Powered By Blogger
Visar inlägg med etikett Min bok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Min bok. Visa alla inlägg

tisdag 17 mars 2026

Du tronar på minnen... (Svenska)


Du tronar på minnen…

 

Förord

 

Det var en gång ett idylliskt land upp i Norden där allt fungerade perfekt och fångade hela världens blickar, ty ”ärat ditt namn flög över jorden”. De flesta beundrade landets otroliga välfärdssystem, starka demokrati, omsorgsfulla rättvisa, enastående ärlighet, exceptionella ingenjörs skap och sagolika natur. Några var förmodligen avundsjuka på landet, men de allra flesta drömde om att kopiera åtminstone en liten del av detta fantastiska land.

Jag hade inte planerat att skriva denna bok. Allt bestämdes under våren 2022, när jag gick i pension. Som pensionär hade jag hoppats på att vara fri och göra saker man inte hade tid att göra tidigare och inte skriva en bok. Men, eftersom Sverige idag inte är samma enastående land jag drömde om för mer än 50 år sedan och som jag upplevde under min första tid, bestämde jag att skriva ”Du tronar på minnen…

Titeln passar alldeles utmärkt med min personliga upplevelse på landets ”fornstora dar” under mina första tio-femton år i Sverige, och mina ”minnen” återväcks av de senaste decenniernas utveckling. ”Du tronar på minnen…” är en spännande och hundraprocent sann historia om mig själv!

För mer än 50 år sedan, när jag var en ung pojke i Grekland, drömde jag om att flytta hit och ”leva och dö i Norden”. Jag lärde mig svenska själv och emigrerade för 43 år sedan.  Och under alla dessa år har jag upplevt min dröm och är tacksam för allt Sverige har gett mig. Men, jag har blivit alltmer ledsen och besviken på hur denna fina idyll har förstörts och omvandlats till ett ordinärt land.

 

 

Västerås, sommar 2022

Christos Papahristodoulou


 

1.  

1. Starten

 

Det var inte riktigt klart när mitt intresse för Sverige väcktes. Förmodligen började allt under 1960-talet. 

Jag är född och uppväxt i Amfilochia, en liten kuststad i västra Grekland. Staden, precis som hela landet, var mycket fattigt då och många emigrerade därifrån till Västtyskland, eller Australien för att försörja sig och skapa sig ett bättre liv. Landet var ju ruinerat, först av kriget och sedan av det blodiga inbördeskriget som slutade några år innan jag föddes.

I slutet på 1950-talet, innan jag började grundskolan, byggde den svenska organisationen Rädda Barnen det första dagiset i min stad. Det var stadens finaste byggnad, tvärsöver havet, omringat av blommor och lekplatser. Många av mina barnkamrater som kom från fattiga familjer gick till ”svenska dagis” och berättade hur fint de hade där med mycket mat, godis och leksaker. Jag tjatade med min mamma om varför jag inte gick dit. Men det gick inte eftersom vi inte var lika fattiga som andra barnfamiljer.

För en sju-årig som inte hade upplevt det, hade just ”svenska dagis” fastnat i huvudet. Fortfarande, när jag är där på semester och promenerar längst strandgatan beskådar jag den vackra och eleganta byggnaden som är fungerande precis som på 50-talet.

I början på 60-talet växte mitt fotbollsintresse. Alla barn där spelade fotboll på gator och torg. Under samma tid började den grekiska radion referera från de stora fotbollsmatcherna från den grekiska ligan och nästan alla barn och vuxna satt bredvid en radioapparat för att lyssna. Det fanns ingen TV och vi bara drömde om hur målen gjordes. På måndagarna brukade vi köpa sporttidningar för att bland annat se alla vackra mål i svartvita stillbilder.

De grekiska sporttidningarna refererade också en del om italienska Serie A matcher och andra fotbollsnyheter från grannlandet. När AC Milan vann Europeiskamästerskapet 1969 mot Ajax med 4-1, blev jag riktigt imponerad. En tidning hade ett reportage om AC Milan där den svenska Kurt Hamrin spelade, dvs. samma spelare som gjorde ett fantastiskt mål mot Västtyskland under VM 1958. Där stod det bland annat om den världskända svenska trion, Gre-No-Li, som hade spelat i laget ett par decennier tidigare. Jag tyckte att det kändes spännande och väldigt stort och plötsligt började jag heja på laget där många svenskar hade spelat. AC Milan har varit mitt favoritlag sedan dess. På västkusten kunde man lyssna på italiensk radios kortvågssändningar och följa Milans matcher. Även om sändningskvaliteten inte var bra och att språket var ett stort hinder kunde man följa spelarnas namn utan problem.

I början på 70-talet när jag gick i gymnasiet var jag mycket intresserad av geografi och särskilt av Västeuropas geografi. Det var inte så många västeuropeiska länder då och varje land, eller grupp av närliggande länder, togs på varje föreläsning. Östeuropa däremot, dvs de socialistiska länder som tillhörde Warszawapakten, ägnade vi oss mindre tid åt. Grekland tillhörde ju Västeuropa och dessutom styrdes landet av en militärdiktatur som avskydde ”kommunismen”.  

När vi kom fram till Norden blev jag riktigt fascinerad av alla länder som var någorlunda identiska, demokratiska, fredliga och med en mycket hög standard. Jag fastnade främst för Sverige. Författaren till boken berättade om en sagolik värld, där exempelvis statsministern åkte kollektivt eller cyklade och handlade mat på livsmedelsbutiker som andra vanliga människor. Och om man hade tur kunde man träffa även kungen mitt i Stockholm. I boken stod bland annat att Sverige var ett av världens rikaste länder med otroliga naturresurser som malm, skog och vattenkraft. Dessutom nämndes några av de mest välkända svenska industriföretagen, som Volvo, Scania, SKF och ASEA. Där kunde man också läsa om de kalla och mörka vintrarna, de ljusa sommarnätterna, de mycket höga skatterna och välfärden, samt om landets långa fred och neutralitet. Det var helt enkelt för mycket för att vara sant. Jag blev helt enkelt fascinerad.

Under 60- och 70-talet, bortsett från fotbollen, lekte många ungdomar med sparkcyklar, oftast handgjorda, som drevs av rullager. Hemma i källaren hade jag också byggt min egen. Av någon anledning trodde alla barn att det rullager som den drevs på, var tysk. Det var en kompis, vars föräldrar hade emigrerat till Västtyskland för att arbeta, som berättade för oss att rullager tillverkades i Västtyskland.

Men, för säkerhetens skull, efter geografins föreläsning, kollade jag noga på det stora framhjulsrullager och då märkte jag att det stod ”SKF”. I geografiboken stod det ju att SKF var ett svenskt företag och min kompis måste ha haft fel. Vad SKF betydde däremot hade jag ingen aning om och det tog flera år senare att ta reda på att just denna produkt var en genial svensk uppfinning.

Jag frågade också min pappa, som var lärare och alltid hade en objektiv och rationell syn på olika saker, om allt som stod i geografiboken om Sverige, var sant. Jag var lite osäker eftersom en del obekväma fakta i skolböckerna som diktaturen inte gillade, censurerades, medan andra gynnsamma fakta tillspetsades. Hans svar var att eftersom det är en skolbok som har blivit godkänd av myndigheterna, måste det vara sant! 

Samtidigt berättade då min pappa att min äldre syssling Dimitris, som några år tidigare hade flyttat till Sverige, brukade komma på semester till Grekland. Om jag ville veta mer om Sverige borde jag åka med familjen uppe i fjällen på sommaren, där hans mamma bodde (som var min pappas kusin) och prata med honom. Han försökte på något sätt att locka mig dit, eftersom jag inte tyckte om att åka till fjällen särskilt under sommaren. Och han lyckades. Vi hade ett gammalt hus där och hela familjen åkte dit.

Det kändes förstås mycket spännande när jag träffade min äldre syssling. Jag ville få så mycket information om Sverige som möjlig och frågade allt mellan himmel och jord. När jag berättade för honom att i mina drömmar skulle jag kunna tänka mig flytta dit om några år, blev hans svar kyligt och bestämt negativ. Han berättade att Sverige var helt enkelt inte bra för mig, även om landets beskrivning i geografiboken stämde. Förmodligen var han inte villig att ta hand om mig i Sverige. Dessutom var han rädd för diktaturen i Grekland varje gång han besökte sin mamma och sina syskon, fick jag veta av min pappa. Det var ju många greker som var politiska flyktningar i Sverige då och kämpade mot diktaturen och även han var misstänkt. 

Jag blev förstås mycket ledsen och ville åka tillbaka till stranden i Amfilochia där jag mådde bäst, med fisk, bad och fotboll med mina kompisar. Jag har nämligen alltid älskat det blåa havet, medan skogen och fjällen inte är för mig. Det var endast en gång till jag besökte denna by i fjällen under de senaste 50 åren, trots att mina syskon och kusiner har försökt övertyga mig att åka dit. Förmodligen sitter besvikelsen kvar när jag förknippar min pappas by med min sysslings avrådan att flytta till Sverige.

Åren gick och intresset för Sverige svalnade lite. Istället, ägnade jag mycket tid åt min passion, fotbollen. Jag minns hur glad jag blev när mina två favoriter, Milan och Leeds, mötes i Europas cupvinnarfinal under 1973 i Thessaloniki. Tyvärr, krossades mina drömmar om ett fotbollsliv av pappas bestämda ord. Jag fick glömma om att jag skulle bli fotbollsproffs. Jag borde istället koncentrera mig på mina studier. Punkt!

År 1974 var ett händelserikt år. Det började underbart när ABBA vann Eurovision. Det var första gången Grekland deltog, landet styrdes fortfarande av diktaturen och festivalen sändes inte på grekisk TV. Min syster och jag lyssnade istället på radio. När vi hörde ABBAs ”Waterloo”, bestämde både hon och jag att de skulle vinna! Det var faktiskt mycket pinsamt när den grekiska juryn inte gav några poäng till Sverige. Förmodligen vågade man inte ge poäng till ett land som hade varit så kritiskt mot diktaturen.  

Under VM 1974 i Västtyskland blev jag jätteglad över det svenska landslaget i fotboll. Det var faktiskt första gången jag kunde se fotboll på färg-TV i en kafeteria i Aten. Det var så magnifikt när jag såg de gulblåa färgerna! Jag blev mycket imponerad av den svenska prestationen. Jag minns att jag jublade och skrek av glädje när Ralf Edström gjorde detta fantastiska mål mot Tyskland och alla blickar i kafeterian tittade så konstigt på mig. Några frågade om jag var svensk men min kusin som satt bredvid mig förklarade att jag bara hejar på Sverige. 

I mitten på juli, medan jag pluggade för att delta i nationella proven till universiteten, blev det krig mellan Grekland och Turkiet över Cypern och diktaturen i Grekland införde allmän mobilisering. Flera hundra tusen människor kallades in, bland annat min äldre bror och min gode vän från gymnasiet, Nikos, som var lite äldre än mig. Man var rädd för att Turkiet skulle invadera landet. Ingen visste om vi skulle ha nationella prov överhuvudtaget och jag bestämde mig för att åka till Amfilochia som var en säkrare plats, där mina föräldrar och min yngre bror var på semester. Jag skall aldrig glömma denna dag i Aten. Det var 44 grader varmt och trafiken var kaotiskt när minst ett par miljoner människor ville lämna staden samtidigt. Det var inte bara reservister som åkte till olika militära baser runt om i landet, men även unga, kvinnor och äldre som sökte skydd i sina hemtrakter, främst västerut.

Lyckligtvis, efter några veckor avbröts krigshandlingarna, Turkiet ockuperade öns norra del och diktaturen föll. Övergångsregeringen kallade då hem ex-statsministern Karamanlis, som då levde i exil i Frankrike, för att rädda landet. Några dagar innan hade jag åkt tillbaka till Aten och var med i den enorma folkmassan som väntade på honom i timmar längst sträckan flygplatsen mot Syntagma torg.

Jag skrev nationella proven i augusti och kom in på Handelshögskolan i Aten, till pappas stora glädje. Däremot, min gode vän Nikos som inte hade möjlighet att plugga när han försvarade landet under flera veckor, klarade inte proven. Han började arbeta istället för att spara lite pengar eftersom han hade bestämt sig för att flytta till Sverige, vilket han gjorde under hösten 1975.

Under sensommar 1974, möte jag en dag i centrala Aten ett svenskt par. De promenerade före mig och på deras ryggsäckar hade de sytt svenska flaggor. Jag stoppade dem och gratulerade för det svenska landslagets prestation. Pojken var fotbollsintresserad och jag passade på att prata lite om Åtvidabergs FF bedrifter året innan, när de blev utslagna av Bayern München på straffar i UEFAs Champions League.

Jag tog det för givet att Åtvidabergs FF skulle vara från Stockholm och jag frågade om det stämde. På grekiska heter ju laget Atvidaberg och jag uttalade det så även på engelska. Han skrattade och uttalade det förstås som ”Å” och berättade att det faktiskt är en liten stad i södra Sverige. Det var omöjligt för mig att förstå hur en liten svensk stad kunde vinna SM i fotboll, spela mot självaste Bayern och förlora på straffar! På geografibokens lilla svenska karta saknades denna stad. Sedan plockade han fram sin egen lilla karta och markerade var staden ligger, eftersom staden inte heller var med på hans egen karta. Jag insåg då att detta måste ha varit enastående i europeisk fotboll och endast i Sverige kan detta hända!

Inte ens när jag besökte Handelshögskolans bibliotek senare, där en större karta över Sverige fanns, kunde jag hitta staden. Den måste ha varit ganska liten tänkte jag. Något år senare, när jag besökte den svenska ambassaden i Aten, visade sekreteraren mig på den stora kartan som hängde på väggen i ambassaden, var staden låg. Jag fick veta då att staden var lite större än min hemby Amfilochia, vars fotbollslag spelade i division 4 i Grekland…


 

2.  2. Lära sig svenska: 1974-1976

 

Universitetslivet började under september 1974. Demokratin hade just kommit tillbaka och studenterna som inte kunde protestera som alla andra europeiska studenter under 1968, fick sin chans att göra det. Och det blev för mycket, främst av de lite äldre studenterna. Vi hade knappast några riktiga kurser utan avbrott, eftersom allt präglades av vardagliga studentprotester, strejker, studenträttegångar mot professorer som hade samarbetat med diktaturen och slagsmål med polisen.

På grund av den kaotiska trafiken i Aten, brukade bussresan till Handelshögskolan ta någon timme. Att åka dit för att konstatera att föreläsningen var inställd var inte alls roligt. Ibland ringde några studentkamrater som bodde nära Handelshögskolan och informerade mig att föreläsningarna eller seminarierna ställdes in och då slapp jag åka dit.

Sverigekänslorna fanns förstås kvar. Jag hade lite brevkontakt med min gode vän Nikos som hade flyttat till Stockholm, men ingenting mer. Jag följde återigen Åtvidabergs matcher i Europa, men endast via sporttidningar. Igen blev jag imponerad av att laget lyckades komma fram till kvartsfinal där de förlorade mot Barcelona.

Parallellt med mina studier läste jag även franska i Franska Institutet i Aten eftersom min pappa ville att jag skulle fortsätta med mina studier i Frankrike. För att klara av allt detta, var jag tyvärr tvungen att ge upp fotbollen. Men varje söndag satt jag på läktarna och följde antingen Olympiakos hemmamatcher, eller det sympatiska Panionios i Nea Smyrni där jag bodde.

Sverige vecka i biografen

Första året på Handelshögskolan gick ganska bra. Under höstterminen 1975 började jag läsa på andra året med inriktning Nationalekonomi, eftersom den var intressantare jämfört med Företagsekonomi. Där valde jag bland annat en av tre frivilliga kurser, “Ekonomiska System”. Läraren, som hade varit i universitetet i Oslo, var mycket lyrisk om den skandinaviska modellens överlägsenhet jämfört med kapitalismen och socialismen. Men att hävda detta under en tid där många studenter var starka vänsteranhängare, gick knappast hem. För mig å andra sidan, som hade haft ett visst embryo om Sverige sedan flera år tidigare, var det underbart att höra.

Efter demokratins återkomst i Grekland, släppte Sverige sina “kulturella” sanktioner som hade införts under diktaturen och nu kunde man exempelvis se på svenska filmer. Under hösten 1975, visades bland annat en del svenska filmer i en biograf i Aten, som låg ganska nära Handelshögskolan. Det var två filmer av Ingemar Bergman, “Tystnaden” och ”Viskningar och Rop”, två av Vilgot Sjöman, ”Nyfiken gul” samt ” Nyfiken Blå”, och Bo Widerbergs ”Ådalen 31”. Recensenterna talade förstås om Bergmans stora mästerverk och Sjömans politiskt provokativa verk. Jag höll med efter jag hade sett de första fyra filmerna. Samtidigt tyckte jag att Bergmans filmer var “för tunga” och blev faktiskt ganska trött och lite besviken, någonting jag inte vågade berätta om för mina vänner. Jag ville helt enkelt slippa deras kritik att jag inte var kapabel att förstå dessa mästerverk.

Dagen innan de visade “Ådalen 31” läste jag en recension i en tidning i hobby-rummet på Handelshögskolan där vi bland annat satt och spelade schack, om just denna film. Recensenten berättade om den sanna och gripande historien, om den svenska arbetarklassen, samt om vad filmen betydde för Sveriges politiska utveckling som följde efter “Ådalen 31”. Han avslutade sin recension med att uppmana folk att gå och titta på den. Jag var både trött och pank av de andra filmerna. Men, jag bestämde mig till sist att gå på bio och bad om lite pengar av min mamma. Jag bodde med min familj, precis som de flesta studenterna som kom från Aten bodde med sin familj.

Filmen var underbar! Det var inte bara den sanna berättelsen om skotten mot strejkade demonstranter, utan även den stora kontrasten mellan den sköna naturen och fattigdomen. Det var många scener som fastnade hos mig, som exempelvis när strejkbrytaren plåstrades om hemma hos strejkande pappan. Och det var oerhört rörande när mamman som tvättade ute på gården informerades av den äldste sonen som kom springandes, om att de sköt pappan till döds. Förmodligen är denna film skälet till att jag flyttade till Sverige.

Det var ganska kallt och mörkt när jag lämnade biografen och jag bestämde mig att gå hem, ett avstånd på minst en mil. Tusen tankar gick i mitt huvud under den långa promenaden. Ljudet från fabriksskorstenar i filmen ekade länge i mitt huvud. När jag kom hem frågade min mamma mig om någonting hade hänt, eftersom jag såg ganska konstig ut. Jag lugnade henne och gick och la mig. Jag sov inte så mycket denna natt och tänkte bara på filmen. Dagen efter åkte jag direkt till svenska ambassaden istället för Handelshögskolan.

Besök på svenska ambassaden i Aten

På den tiden behövde man inte boka tid med ambassaden. Yttre dörren på bottenvåning var dock låst och jag ringde för att komma in. De frågade vad jag ville och jag var tvungen att ljuga för att släppa in mig. Jag sa att jag var student och gjorde ett arbete om den svenska modellen och ville ha lite information om Sverige.

De öppnade och jag gick upp till andra våningen. Sedan pratade jag med sekreteraren på grekiska. Hon var ganska vänlig och villig med att svara på mina frågor. Det var hon som visade mig på kartan var Åtvidaberg ligger. Jag fick en del material på engelska, utgiven mest av Svenska Institutet. Jag frågade henne om det fanns någon möjlighet i Aten att lära sig svenska. Hon svarade att året innan öppnades den Svenska Skolföreningen i Aten som bland annat undervisade svenska, men endast för barn vars föräldrar arbetade i svenska multinationella företag i Grekland och hade svenska som modersmål. Hon rekommenderade istället att jag skulle pröva med självundervisning, typ ljudkassetter från Linguaphone. Jag tackade för all hjälp jag fick och promenerade mot Linguaphonekontoret som låg i centrum, ett par kilometer bort.

När jag kom fram dit, berättade jag för sekreteraren vid receptionen att jag ville lära mig svenska. Jag minns hon skrattade ganska högt och frågade mig varför i hela friden ville jag lära mig svenska. Så länge hon hade arbetat där, hade ingen annan frågat om svenskkurs. Vidare sa hon att om jag kunde engelska var det lika bra, eftersom alla svenskar kunde ju engelska och inte behövde imponera på svenska tjejer när de skulle komma på semester till Grekland nästa sommar! Jag blev riktig irriterad, jag höjde rösten och sa till henne att jag var intresserad av att lära mig svenska och om hon inte ville hjälpa mig ville jag prata med hennes chef. Samtidigt visade jag alla papper jag hade just fått av svenska ambassaden och det var ambassaden som rekommenderade Linguaphone. Då förstod hon att jag menade allvar, bad om ursäkt och sa att de inte hade svenska i Aten, utan de borde beställa via huvudkontoret i London istället.

Linguaphonekurs i svenska

Det blev så och några veckor senare kom det dyra paketet som jag hämtade på postkontoret. Glädjen och spänningen när jag öppnade paketet var förmodligen högre jämfört med när jag, som barn, öppnade julklapparna. Där fanns fyra ljudkassetter med alla lektioner inspelande, en textbok, en liten grammatikbok samt ett litet svensk-grekisk lexikon, (men inte grekisk-svensk).

Försiktigt öppnade jag textboken och satte första bandet på bandspelaren. Från en mycket långsam och varm manlig röst hördes: “Lektion 1: Nu skall vi lära oss svenska. Jag heter herr Lind…” Jag försökte förgäves följa rösten genom att titta på textboken som var en halvsida lång. Nej, jag hängde inte med efter andra raden. Efter en stund blev en kort paus och sedan hördes “Lektion 2”, och då förstod jag att den första lektionen var avslutad.

Detta var ju andra gången jag hörde någon prata svenska. Första gången var på Ingemar Bergmans filmer och det var nästan omöjligt att höra tydligt Ingrid Thulins eller Harriet Anderssons röster. Då var jag koncentrerad på de starka scenerna och själva handlingen och inte brydde jag mig om språket. Det fanns ju undertexter på grekiska.

Jag vände bandet tillbaka och försökte hänga med. Det blev marginellt bättre eftersom jag bara kunde följa de två första meningarna: “Nu skall vi lära oss svenska. Jag heter herr Lind”. Sedan var det omöjligt, rösten gick så fort tyckte jag. Återigen, var jag tvungen att vrida bandet tillbaka och starta om från början. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade detta på varje lektion. En gång protesterade min syster, som ägde Grundig-bandspelaren. Hon var orolig att apparaten och även bandet skulle gå sönder om jag upprepade det så många gånger. Jag lugnade ner henne, eftersom Grundig var en utmärk tysk kvalitet och skulle klara det!

För att minimera slitage på bandspelaren och bandet, bestämde jag mig för att först titta på texten själv flera gånger, innan jag satte på bandet. Det tog faktiskt några veckor innan det började släppa lite.

På varje ny text hade jag minst femtio nya ord att lära mig. Alla nya ord brukade jag skriva ner på ett papper och läsa när jag åkte den timslånga bussresan till Handelshögskolan ifall jag hittade sittplats, eller när jag gick tidigt på fotbollsmatchen. Samtidigt började jag med de få grammatiska övningarna som fanns i varje text.

Jag visste inte då att boken var så pass gammaldags och trodde att uttryck som ”Vill damen ha en kopp kaffe?”, eller ”Vill ni vara snäll och ge mig tidningen?” var normala. Jag tänkte att svenskarna var precis som vi eller fransmännen och tyskar och använde pluralis, eller eleganta uttryck i tredje form för att visa respekt mot andra. Jag fick helt enkelt memorera dem och märkte att de var gammaldags uttryck när jag flyttade till Sverige.

Som jag nämnde tidigare, läste jag även franska samtidigt med mina universitetsstudier och hade inte så mycket tid med svenska. Jag bestämde mig istället att läsa svenska främst under helgerna. Det blev ofta bråk med min syster som arbetade och ville lyssna på musik under helgerna. Jag hade inte råd att köpa egen bandspelare, särskilt när jag betalade så mycket för kurspaketet. Det roliga är att även min mamma som lyssnade på bandet medan hon lagade mat i köket, märkte att svenskan har en viss rytmik och låter som när man sjunger. Men även min bror Giorgos lärde sig en mening ”Herr Lind har olika slags blommor” och fortfarande skojar han med mina barn på somrarna om hur han lärde sig det.

Min vän Nikos tipsade förresten om att Sveriges Radio Utlandsprogrammet sände svenska nyheter och reportage på svenska, och även på andra språk, sent på kvällarna, fast på kortvåg. Jag försökte förstås lyssna på det när jag hade tid och var hemma, för att träna språket.

Jag hade markerat frekvensen noga, men det var minst två-tre andra, arabiska stationer, som låg på samma frekvens och medförde brus och störningar. De svenska nyheterna på engelska som sändes en halvtimme innan, var betydligt lättare att höra. Förmodligen började de arabiska nyheterna att sända samtidigt som de svenska nyheterna. Ibland, beroende av väder som jag hade förstått, var det mindre störningar med svenska nyheter. I början förstod jag inte så mycket, men eftersom jag hade lyssnat nyheterna på engelska kunde jag hänga med lite. Jag minns dock alltid den vackra folkmusiken som programmet avslutade sina sändningar med.   

