi bland annat satt och spelade schack, om just denna film. Recensenten berättade om den sanna och gripande historien, om den svenska arbetarklassen, samt om vad filmen betydde för Sveriges politiska utveckling som följde efter “Ådalen 31”. Han avslutade sin recension med att uppmana folk att gå och titta på den. Jag var både trött och pank av de andra filmerna. Men, jag bestämde mig till sist att gå på bio och bad om lite pengar av min mamma.

Filmen var underbar! Det var inte bara den sanna berättelsen om skotten mot strejkade demonstranter, utan även den stora kontrasten mellan den sköna naturen och fattigdomen. Det var många scener som fastnade hos mig, som exempelvis när strejkbrytaren plåstrades om hemma hos strejkande pappan. Och det var oerhört rörande när mamman som tvättade ute på gården informerades av den äldste sonen som kom springandes, om att de sköt pappan till döds. Förmodligen är denna film skälet till att jag flyttade till Sverige.

Det var ganska kallt och mörkt när jag lämnade biografen och jag bestämde mig att gå hem, ett avstånd på minst en mil. Tusen tankar gick i mitt huvud under den långa promenaden. Ljudet från fabriksskorstenar i filmen ekade länge i mitt huvud. När jag kom hem frågade min mamma mig om någonting hade hänt, eftersom jag såg ganska konstig ut. Jag lugnade henne och gick och la mig. Jag sov inte så mycket denna natt och tänkte bara på filmen. Dagen efter åkte jag direkt till svenska ambassaden istället för Handelshögskolan.

Besök på svenska ambassaden i Aten

På den tiden behövde man inte boka tid med ambassaden. Yttre dörren på bottenvåning var dock låst och jag ringde för att komma in. De frågade vad jag ville och jag var tvungen att ljuga för att släppa in mig. Jag sa att jag var student och gjorde ett arbete om den svenska modellen och ville ha lite information om Sverige.

De öppnade och jag gick upp till andra våningen. Sedan pratade jag med sekreteraren på grekiska. Hon var ganska vänlig och villig med att svara på mina frågor. Det var hon som visade mig på kartan var Åtvidaberg ligger. Jag fick en del material på engelska, utgiven mest av Svenska Institutet. Jag frågade henne om det fanns någon möjlighet i Aten att lära sig svenska. Hon svarade att året innan öppnades den Svenska Skolföreningen i Aten som bland annat undervisade svenska, men endast för barn vars föräldrar arbetade i Grekland och hade svenska som modersmål. Hon rekommenderade istället att jag skulle pröva med självundervisning, typ ljudkassetter från Linguaphone. Jag tackade för all hjälp jag fick och promenerade mot Linguaphonekontoret som låg i centrum, ett par kilometer bort.

När jag kom fram dit, berättade jag för sekreteraren vid receptionen att jag ville lära mig svenska. Jag minns hon skrattade ganska högt och frågade mig varför i hela friden ville jag lära mig svenska. Så länge hon hade arbetat där, hade ingen annan frågat om svenskkurs. Vidare sa hon att om jag kunde engelska var det lika bra, eftersom alla svenskar kunde ju engelska och inte behövde imponera på svenska tjejer när de skulle komma på semester till Grekland nästa sommar! Jag blev riktig irriterad, jag höjde rösten och sa till henne att jag var intresserad av att lära mig svenska och om hon inte ville hjälpa mig ville jag prata med hennes chef. Samtidigt visade jag alla papper jag hade just fått av svenska ambassaden och det var ambassaden som rekommenderade Linguaphone. Då förstod hon att jag menade allvar, bad om ursäkt och sa att de inte hade svenska i Aten, utan de borde beställa via huvudkontoret i London istället.

Linguaphonekurs i svenska

Det blev så och några veckor senare kom det dyra paketet som jag hämtade på postkontoret. Glädjen och spänningen när jag öppnade paketet var förmodligen högre jämfört med när jag, som barn, öppnade julklapparna. Där fanns fyra ljudkassetter med alla lektioner inspelande, en textbok, en liten grammatikbok samt ett litet svensk-grekiskt lexikon.