Kungens bröllop

Alla vet att sommaren är väldigt varmt i Aten och folk tycker inte om att åka buss och trängas, oftast stående, med en massa andra passagerare. På väg hem från Handelshögskolan brukade jag först gå några kilometer till Syntagma torg och därefter tog jag den gröna busen till Pireus. Busshållplatsen låg i hörnet av torget nära en kiosk. Alla kiosker i Aten sålde inte bara tobak och läsk eller glass, utan även dags- och veckotidningar som ofta hängde runtom kiosken för att locka konsumenterna.

Det var en tidig sommarkväll, bussen hade just kommit, men när jag passerade förbi kiosken, fastnade min blick på en grekisk veckotidning som visade en vacker bild av den svenska kungens bröllop. Jag stannade och köpte det dyra och glamorösa veckomagasinet. Direkt började jag blända bland de vackra bilderna mycket långsamt och beundrade inte bara Hennes Majestät och den eleganta drottningen, utan även de underbara bilderna över Stockholm. Jag missade förstås bussen men det gjorde inget. Jag tog nästa buss, satte mig och kollade igen på bilderna.

En äldre elegant dam satt bredvid mig och började också titta på bilderna. Hon visste att kung Carl-Gustaf hade gift sig och undrade om alla de vackra bilderna handlade om bröllopet. Sedan började hon prata lite om monarkin som hon visste en hel del om. Hon informerade mig att den grekiska drottningen Anne Marie som var drottning Margrethes lillasyster, var faktiskt kusin till Carl-Gustaf. Hon visste att både Anne Marie och kung Konstantin var med på bröllopet, och letade efter dem bland de ca tio bilderna som fanns. Sedan frågade hon mig hur i hela friden, jag, en ugnpojke som studerade på universitetet köpte en glamorös damtidning som handlade om den svenska kungens bröllop. Jag smålog mot henne och inte visste vad jag skulle svara. Då brast hon i glädje att förmodligen var jag kryptorojalist, precis som hon! Sedan blev hon tyst och strax innan hon skulle kliva av, sa hon att det var dumt att vi i Grekland röstade bort monarkin och missade sådana glamorösa ceremonier.

Själv skulle jag kliva av några busshållplatser efter och undrade hur jag missade kungens bröllop som hade hänt ett par veckor tidigare. De grekiska medierna ignorerade förstås detta eftersom det var ett mycket känsligt ämne, efter att vi röstade bort monarkin i december 1974. Men, damen visste om bröllopet och inte jag som var så engagerad om Sverige! Förmodligen lyssnade jag inte på Sveriges Radio under denna period eftersom juni är en månad full av tentamen på universiteten i Grekland.

När jag kom hem satt min mamma som vanligt framför TV:n och tittade på någon serie. Så fort jag visade bilderna till henne, lämnade hon TV:n och började suga upp alla, en efter en. Mamma var nämligen en hängiven rojalist och röstade förstås för monarkin. Hon fastnade naturligtvis för drottningens eleganta bröllopsklänning och diadem, kortegbilden, samt på alla drottningars och prinsessors färgstarka klänningar. Hon var riktig nöjd och det var faktiskt första gången hon inte var emot att jag skulle flytta till Sverige och leva i ett fredligt land som styrdes av monarkin. 

Några dagar senare satt jag på en kafeteria tillsammans med några kompisar och beundrade den unga Björn Borg som vann sin första titel i Wimbledon. Då var jag inte ensam som jublade när Björn krossade Ilie Nastase, utan hela kafeterian! Det var en fantastisk prestation som till och med var bättre än jag hade förväntat mig. Resten av sommaren tillbringade jag i Amfilochia med familjen och kompisarna och ofta med svensk-grekiska lexikon vid stranden.

Den svenska dunjackan

Under julen kom min vän Nikos från Stockholm. Jag hade skrivit till honom och bad om att köpa en dunjacka åt mig, gärna i blå och gul. Tillsammans med vår gemensamma vän Tassos, besökte vi honom hos hans mammas lägenhet i Aten. Jag blev förstås mycket glad över det. Vi hade inte setts på två år. Han fick berätta fritt om allt han ville om livet i Sverige. Jag lyssnade som när en liten pojke lyssnar när en vuxen berättar spännande historier.

Han visade mig dunjackan. Den var bättre än vad jag hade förväntat mig och betalade med stor glädje det dyra priset. Färgen var klarblå med långa gula band längs ärmarna. Ingen annan hade en liknande jacka i hela Aten! Alla jag kände frågade faktiskt var jag köpte den. Och jag hade den på mig varje dag fram till våren. När terminen började efter jullovet, märkte jag att min jacka fångade många blickar, ute på gatorna i Aten, eller på bussen. Man rökte fortfarande i bussarna då och jag var jätterädd för att den kunde brännas av någon cigarett. Jag hade den förstås även när jag gick på matcherna i Pireus. Ibland blev det lite bråk med andra Olympiakos fotbollsfans som satt nära mig, eftersom färgen stod i kontrast till den enorma röd-vita våg som dominerade hela klacken där. Det var tur att huvudrivalenars färger inte var blåa! När Olympiakos möte andra lag med blåa färger var jag tvungen att ha tjocka och bredda röd-vita halsband runt om för att den blåa färgen inte skulle synas.

Nikos nämnde också att SR förlag hade publicerat en del svenska böcker för utlänningar. Allt detta var förstås goda nyheter. Jag skrev ett brev till SR och berättade att jag lyssnade på deras program, att jag började lära mig svenska själv och undrade om jag kunde få någon annan bok på lätt svenska från dem. Jag blev mycket glad när jag fick två små böcker, några veckor senare. Fortfarande står bägge böckerna i min hylla.

 

3.   3. Studentlivet i Grekland: 1977-1979

 

Universitetsstudierna gick bra. Under vårterminen 1977 var jag redan på tredje året och enligt planerna skulle jag ta min examen under 1978.  Denna termin valde jag att läsa en kurs i ”Regionalekonomi”. Jag var en av få studenter som följde kursen och hade nära kontakt med vår professor. Kursen var ganska intressant och det kändes bra när min professor berättade om Torsten Hägerstrand, en välkänd professor från Linköpings Universitet, som var en av de bästa inom ämnet. Hägerstrand och några kulturgeografer hade utvecklat en hel ny skola om tidsgeografin.

I makroekonomikursen hade vi en hängiven Keynesianskt professor. Keynesianismen var ju den dominerande skolan inom nationalekonomin då. Professorn berättade bland annat om att denna skolas uppkomst härstammandes egentligen av Stockholmsskolan, eftersom idén utvecklades vid Handelshögskolan under den stora depressionen på 30-talet. Jag minns faktiskt att en studentkamrat, som var född i Tyskland och hans föräldrar arbetade fortfarande där, blev lite sarkastisk och påpekade att det var just Hitler som tillämpade teorin i verkligheten och professorn blev ganska irriterad! Men Keynesianismen tillämpades också i Sverige, svarade professorn och där gick det alldeles utmärkt! Andra studentkamrater nämnde då mitt namn, eftersom förmodligen var jag den bäst lämpande att tala om Sverige. Under rasten hade jag ett trevligt samtal med professorn och han tyckte att det var ett klokt beslut att flytta till Sverige för fortsatta studier.

Linguaphonecertifikat

I mars fick jag mitt svenska Linguaphonecertifikat. Jag minns att jag examinerades på en del grammatik, ordföljd, samt att jag fick skriva en uppsats om minst tre sidor om Sverige, utan lexikon. Examinationen ägde rum på Linguaphones huvudkontor i Aten.

Min uppsats handlade om var jag ville bo och varför. Jag skrev att jag ville bo i Karesuando och leva i lugn och ro, tillsammans med samer och deras renar i den fria och kalla Norden, bort från Atens kaos och föroreningar och jag avslutade med ”Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden”. Några veckor senare kom certifikatet från London, i ett A3 format, tillsammans med alla fel som hade rättats av någon svensklärare. Det var förstås en hel del fel, men förmodligen tyckte de om min underbara text. Däremot hade jag färre fel på grammatiken och ordföljden.

Det bör påpekas att jag aldrig har haft någon svensklärare att hjälpa mig med mitt uttal. Att lära sig svenska själv när man redan har fyllt 20 år, i ett främmande land, var inte så enkelt. Fortfarande har jag lite svårt med att uttala ”å” och ”o” helt korrekt, trots att jag vet hur orden med sådana vokaler skrivs. Å andra sidan missar jag sällan ”ordföljden” i långa meningar, och startar aldrig en mening med ”Vilken/vilket”, såsom det slarvas regelbundet i Sverige nu förtiden.

Brevet till Uppsala universitet

Trots att jag hade knapp ett och ett halvt år kvar av mina studier, bestämde jag mig att skriva ett brev till Uppsala universitet, på svenska, och fråga vad som krävdes för att gå på forskarutbildningen i Nationalekonomi. Jag berättade förstås en del om mig själv och att jag hade ett stort intresse av att studera i Sverige. Jag hade säkert en hel del fel i brevet, trots att det tog mycket tid att formulera det så korrekt som möjligt. Jag skickade även en kopia av mitt Linguaphonecertifikat, samt mina godkända kurser från Handelshögskolan och hoppades att de skulle ta mitt brev på allvar.

I mitten på maj 1977 fick jag ett stort kuvert, med en hel del information på engelska, samt ett brev på svenska, av nationalekonomiska institutionens dåvarande assistent Anders Kristoffersson. Anders skrev bland annat att ”Det känns ovanligt att kunna besvara ditt brev på svenska…”, eftersom de hade ju all information på engelska som de brukade skicka till utländska studenter. Han svarade att: givet att jag fick uppehållstillstånd, att jag var klar med examen från Handelshögskolan samt blivit godkänd på den sista terminens två påbyggnadskurser i nationalekonomi i Uppsala, skulle jag antas på forskarutbildningen! Han nämnde ingenting om kravet på svenska språket och jag trodde att Linguaphonecertifikatet var tillräckligt.

En nationalekonomikurs

Under höstterminen 1977 började jag mitt sista år. Då hade vi en kurs i ”Internationell ekonomi” som bland annat handlade om Heckscher-Ohlin, dvs den mest erkända modellen inom Handelsteorin. Bertil Ohlin hade just fått Nobelpriset samma år för denna teori.

Min professor hade hört av sina kollegor att det var en student i klassen som var intresserad av Sverige och kunde svenska. Några dagar efter det blev känd att Bertil Ohlin fick priset, frågade han vem den ”svenska” killen är. Jag blev faktiskt lite rädd och lyfte armen försiktig. Han frågade då om jag kunde översätta en svensk artikel av Eli Heckscher från 1919, som enligt några nationalekonomer, där fanns grundidén till deras modell. Jag svarade kanske, men det kan bli mycket svårt med en så pass gammal text. Efter lektionen gick vi till hans kontor och han visade mig artikeln som var publicerad i Ekonomisk Tidskrift under titeln:  ”Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen. Några teoretiska grundlinjer”. Jag ägnade många timmar åt den eftersom mitt svensk-grekiska lexikon saknade många viktiga ord. Till sist bestämde jag mig att skriva en kort sammanfattning av de delarna jag förstod. Han blev nöjd ändå och tackade för mitt arbete och jag belönades med ett bättre betyg på kursen! Samtidigt insåg jag att min svenska låg på en elementär nivå.

Telegram till Nikos & Barbro

I början av februari 1978 fick jag veta av vår vän Tassos att Nikos skulle gifta sig med Barbro i Stockholm. På den tiden i Grekland, om man inte kunde gå på ett bröllop, brukade man skicka ett telegram med gratulationer. Jag bestämde mig att göra likadant även till Nikos i Sverige.

En dag när jag var i centrala Aten, gick jag till den grekiska telemyndigheten (OTE) för att skicka telegrammet. Samtidigt ville jag imponera främst på Barbro, att jag hade lärt mig en hel del svenska, och bestämde mig för att skriva texten på svenska. Men, vad skall det stå? Ordet ”grattis” existerade inte i min gammaldags svenska bok. Jag kunde ordet ”gratulation” och ”gratulationer”, men det borde finnas med någonting mer, fast inte så mycket text, eftersom telegrammen var dyra då och bekostades per antal tecken. Inte heller hade jag den svenska boken med mig för att få lite hjälp, men jag kom ihåg en del fina adjektiv som borde stå före ”gratulationer”. Då bestämde jag mig att skriva ”Hjärtliga gratulationer”. När jag fick veta att det inte kostade mycket mer upp till 50 tecken, skrev jag ”Hjärtliga gratulationer på era bröllop. Hoppas trevligt liv”. Jag minns att jag skrev tydligt på ett papper för att hjälpa receptionisten med bokstäverna. Barbro blev riktigt rörd, fick jag veta senare av Nikos. Hon har sparat det och fortfarande påminner hon mig om när de ringde från Televerket för att läsa upp telegrammet.

Sverige och flickvännen

Under våren 1978 gick jag med min flickvän på ABBAs filmpremiär, ”The movie”. Filmen och musiken var fantastisk, tyckte vi. Efteråt gick vi på en kafeteria och började prata om ABBA och Sverige. Min flickvän visste förstås att jag lärde mig svenska och planerade åka till Sverige, men hon var säker på att snart skulle jag bli vuxen och ändra mig. Hon berättade för mig att min mamma hade pratat med henne för att försöka ändra mig och stanna i Grekland. Mina argument för Sverige hjälpte inte.

Efter en liten hetsig diskussion ställde hon en direkt fråga till mig: ”Älskar du Sverige mer än mig”? Och utan att tänka, svarade jag direkt, ”kanske”. Hon blev förkrossad och började gråta. Jag försökte förgäves lugna ner henne om att hon också kunde åka med mig till Sverige efter studierna, men utan framgång. Att älska ett främmande land framför sin flickvän tolkade hon som om jag aldrig hade älskat henne och att jag tänkte egoistiskt bara om mig själv. Hon lämnade kafeterian gråtandes och vår kärlek tog ett sorgligt slut denna kväll. Naturligtvis blev jag också ledsen, men samtidigt kände jag mig lite befriad ändå, eftersom ingen kunde hålla mig kvar till Grekland längre!  

Sommaren 1978

I början på sommaren kom Barbro och Nikos till Grekland på semester. Det var första gången jag mötte Barbro. Jag fick en t-shirt av henne där det stod ”Sverige är mer gröt” som jag hade på mig nästan varje dag. Barbro var så glad när vi satt ute på en taverna och jag övade svenska med henne, medan Nikos berättade om Sverige till Tassos. Det var en oförglömlig sommarkväll. 

Ett par veckor senare åkte jag till Cambridge för att läsa engelska. Det var en trevlig upplevelse att umgås med studenter från olika länder. Där köpte jag bland annat ett större engelsk-svensk-engelsk lexikon.

När jag kom tillbaka till Grekland var det dags att ta de tre sista tentamina jag hade kvar. Jag ville ju bli färdig med min examen och flytta till Sverige. Men om jag hade klarat av alla tentamina var jag tvungen att avbryta mitt uppskov från militären, som jag hade fått på grund av studierna. Jag hade ingen lust att göra lumpen i nästan två år. Så jag klarade bägge prov jag tog, och lämnade det sista för februaritillfället. Samtidigt började jag deltidsarbeta för att ha lite inkomst i Sverige.

Söka uppehållstillstånd

Under hösten gick jag till ambassaden och sökte uppehållstillstånd i Sverige. Jag ville vara ute i god tid och flytta dit så fort jag var klar med min sista tentamen. Jag fick alla blanketter av sekreteraren, som faktiskt kom ihåg mig från mitt tidigare besök. Vi växlade några korta meningar på svenska och hon blev imponerad. Jag visade henne svaret från Uppsala universitet samt mitt Linguaphonecertifikat.

Men, för att man skulle få uppehållstillstånd för studier krävdes bland annat att jag hade en klar finansiering, till exempel något bankkonto som täckte ca 4-års uppehälle. På den tiden krävdes det ca 350 dollar per månad, över 9-månader per år, dvs ett mycket stort totalbelopp. Givetvis hade jag inte det. Hon tipsade att kanske någon annan närstående kunde hjälpa till på något sätt.

Jag minns hon visade ett dokument från Invandrarverket där alla månadskostnader specificerades. Utöver de vanliga, hyran, elektricitet, mat, transport och kläder, fanns ytterligare två poster, ”två biobiljetter” samt ”en LP-skiva”. Jag blev lite irriterad och sa till henne på grekiska: ”Jag tänkte inte gå på bio och inte heller köpa en LP-skiva varje månad! Kan vi inte ta bort det från listan och överföra lite mindre pengar”? Hon svarade artigt att om myndigheten har bestämt så, det är bara att acceptera. Samtidigt påpekade hon att jag kommer att bli tokig i den långa, mörka och kalla vintern i Sverige utan bio eller musik! Där fick jag min första läxa om vad en svensk myndighet kan göra med ens privata liv. Jag tackade för det, blev lite ledsen förstås och lovade att återkomma och lämna in ansökan.

Jag pratade med min familj om detta. Det var ju omöjligt att hitta ett fyra-årsbelopp och spärra det i ett speciellt konto. Mamma var hemmafru och pappa var offentlig anställd, med varken hög inkomst eller besparingar. Jag hade även en mindre bror som gick i gymnasiet och vi bodde i en hyreslägenhet.

Pappa var rakryggad och korrekt i hela sitt liv. Han var faktiskt mycket rädd att han skulle straffas om han inte uppfyllde det han skulle intyga på heder och samvete. Jag lugnade honom och sa att detta var en ren formalitet som han inte behövde bry sig om. I värsta fall skulle mitt uppehållstillstånd i Sverige inte förnyas och då skulle jag lämna landet. Samtidigt lovade jag honom att jag skulle göra allt möjligt för att klara mig med forskningsbidrag. Till sist övertygade jag honom att skriva på ett intyg där han lovade att försörja mig varje månad.

Hans intyg översattes officiellt på svenska, och några dagar senare återvände jag till ambassaden där jag lämnade min ansökan. Sekreteraren tog emot den och alla handlingar och jag hoppades på det bästa.

I början av 1979 ringde den svenska ambassaden och berättade att Invandrarverket avstyrde min ansökan. Anledningen till det var att jag saknade tillstånd av den grekiska centralbanken som skulle tillåta min pappa överföra utländsk valuta till Sverige. Även Nikos berättade för mig att andra greker som hade sökt uppehållstillstånd hade samma problem på grund av valutarestriktionen som rådde då.

Jag gick då med min pappa till den grekiska centralbanken och sökte tillstånd. Även där skulle min pappa intyga att som offentlig anställd hade han en fast inkomst och beloppet skulle sättas på ett speciellt konto i centralbanken som sedan skulle överföras till mitt konto i Sverige. Ett par veckor senare fick vi tillståndet från centralbanken och jag gick tillbaka till ambassaden.

Medan jag väntade vid receptionen, märkte jag att sekreteraren pratade på svenska med en äldre stilig man. Sekreteraren berättade för honom någonting om mig, eftersom han vände sig mot mig och presenterade sig: ”I am Ivar Öhman, the Ambassador”. Sedan fortsatte han på engelska att sekreteraren hade pratat med honom om mig och plötsligt frågade han mig: ”Kan du svenska”? Jag svarade direkt, ”ja, lite grand”. Han frågade hur jag lärde mig svenska och om jag hade köpt min dunjacka jag hade på mig i Sverige. Jag svarade att jag aldrig varit i Sverige, att min vän Nikos köpte jackan där och att jag lärde mig svenska via Linguaphone. Sekreteraren som stod bredvid visade honom certifikatet. Hans ansikte lystes upp. Samtidigt överlämnade jag till sekreteraren det saknande intyget från centralbanken.

Han vände sig då till sekreteraren och bad henne att göra alla handlingar i ordning och skicka det till Invandrarverket som express ambassadpost. Sedan tittade han lite på mig, klappade han på min rygg och sa att de skulle överklaga beslutet och att det kommer att ordna sig. Jag tackade dem för deras vänlighet, med ett uttryck jag hade lärt mig i kursen: ”Jag är oerhört tacksam för er vänlighet” och gick hem.

Efter ca tre veckor ringde ambassaden igen. Jag var inte hemma då, det var min mamma som svarade i telefon. Sekreteraren berättade för henne att jag beviljades uppehållstillstånd och jag borde åka till ambassaden med mitt pass för att få det stämplat. När jag kom hem senare på kvällen, berättade min mamma den underbara nyheten.

Dagen efter, tidigt på morgonen åkte jag dit. Sekreteraren märkte förstås att jag var mycket glad. Hon sa att ambassadören hjälpte till, eftersom han uppfattade mig som seriös, målmedveten och Sverigevän och dessutom blev han fascinerad eftersom jag hade lärt mig svenska själv.

Samtidigt hade hon några goda råd att ge mig. Jag borde försöka koncentrera mig på studierna, umgås mycket med svenskar på universitetet och vara extra försiktig med grekerna i Uppsala. Jag frågade varför. Hon nämnde bara att flera år tidigare, under diktaturen, blev det en del slagsmål mellan vänster- och högerfolk i Uppsala och fortfarande var läget spänt där. Jag tackade för råden och lovade att jag skulle hålla mig borta från det, precis som jag hade gjort under mina studier i Aten.

Några dagar senare fick jag veta att jag inte kom in i ”College d’ Europe” i Belgien. Jag hade nämligen sökt om en plats för att studera EU:s ekonomi. Jag låg på en bra reservplats men det garanterades inte att jag skulle få den. Men jag brydde mig inte, jag skulle åka till Sverige! 

 

 

4.   4. Flytten till Sverige

 

Några dagar efter att mitt uppehållstillstånd stämplades på mitt grekiska pass, blev jag godkänd på min sista tentamen och måste avbryta mitt uppskov från militärtjänstgöring snarast. Men att göra lumpen precis när jag skulle flytta till Sverige var förstås uteslutet. Jag var därför tvungen att agera fort och lämna landet innan jag blev straffad av militären.

Som student i Handelshögskolan var jag medlem i AIESEC, som var en internationell studentorganisation som främjande praktik utomlands av studenter som studerade företags- och nationalekonomi. Den årliga konferensen skulle äga rum i den belgiska universitetsstaden Louvain-la-Neuve, under sista veckan i mars. Under konferensen där skulle man bland annat matcha alla länders AIESEC medlemmar med praktikplatser i övriga världen inklusive Grekland förstås. Styrelsen i AIESEC i Aten bestämde då att hyra en liten buss för alla styrelsemedlemmar som ville åka dit. Jag passade på och åkte med. Jag minns att jag var den enda som hade en så stor väska som min mamma hade packat med en hel del saker. Alla andra skulle förstås återvända till Grekland om någon vecka, medan jag skulle vidare till Sverige.

Min mamma var med när vi lämnade Aten och hon var förstås mycket ledsen. Hon ville att jag skulle lova henne att jag skulle återkomma till Grekland efter studierna, vilket jag lovade för att lugna henne, trots att jag visste att jag skulle bryta mitt löfte. Så fort vi åkte mådde jag faktiskt ganska dåligt av att jag ljög för mamma.

Resan gick bra och två dagar senare var vi framme. Vi märkte dock att när vi åkte till den flamländska Leuven, som ligger nära den franska Louvain-la-Neuve, fick vi inte samma service när vi försökte prata franska. Alla andra delegater hade upplevt liknande bemötande när de pratade franska, men inte när de pratade engelska. Hur som helst, där umgicks jag mycket med den norska delegationen och jag lyckades få en praktikplats i Arbeitsdirektoratet i Oslo under juli-augusti. Norrmännen uppskattade att, utöver engelska som var det viktigaste språkkravet, kunde jag en del svenska! 

Det var meningen att jag skulle åka tåg till Stockholm från Bryssel. Men, under den tiden drabbades Sverige av stora strejker och lockout. Jag var i för sig van vid det i Grekland, men att det skulle drabba mig även på väg till Sverige hade jag inte räknat med. När vi kom fram till Köpenhamn, fick vi då byta tåg mot Stockholm. Men på grund av strejk var det endast två gamla vagnar. Jag minns alla eleganta damer med fina klänningar som förmodligen hade en förstaplatsbiljett och fick trängas med alla andra i samma vagn. För mig var det lika dåligt, jag hade ju en tung väska att ta hand om och var dessutom trött från nattågsresa från Bryssel.

Första veckorna i Stockholm

Adrenalinet var högt och jag kunde hantera min trötthet när det gamla tåget körde i södra Sverige mot Stockholm. Våren hade inte kommit ännu, det fanns enstaka snöbitar kvar längst åkrarna och himlen var grå. Längst perrongerna kunde jag se svenskar i sina vinterjackor. Alla passagerare var trötta, och tysta och många läste någon bok eller tidning. Jag försökte också smygtitta på tidningarnas stora rubriker som var fyllda med ”strejkkaos” eller liknande ord.

Efter många timmars resa, kom vi fram till Stockholm. Jag hade ringt Nikos från Belgien och berättade att jag skulle åka tåg. Jag hoppades förstås att han skulle vara där som han lovade eftersom tåget var försenat. Och Nikos var där! Ankomstinformationstavlorna hade ju informerat alla att tåget från Köpenhamn var försenat.

Det var sent på eftermiddagen när vi kom fram till Centralen och fortfarande ljust. När jag såg Nikos, var jag både glad och avslappnad. Han kom mot mig och hjälpte mig att bära den tunga väskan mot tunnelbanan. Han köpte en biljett bara för mig, eftersom han själv hade månadskort. Sedan åkte vi en lång trappa ner mot perrongen där vi väntade några minuter på vårt tunnelbanetåg. Trots att jag var så trött kunde jag lägga märke att allt var rent, prydligt och tyst. Även Nikos pratade relativt tyst och tillrättavisade mig att sänka min röst. Sedan tog vi tåget till Nikos och Barbros lägenhet på Söder och efter några minuter kom vi fram, där Barbro väntade.

Hon välkomnade mig på svenska och började vi småprata. Hon hade lagat en fin middag och sedan förklarade Nikos för mig att jag skulle sova på en madrass på golvet i vardagsrummet, eftersom de hade en liten tvåa utan plats för en extra säng. Jag förklarade för dem att det inte spelade någon roll för mig och jag menade det. Det viktigaste var att jag skulle bo hos dem tills vidare och dessutom gratis. Både Nikos och Barbro vägrade att jag skulle betala någonting överhuvudtaget, trots att de själva inte hade hög inkomst. De tyckte att det var kul att ha mig där och hjälpa mig med allt de kunde. Jag är jättetacksam för deras generositet och jästvänlighet! 

Nikos var färdig med sina studier från Stockholms universitet och han började arbeta. Barbro arbetare också och bägge två steg upp tidigt på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska, men det skulle vara mycket pinsamt att inte stiga upp och äta frukost med dem. Så jag lärde mig att göra det, trots att jag inte hade någonting att göra medan de åkte till sina arbeten. Det enda jag gjorde hemma var att flytta tillbaka madrassen under deras säng och göra ordning i vardagsrummet. Sedan försökte jag läsa lite i tidningen, titta lite på TV och gå någon promenad tills de kom hem.

Barbro arbetade lite kortare och kom hem tidigare. Jag tränade lite svenska med henne medan hon lagade mat och väntade på Nikos för att äta middag. Även mina vanor ändrades, eftersom middagen serverades redan innan klockan sex. Sedan samtalade vi lite, tittade ofta på nyheterna på TV och sent på kvällen var det dags att dricka te med att äta knäckebröd med ost innan vi skulle lägga oss.

Ett par veckor senare åkte jag tidigt på morgonen med Nikos till Medborgaskolan. Jag skulle börja läsa svenska där i ett par veckor, tillsammans med andra som hade läst i några månader. Nikos lämnade mig där för att gå till sitt arbete och förklarade förstås vilken tunnelbana jag skulle ta för att åka hem. Dagen innan hade jag köpt ett månadskort.

I Medborgarskolan var en ung lärare som testade mig i språket. Det var ett test i ordföljd och grammatik. Hon blev riktig förvånad eftersom jag klarade mig så bra. Sedan skulle hon förhöra mig. Hon märkte att jag förstod en del men jag inte var lika bra på att prata, vilket var förståelig. Hon sa att jag var välkommen att börja där om jag ville, främst för att träna att lyssna och prata. Eftersom jag inte hade någonting viktigare att göra, tyckte jag att det var en bra idé. Min praktik i Norge skulle börja om ett par månader och studierna i Uppsala i september. Så, jag gick på skolan i två-tre veckor, tills kursen avslutades.

Mötet med min syssling

Under 1 maj, frågade Nikos om jag ville gå till Kungsträdgården där Vänsterpartiet brukade hålla sitt möte. Där skulle vi säkert träffa många greker. Det var en vacker dag och vi åkte buss dit. När vi kom fram var det packad med folk och röda fanor. Läget var faktiskt ganska spänt eftersom flera hundra tusen LO- och TCO-medlemmar var i strejk och även lockoutade. Hemma visade TV:n bara nyheter, som dominerades förstås av strejken. Även tunnelbanan gick inte normalt utan det förekom en del störningar. Jag minns att nyheterna berättade att många skolbarn inte kunde åka till skolan eftersom det inte fanns skolskjutsar.

Alldeles i början, mittemot NK, stod min syssling Dimitris med några andra greker och pratade ganska livligt. Nikos kände igen några av dem och när vi kom närmare, skrek min syssling mitt namn och skrattade högt. Vi hade inte setts sedan den sommaren i Grekland när han avfärdade mina tankar att flytta till Sverige. Han visste inte att jag hade kommit och blev mycket förvånad. ”Har du kommit till Sverige?” frågade han. ”Du gjorde det till sist!” ”Välkommen och lycka till!” Jag nickade bara, ja.

En av de andra grekerna frågade mig vad jag tänkte göra i Sverige. Jag berättade att jag skulle börja forskarutbildning i Uppsala. Både jag och Nikos minns fortfarande hans negativa och ironiska reaktion när han sa att ”alla greker som kommer hit säjer samma sak, tills de förstår att det inte går”. Jag försökte förklara att jag hade blivit antagen, men han inte trodde på mig. Efter en stund tyckte Nikos att det var bättre att gå därifrån och flytta till Norra Bantorget där LO och Socialdemokraterna hade sitt första-maj möte. Jag fick min sysslings telefonnummer ifall jag behövde någonting och vi gick mot Norra Bantorget.

Där lyssnade vi på LO:s ordförande tal. Jag förstod knappast någonting. Det var otroligt mycket folk och rösten från högtalarna täcktes av publikens applåder och alla remsor. Det var Nikos som tolkade att Sverige hade blivit ett ”tjuvsamhälle” och att ”klasskampen måste fortsätta mot de växande klyftorna och kapitalismen”. Jag minns Dagens Nyheter, dagen efter, som skrev att Nicolins anhängare efter konflikten ”kunde rymmas i en telefonkiosk”.

I slutet på maj satt vi framför TV:n och kollade finalen i Champions League mellan Malmö FF och Nottingham Forest som spelades i München. Malmö förlorade med 1-0, men de spelade mycket bra. Det var första gången jag såg Malmö med sina ljusblåa färger och tyckte det var en stor bedrift, kanske större än vad Åtvidaberg hade gjort flera år tidigare, eller vad det svenska landslaget under VM-74 i Tyskland hade presterat.

I början på juni, en varm helg, åkte vi till Eriksdalsbadet för att sola och bada. Det var mycket folk och jag tyckte att det var fantastiskt att man kunde bada mitt i Stockholm. Vi började bada i lugn och ro. Nikos och Barbro gick och satte sig i solen medan jag gick vidare till den andra bassängen. Efter en stund hoppade jag in och började simma mycket fort. Jag var ganska bra simmare och ville testa hur snabb jag var. Efter jag hade simmat ett tiotal meter började jag må dåligt. Mitt hjärta klappade högt och var nästan spyfärdig när jag lämnade bassängen. Jag tror jag svimmade och Nikos sprang mot mig när han såg en massa människor omkring mig. De ringde ambulansen och alla tre åkte vi direkt till Södersjukhuset.

Medan Nikos och Barbro väntade vid receptionen, undersöktes jag noga utan att hitta något fel. Jag började faktiskt må bra medan vi åkte ambulans och ännu bättre när jag låg i det rena och svala rummet. De konstaterade att jag måste ha fått anfallet av extrem överansträngning utan att vara tillräckligt tränad för det. Jag minns faktiskt vi kommunicerade på svenska ganska bra, men både Nikos och Barbro fick komma in ifall jag inte kunde förklara mig. Efter en stund fick vi åka hem. Jag bad om ursäkt för att jag hade förstörd deras utflykt och tackade dem för deras hjälp. Fyrtio år senare minns vi denna dag och hur snabbt och fint den svenska sjukvården tog hand om mig.

Första midsommaren på Skansen

Ett par veckor senare åkte Nikos, Barbro och hennes mamma på semester till Grekland och jag stannade kvar att ta hand om lägenheten och blommorna.

Under midsommar åkte jag till Skansen för att uppleva den svenskaste av alla fester. Det var en underbar dag med klarblå himmel och lite vind. Skansen var packad med folk med många internationella turister. Musiken som spelmännen spelade påminde mig om musiken Sveriges Radio Utlandsprogrammet spelade när de avslutade sina sändningar. Alla klanger var från hela Sverige och de var både ljuvliga och sorgsna. Jag blev faktiskt lite rörd och samtidigt frälst i den svenska folkmusiken. Jag stod där i flera timmar och tittade på folk i nationella dräkter som dansade och den svenska flaggan som vajade så majestiskt.

Där träffade jag min syssling som jag blev imponerad över att han behärskade så bra både polka och schottis danser. Isen mellan oss började faktiskt smälta när jag fick veta att han också älskade den svenska folkmusiken och brukade åka till Skansen varje midsommar!

Fortfarande lyssnar jag på svensk folkmusik från alla orter i Sverige, och har tiotals band med folkmusik. Jag har svårt att välja bland låten, men ”Vårvindar friska” och ”Ack Värmeland du sköna” är dem som jag älskar mest.

Jag gick runt i hela Skansen, tittade på alla djur men även på den magnifika utsikten över Stockholm. Jag satt på en bänk tills det blev nästan midnatt och upplevde min ljusaste natt i hela mitt liv. Denna midsommar skall jag minnas så länge jag lever.

Praktikant i Oslo

Några dagar innan jag skulle åka till Oslo kom Nikos och Barbro tillbaka från semester där de berättade att de hade träffat mina föräldrar som tackade för att de hade tagit hand om mig.

I slutet på juni flög jag till Oslo för att göra praktik vid Arbeidsdirektoratet. Det var en solig lördag och jag mötes av ett par AIESEC norska studenter vid flygplatsen i Fornebu. Det var också en svensk student till som hade åkt med mig från Arlanda, som skulle praktisera under sommaren i Oslo. De körde oss mot universitetscampus i Blindern, där vi skulle bo tillsammans med andra internationella studenter. Under resan försökte jag förstå när norrmännen och svensken pratade med varandra. Det var första gången jag hörde norska och det lät ganska trevligt. Jag försökte också prata lite med dem, men eftersom jag inte kunde förstå allt norrmännen frågade om, bytte vi till engelska.

Campus var omgivet av villabebyggelse och det kändes som att det var byggt inne i skogen. På väg upp mot Blindern kunde jag se glimtar över det vackra Oslo nedanför. Norrmännen förklarade en del praktiska saker om själva boendet, mataffärer, samt tunnelbanan mot Oslo centrum, som låg några stationer söderut. Sedan träffade vi andra studenter som spelade ute på gräsmattan, innan vi gick till middag. Efteråt bestämde några av oss att åka mot Oslo centrum för att orientera oss. På måndag skulle vi börja arbeta där. Vi gick runt i hela stan till tidig söndag morgon. Det blev aldrig riktigt mörkt. De sydeuropeiska studenterna som var med och hade åkt samma dag till Oslo blev lyriska över den ljusa natten och ville inte åka hem.

På måndag morgon åkte jag till mitt arbete. Kontoret låg mitt i Oslo och jag togs emot med värme av chefen och några till. I början skulle jag inte göra så mycket, utan jag skulle få några rapporter att läsa, de flesta på norska. Nästan alla rapporter handlade om den norska arbetsmarknaden och välfärden. Att börja läsa rapporter på norska var förstås inte så enkelt! Jag prioriterade istället de med engelska texter.

På mötena blev det en blandning på norska och engelska, men inte bara för min skull. Det var faktiskt några brittiska forskare som arbetade där och inte kunde norska. Några veckor senare valde jag läsa några enkla rapporter på norska och jag märkte att det inte var så svårt. Det fanns ju stora norsk-engelska lexikon på kontoret som oftast låg på mitt bord. Innan jag slutade min praktik skrev jag också en liten rapport, på engelska.

I slutet på juli åkte vi alla AIESEC studenter som arbetade i Oslo, runt i sydvästra Norge. Resan tog fem dagar. Jag hade aldrig sett fjordar tidigare och var en extraordinär upplevelse. Första staden som vi övernattade i var Bergen. Jag tappade andan när bussen närmade sig staden. Jag hade aldrig sett en vackrare stad i hela mitt liv. Det var strålande sol när vi var där, till skillnad från några år senare när jag flyttade dit för att arbeta. Sedan åkte vi söderut mot Stavanger, Kristiansand, Kragerö och tillbaka till Oslo. Det var en oförglömlig resa! En vecka utan regn!

I mitten på augusti var det dags att lämna Oslo. Under mina sex veckor där tjänade jag tillräckligt för att klara mig, spartansk dock, över två-tre månader i Uppsala. Jag flög först direkt till Aten att träffa min familj och två veckor senare åkte jag tillbaka till Sverige där universitetslivet väntade!

 


 

5.   5. Första terminen i Uppsala

 

Flyget från Aten kom till Arlanda vid lunchtiden. Det var fredag den 31sta augusti. Jag tog Arlandabussen till Uppsala och sedan en taxi till studentbostädernas huvudkontor. Jag hade sökt studentbostad redan i april när jag bodde i Stockholm och hade fått ett studentrum. Kontoret var öppet för att studenterna skulle hämta sina nycklar. Det var en lång kö framför mig och jag stod där med min stora och tunga väska. Någon timme senare fick jag mina nycklar.

Mitt studentrum

Bostaden låg några kilometer västerut, i Flogsta, och jag åkte buss dit. Mitt studentrum låg på första våningen, i ett sexvåningshus. Hela huset hade just öppnats och ingen annan hade bott där tidigare. På anslagstavlan i bottenvåningen såg jag mitt långa efternamn, bland nio svenskars som skulle bo i samma korridor. När jag öppnade dörren mötte jag några studenter som just hade flyttat in och gjorde ordning på sina rum. Vi hälsade på varandra och jag gick till mitt rum. Det var ett fint, möblerat och ganska stort rum, med egen dusch och toalett. Det stora gemensamma köket, telefonkiosken och Tv-rummet låg i början av korridoren.

Efter att jag hade gjort lite ordning i rummet gick jag till ICA, som låg ganska nära, för att handla lite mat. Jag köpte en del mat som jag placerade i min del av hyllan i kylskåpet och i frysen. Allt var ju planerat, fick jag veta av de andra studenterna som också delade de dubbla kylskåpen och frysen. Sedan började vi småprata med varandra och de blev förvånade att jag kunde så bra svenska. De flesta var unga och nybörjare på universitetet och ganska blyga. De visade faktiskt respekt mot mig i och med att jag var äldre och skulle börja på forskarutbildningen, precis som Evert, en fyrtioårig man från Ystad, som var forskade vid Lantbruksuniversitetet, SLU.

Sedan ringde jag Nikos och min familj och berättade att allt hade gått bra. Jag fick inte prata så mycket eftersom det var en mynttelefon och jag inte hade så många kronor att stoppa in.

Sent på eftermiddag var det dags för matlagning. Köket blev nästan fyllt av studenter som stekte och kokade sin mat. Det fanns faktiskt ett antal stekpannor och kastruller som vi kunde använda. Efteråt skulle vi förstås diska, torka och göra allt i ordning. Sedan satt några av oss framför TV:n för att titta på nyheterna eller någon film och efteråt gick jag för att lägga mig.

Uppsala sightseeing

På lördag morgon åkte jag till stan för att orientera mig. Jag tog bussen mot centrum. Bussen åkte förbi Humanistcentrum (HMC), som idag heter Ekonomikum, den välkända Seismologiska institutionen, Universitetenshuvudbyggnaden och Domkyrkan där jag klev av. Jag misstänkte att där måste vara Uppsalas centrum.

Jag gick först till Universitetshuset, en elegant och ståtlig byggnad. Tyvärr var det stängt. På framsidan syntes namnen över alla välkända vetenskapsmän som hade studerat eller arbetat där. Där fick jag veta att geniet Anders Celcius var professor i Uppsala och levde ett mycket kort liv, mellan 1701 – 1744. I gymnasiet hade vi läst om honom och jag kom ihåg att han dog ganska ung. 

Jag gick vidare till Domkyrkan och när jag kom fram sträckte jag mitt huvud mot himlen för att bedöma det jättelånga kyrktornets höjd. Inne i domkyrkan var en del utländska turister. Alldeles i början märkte jag den världskända botanistens Carl von Linné gravplats, som jag också kom ihåg från gymnasietiden. Bakom altaret syntes en pampig grav där kung Gustav Vasa ligger, medan kung Johan III ligger i en mindre anspråkslös grav. 

Sedan fortsatte jag mot Carolina Rediviva och Slottet. Från Slottet kunde man se över Uppsala på ena sidan, och den vackra botaniska trädgården på den andra. Slottet var stängt och jag gick in i botaniska trädgården. Där promenerade jag tillsammans med många turister längst de geometriska, symmetriska blomsterstigarna. Efter en lång promenad återvände jag mot Carolina Rediviva och fortsatte på nedförsbacken mot Centrum.

När jag kom fram till Stora torget var det mycket folk och då förstod jag att där måste det vara stadens centrum. Plötsligt hörde jag två unga pojkar som pratade grekiska. Jag gick fram till dem och berättade att jag just hade kommit till Uppsala och frågade om de bodde där. De berättade för mig att de var föda där av grekiska föräldrar och var på väg till den grekiska föreningen som låg precis vid hörnet av torget. Jag var välkommen dit, sa dem, för att träffa andra greker.

Min första fotbollsmatch i Sverige

Vi kom in och där satt ett tiotal grekiska äldre män som rökte och spelade kort. Vid ett annat bord satt några yngre, ungefär i min ålder, som försökte få fram spelare till morgondagens fotbollsmatch. Vi presenterade oss för varandra och de frågade om jag kunde spela fotboll med laget i morgon, eftersom en del spelare var fortfarande på semester i Grekland. Jag svarade direkt, ”självklart”, men jag undrade om jag kunde spela eftersom jag inte var registrerad. De skrattade och sa att de spelade i division 7 och inte fanns några formella krav, det räckte med namnet och personnummer. Men eftersom jag inte hade fått personnummer ännu, räckte det med de första sex siffrorna och uppehållstillstånd. De skulle också fixa med fotbollsskor eftersom jag skulle halka på gräsmattan om jag spelade med mina gymnastikskor.

Dagen efter på morgonen kom Giannis till Flogsta och hämtade mig med sin Volvo. Det kändes stort att åka till matchen i en Volvo. Endast de rikaste grekerna och några topfotbollsspelare hade råd med Volvo i Grekland och själv har jag aldrig satt i en Volvo tidigare. Jag hade aldrig spelat på gräs tidigare och det kändes underbart att springa i det mjuka gröna underlaget jämfört med den hårda grusplanen vi var vana vid när jag spelade i Grekland.

Trots att jag inte hade tränat på länge, gick det ganska bra med min teknik, men inte med min fysik. Svenskarna hade betydligt bättre fysik än mig i alla fall. Vi förlorade matchen, fast alla tyckte om mitt spel och de ville förstås att jag skulle fortsätta. Giannis envisades och skulle ställa upp att köra mig även till träningarna ett par dagar i veckan. Jag lovade ingenting eftersom studierna skulle börja på måndag och samtidigt tänkte jag på sekreterares råd i den svenska ambassaden.

Första dagen på universitetet

På måndag vaknade jag tidigt. Innan jag lämnade Norge skrev jag till institutionens sekreterare att jag skulle komma på måndag, terminens första dag. Jag klev av bussen precis utanför HMC och gick upp till nationalekonomiska institutionen. Det var många studenter där som skulle börja med sin utbildning och stod i kö. Jag stod också i kö.

Efter någon halvtimme var det min tur och jag gick in till sekreterarens (Karin) rum och presenterade mig. När hon såg mig och hörde min svenska, lystes hennes ansikte upp. I samma rum satt en annan sekreterare (Eva) som var ansvarig för forskarutbildningen. När Eva hörde mig prata med Karin, kom hon och välkomnade mig. Sedan gick hon direkt till professors rum (Ragnar Bentzel) och berättade att jag hade kommit och hon vinkade mot mig att jag skulle gå dit. Bentzel välkomnade mig med stor glädje och han frågade mig hur i hela friden lärde jag mig svenska! Sedan bad han Eva att ringa till Uppsala Nya Tidning för att intervjua mig, det var ju en spännande nyhet. Men jag tackade vänligt nej till förslaget, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av någon intervju på svenska.

Bentzel berättade att han kände en av mina professorer vid Handelshögskolan, Drandakis, samt Riksbankschefen, Zolotas, och han uppskattade mycket bägge två. Jag bad honom att prata lite långsammare för att kunna förstå och han gjorde det. Vi pratade naturligtvis om mina planer och ett par år senare skulle han bli min handledare.

Jag minns att jag använde ”Ni” när jag frågade honom om någonting. Han tittade först runt, Eva hade lämnat rummet, innan han vände sig med ett litet leende mot mig och uppskattade mitt ”Ni”. Sedan sa han att till skillnad från Tyskland och Frankrike använder man singularis i Sverige, dvs ”du” som jag kan använda. Jag svarade att jag hade lärt mig svenska med en gammaldags bok där man absolut använde ”Ni” och ”Er” mot äldre, och inte kunde använda ”du” till en äldre professor! Jag fortsatte använda ”Ni” och ”Er” under flera år framöver och jag tror han accepterade och respekterade det. Ibland kändes faktiskt lite pinsamt för mig när jag använde ”Ni”, medan mina svenska studentkamrater använde ”du” på våra möten och seminarierna. 

Jag visade även mitt Linguaphonecertifikat till honom. Han trodde inte att universitetet skulle godkänna det som en offentlig handling, men han uppmanade mig att gå till centraladministrationen och försöka övertyga den kvinnliga chefen där. För forskarutbildningen krävdes egentligen inga formella språkkunskaper i svenska, men eftersom jag skulle repetera två kurser på påbyggnadsnivå denna termin, behövde jag registrera mig på riktigt. Och för att läsa på grundnivån krävdes ju godkänt prov i svenska.

Jag gick till centraladministrationen som låg högst upp i en annan byggnad, bredvid Universitetshuset. Bentzel hade ringt till henne och hon väntade på mig. Jag visade mitt Linguaphonecertifikat, hon log och skakade i huvudet. Sedan ställde hon några frågor till mig och tyckte att jag var hyfsad bra i svenska, men hon inte kunde registrera mig om jag inte hade ett intyg från en svensk myndighet. Hon tipsade då att jag skulle gå till Kursverksamheten som låg i centrum och fråga när de nationella språkproven skulle äga rum.

Klockan var redan 10 på morgonen när jag kom dit och de hade rast. Jag gick fram till läraren, visade mitt Linguaphonecertifikat och började prata lite med honom. Han föreslog att jag gick till klassen tillsammans med de andra efter rasten för att se hur det kändes. De hade två timmar kvar och jag gick in.

Där satt ca tjugo iranier i samma klass. Det var deras andra termin. Efter revolutionen i Iran 1979 kom flera tusen iranier till Sverige. Det kändes som att de var sämre än mig. Läraren märkte det också och när kursen slutade, fick jag stanna kvar och prata lite med honom. Han föreslog att jag gick på föreläsningarna i nationalekonomi på universitetet istället. Att prioritera kursverksamhetens svenskkurs skulle knappast hjälpa mig. Sedan gick vi tillsammans till sekreteraren för att anmäla mig till nationellprov som skulle äga rum i början på oktober. Han var helt säkert på att jag skulle klara mig. Jag tackade för hans råd och gick tillbaka till HMC.

Universitetslivet fortsätter

Dagen efter skulle vi starta terminen med Mikroekonomikursen. Karin hade informerat läraren att jag skulle läsa kursen, trots att jag, än så länge, inte var formellt antagen p g a språket. Det var ca femton studenter som läste kursen och läraren (Olle Melander) hade inte någonting emot när jag gick till hans föreläsningar. Tvärtom var han glad över att jag kunde en del matematik eftersom det behövdes i kursen. Vi läste ju två kurser i matematik på Handelshögskolan i Aten och jag blev förvånad när jag fick veta att man inte behövde läsa liknande kurser i Sverige om man studerade nationalekonomi. Å andra sidan, handlade mikroekonomi på denna nivå mer om algebra, kalkyl med en och två variabler, samt optimering, och Olle var mycket duktig i det.

Men, att förstå Olles sydsvenska var betydligt svårare än alla grafiska och matematiska framställningar som han skrev på tavlan. Att läsa engelskaboken vi hade, var lika svårt. Det var faktiskt min första kursbok på engelska och mitt engelska var inte riktigt bra. På Handelshögskolan i Aten var all litteratur på grekiska och jag valde franska som språk i ämnet, istället för engelska som majoriteten av studenterna valde. Det var ju meningen att jag skulle fortsätta mina studier i Frankrike.

När jag tittar på denna bok idag ser jag att det fanns minst trettio ord jag inte kunde på första sidan, som jag hade markerat med blyerts på både grekiska och svenska. Det tog så mycket tid att förstå de flesta meningarna. Först markerade jag det okända ordet, sedan öppnade jag det engelska-grekiska lexikonet först, och därefter den engelska-svenska för att skriva dess innebörd i texten. Naturligtvis blev det bättre för varje avsnitt jag läste men det tog så lång tid ändå.

En dag när vi inte hade föreläsningar gick jag till biblioteket för att plugga. Strax utanför mötte jag två grekiska studenter som studerade företagsekonomi. De berättade att det fanns ett tiotal greker som studerade på universitet och de allra flesta studerade företagsekonomi. Kristoffer och Apostolis var de enda som studerade Nationalekonomi, fast på lägre nivåer, eftersom de inte gick i min klass.