Försiktigt öppnade jag textboken och satte första bandet på bandspelaren. Från en mycket långsam och varm manlig röst hördes: “Lektion 1: Nu skall vi lära oss svenska. Jag heter herr Lind…” Jag försökte förgäves följa rösten genom att titta på textboken som var en halvsida lång. Nej, jag hängde inte med efter andra raden. Efter en stund blev en kort paus och sedan hördes “Lektion 2”, och då förstod jag att den första lektionen var avslutad.

Detta var ju andra gången jag hörde någon prata svenska. Första gången var på Ingemar Bergmans filmer och det var nästan omöjligt att höra tydligt Ingrid Thulins eller Harriet Anderssons röster. Då var jag koncentrerad på de starka scenerna och själva handlingen och inte brydde jag mig om språket. Det fanns ju undertexter på grekiska.

Jag vände bandet tillbaka och försökte hänga med. Det blev marginellt bättre eftersom jag bara kunde följa de två första meningarna: “Nu skall vi lära oss svenska. Jag heter herr Lind”. Sedan var det omöjligt, rösten gick så fort tyckte jag. Återigen, var jag tvungen att vrida bandet tillbaka och starta om från början. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade detta på varje lektion. En gång protesterade min syster, som ägde Grundig-bandspelaren. Hon var orolig att apparaten och även bandet skulle gå sönder om jag upprepade det så många gånger. Jag lugnade ner henne, eftersom Grundig var en utmärk tysk kvalitet och skulle klara det!

För att minimera slitage på bandspelaren och bandet, bestämde jag mig för att först titta på texten själv flera gånger, innan jag satte på bandet. Det tog faktiskt några veckor innan det började släppa lite.

På varje ny text hade jag minst femtio nya ord att lära mig. Alla nya ord brukade jag skriva ner på ett papper och läsa när jag åkte den timslånga bussresan till Handelshögskolan ifall jag hittade sittplats, eller när jag gick tidigt på fotbollsmatchen. Samtidigt började jag med de få grammatiska övningarna som fanns i varje text.

Jag visste inte då att boken var så pass gammaldags och trodde att uttryck som ”Vill damen ha en kopp kaffe?”, eller ”Vill ni vara snäll och ge mig tidningen?” var normala. Jag tänkte att svenskarna var precis som vi eller fransmännen och tyskar och använde pluralis, eller eleganta uttryck i tredje form för att visa respekt mot andra. Jag fick helt enkelt memorera dem och märkte att de var gammaldags uttryck när jag flyttade till Sverige.

Som jag nämnde tidigare, läste jag även franska samtidigt med mina universitetsstudier och hade inte så mycket tid med svenska. Jag bestämde mig istället att läsa svenska främst under helgerna. Det blev ofta bråk med min syster som arbetade och ville lyssna på musik under helgerna. Jag hade inte råd att köpa egen bandspelare, särskilt när jag betalade så mycket för kurspaketet. Det roliga är att även min mamma som lyssnade på bandet medan hon lagade mat i köket, märkte att svenskan har en viss rytmik och låter som när man sjunger. Men även min bror Giorgos lärde sig en mening ”Herr Lind har olika slags blommor” och fortfarande skojar han med mina barn på somrarna om hur han lärde sig det.

Min vän Nikos tipsade förresten om att Sveriges Radio Utlandsprogrammet sände svenska nyheter och reportage på svenska, och även på andra språk, sent på kvällarna, fast på kortvåg. Jag försökte förstås lyssna på det när jag hade tid och var hemma, för att träna språket.

Jag hade markerat frekvensen noga, men det var minst två-tre andra, arabiska stationer, som låg på samma frekvens och medförde brus och störningar. De svenska nyheterna på engelska som sändes en halvtimme innan, var betydligt lättare att höra. Förmodligen började de arabiska nyheterna att sända samtidigt som de svenska nyheterna. Ibland, beroende av väder som jag hade förstått, var det mindre störningar med svenska nyheter. I början förstod jag inte så mycket, men eftersom jag hade lyssnat nyheterna på engelska kunde jag hänga med lite. Jag minns dock alltid den vackra folkmusiken som programmet avslutade sina sändningar med.   