De föreslog att vi gick till kafeterian, där de grekiska studenterna brukade sitta. Motvilligt gick jag dit eftersom jag ville studera och hade druckit kaffe hemma för någon timme sedan. Det var första gången jag gick dit. Där satt säkert tio greker som hade ockuperat två-tre bord och pratade fotboll, politik samt om deras semestrar i Grekland. Kristoffer var där, men inte Apostolis. Han berättade att han inte blev behörig på påbyggnadsnivån eftersom det saknades några poäng på B-nivån.

Plötsligt frågade en annan kille om det var jag som spelade fotboll med ”fascist-laget” i söndags. Några skrattade när Stavros nämnde ”fascist-laget” medan andra tittade på mig och undrade om jag spelade där. Jag blev riktigt ställd. Jag förklarade hur allt gick till när jag var på stan och träffade Giannis, och jag tror de accepterade mitt svar. Jag hade ingen aning om att det fanns två grekiska fotbollslag i Uppsala i samma division, som hatade varandra. Giannis berättade inte. Då fick jag veta att deras lag består endast av grekiska studenter som dessutom inte delade det andra lagets politiska värderingar. Giannis lag däremot bestod mest av greker som var födda i Sverige, eller hade flyttad dit med sina föräldrar under 1960-talet. Eftersom jag var student, var jag välkommen att byta klubb. Men säsongen skulle ju sluta om några veckor och jag svarade artigt att jag hade så mycket att studera och inte hade tid med fotbollen. Kanske nästa år skulle jag byta, sa jag.

Medan vi satt där kom två andra greker till kafeterian. De hade just träffat läraren i företagsekonomi och var glada över att de fick vara med i samma PM-grupp som de andra två grekiska studenterna, och bilda en större grupp. De var inte med när grupperna delades in och bad läraren efteråt att vara med i samma grupp. Och då vänder sig en av de andra två killarna, Antonis, och säger till dem: ”Självklart är ni välkomna till vår grupp, men frågan är vem som skall skriva PM:et!”. Alla skrattade förstås mycket högt.

Då fick jag veta att många grekiska studenter bildade grupp med varandra, eller med finländarna, som var alldeles för många under denna tid i Uppsala, men inte med svenskarna. De svenska studenterna ville inte vara i samma grupp, med varken finländare eller greker, därför att de inte bidrog med mycket och deras språkkunskaper var för dåliga. Det var därför Antonis frågade ”frågan är vem som skall skriva PM:et”.

De flesta hade varit i Sverige högst ett par år och ingen behärskade språket så bra för att skriva en rapport, eller ett PM på svenska. En av dem, Babis, var sambo med en svenska och alla ville arbeta med honom när det var dags att skriva någonting på svenska. Men, det var inte Babis som gjorde det egentligen, utan hans generösa flickvän, som belönades med gratis semester i Grekland på somrarna. 

Det var trevligt på kafeterian, men efter en stund bestämde jag att gå till biblioteket, jag var redan försenad. Jag brukade sitta i biblioteket ett par timmar i sträck med ca 30 minuters raster och ofta stannade jag tills det stängde, vid 9-tiden på kvällen. Sedan brukade jag ta bussen hem och laga lite mat.

På något sätt var det bra att laga middag själv så sent och inte trängas med de andra som brukade äta middag ett par timmar tidigare. Samtidigt gick det ganska fort att laga middag, ofta var det spagetti, konserver eller frusen fisk som jag lagade i ugnen. Jag hade inte så mycket att diska heller med sådana maträtter. Å andra sidan blev inte så mycket samtal, eftersom när jag åt min middag satt de flesta i sina rum och studerade. Efteråt brukade jag titta lite på TV:n, ofta på nyheterna, innan jag gick till mitt rum för att fortsätta plugga. Jag brukade läsa till midnatt, medan radion i bakgrunden spelade klassisk eller folkmusik. Rutinen fortsatte på samma sätt. Stiga upp tidigt på morgonen, åka till HMC och sitta där och plugga fram till kvällen. Jag hade ingen tid för socialt liv.

Ofta tänkte jag på vad sekreteraren vid ambassaden i Aten hade sagt till mig om det gamla bråket mellan grekerna i Uppsala och undrade om det sitter kvar när de har två fotbollslag i samma division. Vidare var jag lite skeptisk mot alla grekiska studenter som satt i kafeterian i timmar och tackade bestämt nej till deras inbjudan att bli medlem i föreningen eller gå på deras fester. Och om en spelare i studentlaget kallar det andra laget som ”fascist-lag”, var det lika bra att jag inte band jag mig till något. Jag bestämde mig att fortsätta med min ensamhet och med mina böcker.

Ibland, när jag hade samlat ett stort antal kronor, ringde jag till Nikos och min mamma från mynttelefonen i korridoren. Att ringa till Stockholm var förstås mycket billigare. Men att ringa till Grekland gjorde att det inte blev så mycket samtal egentligen, man skulle mata apparaten på kronor var femte-sekund. Jag skrev brev istället och blev naturligtvis mycket glad när min mamma skickade brev till mig också.

Valet närmade sig och partiledarna valkampagnade runt om i landet. En kväll när vi satt och tittade på nyheterna med några andra studenter, såg jag Olof Palme som var på ett dagis och han pratade med dagisbarn. Plötsligt hörde jag en liten flicka som ropade ”du Olof”. Jag blev både förvånad och chockerad. Jag trodde jag hörde fel och jag vände till Evert som satt bredvid mig om jag hörde rätt. Evert svarade med sitt skånska uttal, ”ja, du hörde bra!”. Men ”har de ingen uppfostran?” frågade jag. Evert skrattade lite och sa att ”jag förstår dig, men i Sverige är det helt korrekt att dua även statsministern. Men, det var inte så när jag gick i grundskolan”. Det var ytterligare en ny läxa jag fick lära mig. Och så tänkte jag att min Linguaphonebok måste ha varit riktigt gammal som använde nästan alltid ”Ni” och ”er”. 

I början av oktober klarade jag provet i svenska och när jag fick diplomet gick jag direkt till administrationen för att visa det. Jag sa till henne, att ”Här är diplomet men jag kan ungefär lika dåligt svenska som jag kunde för en månad sedan”. Hon log och svarade att ”nu har du en offentlig handling som visar att du kan”, och då blev jag registrerad på riktigt. Även studierna gick bra. Några veckor senare blev jag godkänd i Mikroekonomi. Direkt efter startade den andra kursen, Makroekonomi som jag också klarade efter jullovet. Enligt reglerna uppfyllde jag då kraven och skulle börja på forskarutbildningen under vårterminen 1980.

I oktober, när den Svenska Akademien nominerade den grekiske poeten Odysseas Elytis till nobelpriset i litteratur, blev jag riktigt stolt. Jag minns när jag gick till HMC dagen efter, möttes jag av sekreterarna som gratulerade mig för denna utmärkelse Grekland fick. Det kändes riktigt fint. Det var första gången jag såg på TV:n självaste Nobelutdelningen i december, tillsammans med några andra studenter i korridoren. Att se kungen dela ut Nobelpriset till en grek var riktigt stort. Decembers mörker lystes upp. Det var första gången i mitt liv jag upplevde så mörka dagar. När ceremonin började var redan mörkt. Men även på morgnarna, medan jag väntade på bussen, var det mörkt och riktigt kallt förstås.

Under hösten grep polisen en internationell liga som importerade tung narkotika till Sverige. En av ligans ledare var grek och det kändes riktigt pinsamt för mig när jag tittade på nyheterna på Tv. Dagen efter frågade Monica, en annan sekreterare, vad jag tyckte om min landsman som greps av polisen. Hon förväntade sig kanske att jag skulle tycka synd om honom, eftersom han var min landsman. Men hon blev både förvånad och glad när jag sa att dessa individer som sysslar med narkotika inte representerar sina länder och måste straffas hårt. Och att det var tur för honom att han greps i Sverige och inte i Grekland, eftersom han kommer att få ett betydligt lindrigare straff här. Och medan hon tittade på mig, avslutade jag mitt svar med att Sverige kanske borde bli lite tuffare mot sådana brottslingar om man inte vill ta hit ännu fler.

Några år senare, när jag fikade med andra anställda i vårt kafferum, diskuterade vi den växande brottsligheten. Och Monica kom ihåg vad jag hade sagt till henne när min landsman greps. ”Vi borde ha blivit lite tuffare som Christos tyckte”, sa hon. Då märkte jag att endast en del delade mina åsikter, medan andra inte trodde på att hårdare straff skulle lösa problemet.

Brottsligheten aktualiserades igen tolv år senare när den konservativa nationalekonomen Garry Becker fick Nobelpriset. I sin Nobelföreläsning i Uppsala, hävdade han att de kriminella faktiskt är mycket rationella individer och att de har större incitament att begå brott om de förväntar sig ett mildare straff, eller om sannolikheten att gripas är låg. Jag minns att ytterligare några kollegor ändrades efteråt, men fortfarande fanns det några som ifrågasatte det.

Första julen i Sverige

Kring den 20e december hade alla svenskar i korridoren åkt hem och de frågade mig om jag kunde vattna deras blommor, eftersom jag skulle vara den enda kvar i korridoren. Det var inget problem för mig. De tackade mig och jag fick lite godis. Det kändes förstås riktigt tråkigt att vara ensam i korridoren, men jag såg fram emot att träffa Barbro och Nikos som hade bjudit mig till julafton.

Vi hade kommit överens om att träffas vid lunchtiden. Jag planerade ta tåget till Stockholm vid tolv. Jag minns att det var extremt kallt och mycket snö när jag gick till busshållplatsen. Det fanns ingen där och jag trodde jag hade missat bussen. Bussarna brukade komma var 20e minut på helgerna och jag frös medan jag väntade. Jag hade stått där i minst en kvart, utan någon buss i sikte. Sedan kollade jag på en busstidtabell som var nästan insnöad och såg att bussen skulle komma om ca 20 minuter, eftersom på julaftonen gick bussen varje timme.

Jag tänkte gå hem och ringa Nikos att jag missade bussen och skulle komma till Stockholm senare, men jag vågade inte. Jag skulle kanske missa bussen igen och jag stannade kvar istället. Jag kände knappast mina fötter, de hade frusit av kylan. Dessutom hade jag halkat när jag gick till busshållplatsen och när jag försökte rädda blommorna och chokladasken till Barbro, tappade jag balansen och föll på marken. Ett spetsigt isblock träffade min högra handflata när jag ramlade och gjorde ett litet hål på handskarna som gjorde att jag blödde lite. Blodet hade förstås frusit efter några minuter. Jag tyckte det var mycket märkligt att ett isblock kunde bli så spetsig och hård som ett spik!

Äntligen kom bussen och jag gick ombord och värmde mig. Det var endast tre passagerare. När jag klev av vid Stora torget var klockan redan 12.30. Jag hade ca 10 minuters promenad till järnvägsstationen och när jag kom fram, märkte jag att nästa tåg till Stockholm skulle avgå vid 14. Jag var redan försenad. Jag ringde Nikos medan jag väntade på tåget och berättade vad som hade hänt och att tidigast skulle jag komma hem till dem vid 15.30. Jag märkte att han blev ledsen eftersom han, Barbro och hennes mamma, som också var bjuden, skulle missa ”Kalle Anka” på TV:n! Jag trodde han skojade, trots att han hade berättat om det tidigare. Hur kan ett barnprogram vara så viktigt, tänkte jag.

Jag kom fram ungefär vid 15.40, överlämnade blommorna och chokladasken till Barbro, önskade jag God jul och bad om ursäkt för att jag hade förstört jultraditionen med ”Kalle Anka”. De förlät mig förstås och väntade tålmodigt tills jag kom för att äta jullunch tillsammans. Enligt traditionen först skall man äta jullunch innan man skall titta på ”Kalle Anka”. Det året blev tvärtom, tyvärr.

Sedan var det dags för julklappsutdelning och det kändes bra. De frågade om mitt liv i Uppsala och jag berättade om mina upplevelser. Framåt kvällen kom en taxi för att köra Barbros mamma hem. Nikos berättade att pensionärerna hade rätt att åka taxi gratis under stora helger för att umgås med sina nära och kära. Vilken fantastisk service tänkte jag!

Vi hade planerat att jag skulle sova över hos dem för att slippa åka tillbaka till Uppsala sent på julafton, och jag gjorde det. På Juldagen efter lunch åkte jag tillbaka, trots att de insisterade på att jag kunde stanna ett par dagar till. Strax innan jag åkte ringde mina föräldrar för att gratulera mig på namnsdagen och önska mig och dem, God jul. De var förstås mycket glada och tacksamma för att jag var hos dem under julen.

Det var tomt och riktigt kallt i Uppsala och bussarna inte gick så ofta. Jag kom hem tidigt på kvällen. Nästan alla studentbostäder i Flogsta var mörka, bortsett från enstaka julstjärnor och annan liten julbelysning vid några fönster. Det var tur att jag fick lite julmat av Barbro, för att jag hade endast en liten spagettiförpackning i min hylla. Sedan satt jag ensam framför TV:n och tittade på någon film innan jag gick och lade mig. Vilken jul tänkte jag.

Fredagen den 28e december snöade ganska mycket i Uppsala. Det var ingen idé att åka till biblioteket. Jag handlade lite mat vid ICA och eftersom den gemensamma tvättstugan tvärsöver andra huset var tom, bestämde jag att tvätta mina kläder på kvällen. Precis innan jag skulle lägga mig fick jag en fruktansvärd tandvärk. Trots att jag tog en Alvedon mitt i natten blev det knapp någon lindring. Några timmar senare steg jag upp och gick ut mot gården där en hel del snö hade samlats. Jag hade så fruktansvärt ont och plötsligt lade jag mitt huvud i den mjuka snön, precis som en struts gör i sanden! Efter några minuter kändes det lite bättre, eller snarare en del av ansiktet var bedövat av snön. Jag tror inte jag sov någonting mer denna natt.

Tidigt på lördag morgon ringde jag min tandläkare. Jag hade varit hos honom ett par gånger tidigare under hösten, eftersom jag led av tandköttsinflammation. Han var snäll, duktig och mycket hjälpsam. Det var han som rekommenderade en ny tandkräm för min inflammation, Denivit, som jag har använt sedan dess. Jag berättade för honom vad som hade hänt men det var ju lördag och han brukade inte arbeta då. Dessutom bodde han i Knivsta.

Han tyckte synd om mig och han skulle komma om någon timme. Jag var redan utanför hans mottagning när han kom. Han fixade tillfälligt hållet på min tand och jag skulle återkomma några dagar senare för att åtgärda det. Jag var medveten om mina tandproblem, men tandläkarbesöken var alldeles för dyra för en fattig student. Och jag tänkte faktiskt på Invandrarverkets lista över olika kostnadsposter där tandläkarbesök inte fanns med. Jag betalade med glädje det höga priset och då berättade han för mig att han egentligen inte tjänade någonting av det, eftersom hans marginalskatt låg på ca 70%. Jag studerade nationalekonomi men inte visste jag att marginalskatten i Sverige låg på sådana nivåer. Jag trodde den låg närmare 50%. På väg hem tänkte jag att svenskarna måste vara världens ärligaste och plikttrognaste människor, när de accepterar sådana skatter!

Nyårsaftonen firade jag ensam med lite spagetti och fiskkonserver och det kändes mycket tråkigt. Jag ville inte besvära Nikos och Barbro som hade bjudit mig till Stockholm. Jag ljög att jag var bjuden hos några bekanta i Uppsala. Jag visste att den grekiska föreningen hade nyårsmiddag, men jag var för stolt för att gå dit. Jag hade ju bestämt mig att hålla mig borta.

Jag hade samlat en del mynt för att ringa min mamma och när klockan var 11 (12 grekisk tid), ringde jag och gratulerade henne för både namnsdagen och det nya året. Året innan i Grekland tjatade jag med familjen om att jag skulle fira nyårsafton i Sverige med glamour, och mamma frågade om vi hade fest med de andra studenterna. Jag ljög förstås med en nästan gråtfärdig röst. Tack och lov täcktes min sorgsna röst när kronorna trillade ner.

Jag tror hon köpte mitt svar och efteråt gick jag till mitt rum. Jag satte på klassisk musik på radion och jag tittade länge på min tomma väska som låg i hörnet. Sedan tänkte jag på min flickvän i Grekland som jag hade lämnat för Sveriges skull och jag gick mot skåpen för att plocka mina kläder, packa väskan och lämna Sverige. Jag orkade inte längre. Om ett par dagar skulle jag flytta tillbaka till Grekland.

Jag gick och lade mig men det var svårt att sova. Jag tänkte faktiskt om det var rätt beslut att lämna Sverige. Jag skulle bli knäckt om jag återvände och alla skulle ju håna mig att jag flyttade från drömlandet. Och eftersom jag var alldeles för stolt för att erkänna att Sverige inte var det landet jag drömde och jag tjatade om, var jag tvungen att fortsätta! Jag steg upp och plockade ut alla mina kläder ur väskan igen. Någon timme senare somnade jag med radion på.

Detta var min sämsta nyårsafton som jag fick uppleva och jag önskade att juleländet snart skulle ta slut för att återgå till universitetet och träffa mina studentkamrater.

 


 

6.   6. Forskarutbildningen startar

 

Min forskarutbildning började under vårterminen 1980. Jag minns att vi var 6-7 studenter som startade samtidigt, nästan alla från utlandet. Enligt bestämmelserna skulle vi först läsa åtta doktorandkurser, sedan skriva en masteruppsats, om man ville få ett mastersdiplom, och därefter skulle vi börja arbetet med doktorsavhandlingen. Rent teoretiskt, om man inte gick via mastern, skulle det ta fyra år, en prestation som ingen har lyckats med. Oftast tog det minst fem år och ännu längre.

Naturligtvis skulle vi även delta i alla högre seminarier där institutionens egna forskare eller andra gästforskare presenterade sin forskning. På den tiden undervisades sex av kurserna av våra egna professorer och docenter och de andra två läste man var man ville. Själv tog jag dessa två kurser vid Handelshögskolan i Stockholm.

Det var en mycket tuff tid. Man var tvungen att plugga minst 50 timmar i veckan under de första två åren för att klara sig. Det var första gången i mitt liv jag pluggade så intensivt under så lång tid. Jag hade knappast någon ledig tid. Samtidigt kändes det på något sätt ganska bra. Miljön i Uppsala var gynnsam för studierna. Vid HMC fanns exempelvis inga strejkande studenter, inga banderoller med provocerande texter, inga väggmålningar och ett bibliotek där absolut tystnad rådde. Även hemma var det ganska lugnt. Att sitta och läsa under de mörka och kalla dagarna i mitt varma studentrum var förstås mycket behagligt. Stämningen blev ännu bättre när den absoluta tystnaden som rådde på nätterna, bröts ibland av snöflingorna som föll på fönstren, och av Mozart eller av schottis och polka. En sådan studentmiljö hade jag inte föreställt mig när jag var i Grekland.

Jag hade gjort ett detaljerat tidsschema som jag följde i punkt och pricka. De dagarna vi hade kurser, var jag på HMC, ofta från klockan 9 på morgonen till 9 på kvällen. Nattpasset skulle börja vid 10.30 till ca 1 på morgonen. De dagarna vi inte hade kurser skulle jag passa på att handla mat, laga lunch och middag och tvätta kläderna. Jag brukade sitta i tvättstugan och plugga under min tvättid. Det hårda arbetet jag hade lagt ner började löna sig. Jag klarade tre kurser den första terminen.

På lördagar unnade jag mig lite lyx, med lunch på stan, och lite avkoppling med Tipsextra på eftermiddagar. Ibland hade vi gemensamma korridorfester. Även på söndagar hade jag lite mer avkoppling och jag brukade åka skidor i närheten. Under januarirean köpte jag faktiskt mitt första par längdåkningsskidor och jag lärde mig åka skidor själv. I början på 80-talet var vintrarna i Uppsala mycket snörika och kalla.

Barbara var en av de andra doktoranderna som gick på samma klass. Hon bodde också i Flogsta, i ett annat hus. Hon hade kommit till Sverige från USA för att studera kooperationen och snart blev vi goda vänner. En dag, när hon kom till mig för att lösa några uppgifter, blev hon riktig överraskad när hon såg mina affischer som pyntade mitt studentrum. På väggen hängde ett porträtt av kungen och drottningen, omgivet av Ingemar Stenmark åkandes och Björn Borg efter segern i Wimbledon. När hon såg kungaparet, skrek hon ”Jesus, are you royalist?”. Jag försökte försvara mig och sa diplomatiskt att deras eleganta porträtt passade utmärkt bland de andra kungarna. Sedan försökte jag förklara att egentligen letade jag efter en stor bild av Åtvidabergs FF, som inte fanns i affären där jag köpte affischerna.

Barbara berättade faktiskt för alla på institutionen att jag hade kungaparets porträtt i mitt rum och många skrattade. Jag tyckte att mina porträtt var bättre än hennes Joan Baez och ”Nej till Kärnkraft” bilder hon hade på sitt eget studentrum och de hängde kvar i mitt rum under hela mitt studentliv i Uppsala.

Den 23 mars 1980 skulle det hållas folkomröstningen om kärnkraften i Sverige. Alla vänsterliberaler, där Barbara tillhörde, var emot kärnkraften. Vi hade en del hetsiga diskussioner eftersom jag var en stark anhängare för kärnkraften. Egentligen var våra positioner ointressanta eftersom varken jag eller Barbara hade rätt att rösta under folkomröstningen. Jag minns att även på institutionen hade vi en livlig debatt där några forskare argumenterade för medan andra var emot. Det kändes bra för mig att även min framtida handledare Ragnar Bentzel var positiv till kärnkraften!

Förnyelse av uppehållstillståndet

Under samma månad blev jag kallad av Polisen i Uppsala för att förnya mitt uppehållstillstånd. Ett år hade ju gått sedan jag fick det för första gången när jag var i Grekland. Jag var inte orolig för antalet poäng som krävdes, jag hade faktiskt fått betydligt fler poäng. Däremot var jag lite orolig för försörjningsinkomsten som kanske inte räckte. En del grekiska studenter hade berättat för mig att polisen är mycket petig!

Min pappa hade skickat pengar endast under fyra månader, december-mars, eftersom i början bodde jag hos Nikos och Barbro, sedan var jag i Oslo och min inkomst därifrån räckte fram till november.

På den tiden hade många studenter ett postgirokonto där alla insättningarna och uttag gjordes i Posten. Kassan vid Posten stämplade nämligen alla transaktioner i den lilla bankboken vi hade. Polisen krävde att alla niomånaders insättningstransaktioner med korrekt belopp skulle synas där. I min bankbok fanns det bara fyra insättningar från Grekland. Jag tog en kopia av alla mina kursbetyg, samt arbetsintyget och inkomstuppgiften från Norge och gick dit. Det blev bättre än jag trodde och några veckor senare fick jag mitt nya uppehållstillstånd.

 

Som jag nämnde tidigare hade många grekiska studenter problem med antal poäng och/eller pengar och hade hört en del historier för att förnya uppehållstillstånd. En rik student, Peter, som brukade sitta på HMC:s kafeteria i timmar, löste problemet med poängen genom att läsa endast de lätta grundkurserna i olika ämnen varje termin. Det fanns inget krav att varje års minimi godkända poäng skulle vara inom samma ämne. Samtidigt skickade hans rika föräldrar 350 dollar varje månad.

Andra fattigare studenter hade hittat andra metoder. De arbetade svart och bad arbetsgivaren överföra pengarna på deras konto, istället för att betala med sedlar som svartarbete betalades då. Andra var med i en pool och flyttade pengar till varandra, dvs de som hade fått uppehållstillstånd tidigare kunde överföra pengar till andra som skulle söka om ett nytt uppehållstillstånd senare. Till sist var det en del som hade hittat en svensk tjej som intygade att de var sambo. Tjejerna skulle förstås få grattis semester i Grekland på sommaren.

Jag förstår varför folk gjorde vad som helst för att stanna i Sverige. Förmodligen skulle jag göra något liknande om min pappa inte hade hjälpt mig eller inte ville hjälpa mig med finansiering om jag inte klarade mina kurser. Dessa oetiska tankar stärkte min vilja att studera hårt för att klara mig själv så snart som möjligt. 

Arbeta som spärrvakt

Så fort jag fick mitt uppehållstillstånd förnyat, började jag tänka på hur jag skulle klara mig ekonomiskt fram till nästa vår när jag återigen skulle söka om förnyelse. En studentkamrat från Nigeria hade arbetat på tunnelbanan i Stockholm de senaste två somrarna och han tipsade om det. Jag sökte därför tjänsten som spärrvakt och efter ett par dagas kort utbildning skulle jag börja under sommaren.

Barbara hade just fått en sommartjänst vid KF i Slussen och planerade bo hos några kompisar som ägde en stor bostadsrätt kollektivt, alldeles i närheten. Marie-Louise, en av tjejerna som bodde där, hade faktiskt träffat Barbara i Washington, innan hon skulle flytta till Sverige. Det var inga problem för Marie-Louise om även jag bodde där. Lägenheten brukade vara tom på sommaren, eftersom alla som ägde lägenheten bodde på landet under semester. Marie-Louise tyckte om grekerna förresten. För några år sedan hade hon hjälpt en annan grek som studerade i Stockholm och brukade åka på gratis semester i Grekland under somrarna.