Kungens bröllop

Alla vet att sommaren är väldigt varmt i Aten och folk tycker inte om att åka buss och trängas, oftast stående, med en massa andra passagerare. På väg hem från Handelshögskolan brukade jag först gå några kilometer till Syntagma torg och därefter tog jag den gröna bussen till Pireus. Busshållplatsen låg i hörnet av torget nära en kiosk. Alla kiosker i Aten sålde inte bara tobak och läsk eller glass, utan även dags- och veckotidningar som ofta hängde runtom kiosken för att locka konsumenterna.

Det var en tidig sommarkväll, bussen hade just kommit, men när jag passerade förbi kiosken, fastnade min blick på en grekisk veckotidning som visade en vacker bild av den svenska kungens bröllop. Jag stannade och köpte det dyra och glamorösa veckomagasinet. Direkt började jag bläddra bland de vackra bilderna mycket långsamt och beundrade inte bara Hennes Majestät och den eleganta drottningen, utan även de underbara bilderna över Stockholm. Jag missade förstås bussen men det gjorde inget. Jag tog nästa buss, satte mig och kollade igen på bilderna.

En äldre elegant dam satt bredvid mig och började också titta på bilderna. Hon visste att kung Carl-Gustaf hade gift sig och undrade om alla de vackra bilderna handlade om bröllopet. Sedan började hon prata lite om monarkin som hon visste en hel del om. Hon informerade mig att den grekiska drottningen Anne Marie som var drottning Margrethes lillasyster, var faktiskt kusin till Carl-Gustaf. Hon visste att både Anne Marie och kung Konstantin var med på bröllopet, och letade efter dem bland de ca tio bilderna som fanns. Sedan frågade hon mig hur i hela friden, jag, en ugn pojke som studerade på universitetet köpte en glamorös damtidning som handlade om den svenska kungens bröllop. Jag smålog mot henne och inte visste vad jag skulle svara. Då brast hon i glädje att förmodligen var jag kryptorojalist, precis som hon! Sedan blev hon tyst och strax innan hon skulle kliva av, sa hon att det var dumt att vi i Grekland röstade bort monarkin och missade sådana glamorösa ceremonier.

Själv skulle jag kliva av några busshållplatser efter och undrade hur jag missade kungens bröllop som hade hänt ett par veckor tidigare. De grekiska medierna ignorerade förstås detta eftersom det var ett mycket känsligt ämne, efter att vi röstade bort monarkin i december 1974. Men, damen visste om bröllopet och inte jag som var så engagerad om Sverige! Förmodligen lyssnade jag inte på Sveriges Radio under denna period eftersom juni är en månad full av tentamen på universiteten i Grekland.

När jag kom hem satt min mamma som vanligt framför TV och tittade på någon serie. Så fort jag visade bilderna till henne, lämnade hon TV och började suga upp alla, en efter en. Mamma var nämligen en hängiven rojalist och röstade förstås för monarkin. Hon fastnade naturligtvis för drottningens eleganta bröllopsklänning och diadem, kortegbilden, samt på alla drottningars och prinsessors färgstarka klänningar. Hon var riktig nöjd och det var faktiskt första gången hon inte var emot att jag skulle flytta till Sverige och leva i ett fredligt land som styrdes av monarkin. 

Några dagar senare satt jag på en kafeteria tillsammans med några kompisar och beundrade den unga Björn Borg som vann sin första titel i Wimbledon. Då var jag inte ensam som jublade när Björn krossade Ilie Nastase, utan hela kafeterian! Det var en fantastisk prestation som till och med var bättre än jag hade förväntat mig. Resten av sommaren tillbringade jag i Amfilochia med familjen och kompisarna och ofta med svensk-grekiska lexikon vid stranden.