Strax innan vi flyttade till Stockholm berättade Nikos en glad nyhet, nämligen att Barbro fick en son. Jag hade inte varit i Stockholm sedan i julas och jag lovade att vi skulle ses och hälsa på den lilla Andreas ofta under sommaren.

Arbetet som spärrvakt var ganska bra. Det var förstås dåliga tider och man arbetade på flera olika stationer. Ibland öppnade jag T-stationen tidigt på morgonen och ibland stänge jag den mitt i natten. Som spärrvakt åkte man nattbuss när man öppnade eller stängde T-stationen. Men jag brydde mig inte, det var ljust. Trots att jag ofta fick stiga upp väldigt tidigt och skulle vara trött hela dagen, kändes det underbart när jag tittade på den vackra och lugna Stockholm vid gryningen. De gångerna jag skulle arbeta i Gamla Stan, promenerade jag dit eftersom vi bodde så nära. Att uppleva Stockholms blänkande Mälaren och Saltvatten när man går mot Gamla Stan en tidig sommarmorgon, är bland de skönaste vyerna som finns!

Som spärrvakt då skulle man sälja och stämpla biljetter, kontrollera att biljetterna och månadskorten var giltiga men även orientera några turister. Det var meningen att vi skulle hålla koll på allt. Det fanns stationer där massvis med folk strömmade förbi hela tiden och då måste man vara uppmärksam. Likaså fanns det stationer där det var för få trafikanter. När jag arbetade på sådana stationer, måste jag erkänna att jag var mindre lojal mot SL. Istället för att ha koll på passagerare, pluggade jag! Ibland var jag så koncentrerad på mina böcker och märkte inte när en trafikant ville visa mig sin biljett. Jag brukade vifta med min arm att det var grönt och de kunde passera.

Jag skulle arbeta drygt i två månader och lönen inte var hög. Ett sätt att klara mig ytterligare ett par månader med egen inkomst, var att arbeta övertid, helger och sent på kvällarna. Jag räknade att min inkomst skulle räcka i ca två månader och min pappa återigen borde överföra mycket pengar för att visa det till Polisen nästa år. Jag levde ganska sparsamt, jämfört med Barbara som tjänade betydligt mer och hade råd att roa sig med sina väninnor ute på barer. Löftet jag gav till Nikos att jag skulle träffa dem ofta när jag var i Stockholm bröt jag, tyvärr. Om jag minns rätt var jag hos dem två gånger. Den ena gången var ett mycket kort besök i samband med min lunchrast vid Svedmyra, som låg nära deras lägenhet. 

Under juli kom min barndomsvän Panayiotis på ett kort besök. Han studerade på universitetet i Pireus och reste runt i Europa med Interrail. Jag hämtade honom från T-centralen på en fredag eftermiddag och vi åkte hem. Han hade tagit nattåget från Zürich, var trött, orakad och svettig, men ville gå ut på kvällen. Han tog en snabb dusch och ett par timmar senare promenerade vi via Gamla Stan mot Kungsträdgården. Han stannade hela tiden eftersom han beundrade den vackra Stockholm och fotograferade överallt.

När vi kom förbi Café Opera, var det som vanligt en lång kö som väntade på att komma in. Han föreslog att vi också skulle stå i kö, trots att jag avrådde honom, dels därför att det skulle ta lång tid, men framför allt för att de inte skulle släppa in oss. Han vägrade raka sig när vi var hemma, hade långt hår typ Jimmy Hendrix och slitna jeans. Men även jag hade vanliga fritidskläder. Han insisterade och vi hade stått i kö minst en halvtimma när vi äntligen kom fram till entrén, mitt emot vakterna.

Bakom oss var två eleganta unga tjejer som släpptes in, före oss. Panayiotis blev irriterad och när han försökte tränga sig in, stoppades han av vakten. Då frågade han på franska: ”Parlez-vous Français?” Vakten blev förvånad och trodde att han var fransman, och svarade ”Oui”. Panayiotis, som egentligen kunde några enstaka meningar på franska, försökte protestera. Vakten som kunde bra franska förklarade för honom att det var fullt, och vi hade inte reserverat bord, eller var medlemmar. Panayiotis bara stirrade på honom och frågade mig vad vakten sa, eftersom jag kunde franska. Jag tolkade åt Panayiotis men han accepterade inte min förklaring. Sedan förklarade jag för vakten att han var en student från Grekland och ville bara bli insläppt i en svensk bar och vi gick därifrån.

Panayiotis var fortfarande arg och ville gå till någon tidning och rapportera detta som diskriminering. Det var omöjligt för honom hur sådana saker kunde inträffa i Sverige, men varken i Paris eller i Zürich där han var tidigare. Han berättade om denna historia till alla gemensamma bekanta i Grekland och de konfronterade mig att det finns diskriminering i Sverige, när jag träffade dem något år senare.

Ett par år senare försökte jag komma in på Café Opera igen, tillsammans med David, en kurskamrat från Elfenbenskusten. David kom från en mycket rik familj, hade studerat i Frankrike innan han kom till Sverige och han var alltid klädd elegant. Hans modersmål var franska och försökte prata franska med vakterna där i förhoppning att vi skulle släppas in, men utan framgång. Då kändes det som rasism, någonting som David tog hårt och efter hans doktorsgrad lämnade han Sverige för gott.

Sent i augusti hittade jag en två-veckors billig resa till Grekland. Jag längtade ju att träffa min familj och bada i havet. Naturligtvis tog jag en kursbok med mig som jag läste medan jag låg vid stranden. Min mamma märkte det och tyckte inte att det var lämpligt att läsa under min semester. Jag behövde ju koppla av lite, sa hon. Jag minns en dag gömde hon boken och gick till stan för att handla. Jag var på väg till stranden med min bror Giorgos, men kunde inte hitta boken! Vi sökte hela huset utan framgång. Giorgos tröttnade efter en stund, tog racketar och gick själv, medan jag väntade tills mamma skulle återvända och tala om för mig var hon gömde boken. Vi bråkade en del när hon kom, men eftersom det redan var för sent, stannade jag hemma denna dag och efter lunchen läste där istället.

1980-81

Semestern i Grekland gick fort och i början på september var jag tillbaka i Uppsala, där en ny termin började. Livet fortsatte som tidigare. Plugga, plugga, plugga! Bentzel undervisade en doktorandkurs i tillväxteori då, som jag läste. Bentzel kunde mycket matematik men, till skillnad från många nationalekonomer, tyckte han inte att man skall använda matematik i onödan. Han var duktig, snäll, vänlig och hade en viss läggning för humor.

Han berättade en gång en trevlig historia när han var gästprofessor i ett kinesiskt universitet. Där berättade han om den svenska välfärden och nämnde bland annat att arbetarna i Sverige hade fem veckors semester. Han trodde att de kinesiska studenterna skulle bli mycket avundsjuka när de fick höra det. Men det blev ingen reaktion. Studenterna skulle ställa frågor i slutet. När han slutade sin föreläsning påpekade en student att det inte var så märkvärdigt med fem veckors semester i Sverige. I Kina hade man ju semester i 52 söndagar, samt i tre dagar under det kinesiska nyåret! Bentzel ville inte såra stackars studenten och sa att han inte räknade med söndagarna i Sverige. Det skulle bli mycket mer pinsamt tyckte han om han nämnde även de 52 lördagar och alla andra helger vi har i Sverige.

På hans kurs satsade jag alla mina krafter för att få så bra betyg som möjligt och jag lyckades. Att få ett VG betyg på hans kurs skulle förmodligen öka mina chanser för att få egen finansiering och hålla löftet jag gav till min pappa.

Under denna termin klarade jag även två andra kurser, Internationell Ekonomi med professor Göran Ohlin och Allmän Jämviktsanalys med docent Villy Bergström.

Göran Ohlin var en intellektuellt lysande person, han hade doktorerat i nationalekonomi vid Harvard med stort patos för internationell rättvisa, samarbete och bistånd till U-länder. Hans meritlista var faktiskt mycket lång. Han arbetade bland annat vid OECD i Paris, var generalsekreterare vid Brandtkommissionen i Genève och när han lämnade vår institution blev han biträdande generalsekreterare för FN.

Han kunde många språk flyttande. Hans föreläsningar var på engelska, där även Barbara var imponerad över hans perfekta brittiskt uttal och hans extraordinära meningsbyggnader med otroliga och precisa adjektiv. Han tyckte mest om de två afrikanska studenterna, Charles från Tanzania och David från Elfenbenskusten. Om David skulle ställa någon fråga, byte han språket till franska automatiskt, utan att tänka sig för, så att David skulle kunna förstå det bättre. Sedan fortsatte han föreläsningen på franska och glömde att kursen skulle vara på engelska. Jag minns Barbara brukade påminna det om honom.

Vad gäller Villy Bergström, en hängiven socialdemokrat, finns det så mycket att prata om och jag återkommer under senare kapitel. Under en rast frågade han mig hur jag kom till Sverige och när jag berättade pga ”Ådalen 31”, blev han riktigt rörd! Jag klarade även hans kurs galant. Dock har jag en känsla att han var lite mer generös mot mig.

Under VT 1981 tog jag först en kurs i Uppsala och efteråt började jag skriva min masteruppsats, samtidigt som jag läste sista kursen i Stockholm. Att klara bägge kurserna samt uppsatsen tog mer än ett år och jag blev klar med min master i början av HT 1982.

När jag återigen sökte om uppehållstillstånd var jag mer orolig än förra gången. Igen saknades lite pengar. Jag var inte orolig för mina poäng. Med tanke på att uppsatsen var värd 20 poäng (motsvarande 30 poäng med det nya systemet), dvs en termins arbete på heltid och alla poäng skulle man få efter man hade blivit godkänd i slutet på terminen, gick det bra. Ett brev av Olle Mellander förtydligade detta. 

Vad gäller försörjningen saknades 200 dollar för föregående termin, dvs maj 1980 när jag fick uppehållstillstånd. Jag sa till min pappa att inte skicka mer än 150 dollar, eftersom snart skulle jag få min första lön från SL. Inkomsten jag hade tjänat under sommaren räckte knapp till november och min pappa hade skickat pengar för fyra månader till. Så fort jag fick kallelse från Polisen gick jag dit. När jag berättade för Polisen att om någon månad skulle jag arbeta igen som spärrvakt, godkändes min ansökan och jag fick återigen uppehållstillstånd. 

Under första maj gick jag till stan för att kolla på demonstrationen. Där såg jag bland andra Villy Bergström och hans hustru Eva, i de första raderna. Villy såg mig och ropade mitt namn att komma in på tåget. Det kändes lite pinsamt och folk tittade på mig som stod på trottoaren. Jag log bara och svarade att jag ville fotografera istället, för att ha det som minne.

På sommaren, under min tjänst hos SL, bodde jag på Frescati hos min sysslings lägenhet. Vi hade lite sporadiska kontakter under vintern och han hyrde sin studentlägenhet åt mig. Jag arbetade ganska hårt och levde igen spartanskt eftersom jag märkte att min pappa hade svårt med att försörja både mig och familjen. Samtidigt letade jag desperat om olika stipendier. Innan terminen slutade, fick jag lite tips av Villy att jag borde söka ett stipendium på Svenska Institutet, vilket jag gjorde.

Denna sommar fick jag besök av min gode barndomsvän Dimitris, som arbetade som fotograf i Aten. Dimitris, som förresten är mästarfotograf, tjatade hela tiden om Hasselblad, som för mig inte var så känt då. Jag som kunde allt om Sverige fick jag veta av Dimitris att amerikanerna åkte till månen med en Hasselbladkamera och några finns kvar där!

Han ville komma till Sverige för att kanske hitta någon billigare, begagnad modell, eller kanske några bra kameraobjektiv. Han tog säkert hundratalsbilder över Stockholm och Uppsala och mig, med sin egen gammal Hasselblad. Fortfarande står ett par bilder kvar på min hylla som han tog då. Vi gick runt till olika fotoaffärer i Stockholm och när jag fick veta att några objektiv kostade lika mycket som jag behövde för att leva under en termin, blev jag chockerad. Dimitris däremot tyckte att priserna faktiskt var billigare än i Grekland och köpte ett 45 mm objektiv. 

Stipendium från Svenska Institutet

Under augusti, kom den glädjande nyheten! Jag fick ett stipendium från Svenska Institutet över 9-månader och min pappa skulle äntligen sluta med dollaröverföring. Jag blev så glad och tackade direkt nej till all övertid jag hade bokat hos SL. Inte nog med det, jag hade ju råd att åka på semester till Grekland. Jag åkte med Barbara dit och det var första gången jag kände mig så avslappnad.

När vi kom tillbaka presenterade jag min masteruppsats. Den var skriven på engelska, som tack vare Barbaras generositet, blev riktigt bra, inte minst språkligt.

Då var det äntligen dags att välja ämnet till doktorsavhandlingen. Villy hade några hjärtefrågor som han rekommenderade. Det kunde exempelvis handla om den svenska modellen, om inkomstfördelningen, om arbetsproduktiviteten eller om fackets betydelse på landets ekonomi. Han tog ju för givet att jag, som hade flyttat till Sverige pga ”Ådalen 31” borde ha varit en sann socialdemokrat. Jag måste erkänna att jag kom till Sverige som rätt konservativ men under mina två år här, hade jag anammat många socialdemokratiska värderingar, typ ”gör din plikt”, ”ha en hög arbetsmoral”, ”utnyttja ej systemet”, samt ”tala väl om och försvara Sverige”. Jag svarade Villy att jag skulle prata med Bentzel först och återkomma.

Jag hade fått ett utmärkt betyg på Bentzels tillväxtteorikurs och han frågade mig om det fanns något intressant avsnitt där att arbeta vidare med. Jag svarade innovationerna och ekonomisk tillväxt. Så fort han hörde det, lyste hans ansikte och sa ”underbart, jag hade faktiskt tänkt rekommendera det till dig”. Jag sa att jag först måste informera Villy att jag valde det.

Villy och Bentzel var goda vänner och bodde faktiskt i samma parhus. När jag berättade för Villy att jag tänkte skriva om innovationerna och vad de hade betytt för Sveriges ekonomiska tillväxt, blev han både glad och ledsen. Villy var naturligtvis medveten om att innovationerna hade betytt väldigt mycket, men han trodde att socialdemokratin och fackföreningarna ändå var viktigare. Han påminde mig igen om ”Ådalen 31” och att det var Per-Albin Hansson som byggde folkhemmet och sedan kom Ingvar Kamprad och möblerade det. Detta ledde faktiskt till en intressant hypotes som jag testade senare i min avhandling. Var innovationerna endogent bestämda av landets utveckling eller utvecklades landet tack vare innovationerna? 

Vi hade en intressant diskussion med Villy. Självklart hade ”Ådalen 31”, Per-Albin Hansson, ej-deltagande i andra världskriget, naturresurserna och innovationerna betytt enormt för Sverige. Men, eftersom en avhandling inte kan beakta alla dessa faktorer, skulle man ju begränsa sig till och analysera endast en viktig faktor. Jag minns jag svarade Villy att långt innan jag såg ”Ådalen 31” lekte jag med min sparkcykel som rullade i SKFs kullager och jag blev fascinerad av denna geniala uppfinning. Sedan nämnde jag några till som jag kände då, till exempel Alfred Nobel, Ericsson, Rausing och Hasselblad. Och Villy fyllde på med betydligt fler namn och företag som jag borde kolla och han blev till slut nöjd med mitt val.

Mitt beslut för uppfinningarnas betydelse stärktes ytterligare när jag lyckades få en inbjudan av att följa Nobels utdelningsceremoni i Konserthuset. Svenska Institutet fick några biljetter från Nobelstiftelsen som lottades till årets stipendiater och jag var en av dem som jag hade tur.

Det blev en fantastisk upplevelse! Glamour, elegans och världens skarpaste hjärnor i samma lokal med mig som förvisso satt längst bak på den övre våningen. När ceremonin slutade trängdes alla mot utgången och plötsligt var jag några meter ifrån drottningen som log mot alla gäster och fotografer. Det kändes nästan overkligt att uppleva det på riktigt jämfört med det som hände fem år tidigare i den gröna bussen i Aten, när jag tittade på veckomagasinets bilder från det kungliga bröllopet.


 

7.   7. Resan till USA

 

Någon vecka senare efter Nobelceremonin, åkte jag tillsammans med Barbara till USA. För att åka till USA under den tiden behövde jag ett visum. Jag var grekisk medborgare och i Grekland fanns det ju en del terrorister samt en stark antiamerikanism. Vi hade planerat resan långt tidigare och Barbara kontaktade den amerikanska ambassaden i Stockholm för att boka tid.

Vi gick tillsammans till ambassaden. Ambassaden skulle intervjua mig först och sedan skulle jag fylla i en blankett att jag godkände följande tre villkor: (i) jag är inte kommunist; (ii) jag är inte narkoman; (iii) jag har inte våldtagit någon kvinna. Jag hade inga som helst problem med dessa villkor, alla tre var uppenbara för mig. Visumet stämplades sedan på mitt pass och det var klart för att resa.

Som jag nämnde tidigare var jag ganska konservativ innan jag kom till Sverige och jag tyckte om båda presidenterna, Jimmy Carter och Ronald Reagan. Jag växte ju upp i en familj där pappa krigade tillsammans med britterna mot tyskarna och italienarna och senare under inbördeskriget mot kommunisterna. Och fortfarande minns jag att när John Kennedy mördades, infördes det en nationalsorg i Grekland och vi lärde oss att sjunga en sång till hans minne! Vi sjöng den ofta i grundskolan, efter den grekiska nationalsången.

Jag minns också när vi, som små barn, väntade i timmar på de svarta limousinerna med Jacky Kennedy/Onassis som åkte förbi Amfilochia på väg till Onassis privata ö, Skorpios. Jag minns också hur pass glada vi var när den grekiska radion berättade om de stora framgångarna som amerikanska soldater hade i Vietnam.

Men även efteråt när jag började på Handelshögskolan var jag en amerikavän. Ett par senare omvärderade jag dock mina åsikter och blev mer kritisk efter jag hade förstått att USA hade stöttat diktaturen i Grekland och i andra länder i Latinamerika. Men när vi åkte till USA hade jag en neutral inställning till landet.

Vi åkte strax innan jul och vi skulle bo hos Barbaras föräldrar, utanför Boston. Föräldrarna blev naturligtvis glada när vi kom. De var mycket snälla och gjorde allt möjligt för att vi skulle trivas där.

Några dagar senare bjöd de hem några bekanta för att träffa Barbara och hennes grekiske pojkvän. Det var en ganska trevlig tillställning med bra mat och socialt umgänge. Efteråt satt vi framför brasan och konverserade om allt möjligt. De ville veta allt om Sverige. Det kom även direkta frågor till mig, varför jag åkte dit och inte till exempel till USA där så många framgångsrika greker finns. De nämnde bland andra den tidigare guvernör i Massachusetts Michael Doukakis, vars föräldrar hade emigrerat till USA. De berättade att de hade röstat på honom. Förmodligen ville de glädja mig och känna mig stolt över en framgångsrik grek i USA.

Sedan frågade dem mig vad jag tycker om USA och liknande. Naturligtvis uttryckte jag mig mycket positiv till Sverige och ganska neutral till USA. Jag minns att när jag fick frågan av en äldre man ”what do you thing about America?” svarade jag enkelt, att det var ett OK land.

Barbara stirrade på mig lite förvånad eftersom mitt svar inte var riktigt tillfredställande och jag borde ha sagt ”it’s a great country”. Visst kunde jag varit lite mer generös eller diplomatisk och glädja dem med ett sådant svar. Men, jag är inte diplomat, och är alltid rak med mina svar.

Den äldre amerikanen fick jag veta efteråt var en konservativ republikan och hoppades på att jag skulle ha svarat ”it’s a great country”. Hans följdfråga var om jag föredrog Sverige framför USA och då svarade jag förstås, ”självklart”. Jag märkte att tonen i hans påstående blev lite skarpare när han konstaterade ”med tanke på att ett par miljoner greker bor i USA borde det vara ett starkt bevis på att USA är bättre än Sverige, eftersom där bodde bara några tusen greker”. Jag ville inte fortsätta diskussionen och förstöra stämningen. Jag sa att jag kanske hade fel när jag valde att flytta till Sverige, men att efter studierna skulle jag kanske flytta till USA. Då blev han lite gladare.

En annan dag besökte vi ett äldre par som var Barbaras familjs vänner. De bjöd på middag och vi hade ett trevligt umgänge. Mannen satt i rullstol och var mycket intresserad av vapen. I skåpet hade han några stycken skjutgevär som han berättade gärna om, hur pass bra de var ifall någon tjuv eller brottslig skulle komma in i huset. Att prata skjutgevär med mig, som aldrig hade jag hållit något vapen i min hand, var ju meningslöst. Jag låtsades att jag lyssnade och ville inte starta någon diskussion. Sedan frågade han mig om jag hade vapenlicens och vapen hemma i Sverige för att försvara mig och Barbara. Jag svarade, tyvärr, jag måste gå på en kurs först och hade inte haft tid med det, men jag lovade att jag skall göra det. Då blev han nöjd och innan vi gick därifrån påminde mig om att inte glömma att ta vapenlicens och köpa vapen!

New York

Några dagar senare skulle vi åka till New York och hälsa på Betsy, en rik väninna till Barbara, som bodde nära centralparken. Barbara körde bil från Boston. Det blev en fascinerad resa och jag upplevde världens starkaste kontraster mellan Bronx och Manhattan. Barbara var lite rädd ifall vi skulle få bilstopp på något trafikljus när hon körde genom Bronx och bli attackerade av några afroamerikaner. Bredvid motorvägen låg gamla bussar och båtar där folk bodde och vädrade eller torkade sina lakan och kläder. Längst åkrarna fanns det en del skyltar där det stod ”for sale” och priset per kvadratmeter var löjligt lågt. Men även på bussarna och båtarna där folk bodde, kunde man se stora skyltar ”for sale”.

Ju närmare New York vi kom, desto renare och finare blev det. I centrala New York fick jag en känsla att hela världens glamour och lyx måste ha samlats där. Aldrig tidigare hade jag sett så stora och vackra skyltfönster av världens alla modehus, så höga skyskrapor, så långa avenyer och så breda trottoarer. Om ett par timmar från New York, i Bronx, fanns det kapitalismens helvete, låg paradiset i Manhattan, tyckte jag. 

En dag gick vi ut och promenerade. Allt kändes så otroligt stort. Man märker det när man kommer tillbaka till Sverige hur litet allt är här. Jag kunde inte låta bli att inte titta högst upp på alla skyskrapor vi passerade förbi. Bara när jag skulle sova på kvällen märkte jag hur mycket jag hade ansträngt mig. Jag hade så ont i naken och sov knappast.

En annan dag gick vi till World Trade Centers kafeteria högst upp. Utsikten var magnifik. Jag blev faktiskt lite skraj när jag tittade på byggnaderna i närheten som gungade av vinden och Betsy berättade att även vår byggnad gungade utan att märka det.

Uppe på kafeterian var det strängt förbjuden att fotografera. Men jag kunde inte låta bli. Jag tog min lilla enkla Camera ur fickan, och bad Barbara att ta ett snabbt foto när det var grönt. Tyvärr, upptäckte en vakt det och vi fick en riktig varning. Inga fler foton, annars skulle han ta min Camera och be oss lämna kafeterian. Betsy försökte lugna honom att vi var gäster från Sverige och bad om ursäkt. Fotot blev inte så bra, men jag har det kvar som ett historiskt minne, taget i en byggnad som flera år senare jämnades med marken.

En kväll gick vi på teater i Broadway och såg musikalen Annie som några år tidigare, hade premiär där. Musikalen var en gripande historia och handlade om en liten föräldralös flicka, Annie, som försökte fly från barnhemmet under depressionen i Amerika. Den slutade klockan ett på morgonen och vi tog tunnelbanan hem. Jämfört med tunnelbanan i Stockholm, var den mycket smutsigare, nerklottrad, och mycket sliten. Betsy bodde några stationer bort. När vi klev av tåget, gick jag och Barbara till lägenheten medan Betsy gick till en mataffär för att handla lite frukost.

När vi kom fram till entrén och Barbara försökte öppna dörren med Betsys nycklar, blev vi stoppade av en beväpnad vakt inne i foajén! Jag blev jätteskrämd när hans gevär siktade mot oss. Han trodde att vi var brottsliga. Medan han riktade skjutvapen mot oss, frågade han via mikrofonen vilka vi var. Barbara berättade att Betsy skulle komma när som helst, hon visade nycklarna och efter visitering fick vi komma in i värmen. Men vi skulle vänta på henne där nere för att åka hiss tillsammans med Betsy till lägenheten. Betsy berättade att de beväpnande vakterna vaktar hela byggnaden dygnet runt överallt i Manhattan. Vi stannade där någon vecka och besökte flera intressanta platser. Det var faktiskt en fantastisk upplevelse i New York.

Washington DC

Kring 10e januari åkte vi tåg till Washington DC. Där var vi bjudna av hennes bästa vän Annie. Annie hade planerat en stor fest, hemma hos sina föräldrars villa i Georgetown, där många gamla kompisar hade bjudits. Föräldrarna var i North Carolina och Annie hade hela huset själv. Hennes pappa var förresten en pensionerad diplomat och hade tjänstgjort i amerikanska ambassaden i Aten. 