Den svenska dunjackan

Under julen kom min vän Nikos från Stockholm. Jag hade skrivit till honom och bad om att köpa en dunjacka åt mig, gärna i blå och gul. Tillsammans med vår gemensamma vän Tassos, besökte vi honom hos hans mammas lägenhet i Aten. Jag blev förstås mycket glad över det. Vi hade inte setts på två år. Han fick berätta fritt om allt han ville om livet i Sverige. Jag lyssnade som när en liten pojke lyssnar när en vuxen berättar spännande historier.

Han visade mig dunjackan. Den var bättre än vad jag hade förväntat mig och betalade med stor glädje det dyra priset. Färgen var klarblå med långa gula band längs ärmarna. Ingen annan hade en liknande jacka i hela Aten! Alla jag kände frågade faktiskt var jag köpte den. Och jag hade den på mig varje dag fram till våren. 

När vårterminen började efter jullovet, märkte jag att min jacka fångade många blickar, ute på gatorna i Aten, eller på bussen. Man rökte fortfarande i bussarna då och jag var jätterädd för att den kunde brännas av någon cigarett. Jag hade den förstås även när jag gick på matcherna i Pireus. Ibland blev det lite bråk med andra Olympiakos fotbollsfans som satt nära mig, eftersom färgen stod i kontrast till den enorma röd-vita våg som dominerade hela klacken där. Det var tur att huvudrivalers färger inte var blåa! När Olympiakos mötte andra lag med blåa färger var jag tvungen att ha tjocka och breda röd-vita halsband runt om för att den blåa färgen inte skulle synas.

Nikos nämnde också att SR förlag hade publicerat en del svenska böcker för utlänningar. Allt detta var förstås goda nyheter. Jag skrev ett brev till SR och berättade att jag lyssnade på deras program, att jag började lära mig svenska själv och undrade om jag kunde få någon annan bok på lätt svenska från dem. Jag blev mycket glad när jag fick två små böcker, några veckor senare. Fortfarande står bägge böckerna i min hylla. 

Du tronar på minnen... Kap 1.

1.    Starten

Det var inte riktigt klart när mitt intresse för Sverige väcktes. Förmodligen började allt under 1960-talet. 

Jag är född och uppväxt i Amfilochia, en liten kuststad i västra Grekland. Staden, precis som hela landet, var mycket fattigt då och många emigrerade därifrån till Västtyskland, eller Australien för att försörja sig och skapa sig ett bättre liv. Landet var ju ruinerat, först av kriget och sedan av det blodiga inbördeskriget som slutade några år innan jag föddes.

I slutet på 1950-talet, innan jag började grundskolan, byggde den svenska organisationen Rädda Barnen det första dagiset i min stad. Det var stadens finaste byggnad, tvärsöver havet, omringat av blommor och lekplatser. Många av mina barnkamrater som kom från fattiga familjer gick till ”svenska dagis” och berättade hur fint de hade där. De fick mycket mat, godis och leksaker. Jag tjatade med min mamma om varför jag inte gick dit. Men det gick inte eftersom vi inte var lika fattiga som andra barnfamiljer.

För en sexårig som inte hade upplevt det, hade just ”svenska dagis” fastnat i huvudet. Fortfarande, när jag är där på semester och promenerar längst strandgatan beskådar jag den vackra och eleganta byggnaden som är fungerande precis som på 50-talet.

I början på 60-talet växte mitt fotbollsintresse. Alla barn där spelade fotboll på gator och torg. Under samma tid började den grekiska radion referera från de stora fotbollsmatcherna från den grekiska ligan och nästan alla barn och vuxna satt bredvid en radioapparat för att lyssna. Det fanns ingen TV och vi bara drömde om hur målen gjordes. På måndagarna brukade vi köpa sporttidningar för att bland annat se alla vackra mål i svartvita stillbilder.

De grekiska sporttidningarna refererade också en del om italienska Serie A matcher och andra fotbollsnyheter från grannlandet. När AC Milan vann Europeiska Mästerskapet 1969 mot Ajax med 4-1, blev jag riktigt imponerad. En tidning hade ett reportage om AC Milan där den svenska Kurt Hamrin spelade, dvs. samma spelare som gjorde ett fantastiskt mål mot Västtyskland under VM 1958. Där stod det bland annat om den världskända svenska trion, Gre-No-Li, som hade spelat i laget ett par decennier tidigare. Jag tyckte att det kändes spännande och väldigt stort och plötsligt började jag heja på laget där många svenskar hade spelat. AC Milan har varit mitt favoritlag sedan dess. På västkusten kunde man lyssna på italiensk radios kortvågssändningar och följa Milans matcher. Även om sändningskvaliteten inte var bra och att språket var ett stort hinder kunde man följa spelarnas namn utan problem.