Strax innan vi kom fram till stationen hände en allvarlig flygolycka. Det var snökaos och ett flygplan kraschade på en bro över Potomacfloden, mitt i stan, och föll sedan i det iskalla vattnet. Många dog och det blev ett fruktansvärt trafikkaos i Washington. Vår taxibil fastnade i den väldiga kön och vi kom hem till henne ganska sent. Annie förstod det eftersom alla Tv-kanaler sände live från olyckan.

Dagen efter gick vi runt i huvudstaden. Det hade snöat på natten och det var riktigt kallt, men soligt. Strax innan vi kom fram till Vitahuset, upptäckte jag några hemlösa som låg på tidningspapper, skyddande av kartonger, utanför en T-station. Där var det lite varmare eftersom varmluft kom från T-banan. Jag stannade lite och tog ett par foto. Barbara och Annie gick före mig och de ropade att jag skulle fortsätta. Jag ställde en fråga till Annie hur i hela friden kan man tillåta hemlösa personer sova ute i kylan, nära Vitahuset dessutom. Hon smålog mot mig och sa att USA är ett fritt land och ingen bryr sig om någon väljer att sova utomhus. Jag försökte argumentera att verbet ”välja” hon använde, inte passade i sammanhanget eftersom de kanske inte hade något annat val. Barbara deltog också i diskussionen eftersom jag som aldrig varit i USA tidigare, inte kunde förstå att detta är normalt där, men inte i Sverige.

Annie var glad, öppen och välutbildad. Hon berättade för mig att hon hade varit i ambassaden i Aten flera gånger för att träffa sina föräldrar och en gång åkte hon faktiskt med Barbara dit. Även Barbara hade berättat denna historia tidigare i Uppsala, när hon och Annie åkte med ambassadens bepansrade bilar runt i Aten.

Annie berättade också hur chockerad hon blev under julen 1975, när den grekiske polischefen ringde på deras hem i Aten och informerade att CIAs högtjänsteman, Richard Welch, blev brutalt mördad. Det var faktiskt hon som öppnade dörren när polischefen ringde. Hon blev riktigt ledsen för att hon hade pratat med Richard Welch ett par dagar tidigare, när den amerikanska ambassaden hade en julfest för alla anställda. Flera år senare klarades mordet upp. Det var en terroristorganisation som hade utfört det, och dess medlemmar sitter kvar i fängelse i Grekland.

Dagen efter skulle Annie ha sin fest och hon bjöd minst femton personer. Några bodde i Washington medan andra i New York. Vi fick en fantastisk middag och efteråt skulle vi förstås socialisera oss och koppla av med lite musik, dans, och sprit. Stämningen var utmärkt. Vi dansade i det stora vardagsrummet och många började dricka en hel del. Själv dricker jag måttligt. Många märkte det och de bjöd på mer och mer sprit. Ett par halvberusande flickor bjöd mig på dans för att koppla av, eftersom jag såg ganska stressad ut.

Efter någon timme skulle vi gå till källaren för att röka lite marijuana. Jag frågade Barbara på svenska om det var sant och hon lugnade mig med att jag inte behövde röka, bara hänga med till källaren som alla andra.

En av Annies gäster var lite äldre och hade varit i Vietnamkriget. Han hade med sig en del marijuana som alla skulle pröva. Vi bildade en cirkel och allihop satt på golvet. Några var redan berusade. Samma marijuanacigarett skulle ju gå runt till alla, sugas in och sedan lämnas vidare till nästa person. När killen bredvid mig rökte och gav den till mig, tog jag den direkt och passade vidare till flickan bredvid mig.

Vietnamkillen som satt mitt emot mig, märkte det och skrek. ”Hallå, du från Sverige, du måste pröva, du kan inte förstöra festen”. Jag protesterade snällt att jag var fri att välja och föredrog att inte röka. Då blev han ganska arg och sa att jag inte skall lyda de svenska myndigheterna i det kommunistiska landet jag levde i, eftersom de hade ljugit för oss att marijuana var skadligt. En fri människa måste prova själv för att avgöra, annars levde vi i ett totalitärt samhälle i Sverige, tyckte han. Sedan fortsatte han och undrade om även vår kung i Sverige var kommunist som Olof Palme var. Visst var Olof Palme kommunist för honom, eftersom han hade protesterat med Nordvietnames ambassadör i Stockholm mot Vietnamkriget medan han själv krigade mot kommunisterna där!

Det var ingen som försökte lugna ner honom, eller försvara mig. Förmodligen var de berusade och höga och brydde sig inte, eller kanske rädda för honom. Några tyckte faktiskt att jag borde prova, inklusive Barbara, för att inte förstöra stämningen. Jag blev riktig arg på henne, sa någonting elakt på svenska och jag lämnade rummet. Jag gick direkt till sängen för att sova.

När jag vaknade låg alla andra och sov. Hur många som stannade över natten hade jag ingen aning om. Jag öppnade dörren och gick mot köket. På vardagsrummet låg några flickor halvnakna. I köket låg en hel del halvtomma glas och matrester från festen. Jag försökte koka lite vatten för att dricka te, utan att väcka någon. Jag satt där minst någon timme och undrade vad jag skulle göra. Då bestämde jag att det var kanske bättre att hälsa på min studentkamrat från Handelshögskolan, Christos, som höll på med sin forskarutbildning i Ottawa.

Tågresan till Canada

Klockan hade passerat 12 när folk började vakna. Alla var mer eller mindre bakfulla. Annie frågade om jag hade haft trevligt och jag svarade att allt var underbart. Jag bad om ursäkt för att jag lämnade sällskapet och gick och lade mig, med bortförklaringen om att jag var trött. Hon trodde kanske på mig eftersom, precis som alla andra, kom hon inte ihåg så mycket av det som skedde i källaren. Sedan berättade jag för Barbara att jag borde passa på och hälsa på min kompis i Canada och vi skulle träffas igen hemma hos hennes föräldrar, när det var dags att flyga tillbaka till Sverige. Hon hade inga invändningar, jag lånade Annies telefon och ringde Christos. Han var glad att jag skulle hälsa på honom och dagen efter tidigt på morgonen tog jag tåget till Canada.

Vid järnvägsstationen i Washington DC, köpte jag en Rubriks kub samt en liten lösnings bok. Det var ju en lång resa och det skulle bli långtråkigt. Efter flera timmars försök, trots lösningsmetoden som boken rekommenderade, gav jag upp. Både kuben och den lilla boken har jag kvar i min hylla som ett minne från USA. Trettiofem år senare, skrattade Andreas, min son, när jag berättade denna historia och han har hånat mig eftersom han klarar den utan hjälp på ett par minuter.

Efter att jag lämnade kuben började jag se upp till den vackra snöiga naturen som tåget åkte igenom. Vid gränserna till Canada märkte jag att temperaturen låg på -26 grader.

Min vän väntade på mig och jag berättade om vad jag hade upplevt i USA. Han hade hört andra historier av andra vänner som åkte till USA för att studera och sa att han själv valde Canada, eftersom Canada, till skillnad från USA, är mer civiliserat och liknar de nordiska länderna i Europa. Jag stannade hos honom någon vecka och jag upplevde själv den stora skillnaden mellan USA och Canada.

Några dagar innan vi skulle flyga tillbaka, åkte jag tåg till Boston. Hemma hos Barbara skulle jag berätta om mina upplevelser i USA och Canada. Jag ljög förstås när jag tyckte att det var underbart och lovade att vi skulle flytta till USA när vi blev klara med våra utbildningar.

När vi kom ombord på planet till Stockholm, frågade även Barbara om jag menade allvar med att jag ville flytta till USA. Jag ville inte svara, trots att hon insisterade. Någon timme senare, efter vi hade lämnat det amerikanska luftrummet sa jag bryskt till henne: ”Aldrig mer i mitt liv!” Vi hade en hetsig diskussion tills det blev riktigt sent på natten och somnade.

På väg till Uppsala fortsatte vi diskussionen i ett lugnare tempo, men jag upprepade det jag sa på planet: ”Aldrig mer i mitt liv!” Samtidigt bad jag henne att vi kanske borde gå till amerikanska ambassaden i Stockholm och fråga dem varför de ställde sådana frågor för att få visum till USA. Ville amerikanerna ha garantier av oss som sökte visum att vi inte skulle förstöra deras land? Det var snarare tvärtom. Mina sexveckors vistelse i USA skulle istället kunna göra mig till (i) kommunist, (ii) narkoman och (iii) våldtäcksman!

Jag har hållit detta löfte ”Aldrig mer i mitt liv!” i över 40 år och förmodligen kommer jag att hålla det tills jag dör! Jag har levt ganska bra i Europa och saknar inte USA. Jag har aldrig förstått varför så många svenskar avgudar USA och strävar efter att även vi i Sverige skall anamma en hel del därifrån. För egen del anser jag att Sverige är ett betydligt bättre land och amerikanerna borde lära sig av oss.

  

 


8.  8.  1982–1984

 

Vinter 1982 (Uppsala)

Jag lämnade USA bakom mig och återvände till min forskning. Jag avslutade alla kurser och bara avhandlingen var kvar. Det skulle skrivas på engelska och jag var orolig för att Barbara inte ville hjälpa mig med språket, efter USA-resan. Men Barbara ställde upp igen, trots att hon hade egna kurser och forskning, och det är jag såklart väldigt tacksam för. Hennes hjälp har säkert förkortat mitt skrivande med några månader!

Vi var ju väldigt goda vänner, även om USA-resan hade påverkat vårt förhållande negativt. Jag visste att Barbara älskade Sverige och jag blev ledsen när hon uppträdde så amerikanskt när vi var i USA. Hon förklarade för mig att hon inte ville vara kritisk mot sitt eget land inför sina kompisar, precis som de flesta amerikaner gör. Jag köpte hennes förklaring, även om jag inte gjorde detsamma när jag träffade mina gamla vänner i Grekland. Jag brukade alltid lyfta Sverige till skyarna och nästan hånade de grekiska politikerna och byråkraterna inför mina vänner. Och mina vänner delade med sig av mina åsikter och var glada att även jag som bodde i Sverige kunde kritisera allt dåligt i Grekland.

Jag brukade gå till Barbaras korridor, nästan varje dag. Hon bodde högst upp och man hade en fin utsikt därifrån. Dessutom var lite trevligare elever som bodde där och en lärare, Sten, som var doktor i teoretisk logik. Sten var en av de skarpaste hjärnor jag mött under min tid i Uppsala. Ofta hade vi bra diskussioner i köket fram till 2-3 på morgonen, när alla andra sov. Han disputerade i Stanford i USA och flyttade till Uppsala där han fick en forskarassistenttjänst och undervisade bland annat i matematisk logik. Han var precis som en typisk filosof, han glömde oviktiga saker och ibland sin egen middag hade han lagat. Och om maten inte kunde ätas efteråt skulle han äta yoghurt eller glass tillsammans med grekiska oliver!

Under vintern spelades Ingemar Bergmans film ”Fanny och Alexander” in i Uppsala. Filmen handlar om syskonen Fanny och Alexander från den förmögna familjen Ekdahl i Uppsala under början av 1900-talet. Och för att det skulle bli så verklighetsnära i Uppsala i början av förra seklet, ändrades mycket kring Domkyrkan i Uppsala. Belysningen, samt trafik- och parkeringsskyltarna togs bort. Alla bilar tvingades flytta från gatorna och ersattes av hästar med vagnar. Torget nedanför Domkyrkan fylldes med hästfoder och museet vid Fyrisån byggdes om till hem. Visst fanns det många vägspärrar, men man kunde på avstånd följa både Bergman som regisserade alla skådespelare och Sven Nykvist som fotograferade. Jag brukade stå där i kylan med många Uppsalabor och beundrade dessa mästare. Det var faktiskt första gången jag såg en filminspelning. Men det var inte vilken inspelning som helst, det var två av världens största som regisserade och fotograferade. Och under rasterna fick vi gå så nära Bergman och Nykvist och det kändes lite pirrigt. Och då tänkte jag att just dessa två hade medverkat i de två svenska filmer jag såg i Aten flera år tidigare.

Varje dag brukade jag gå till biblioteket och leta efter intressanta forskningsartiklar och böcker för min avhandling. Några böcker som du inte kunde låna hem måste du läsa på plats. Det fanns massor av litteratur om de svenska innovationerna som jag skulle kolla. Jag brukade skriva ner all viktig information som kunde användas i avhandlingen och så småningom började jag strukturera mina tankar. Ibland fastnade jag för intressanta historiska händelser av till exempel Alfred Nobel, JP Johannson (skiftnyckel), Jonas Wennström (ASEA), LM Ericsson, Sven Wingquist (SKF), eller Ivar Kreuger. Trots att dessa händelser inte var användbara i avhandlingen, tillbringade jag gärna flera dagars arbete med att gå igenom dem. Jag ville lära mig fullt ut om dessa fantastiska individer och hur de tänkte när de utvecklade sina uppfinningar och företag.

Ju mer jag letade efter lämplig litteratur, desto fler böcker om andra intressanta uppfinnare och innovatörer, som de Laval, Delén, Ljungström, von Platen / Munters, Rausing med flera, hittade jag. Det fanns en risk att syftet med min avhandling skulle ändras till en historisk redogörelse för svenska uppfinningar och innovationer. I så fall skulle den presenteras för Ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala och inte för Nationalekonomiska institutionen. Både Villy och Bentzel skulle säkert stoppa mig, även om de båda hade en mycket hög respekt för ekonomisk historia.

Jag bestämde mig för att inte längre lägga så mycket tid på alla svenska uppfinnare jag hittade, och istället utvärdera deras betydelse för svensk ekonomisk utveckling. Å andra sidan var det inte heller bra att slösa bort all tid jag spenderade på att gå igenom dessa uppfinningar. Det var därför nödvändigt att inkludera de viktigaste uppfinningarna i min analys.

Skriver man en avhandling känner man sig lite friare jämfört med när man läser kurser. Själva innehållet, analysen, metoden, strukturen, skrivandet och den fortsatta finansieringen sitter naturligtvis alltid i huvudet och kan inte luckras upp. Jag hade precis fått ett stipendium från Svenska institutet fram till sommaren. Men skulle jag kunna få mer finansiering om jag inte visade någon framgång med, exempelvis, någon uppsats? Det var därför viktigt att börja skriva och det gjorde jag. Jag började med att skriva en litteraturöversikt om uppfinningar och innovationer som blev klar under sommaren. Det var en bra start och öppnade flera dörrar att koncentrera sig på.

Medan jag arbetade med min avhandling förändrades också mitt liv. Jag var inte längre ensam, isolerad och osocial. Barbara var avdelningens mest sociala person och älskade att umgås med människor. Hennes öppna och positiva beteende förändrade nog mitt eget. Jag började umgås med ännu fler svenskar på institutionen; de flesta var doktorander i min ålder. Vi gick ofta på V-Dala pub på kvällarna och vi diskuterade allt mellan himmel och jord, men främst den ekonomiska politiken i Sverige. Många var riktigt skarpa och briljanta med sina analyser. Där lärde jag mig faktiskt hur en rationell och påläst svensk argumenterar och att man vågar säga att ”jag vet inte” om man inte visste. För en grek var det en utmärkt kurs och jag önskade att många landsmän hade upplevt detta för att förhoppningsvis ändra sitt sätt att argumentera och lyssna mer på andra. Att mina vänner var bra har bekräftats några år senare eftersom vissa har blivit framstående professorer medan andra fick olika höga poster i samhället.

Våren 1982 (Uppsala)

Under våren reste många från institutionen till Moderna Museet i Stockholm för att se Mark Chagalls utställning. Som vanligt var det Barbara tillsammans med några sekreterare som hade ordnat utflykten. Varken jag eller prefekten Christian Nilsson var egentligen intresserade, men vi hängde med, trots att det var en lördag och vi skulle missa tipsextra på TV:n. Under resan var det ”business as usual”, d v s en del fotbollssnack mellan mig och Christian. Vi satt lite avsides för att inte störa damerna som pratade kultur.

Det var mycket folk och en lång kö utanför museet. Dessutom var det ganska kallt. När vi kom in började vi gå runt på tavlorna och medan damerna stod länge framför varje målning gick Christian och jag förbi ganska snabbt. Plötsligt kom vi fram till en excentrisk målning som visar två flygande människor. Jag vände mig till Christian och kommenterade typ, ”det liknar att målvakterna räddar en straff i kryssribban”. Christian, en stor fan av Manchester United, log och sa ”i så fall måste vara Uniteds målvakter”. Och vi fortsatte med vårt fotbollsspråk inne i museet. Bakom oss stod två eleganta äldre damer som tyckte det var oanständigt och antikulturellt att likna Chagalls målningar vid fotbollsmålvakter.

Det var riktigt pinsamt. Christian bad om ursäkt och vi gick direkt till kafeterian istället. När sällskapet frågade oss efteråt vad vi tyckte om utställningen tyckte Christian att den var ganska intressant och jag sa att jag gillade målvakterna i luften! Ärligt talat förstår jag ingenting av modern konst. Men jag älskar renässansens konst, liksom de klassiska grekiska statyerna i vit marmor.

Det var inga problem att förnya uppehållstillståndet i april. Det räckte med ett intyg över mina fortsatta studier och att jag hade fått ett stipendium från Svenska institutet.

Sommaren 1982 (Stockholm)

Under sommaren flyttade Barbara och jag till Stockholm. Vi hittade en möblerad lägenhet på Tippen, nära Solsidan, till en mycket låg hyra och där bodde vi i sex månader. Barbara skulle återigen jobba på KF i Slussen och läget passade henne utmärkt. Men jag hade inte fått något sommarjobb och hoppades hitta något. Samtidigt trodde jag att jag skulle klara mig med de små besparingar jag hade från Svenska institutets stipendium. Och jag hoppades förstås att Bentzel skulle hjälpa till med ett nytt stipendium efter sommaren.

Tyvärr räknade jag fel och boendet i Stockholm med alla resorna var betydligt dyrare än jag trodde. Efter någon månad tog mina besparingar slut. En eftermiddag när jag åkte hem med blålinjen från Slussen, träffade jag ett antal grekiska killar som skulle träna fotboll i Fisksätra. De frågade om jag var intresserad av att spela med laget och svarade såklart: ”ja”. Deras fotbollslag Ikaros spelade i division sex i Stockholm. Samtidigt berättade jag att jag inte hade några pengar och frågade om de kände till något arbete under sommaren. Några av dem jobbade som städare på tränarens städfirma och om jag klev av i Fisksätra skulle jag kunna prata med honom.

Det gjorde jag och jag träffade tränaren på planen. Han var glad att jag kunde spela fotboll och erbjöd mig ett par timmars jobb per dag, i sex veckor. Jag skulle jobba antingen väldigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen, på fyra kontor på Östermalm. Varken lönen eller arbetsvillkoren var bra, men tillräckligt för att klara sig ett par månader. En doktorand som städare, tänkte jag med sorg, men jag accepterade det. Jag var inte ensam. Jag hade hört olika historier där ingenjörer och läkare arbetade som städare.

Ett av kontoren jag städade var Zenith Group. Det kändes faktiskt inte riktigt rätt när jag dammade av några kontor hos ett par unga ekonomer, förmodligen med lägre meriter än jag hade. Men det var lika bra att jag inte träffade dem, eftersom kontoret skulle vara städat och klart innan de kom till jobbet.

Tack och lov var många arbetsrum stängda och rena, eftersom många var på semester. Även toaletten var relativt lätt att rengöra. Det var tur att vi inte hade så mycket träning under sommaren och inte heller några matcher att spela, så jag kunde stanna hemma på helgerna. En sådan vilodag finns kvar i minnet. Det var när den unge Mats Wilander vann finalen i Franska öppna över storfavoriten Guillermo Vilas. Under augusti drog spelen i gång och ett par veckor senare slutade jag mitt sommarjobb.

Hösten 1982 (Stockholm)

Barbara fortsatte sitt arbete i ett par månader till, medan jag tillbringade större delen av min tid med att läsa och skriva och även spela några matcher med laget. En gång i veckan åkte jag till Uppsala för ett högre seminarium. I början av september kom det glädjande beskedet att jag fått ett nio månader långt stipendium från Handelsbanken.

En dag åkte jag i samma tunnelbanevagn som professor Erik Lundberg, en av de största ekonomerna i Sverige. Han bodde i Saltsjöbaden och han var på väg till Uppsala för att prata med oss. Han blev glad när jag hälsade på honom och presenterade mig. Han kom ihåg mitt långa efternamn eftersom Bentzel hade berättat för honom att jag skulle forska om de svenska innovationerna. Han tyckte att det var bland de mest spännande ämnena inom ekonomi.

Vi åkte också samma tåg till Uppsala och han berättade några okända historier om Andreas Papandreou, som just blivit Greklands premiärminister. Han gillade Papandreou som ekonom och hoppades att han också skulle bli en bra premiärminister. Titeln på det seminarium för resten som han skulle hålla i Uppsala var ”Thatcherism, Reaganomics and Papandreou”.

När Papandreou greps av militärdiktaturen i Aten 1967 blev ett par andra professorer inblandade i hans frigivning. Papandreous amerikanska fru kontaktade först Franco Modigliani, som kände Papandreou under hans tid i amerikanska universitet, som i sin tur kontaktade Erik och frågade honom om Stockholms universitet kunde erbjuda Papandreou en gästprofessur. När även den amerikanska regeringen var inblandad ordnades till slut allt och Papandreou flyttade sedan med familjen till Stockholm.

Erik berättade att Papandreou inte skötte sina arbetsuppgifter på universitetet, men han förstod honom när han organiserade motståndsrörelsen mot diktaturen istället. Villy berättade också att när Papandreou hade ett seminarium i Uppsala 1968 kom också fyra beväpnade vakter in i konferensrummet. Bentzel, som ledde seminariet, blev verkligen skrämd och bad dem lämna rummet, annars skulle han ringa polisen!

Erik berättade också en annan rolig historia. I början av 70-talet träffade Lindbeck, Bentzel och han den legendariske finansministern Gunnar Sträng och bad om löneökning för universitetslärare. Sträng blev verkligen förvånad över att professorerna i ekonomi krävde det, när de visste att ekonomin inte tillät det. Benztel svarade då att det faktiskt var deras fruar som krävde det. Sträng blev ännu allvarligare och svarade att det var riktigt illa om ekonomiprofessorerna inte kunde förklara för sina egna fruar att man inte kan begära höga löneökningar!

Under oktober flyttade vi till studentbostäderna Domus, vid Tekniska Högskolan. Detta passade mig perfekt eftersom jag hade nära till Patentverket där jag skulle samla in patent statistik för min doktorsavhandling. 

Mina rutiner förändrades helt. Tidigt på morgonen gick jag till Patentverkets arkiv och bibliotek. Jag satt där tills det stängde, tillsammans med ingenjörer eller patentjurister.  Eftersom jag var där varje dag var det många som frågade mig om jag hade patenterat något och undersökte om det fanns ett liknande patent. Efter ett par veckor visste alla att jag samlade in patent statistik, både ansökningar och beviljande, för att analysera det. Jag tror inte att jag behöver berätta hur svårt det var att söka manuellt över alla patent, även om de var noggrant kategoriserade. När generaldirektören Sten Niklasson fick reda på det fick jag hjälp av några medarbetare där och blev lite enklare med sökprocessen.

Jag minns att jag ville analysera SKFs patent från början fram till 1982 och hade samlat in minst 1000 beviljade patent med en liknande titel, en kort sammanfattning och ofta en skiss. Det kändes underbart eftersom jag äntligen hade en chans att undersöka denna geniala produkt som hade fascinerat mig som barn när jag lekte med sparkcyklarna. Där hittade jag Sven Wingquists första patentskiss bestående av två ringar och dubbla kulrader. Insidan av den yttre ringen hade en sfärisk form, vilket underlättade den inre ringen att röra sig fritt.

Efteråt kontaktade jag några professorer på Chalmers om det var möjligt för dem att avgöra vilka av alla dessa SKF-patent jag hade samlat som var viktigast, och skriva en artikel tillsammans. Jag hade tänkt relatera deras betydelse till företagets utveckling. Det var ju så många med samma rubriktyp ”anordning för kullager, rullager” och var omöjligt för mig att bedöma dess kvalitet. Två svarade inte och de andra två som svarade skrev att det var omöjligt att rangordna dem. Tyvärr har dessa data inte använts i avhandlingen. Det blev bara en arbetsuppsats och inget mer.

Vinter - Hösten 1983 (Stockholm)

Min storebror Nikos kom till Sverige under vintern. Flera år tidigare hade han drabbats av muskelatrofi, var arbetslös, utförsäkrad och bodde hos sina föräldrar. Han behandlades med kortison och blev lite bättre, men inte tillräckligt bra. Han ville komma till Sverige för att undersökas av specialister som kunde hjälpa honom.

Min syssling Dimitris, som doktorerade i biokemi och jobbade på Huddinge sjukhus, hade bokat tid. Vi åkte dit, han undersöktes noggrant och de tog några prover. Läkarbesöket kostade förstås en hel del pengar som jag betalade. Några dagar senare svarade att de inte kunde hitta orsaken till sjukdomen. Han skulle fortsätta med kortison i avtagande takt och de lovade att han skulle bli återställd men det skulle ta tid.