I början på 70-talet när jag gick i gymnasiet var jag mycket intresserad av geografi och särskilt av Västeuropas geografi. Det var inte så många västeuropeiska länder då och varje land, eller grupp av närliggande länder, togs på varje föreläsning. Östeuropa däremot, dvs de socialistiska länder som tillhörde Warszawapakten, ägnade vi oss mindre tid åt. Grekland tillhörde ju Västeuropa och dessutom styrdes landet av en militärdiktatur som avskydde ”kommunismen”.  

När vi kom fram till Norden blev jag riktigt fascinerad av alla länder som var någorlunda identiska, demokratiska, fredliga och med en mycket hög standard. Jag fastnade främst för Sverige. Författaren till geografiboken berättade om en sagolik värld, där exempelvis statsministern åkte kollektivt eller cyklade och handlade mat på livsmedelsbutiker som andra vanliga människor. Och om man hade tur kunde man träffa även kungen mitt i Stockholm. I boken stod bland annat att Sverige var ett av världens rikaste länder med otroliga naturresurser som malm, skog och vattenkraft. Dessutom nämndes några av de mest välkända svenska industriföretagen, som Volvo, Scania, SKF och ASEA. Där kunde man också läsa om de kalla och mörka vintrarna, de ljusa sommarnätterna, de mycket höga skatterna och välfärden, samt om landets långa fred och neutralitet. Det var för mycket för att vara sant. Jag blev helt enkelt fascinerad.

Under 60- och 70-talet, bortsett från fotbollen, lekte många ungdomar med sparkcyklar, oftast handgjorda, som drevs av rullager. Hemma i källaren hade jag också byggt min egen. Av någon anledning trodde alla barn att det rullager som den drevs på, var tysk. Det var en kompis, vars föräldrar hade emigrerat till Västtyskland för att arbeta, som berättade för oss att rullager tillverkades i Västtyskland.

Men, för säkerhetens skull, efter geografins föreläsning, kollade jag noga på det stora framhjulsrullager och då märkte jag att det stod ”SKF”. I geografiboken stod det ju att SKF var ett svenskt företag och min kompis måste ha haft fel. Vad SKF betydde däremot hade jag ingen aning om och det tog flera år senare att ta reda på att just denna produkt var en genial svensk uppfinning.

Jag frågade också min pappa, som var lärare och alltid hade en objektiv och rationell syn på olika saker, om allt som stod i geografiboken om Sverige, var sant. Jag var lite osäker eftersom en del obekväma fakta i skolböckerna som diktaturen inte gillade, censurerades, medan andra gynnsamma fakta tillspetsades. Hans svar var att eftersom det är en skolbok som har blivit godkänd av myndigheterna, måste det vara sant! 

Samtidigt berättade då min pappa att min äldre syssling Dimitris, som några år tidigare hade flyttat till Sverige, brukade komma på semester till Grekland. Om jag ville veta mer om Sverige borde jag åka med familjen uppe i fjällen på sommaren, där hans mamma bodde (som var min pappas kusin) och prata med honom. Han försökte på något sätt att locka mig dit, eftersom jag inte tyckte om att åka till fjällen särskilt under sommaren. Och han lyckades. Vi hade ett gammalt hus där och hela familjen åkte dit.

Det kändes förstås mycket spännande när jag träffade min äldre syssling. Jag ville få så mycket information om Sverige som möjlig och frågade allt mellan himmel och jord. När jag berättade för honom att i mina drömmar skulle jag kunna tänka mig flytta dit om några år, blev hans svar kyligt och bestämt negativ. Han berättade att Sverige var helt enkelt inte bra för mig, även om landets beskrivning i geografiboken stämde. Förmodligen var han inte villig att ta hand om mig i Sverige. Dessutom var han rädd för diktaturen i Grekland varje gång han besökte sin mamma och sina syskon, fick jag veta av min pappa. Det var ju många greker som var politiska flyktingar i Sverige då och kämpade mot diktaturen och även han var misstänkt. 

Jag blev förstås mycket ledsen och ville åka tillbaka till stranden i Amfilochia där jag mådde bäst, med fisk, bad och fotboll med mina kompisar. Jag har nämligen alltid älskat det blåa havet, medan skogen och fjällen inte är för mig. Det var endast en gång till jag besökte denna by i fjällen under de senaste 50 åren, trots att mina syskon och kusiner har försökt övertyga mig att åka dit. Förmodligen sitter besvikelsen kvar när jag förknippar min pappas by med min sysslings avrådan att flytta till Sverige.

Åren gick och intresset för Sverige svalnade lite. Istället, ägnade jag mycket tid åt min passion, fotbollen. Jag minns hur glad jag blev när mina två favoriter, Milan och Leeds, mötes i Europas cupvinnarfinal under 1973 i Thessaloniki. Tyvärr, krossades mina drömmar om ett fotbollsliv av pappas bestämda ord. Jag fick glömma om att jag skulle bli fotbollsproffs. Jag borde istället koncentrera mig på mina studier. Punkt!

År 1974 var ett händelserikt år. Det började underbart när ABBA vann Eurovision. Det var första gången Grekland deltog, landet styrdes fortfarande av diktaturen och festivalen sändes inte på grekisk TV. Min syster och jag lyssnade istället på radio. När vi hörde ABBAs ”Waterloo”, tyckte både hon och jag att de skulle vinna! Det var faktiskt mycket pinsamt när den grekiska juryn inte gav några poäng till Sverige. Förmodligen vågade man inte ge poäng till ett land som hade varit så kritiskt mot diktaturen. 

Under VM 1974 i Västtyskland blev jag jätteglad över det svenska landslaget i fotboll. Det var faktiskt första gången jag kunde se fotboll på färg-TV i en kafeteria i Aten. Det var så magnifikt när jag såg de gulblåa färgerna! Jag blev mycket imponerad av den svenska prestationen. Jag minns att jag jublade och skrek av glädje när Ralf Edström gjorde detta fantastiska mål mot Tyskland och alla blickar i kafeterian tittade så konstigt på mig. Några frågade om jag var svensk men min kusin som satt bredvid mig förklarade att jag bara hejar på Sverige. 

I mitten på juli, medan jag pluggade för att delta i nationella proven till universiteten, blev det krig mellan Grekland och Turkiet över Cypern och diktaturen i Grekland införde allmän mobilisering. Flera hundra tusen människor kallades in, bland annat min äldre bror och min gode vän från gymnasiet, Nikos, som var lite äldre än mig. Man var rädd för att Turkiet skulle invadera landet. Ingen visste om vi skulle ha nationella prov överhuvudtaget och jag bestämde mig för att åka till Amfilochia som var en säkrare plats, där mina föräldrar och min yngre bror var på semester. Jag skall aldrig glömma denna dag i Aten. Det var 44 grader varmt och trafiken var kaotiskt när minst ett par miljoner människor ville lämna staden samtidigt. Det var inte bara reservister som åkte till olika militära baser runt om i landet, men även unga, kvinnor och äldre som sökte skydd i sina hemtrakter, främst västerut.

Lyckligtvis, efter några veckor avbröts krigshandlingarna, Turkiet ockuperade öns norra del och diktaturen föll. Övergångsregeringen kallade då hem ex-statsministern Karamanlis, som då levde i exil i Frankrike, för att rädda landet. Några dagar innan hade jag åkt tillbaka till Aten och var med i den enorma folkmassan som väntade på honom i timmar längst sträckan flygplatsen mot Syntagma torg.