Jag trodde att Nikos snart skulle åka tillbaka till Grekland och frågade honom ofta när han tänkte göra det. Då berättade han att han planerade att stanna några månader till och kanske jobba lite. På flyget till Sverige fick han några intressanta förslag av en grek som bodde i Sverige. Mannen sa till Nikos att om han lyckades stanna några år i Sverige och jobba lite skulle han kunna få delpension, särskilt när han led av muskelatrofi.

Och mannen berättade också en sann historia där en grekisk hemlärare fick sjukpension trots att han bara hade arbetat i tre år. Han gick nämligen ut med klassen en dag och mötte en bil som körde fort i en vägkorsning. En elev blev påkörd och lindrigt skadad. Men läraren skrek och spelade lite teater, som om han fick en allvarlig chock, när ambulansen och polisen kom. Han utnyttjade denna händelse i absurditet och slutligen fick han sjukpension! Sådant var Sverige då och även min sjuke bror kunde få sjukpension, tyckte mannen.

När jag hörde det blev jag riktigt arg och det blev en hetsig diskussion med Nikos. Skulle min egen bror utnyttja mitt Sverige? Aldrig i livet! Jag gjorde klart för honom att han kunde stanna några veckor till om han ville, som en slags semester. Han saknade arbetstillstånd för att arbeta och hans hälsa tillät honom inte att till exempel städa, vilket var ett typiskt svart jobb utan språkkunskaper. Det var naturligtvis omoraliskt för mig om han jobbade svart, och utan beskattad inkomst får man ingen pension. Jag tror att han började förstå mig och efter några veckor lämnade han Sverige. Förmodligen hade kylan, mörkret, bristen på vänner och bekanta samt den svenska maten betytt en stor del för hans beslut.

I mitten av juni 1983 deltog jag i min första internationella konferens vid Umeå universitet, där jag presenterade en artikel baserad på min pågående avhandling. Det kändes pirrigt och stort att presentera inför många deltagare, och det gick ganska bra.

Jag hade aldrig varit så nära polcirkeln förut. På konferensens sista dag fick vi uppleva en midnattskonsert med klassisk musik. Att lyssna på Mozarts ”Eine kleine nachtmusik” i den ljusa midnatten, ute på gräsmattan, var en riktig upplevelse. När konserten var slut hade solen precis gått upp. Dagen efter skulle jag flyga till Bromma, sent på kvällen. Och under hela flygningen beundrade jag den underbara naturen och när vi flög över Stockholm var det magiskt. Solen var svagt synlig i horisonten och i vattnet reflekterades alla vackra byggnader och träd.

Under höstterminen 1983 fick jag äntligen ett utbildningsanslag från universitetet som skulle räcka fram till disputationen. Jag skulle inte behöva jobba under sommaren för att klara mig. Jag fortsatte att samla in data i Patentverket och åkte till Uppsala en dag i veckan. Avhandlingsarbetet fortskred som planerad.

Min lärare i ekonometri från Handelshögskolan i Aten, Epameinondas (förkortat Nondas), kontaktade mig och ville komma till Uppsala för att lägga fram sin doktorsavhandling. Nondas hade en magisterexamen i matematisk statistik och arbetade där. Men för att behålla sin tjänst och bli lektor behövde han doktorsexamen. Jag kontaktade då både Villy och Bentzel och båda bestämde att han var välkommen till Uppsala. Villy uppskattade hans ekonometrikunskaper och skrev några artiklar tillsammans med honom. Nondas hjälpte mig också med den moderna kausalitetsmetoden som jag använde i min avhandling.

Vinter 1984 (Stockholm)

I början av vårterminen 1984 blev jag assistent till Mikroekonomiläraren. Det var min första universitetskurs jag skulle undervisa i. Jag skulle ta hand om gruppövningarna där jag bland annat skulle lösa en del uppgifter åt studenterna. Jag hade fått två grupper, en mellan 8.15-10 och en mellan 13.15-15. För att starta kursen klockan 8.15 när man bodde i Stockholm fick jag ta 7 tåget, senast. Det tar ca 45 minuter till stationen i Uppsala och sedan ca 20 minuter till HMC.

Tyvärr hade jag lite otur med vädret första dagen jag åkte. Det hade snöat mycket dagen innan och tåget var cirka 15 minuter försenat. När vi kom fram till Uppsala var det flera grader kallt och bussen jag skulle ta, hade precis gått. Jag hade inte råd att ta en taxi och bestämde mig för att gå fort. Men att gå snabbt i stark kyla påverkar ju luftvägarna. Jag märkte det först när jag kom in i klassen, klockan 8.20. Hela klassen väntade på mig. Allt jag hade planerat att säga, typ presentera mig själv, förklara vad vi ska göra osv, kom inte riktigt fram. Jag andades fort precis som om jag hade sprungit något distanslopp, hade kvar min tjocka jacka på och alla började skratta. Jag fick min läxa och lovade att jag aldrig mer skulle riskera min undervisning från eventuella tågförseningar. I fortsättningen blev 6.30-tåget från Stockholm istället.

Självklart var det svårt och dyrt att åka från Stockholm. Jag behövde egentligen inte bo där längre. Samtidigt var det ofta bråk med Barbara. Hon jobbade deltid på KF, varje fredag gick hon till Systembolaget och hon bjöd sina vänner hos oss för att dricka och lyssna på musik. Jag var ofta i det andra rummet och försökte studera. Ibland kom de till rummet och erbjöd mig lite vin så att jag kunde koppla av och umgås med dem. Jag gjorde det motvilligt och det märktes. Barbara menade då att det kanske var bättre om jag flyttade tillbaka till Uppsala eftersom studierna var viktigare för mig än det sociala livet. Och så blev det. Jag flyttade till Uppsala medan hon flyttade till ett mindre studentrum i Gärdet. Men vi kom överens om att fortsätta vara goda vänner.

Kylan på denna vinter samt mitt grekiska sätt att prata fort för att hinna med alla övningarna, påverkade mina stämband och precis när kursen slutade fick jag talförbud av en läkare på Akademiska i Uppsala. Det gjorde riktigt ont men efter ett par veckor blev det bättre. Sedan fick jag en flera-månaders behandling i foniatriska kliniken. Jag tränade andningen med en massa ljud ett par gånger i veckan, precis som operasångare. I slutet fick jag en del videoband som jag spelade hemma och tränade själv. 

Våren - Vinter 1984 (Uppsala)

Jag flyttade till Hans lägenhet, en god vän och kollega som hade flyttat till USA för att ta några doktorandkurser. Lägenheten låg mycket nära universitetet och livet i Uppsala blev lite trevligare. Vi var ett gäng doktorander som höll på med våra avhandlingar och hängde nästan varje kväll på V-dala puben eller hemma hos någon av oss. Och när vi var på krogen hade jag ingen chans mot dem när det gäller antalet öl. I bästa fall klarade jag två öl, medan Bengt, Thomas, Gudmundur eller Anders klarade minst det dubbla.

Över julen kom mina föräldrar på besök. Min gode vän Kristoffer körde mig till Arlanda för att hämta dem. Det var fortfarande ljust, men kallt och mycket snö när planet landade. Men båda gillade den vidsträckta skogen längs E4:an och den lugna trafiken.  

När vi kom fram till lägenheten blev min mamma väldigt glad. Hon kände genast värmen. Hon var orolig för att hon skulle frysa i Sverige och innan de åkte hade hon frågat mig om jag hade tillräckligt med täcken. Men när hon kände värmen sa hon att hon skulle kunna övervintra i lägenheten, även om det var så mörkt och kallt ute. Hon avskydde den oisolerade och fuktiga lägenheten i Aten.

Pappan däremot gillade kylan och snön. Han föddes uppe i bergen och brukade gå till skolan några mil i snö och kyla när han var barn, berättade han. Och senare, under andra världskriget, var han officer och krigade mot italienarna i den kalla bergskedjan Pindos. Vi brukade lämna mamman ofta i lägenheten och gick runt i Uppsala.

En dag promenerade vi till Domkyrkan och Carolina Rediviva och neråt mot centrum. Medan vi gick på trottoaren stannade pappan plötsligt, tittade upp och ner några gånger, skakade på huvudet och var förvirrad. Jag blev lite rädd och trodde att han fick en stroke. Sedan vände han sig mot mig och frågade varför det är så torrt och varmt på trottoaren och vägbanan och så mycket snö och is på gräset. Han märkte att snöflingorna torkades bort när de nådde marken.

När jag förklarade för honom att de hade värmeslingor i hela backen trodde han mig inte. Men efter ett tag förstod han att jag talade sanning. Han insåg då att Sverige måste vara ett otroligt rikt land som hade råd att värma även sina trottoarer! Han tyckte då att även mamma borde kunna gå där istället för att sitta hemma. Värmeslingorna gav honom ett sådant intryck och han berättade för alla sina vänner i Grekland om det.

På julafton blev vi bjudna till Nikos och Barbro och vi kom i tid denna gång. Det var en mycket trevlig tillställning med god mat och diskussion till sent på kvällen. Sedan tog vi tåget till Uppsala och taxi hem. Pappan ville egentligen promenera, men eftersom det var flera minusgrader accepterade vi mammas bestämda förslag som vägrade gå i mörker och kyla.


 

9.   9. 1985 (Uppsala)

 

Fest hemma hos mig

I april 1985 bestämde jag och min framlidne vän och kollega Jonas Agell, för att ordna en gemensam födelsedagsfest, eftersom jag hade ett större kök och två stora rum. Vi bjöd in många personer från institutionen. Jag erbjöd mig att laga något grekiskt, en köttgryta med potatis. I Hans lägenhet jag bodde i fanns två stora kastruller för alla gäster.

Karin, en av sekreterarna som bodde i närheten, kom ganska tidigt, precis när vi började koka vatten och Jonas skalade potatis. Hon gjorde oss sällskap i köket, vi bjöd henne på lite vin och småpratade. Efter ett tag, när vattnet hade kokat och köttbitarna hade stekts i stekpannan, hällde jag dem i kastrullerna med lite salt, peppar, oregano, lök och vitlök. Sedan hällde jag i mycket grekisk matolja. Karin tittade förvånat och frågade om jag inte hade ett måttband för att veta hur mycket olja jag skulle lägga i. Jag svarade jag inte hade, och då tyckte hon att det var tråkigt eftersom hon kunde köpa en sådan present till mig.

Så småningom började folk komma in och då hörde jag Karin när hon viskade till de andra att jag inte använde måttband och förmodligen var det för mycket olja i köttgrytan. Ändå hoppades hon att det skulle smaka gott.

Ett par timmar senare, när alla hade kommit och grytan hade svalnat lite, var det dags att äta. Jag serverade damerna först och märkte att Karin som satt på köksbordet var väldigt försiktig och inte vågade smaka. Jag trodde att hon inte ville bränna sig för det var fortfarande varmt. De flesta var i det andra rummet och började äta. Plötsligt hördes Berits röst ”gud vilken fantastisk gryta du har lagat Christos”, och alla andra höll med. Då började Karin också äta och hon utbrast ”vilken tur du hade med dosen olja du la på grytan!” Jonas skrattade och sa: ”Karin, ingen kan bli förgiftad av för mycket olja i grytan. Grekerna har använt oljan sedan antiken!”

Stockholms Maraton

Under juni skulle jag springa Stockholm maraton. Jag började träna redan på hösten och träningen intensifierades under våren. Medan jag sprang flera kilometer tre-fyra gånger i veckan tänkte jag också på avhandlingen. Det var ju tråkigt att bara springa utan att samtidigt använda tiden effektivt. Distansen kändes faktiskt kortare när jag tänkte på avhandlingen.

Jag minns en kväll, efter att jag hade sprungit någon kilometer, jag tänkte på ett fantastiskt argument och jag var rädd att jag skulle glömma det efter att jag hade sprungit min runda. Så jag sprang direkt hem, jag skrev ner argumentet och sedan fortsatte jag springa. Argumentet finns naturligtvis i avhandlingen och handlar om skillnaden mellan mänskliga behov och efterfrågan och deras inverkan på framväxten av innovationer.

I början av maj brukade jag springa längre sträckor. En varm söndag sprang jag till Storvreta som ligger ca 1,6 mil från Uppsala. I strumpan hade jag en tiokronorssedel för att köpa en läsk. När jag kom till Storvreta centrum var jag helt utmattad och väldigt törstig. Jag tog min blöta tia från strumpan och funderade på att köpa en läsk. Jag gick till kioskägaren och frågade vad det kostade eftersom jag inte hade mer pengar och samtidigt funderade jag på att köpa en bussbiljett tillbaka till Uppsala, annars skulle jag inte orka, så varmt var det.

Det kostade sju kronor, exakt lika mycket som bussbiljetten. Busshållplatsen till Uppsala var nära kiosken och bussföraren satt i skuggan och väntade på att åka. Innan jag köpte läsken gick jag till honom och frågade om jag kunde åka några kilometer med 3 kronor, eftersom jag ville köpa någonting att dricka! Han tyckte synd om mig som var så svettig, men inte kunde hjälpa mig för att det var tjänstefel ifall det blev kontroll. Jag var också arg på mig själv eftersom jag var så dum och inte stoppade en tia till i den andra strumpan!

Eftersom läsken var viktigare än bussresan gick jag tillbaka till kiosken för att köpa läsk och tuggummi. Han tyckte också synd om mig och jag fick tre tuggummibitar. Jag tackade honom för hans generositet, drack läsken direkt och började efter en stund springa tillbaka med tre tuggummin i strumporna. Några kilometer senare började det bli svårt och jag tog det första tuggummit och efter ett tag det andra och sedan det tredje. I närheten av Gamla Uppsala fanns en fotbollsplan och där duschade jag mig innan jag kom hem, helt utmattad.

Ett par veckor senare sprang jag ett kortare pass mot Sunnersta. Det var också en varm dag och björkarna hade blommat. Efter några kilometer märkte jag att det kliade och tårar rann ur ögonen. Jag kände också att jag var täppt i näsan och jag nyste. Jag förkortade rundan och återvände hem. Sent på kvällen fortsatte tårarna, mina ögon var röda, jag nyste och det var svårt att sova.

Vid 3-tiden på morgonen tog jag min cykel och cyklade till Akademiska Sjukhuset. Det var redan ljust, tyst och vackert, men tystnaden bröts av fåglarnas eviga kvittrande. När jag kom till akuten var det inte en enda människa där, förutom sjuksköterskan i receptionen. När hon såg mina ögon ringde hon en läkare och ett par minuter senare följde jag honom till undersökningsrummet. Efter en kort undersökning kom han fram till att det var pollenallergi och några hade redan drabbats den senaste veckan. Han frågade om jag var allergiker och svarade negativt. Det var första gången jag drabbades av det. Han varnade mig för att ta det försiktigt med den intensiva träningen under pollensäsongen och kanske inte borde springa maraton. Jag fick en tablett, han droppade mina ögon och jag cyklade tillbaka hem. Allt tog mindre än en kvart. Så fort gick akutbesöket då.

Äntligen var det dags för maraton. Jag hade ju förberett mig i månader och jag lovade institutionens maratonman, Steffan, att jag skulle ta mig igenom loppet. Vi tog tåget till Stockholm tillsammans och bestämde oss för att träffas på gräsmattan, inne på Stadion, efter loppet. Egentligen skulle Steffan vänta på mig där, eftersom jag räknade med att komma i mål någon timme efter honom. Vi plockade upp våra nummerlappar och lämnade över våra kläder till vakterna. Som nybörjare hade jag nummer 16993, medan Stefan som sprungit några gånger tidigare och haft bra tider fick en betydligt bättre startplats.

Min startplats var förstås bland de sämsta. Jag minns att när startskottet gick, vi stod fortfarande där och började röra oss en kvart senare. Egentligen var det ingen löpning de första kilometrarna, vi bara trängdes med varandra. Först efter ytterligare tio minuter började det bli lite glesare framför oss och vi kunde springa lite ändå. Jag tror vi hade 3,8 mil kvar när vi började springa på riktigt. Jag försökte tänka på avhandlingen, en taktik som fungerade under min träning i Uppsala, istället för hur många mil jag hade kvar. Det var väldigt varmt och runt banan var det mycket folk som hejade på oss. Barbara och hennes väninnor stod också vid Slussen som vi hade kommit överens om, och jag fick en banan av henne.

När vi kom fram till Stadshuset kändes det som att jag hade blåsor på fötterna och det gjorde lite ont. Jag frågade en funktionär var första hjälpen var och fick jag veta att den var utanför Stadion vid Vallhallavägen. Jag fortsatte, för jag hade ganska bra tid och om jag kunde hålla samma tempo skulle jag genomföra loppet på cirka 3,5 timmar. Stefan hade faktiskt varnat mig för att inte ha på mig helt nya löparskor, men jag borde ha haft dem på mig i ett par veckor för att de skulle vara mjukt formade av mina fötter. Tyvärr använde jag dem bara en dag innan loppet och det var dumt.

När jag kom till Stadion såg det ut som en krigsplats. Det var flera ambulanser och sjuksköterskor som arbetade febrilt med att hantera blåsor, kramper, illamående och kränkningar. Många löpare satt i skuggan på den lilla gräsmattan och väntade på hjälp. Jag låg också där och tog av mig skorna och strumporna. Jag hade några blåsor i fötterna som var mycket blöta. En fotoreporter såg mig och undrade om han kunde ta ett foto av mina fötter, medan jag väntade på någon tillgänglig sjuksköterska. Jag sträckte fötterna mot himlen och han tog ett foto av mina fötter och min nummerlapp.

Efter några minuter kom en sjuksköterska och hon lade ett elastiskt band under mina fötter. Hon försäkrade mig om att det inte var så illa, men jag borde vara lite försiktig i början tills banden skulle börja fungera. Fotoreportern blev förbluffad när jag reste mig upp och förberedde mig för att springa igen. Han skakade på huvudet och undrade hur jag kunde springa ytterligare två mil med sådana skrubbsår. Jag svarade att jag skulle försöka, och hade inget att förlora. Han önskade mig lycka till och jag började röra på mig. Att ligga på gräsmattan i ca 10 minuter efter att jag hade sprungit halva sträckan och börja springa igen, var inte så enkelt. Jag var lite stel i kroppen, men efter ett par hundra meter lossnade det. Det elastiska bandet fungerade och en kvart senare gjorde det inte ont längre.

Det var många roliga scener under loppet, speciellt för oss som inte tänkte på tiden och bara ville komma i mål. En kille som sprang bredvid mig berättade att han började bli lite hungrig och efter en stund rörde han sig mot trottoaren där en ung kvinna skalade en banan. Han tog bananen ur hennes hand och skrek: ”förlåt, jag är så hungrig!” Damen bara skrattade och svarade ”varsågod och lycka till!

På andra varvet på Västerbron var det omöjligt att springa. Lutningen i uppförsbacken kändes som att den var minst 30 grader. Folk som stod bredvid fick komma in på banan och knuffa upp oss, eller dra oss tills vi kom till toppen av bron.  

Några kilometer före mål började en löpare springa väldigt fort och plötsligt vände han sig mot alla, pekade på en skylt och skrek: ”försiktigt killar, håll farten, det är 30 km/h och polisen ser er!” Jag var så trött och orkade inte ens skratta.

Till slut kom jag i mål på drygt fyra timmar. Stefan var redan där och såg mig när jag kom i mål. Jag joggade i några minuter och sedan lade jag mig platt på gräsmattan. Där fick vi lite bananer och yoghurt. Efter att vi hade hämtat våra kläder tog vi tunnelbanan till T-centralen och vidare tåget till Uppsala.

När vi kom fram var det omöjligt att stiga upp. Hela kroppen var stel. Stefan och konduktören lyfte mig från min plats och hjälpte mig också att kliva ner till perrongen. Jag gick hem haltandes men även där tog det flera minuter att gå uppför trappan till första våningen jag bodde. Jag duschade länge och satte mig sedan vid soffan för att titta på TV. Återigen blev det svårt att ta sig upp i sängen. Jag tror inte att jag sovit så mycket den där natten.

När jag vaknade på söndagen kollade jag på fötterna. Det elastiska bandet som sköterskan satte på fötterna var borta, liksom blåsorna. Jag tittade på strumporna som var lite kladdiga, men inga band syntes där. Jag höll på att bli galen och ringde Akademiska sjukhuset. En sjuksköterska förklarade då att de hade utvecklat ett nytt elastiskt band på hudkliniken i Uppsala som hjälpte effektivt, särskilt på blåsor och även absorberades av huden! Det var riktigt intressanta nyheter att höra.

På måndagsmorgonen i fikarummet förväntade jag mig att de skulle gratulera mig till min bedrift. Men nej, de tyckte synd om mig för jag klarade bara halva sträckan. Jag blev jätteförvånad och då visade Monica att jag blev känd, för Uppsala Nya Tidning hade en stor bild av mig när jag blev bemött av sjuksköterskan. Under bilden var följande: ”Två mil klarade dessa fötter utan behandling, men inte mer. Det är Christos P., Uppsala, som får hjälp av en hjälpsam sjuksköterska på Vallhallavägen”.

Tidningen tog för givet att det bara blev två mil, dvs efter ett varv. Jag blev riktigt irriterad på reportern som hade hittat mig via nummerlappen att jag var från Uppsala, men inte kollat mitt namn på resultatlistan. Jag orkade inte åka hem och hämta den medalj jag hade fått. Samtidigt kom Stefan till fikarummet och frågade alla om de hade gratulerat mig. Då förstod alla att det var felskrivet av reportern och uppmanade mig att kontakta tidningen. Jag gjorde det direkt och han var imponerad över att jag hade tagit mig igenom loppet trots stora blåsor på fötterna. Han bad mig komma till redaktionen och gav mig två stora bilder på mina fötter som han hade fotograferat.

1985 skulle Bentzel gå i pension och han försökte in i det sista övertyga mig om att lägga fram min avhandling, senast i december. Men den nya professorn Bengt-Christer Ysander som redan hade installerats, tyckte att det behövdes lite justeringar som skulle ta några månader till. Med tanke på att jag hade finansiering i ytterligare ett år kunde jag förlänga avhandlingsdisputationen utan problem. Jag märkte att Bentzel blev lite ledsen eftersom han som emeritus inte skulle få äran att leda min disputation. 

Olof Palme i Uppsala

Olof Palme skulle hålla ett tal till studenterna på HMC. Mötet hade arrangerats av socialdemokratiska studenter i Uppsala och SSU och Palme skulle prata om internationell solidaritet, bistånd, nedrustning och fred och det var planerat tidigt på kvällen.  

Det var sent i november, kallt och snöigt ute och av det jag fick veta efteråt, åkte Palme tåg med bland andra Anna Lindh och några till från Stockholm och gick till fots från stationen till HMC. Jag och Fotis, en grek som studerade datavetenskap och också brukade läsa i biblioteket till sent på kvällen, satt i kafeterian och planerade att gå till hörsalen för att lyssna på honom. Bredvid oss satt några svenska socialdemokratiska studenter som också väntade på Palme.

Efter en stund kom Palme med sällskapet, insnöad, utan några vakter. Kafeterian låg precis utanför aulan Palme skulle hålla sitt tal. Han lämnade sin kappa och väska på en stol och frågade hur många som ville ha kaffe. Sedan gick han förbi vårt bord, hälsade vänligt på oss och ställde sig i kö för att köpa kaffe till alla! Så länge jag lever kommer jag alltid att minnas den här scenen. Jag var mållös.

Fotis däremot, som hade kommit till Sverige med sina föräldrar när han var ganska ung, var mer sansad. Han sa det på grekiska att endast en svensk statsminister gör så. Tyvärr fanns det inga mobiltelefoner för att filma detta historiska ögonblick. Palme tog ett tiotal kaffekoppar och några smörgåsar på sina två brickor, betalade och började servera alla elever som hade beställt. Då hördes ”tack Olof” av de bortskämda studenterna som serverades av själva statsministern och började de småprata med varandra.

För ett ögonblick tänkte jag gå till honom och presentera mig, men jag vågade inte, jag bara tittade på honom när han pratade och skrattade med alla studenter där. Samtidigt tänkte jag på gymnasiets geografibok, som skrev att om man har tur kan man träffa den svenske kungen på gatan, eller ministrar i mataffären. Jag trodde inte riktigt på det då, förrän jag själv upplevde att det faktiskt är sant i Sverige.

Talet var varmt och känslosamt och hela hörsalen fångades av hans djupa engagemang för rättvisa, fred och solidaritet. Jag minns att när en afrikansk student ställde en fråga på engelska, för han kände sig ensam och isolerad i Sverige och frågade om han hade något råd att ge, blev Palme lite ledsen. Han svarade honom förstås på engelska och uppmanade Uppsalas studentkår och naturligtvis de socialdemokratiska studenterna, att hjälpa till med allt de kunde för att bryta isoleringen av utländska studenter. Han skämtade och sa att om de inte har resurser till sådan verksamhet borde de söka finansiering från departementen eller SIDA så skulle han se till att de fick pengar till det!

Seminariet avslutades ganska sent och Palme ville promenera tillbaka till stationen. Men det blev inte riktigt så, det kom en taxi och körde honom dit eftersom han skulle missa tåget och nästa tåg skulle gå vid midnatt.