Jag skrev nationella proven i augusti och kom in på Handelshögskolan i Aten, till pappas stora glädje. Däremot, min gode vän Nikos som inte hade möjlighet att plugga när han försvarade landet under flera veckor, klarade inte provet. Han började arbeta istället för att spara lite pengar eftersom han hade bestämt sig för att flytta till Sverige, vilket han gjorde under hösten 1975.

Under sensommar 1974, möte jag en dag i centrala Aten ett svenskt par. De promenerade före mig och på deras ryggsäckar hade de sytt svenska flaggor. Jag stoppade dem och gratulerade för det svenska landslagets prestation. Pojken var fotbollsintresserad och jag passade på att prata lite om Åtvidabergs FF bedrifter året innan, när de blev utslagna av Bayern München på straffar i UEFAs Champions League.

Jag tog det för givet att Åtvidabergs FF skulle vara från Stockholm och jag frågade om det stämde. Han skrattade och berättade att det faktiskt är en liten stad i södra Sverige. Det var omöjligt för mig att förstå hur en liten svensk stad kunde vinna SM i fotboll, spela mot självaste Bayern och förlora på straffar! På geografibokens lilla svenska karta saknades denna stad. Sedan plockade han fram sin egen lilla karta och markerade var staden ligger, eftersom staden inte heller var med på hans egen karta. Jag insåg då att detta måste ha varit enastående i europeisk fotboll och endast i Sverige kan detta hända!

Inte ens när jag besökte Handelshögskolans bibliotek senare, där en större karta över Sverige fanns, kunde jag hitta staden. Den måste ha varit ganska liten tänkte jag. Något år senare, när jag besökte den svenska ambassaden i Aten, visade sekreteraren mig på den stora kartan som hängde på väggen i ambassaden, var staden låg. Jag fick veta då att staden var lite större än min hemby Amfilochia, vars fotbollslag spelade i division 4 i Grekland… 

Du tronar på minnen... (min bok)

Du tronar på minnen...

Förra sommaren började jag skriva mina memoarer, "Du tronar på minnen...". Jag planerade publicera den, men den kostade en hel del och tackade nej till alla förlag, trots att de tyckte att det var en spännande bok. Jag vill inte heller tjäna pengar på det och jag bestämde mig att göra den tillgänglig dvs gratis på internet. Jag kommer att lägga ca 1 kap varje vecka och hela boken kommer att vara färdig publicerad under sommaren. Idag lägger jag bara några rader, dvs förordet. Har ni tid och lust, varsågod! 

Förord 

Det var en gång ett idylliskt land upp i Norden där allt fungerade perfekt och fångade hela världens blickar, ty ”ärat ditt namn flög över jorden”. De flesta beundrade landets otroliga välfärdssystem, starka demokrati, omsorgsfulla rättvisa, enastående ärlighet, exceptionella ingenjörsskap och sagolika natur. Några var förmodligen avundsjuka på landet, men de allra flesta drömde om att kopiera åtminstone en liten del av detta fantastiska land. 

Jag hade inte planerat att skriva denna bok. Allt bestämdes under våren 2022, när jag gick i pension. Som pensionär hade jag hoppats på att vara fri och göra saker man inte hade tid att göra tidigare och inte skriva en bok. Men, eftersom Sverige idag inte är samma enastående land jag drömde om för mer än 50 år sedan och som jag upplevde under min första tid, bestämde jag att skriva ”Du tronar på minnen…” 

Titeln passar alldeles utmärkt med min personliga upplevelse på landets ”fornstora dar” under mina första tio-femton år i Sverige, och mina ”minnen” återväcks av de senaste decenniernas utveckling. ”Du tronar på minnen…” är en spännande och hundraprocent sann historia om mig själv! För mer än 50 år sedan, när jag var en ung pojke i Grekland, drömde jag om att flytta hit och ”leva och dö i Norden”. Jag lärde mig svenska själv och emigrerade till Sverige för 43 år sedan. Och under alla dessa år har jag upplevt min dröm och är tacksam för allt Sverige har gett mig. 

Men, jag har blivit alltmer ledsen och besviken på hur denna fina idyll har förstörts och omvandlats till ett ordinärt land. Boken består av 18 kapitel. 

  Västerås, sommar 2022