Refaat El-Sayed i Uppsala

Ett par veckor senare inträffade en annan intressant händelse, exakt på samma plats. Det var Uppsala ekonomförening som hade bjudit in den karismatiske entreprenören Refaat El-Sayed för att berätta om sin Fermenta. Fermenta hade blivit en raket på börsen i Stockholm på några år och ett par arbetare åkte faktiskt med sin Rolls-Royce till fabriken i Strängnäs. Hela Sverige pratade om Fermenta och bolagets aktiekurs låg då i topp. Refaat, som själv hade studerat i Uppsala, tackade förstås ja till inbjudan och kom dit med hela styrelsen sittande i första bänken.

Hörsalen var fullsatt och hade lika många åhörare som när Palme var där. Refaat, som just blivit Årets svensk, kom in med sina sportiga manchesterbyxor och den röda polotröjan och publiken började applådera. Han hade med sig några overheadbilder som han ville visa i en av de två överliggande overheadapparaterna som fanns nära tavlorna. Föreningens ordförande satt bakom en av apparaterna, fick en bild från Refaat, tände lampan och visade den. Men det var väldigt suddigt. Hon försökte justera ljuset men det var omöjligt. Hon flyttade över till nästa apparat, men samma problem fanns där också. Man kunde knappt se några siffror från balansräkningen som Refaat ville visa. Då vände han sig till henne och sa: ”Är Uppsala universitet så fattigt nu förtiden och inte har råd att köpa några bra apparater? Köp 100 och skicka räkningen till Fermenta! Det är det minsta jag kan göra för universitetet som gjorde mig till biokemidoktor”. Hörsalen exploderade av jubel, skratt och applåder!

Sedan skrev han några siffror på tavlan, någonting han inte hade gjort sedan universitetsstudier, sa han. Han svarade med glädje på alla frågor han fick och även skojade om Fermentaskurs som skulle fortsätta uppåt och uppmanade alla som inte hade köpt aktierna att göra det och slippa ta studielån i fortsättningen.

 


 

.             10. Skottet på Sveavägen

 

1986 är nog året som har betytt mycket, inte bara för mig utan framför allt för Sverige. Mitt eget liv och Sveriges moderna historia förändrades helt. Det var året då Olof Palme mördades och jag blev doktor i nationalekonomi. Mordet på Palme har faktiskt påverkat mig mer än min egen akademiska framgång och jag tycker att det är värt att skriva ett helt kapitel om det. Jag var i Stockholm under mordnatten och även under begravningen. 

Som jag nämnde tidigare kom både Palme och Refaat till Uppsala i slutet av 1985 och båda blev varmt applåderade och beundrade av en hel hörsal. Jag vet inte om det var ödets ironi, men 1986 började med att de båda försvann inom några veckor.

Fermentas kollaps

I mitten av januari 1986 planerade Volvos P-G Gyllenhammar, att sälja företagets innehav av aktier i Pharmacia och Sonesson och få betalt i Fermenta-aktier, som var extremt höga och ganska robusta. Värdet på Fermentas aktie uppskattades då till cirka 5 miljarder kronor. Men i början av februari 1986 avslöjade Björn Gillberg att Refaats påstådda doktorshatt i biokemi var en stor bluff och Fermentas teknik inte var värd det enorma aktievärdet som den handlades på Stockholmsbörsen. Direkt efter drog sig Gyllenhammar ur jätteaffären och Fermentas aktiekurs kraschade. 

Det var många studenter som hade köpt aktier i Fermenta och några tillkom strax efter Refaats framträdande i december. Själv vågade jag inte göra det för så fort jag hade bestämt mig för att köpa, så stack priset med minst 10 kronor per dag.

Några andra studenter frågade mig om råd men jag var ganska skeptisk. När bomben släpptes av Björn Gillberg under kvällen föll kursen kraftigt dagen efter. Men när Refaat lovade att han skulle visa doktorshatten om någon dag, stabiliserades kursen till de lägre nivåerna. Min gode vän Stamatis som hade köpt några aktier tidigare, hade vunnit tiotusentals kronor på några månader. Men hans vinster var nästan borta efter kursfallet. Jag rådde honom att sälja allt han hade. Han lyssnade på mitt råd och sparade sitt kapital. Gillberg hade rätt och Refaat hade ingen doktorshatt. Några dagar senare kostade aktien lika mycket som ett frimärke.

Nyheterna dominerade Fermenta affären varje dag. Hur kunde Sveriges företagskung, P-G Gyllenhammar gå på en sådan fälla? Eller var det han som anlitade Björn Gillberg för att granska honom? Hade kanske Refaat manipulerat Fermentas resultat? Hur kunde en sådan proffsig styrelse gå med på det? Ämnet var så hett att vi, professorer och doktorer, tog upp det i kafferummet varje dag.  Lördagen den 1 mars avslutades mediebevakningen av Fermentaaffären. Det var skjutningen på Sveavägen den 28 februari som skulle dominera nyhetsvärden i flera månader och år framöver. Ingen brydde sig om Fermenta längre.

Mordet på Palme

Fredagen den 28 februari åkte vårt gäng till Gamla stan för att underhålla oss på en pub. På fredagar åkte vi ofta till olika studentnationer i Uppsala, åt middag och dansade, men just den där fredagen skulle vi till Stockholm.

Vi åkte tåg sent på eftermiddagen och gick mot Gamla stan. Det var en typisk februaridag, ganska kallt och snöigt. Vi hade det trevligt på krogen med mat och öl och tiden gick ganska fort. Och puben vi var låg ganska nära Palmes lägenhet. Och medan vi åt och drack gick paret Palme till Gamla stan för att ta tunnelbanan till biografen Grand vid Rådmansgatan. Vi planerade att ta midnattståget tillbaka till Uppsala och gå till stationen. Eftersom promenaden skulle ta knappt en halvtimme lämnade vi puben vid 23.20-tiden, ungefär samtidigt som Palme mördades ett par kilometer bort. Vi tyckte att det var trevligare att gå längs Drottninggatan mot Åhléns och sedan ta Klarabergsgatan mot stationen.

Precis innan vi kom fram till Sergels torg hörde vi ljud av sirener och vi undrade vad det var. När vi kom närmare såg vi några polisbilar som körde fort mot Hamngatan eller Sveavägen. Vi tänkte, ”asch” det är fredag kväll, folk hade precis fått lön, och det måste ha varit något slagsmål. Några personer gick och andra sprang faktiskt mot Sveavägen, men eftersom klockan redan var kvart i tolv och vi skulle åt andra hållet, fortsatte vi mot stationen för att inte missa tåget till Uppsala. Vi märkte ingenting där, gick till tåget, satte oss och fortsatte ha det bra. När vi kom fram till Uppsala, strax innan klockan ett på morgonen, var det relativt lugnt och lite folk. Sedan gick vi hem. Alla bodde åt samma håll. Jag var trött och somnade direkt så fort jag kom hem.

Klockan sex på lördagsmorgonen ringde telefonen. Jag hörde det men var så trött på att svara. De envisa ringsignalerna fortsatte och jag gick till hallen för att svara. Det var min syster från Aten som ringde. Klockan var sju där och nyheten berättade att Olof Palme sköts ihjäl vid midnatt i Stockholm. Jag var riktigt arg och jag skrek åt henne för att hon hade väckt mig. Jag frågade henne om hon drömde eller ville djävlas med mig så tidigt på morgonen. Jag berättade att jag var i Stockholm igår och att det inte hände något där.

Hon insisterade på att jag kunde slå på TV:n, för att den visades på grekisk TV, direkt från SVT i Stockholm. Jag lade på luren och slog på TV:n som faktiskt visade Ingvar Carlsson berätta om den hemska händelsen. När jag hörde honom prata om det kändes det som att jag fick ett hårt slag i magen och jag blev stel i hela kroppen. Mitt hjärta bultade och jag satt i soffan i minst trettio minuter med blinken mot TV:n. Jag försökte ta till mig varenda mening av reportrarna, politikerna och polisen för att ta reda på alla möjliga frågor om mordet.

Sedan gick jag och duschade länge. Medan vattnet rann i min kropp gick tusen tankar genom mitt huvud. Tänk om vi hade gått till någon annan pub vid Odenplan istället och gått via Sveavägen mot stationen. Vi hade säkert träffat mördaren och kanske hade han inte skjutit när flera vuxna var i närheten. Jag vägrade acceptera att Sveriges statsminister var död. Politiska mord kan inte hända i mitt drömland! Det hade inte hänt på 55 år i alla fall, sedan Ådalen 31. Jag tänkte då på denna film och på recensionen jag läste då om frånvaron av politiska mord i Sverige.

Jag kände mig, ledsen, arg, hopplös och bedrövad. Mitt fantastiska Sverige hade just blivit våldtagen av en arg brottsling utan några hinder när han kallt mördar landets statsminister som gick utan vakter mitt i det fridfulla Stockholm. Visst är det lätt att mörda en obevakad statsminister i Sverige. Inte ens samvetslösa brottslingar borde betrakta det som en storslagen handling, även om de hatade honom. Detta fruktansvärda mord var det ultimata beviset på feghet och omänsklighet, tänkte jag. Och om en sådan händelse inträffade i mitt oskyldiga Sverige, vart ska jag flytta? Allt hade ju krossats.

Hela morgonen satt jag framför TV:n och följde nyheterna och alla reportage om det. Innan lunch ringde min vän Kristoffer och berättade att det skulle hållas en minnesstund bakom Universitetet, där studenter, olika organisationer och föreningar skulle delta i facklor.  Naturligtvis åkte jag dit. Det var ganska mycket folk och stämningen var tung. Alla var tysta och höll sina facklor. Där fanns ett tiotal greker, från både grekiska föreningen och grekiska kulturhuset. Kristoffer berättade då att det var första gången dessa två rivaliserande föreningar stod enade mot det onda som drabbat Sverige.

Mitt under den tunga minnesstunden fanns en strimma av hopp om att grekerna i Uppsala äntligen skulle enas. Det tog faktiskt tre år till innan det blev verklighet.

På söndagen planerade Kristoffer att köra till Stockholm för att besöka mordplatsen och lägga några blommor. Självklart följde jag med. Eftersom det var söndag och skolorna i Stockholm hade sportlov var det inte så mycket trafik och det var lätt att hitta parkering. Kristoffer parkerade bilen nära biografen Grand, där Olof, Lisbet och Mårten hade varit. Vi gick ungefär samma sträcka som paret Palme gick, köpte några rosor och kom fram till mordplatsen. Det var förstås avspärrat, med många sörjande människor runt omkring, några plakat på olika språk och ett hav av blommor över snön som täckte trottoaren. Vi stannade där ett bra tag innan vi åkte tillbaka till Uppsala.

På måndagsmorgonen var det väldigt tungt på institutionen. Alla satt tysta i fikarummet. Efter en stund kom Bengt-Christer in och frågade hur lång tid jag hade kvar att skriva klart avhandlingen. Det var i princip klart men det fick korrekturläsas och putsas. Men jag orkade inte jobba efter det som hade hänt och jag behövde lite tid för att återuppta mitt arbete, sa jag till honom. Han förstod det och jag lämnades ifred. Jag var förstås medveten att jag borde arbeta lite mer om jag ville försvara min avhandling i slutet av maj. Och vi kom överens att vi skulle gå igenom hela arbetet tillsammans först, innan det skickades till tryckeriet, snart.

Jag tror att jag spenderade flera timmar om dagen på att titta på TV, läsa tidningar och prata med vänner om mordet på Palme och mindre tid på avhandlingen. Jag minns att Stockholmspolisen bad folk som hade några idéer eller tips att ringa och kanske skulle alla förslag hanteras. På den tiden kunde man ju ringa direkt, utan att stå i kö och jag ringde!

För att uttrycka mig korrekt och tydligt i telefon skrev jag ner min idé om rekonstruktion. Min teori utgick ifrån att mordet inte hade planerats i förväg och mördaren, eller den som beordrade mordet, måste ha åkt i samma vagn som Olof och Lisbet. Antingen satt han redan på vagnen innan Olof och Lisbet klev in, eller klev han in i Gamla stan precis som paret Palme, eller senast i Hötorget, och steg av vid Rådmansgatan och följa dem tills de gick Grand-biografen. Om mördaren visste förstås i förväg att de skulle gå på bio, behövde han inte åka med. Det skulle kanske räcka med att han väntade Olof och Lisbet nära Grand för att få det bekräftat. I så fall var mordet planerat. Men ingen visste att familjen Palme skulle gå på bio för att planera mordet enligt SÄPO och följaktligen måste han åkt samma vagn och klivit av vid Rådmansgatan.

Jag rekommenderade polisen att be SL att rekonstruera hela processen, det vill säga låta tunnelbanan gå från Gamla Stan till Rådmansgatan. Polisen skulle förstås be alla passagerare som var i samma vagn som paret Palme och sitta eller stå exakt där de satt denna fredag. När Olof och Lisbet tog tunnelbanan från Gamla Stan borde de förstås lagt märke till det, liksom när de klev av vid Rådmansgatan. Om alla andra passagerare som satt på samma vagn med familjen Palme och den möjliga mördaren hade varit uppmärksamma, så kanske de skulle komma ihåg mannen som satt eller stod där och kunde ge goda signaler. Man måste komma ihåg att i början av 80-talet fanns inga mobiler för kommunikation, bara några ”walkie-talkie”. Och om den misstänkte personen hade walkie-talkie i vagnen skulle det förmodligen vara ännu lättare att identifiera honom. Polisen tackade mig för min teori och lovade att den skulle undersökas.

Jag har läst många böcker och artiklar om mordet. Men av vad jag har läst skedde ingen rekonstruktion, så förmodligen avfärdades min analys som ogenomförbar.

Palmes begravning

Lördagen den 15e mars var begravningsdags. Det var en riktig gråkall dag. Tillsammans med Kristoffer tog vi ett sista farväl av Palme. Eftersom vi skulle vara ute i Stockholm i många timmar tog vi extra varma kläder. Vi visste också att i centrala Stockholm, där kortegen skulle gå, fanns det många vägspärrar. Men eftersom vi hade planerat att gå på begravningen kontaktade jag min gamla vän från Universitetet, Margaret von Platen som jobbade i Dagens Industri, ifall vi kunde gå in från avspärrningszonerna.

Vi gick först hem till henne och sedan gick vi tillsammans mot Kungsgatan. Vi fick inte stå där, men en snäll polis föreslog att vi skulle gå till den ena bron över Kungsgatan och se kortegen uppifrån. Bron spärrades också av men en polis släppte bara de som hade tillstånd, under förutsättning att man inte skulle luta sig mot kanten för att inte synas. Kristoffer och jag, en i taget, fick följa med Margaret. Efter någon timme passerade kistan och alla deltagare förbi. Jag minns att både jag och Kristoffer hade tårar i ögonen. Sedan gick vi tillbaka till Margarets lägenhet för att värma oss och dricka något varmt. Vi satt där i några timmar och följde resten av ceremonin på TV:n. Efteråt gick vi mot bilen, som stod parkerad längre bort mot Tekniska högskolan, för att åka tillbaka till Uppsala.

Medan vi gick mot Sveavägen lade vi märke till mycket folk i närheten av Adolf Fredriks kyrkogård. En äldre dam som stod i kö berättade att man kunde gå mot graven men det skulle ta några timmar. Det var redan kväll och vi var hungriga. Då föreslog jag för Kristoffer, att vi kanske skulle gå och äta lite hamburgare först och sedan komma tillbaka ifall kön hade blivit kortare. Vi gjorde det och när vi kom tillbaka var klockan 11 på kvällen, men kön var fortfarande lika lång.

Folk stod i kö i flera 180 graders rader ute i kylan runt kyrkogården. Vi bestämde oss för att stanna och stod också i kö. Det fanns några försäljare som sålde rosor till alla i kön, medan andra sålde kaffe eller te. Det gick inte så fort som vi trodde och vi måste ha druckit minst tre koppar kaffe och te för att värma oss. Mina fötter hade frusit men vi ville komma till gravplatsen. Om jag minns rätt kom vi strax före klockan tre på morgonen och bakom oss stod det fortfarande folk och väntade tålmodigt. På vägen tillbaka spelade Kristoffer klassisk musik, som han också älskade. Vi var helt utmattade efter en så tung och lång dag. Palmes begravning kommer jag att ha i åtanke hela mitt liv.

Några dagar senare berättade jag också för Villy att skottet på Sveavägen hade krossat min ”Ådalen 31” och att jag var med Kristoffer på en begravning. Han tyckte det var rart och bjöd hem mig på middag. Där berättade Villy och Eva några intressanta historier om Palme och hur han var som person och politiker.

När du läser det här kapitlet kommer du förmodligen att bilda dig en uppfattning om mig att jag måste ha varit en trogen socialdemokrat. Sanningen är att jag aldrig har varit politiskt engagerad. Jag skulle nog uttrycka samma känslor även om en konservativ statsminister hade skjutits ihjäl på en öppen gata i Stockholm. Skottet på Sveavägen var inte mot Palme, utan mot mitt älskande Sverige.

Men efter skjutningen i Ådalen 31 kom Socialdemokraterna till makten och skapade det svenska välfärdssystemet. Även om jag i min avhandling ville visa på svenska uppfinningars betydelse för ekonomisk tillväxt i Sverige hade både Per-Albin Hansson och Tage Erlander spelat en viktig roll i det svenska välfärdssystemet. Jag delade samma uppfattning precis som många utländska forskare, analytiker, historiker och politiker. Och Olof Palme var Tage Erlanders efterträdare och ville naturligtvis utveckla Sverige precis som sina föregående. Dessutom uppskattade jag hans briljans, hans intellektuella kapacitet, hans mod mot både USA och Sovjetunionen och hans patos för internationell solidaritet, fred och rättvisa.

De gamla Socialdemokraterna hade en bra blandning av socialism och konservatism eller kapitalism. Klasskampsretoriken fanns förstås, men den hölls på en balanserad nivå. Istället försökte de överbrygga klasskillnaderna och lyckades hålla ihop kapitalet och arbetarna sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Som ett resultat blev Socialdemokraterna det dominerande partiet i flera decennier. Dåtidens reformer handlade mest om en jämnare inkomstfördelning och välfärd. Och detta uppnåddes med hjälp av en fri företagsamhet där majoriteten av befolkningen arbetade och man tillverkade otroliga produkten som exporterades i hela världen. Den ökande välfärden finansierades naturligtvis med höga skatter, vilket ledde till problem några decennier senare när industrin krympte och skatterna hade nått mycket höga nivåer. Och när skattebetalarna upplevde att politikerna började prioritera andra områden och inte kunde hantera de växande problemen, ökade misstron mot de höga skatterna och därmed förtroendet för politikerna.

Efter Palmes död började socialdemokratins nedgång. Mordet i sig ledde faktiskt till en tillfällig uppgång, men ingen kunde stoppa den negativa trenden. Endast Ingvar Karlsson hade stor respekt för de klassiska socialdemokratiska värderingarna och försökte styra landet. Hans tid i makten blev ganska kort och alla andra som tog över efteråt konstaterade bara socialdemokratins kontinuerliga nedgång, val efter val. Jag tycker att de som stannade kvar i partiet ändrade sina idéer medan de som ville behålla sina idéer bytte parti.

Och detta enastående parti blev ett vanligt parti som alla andra, medan de flesta av dem som lämnade partiet bytte till näringslivets lukrativa tjänster. Ibland känns livet orättvist. Man behöver inte vara en bra politiker för att få ett bra jobb efteråt. När allt kommer omkring belönar den privata sektorn alla kända politiker, eftersom det förväntas att politiker har ”insider” information som är viktig för arbetsgivaren. Och även om ”insiderinformation” på till exempel aktiemarknaden är straffbart, gäller det inte politiker som flyttar till näringslivet.




1           11. Disputation och promotion

 

I början av 1986 valdes jag till ordförande för nationalekonomiska föreningen i Uppsala. Egentligen ville jag inte bli ordförande, men jag blev mer eller mindre tvingad av mina studentkompisar. Jag hade inte så mycket tid med ordföredaskapet då eftersom i slutet på maj 1986 skulle jag disputera och inte hade så mycket tid.

Avhandlingen var i princip klar, men den behövde en språkgranskning. Och Barbara hjälpte till! Jag minns bråket mellan Barbara och min nya handledare Bengt-Christer Ysander om korrekt engelska. Bengt-Christer gillade inte Barbaras amerikanska formuleringar och insisterade på att jag skulle hålla mig till korrekt engelska. Barbara blev naturligtvis irriterad när en svensk professor, vars modersmål inte var engelska, skulle rätta henne. Hon protesterade och berättade faktiskt för honom att hon hade utmärkta skolbetyg på engelska. Ibland kände jag mig maktlös och försökte kompromissa. Att gå emot handledarens sätt att formulera sig, var inte bra, även om jag höll med Barbara för det mesta.

Medan jag städade upp avhandlingen tog jag också några körlektioner. Jag ville ta körkort och ge mig själv en begagnad bil i present. Jag började med lektionerna tidigt på våren. Jag klarade körprovet och en månad senare köpte jag min första bil, en begagnad SAAB 99, 82-årsmodell.

Kärnkraftsolyckan i Chernobyl

I slutet av april, precis innan jag skulle spika min doktorsavhandling på universitetet, inträffade en allvarlig kärnkraftsolycka i Tjernobyl. Söndagen den 27 april passerade det radioaktiva molnet över Sverige och radioaktiviteten upptäcktes på måndagsmorgonen av mätutrustning vid Forsmarks kärnkraftverk. Jag minns att det regnade lite den där dagen när jag gick till HMC. Någon halvtimme efter att jag kommit in på mitt rum ljöd plötsligt alla sirener över Uppsala och alla ytterdörrar på HMC stängdes. Ingen skulle lämna byggnaden och vi uppmanades att lyssna på Radio Uppland för mer information. Självklart ställdes alla föreläsningar in och alla blev riktigt skrämda.

Radion som sände nyheter hela tiden informerade om att Forsmark hade upptäckt en förhöjd radioaktivitet och trots att de hade gått igenom alla strålspårningssystem flera gånger, fungerade alla Forsmarks reaktorer som de skulle. Efter någon timme meddelade SMHI att vindarna kommit syd österifrån det senaste dygnet eller så. Då kom Forsmark fram till att något måste ha inträffat i Sovjetunionen. Man kontaktade de sovjetiska myndigheterna som förnekade allt i början. Men ett par dagar senare tvingades de berätta om olyckan men inte om själva omfattningen. Förmodligen väntade de med erkännandet för att inte störa firandet av första maj i Sovjetunionen.

Barbara berättade att hennes mamma ringde från USA senare på dagen för att hon var väldigt orolig. Hon såg rubrikerna i några kvällstidningar som skrev att hundratals människor hade insjuknat i strålning och sökt akutvård på Akademiska sjukhuset i Uppsala! Hon undrade om det var sant, om vi hade hittat något skyddsrum att sova, om det fanns mat och vatten där, om vi hade fått jodtabletter osv. Barbara försäkrade henne om att hittills hade inget allvarligt hänt i Sverige.

Även mina föräldrar ringde för att de precis hade köpt en flygbiljett för att komma till min avhandling, och undrade om det blir som planerat och om det blir farligt för dem att överhuvudtaget komma till Uppsala. Forsmark i Uppsala hade blivit känt över hela världen. Jag lugnade dem och de bestämde sig för att komma.

Två grekiska studenter som studerade geologi berättade att hela klassen fick välja att antingen skriva en tentamen som skulle äga rum i början på maj, eller gå ute i skogen i Gävletrakterna, som fått mest radioaktivitet, med skyddsutrustning och instrument för att mäta cesiumnivån. Om de var ute på fältet i en vecka, skulle de bli godkända i kursen. Och nästan alla valde det för att slippa tentamen.

Veckor innan disputationen

Allt var klart med avhandlingen, men självklart kände jag mig väldigt spänd. Tänk om jag inte kunde hantera pressen! Vad skulle hända med den planerade festen och med mina föräldrar som hade hoppats på att få närvara vid själva disputationen och promotionsceremonin i Universitetsaulan? 

För att koppla av brukade jag köra några timmar runt Uppland och ibland hela vägen upp till Forsmark. Ofta tog jag mindre landsvägar. Åkrarna hade blivit gröna, det var ganska varmt och soligt. Att bilen saknade luftkonditionering var inget problem. Istället andades jag frisk och härlig luft när jag vävde ner mitt fönster.

Två dagar innan disputationen åkte jag till Arlanda för att hämta mina föräldrar. De kom sent på eftermiddagen. Det var förstås ljust och ganska varmt. De gillade den vackra naturen på väg till Uppsala och kunde inte förstå att det var så varmt. Förra gången de var i Sverige hade de upplevt extremt kalla och mörka dagar. Nu blev det varma och ljusa nätter istället. Trots att jag hade sagt till dem att inte ta med varma kläder tog mamman en tjock kappa ändå.

Efter middagen satt vi och pratade till klockan 11. Men eftersom mammas egen klocka visade 12 undrade hon när det skulle bli mörkt att gå och lägga sig. Jag förklarade för henne att hon kan gå och lägga sig i mitt sovrum för om några timmar skulle solen komma fram. ”Hur kan man sova när det är så ljust?”, frågade hon. Medan hon väntade på mörkret blev hon sömnig och gick och la sig. Pappa och jag pratade lite mer om avhandlingen och processen och gick och la oss efter midnatt.

Vid 4-tiden på morgonen kom min mamma och väckte mig. Hon trodde att klockan hade stannat eller visade fel och att jag var tvungen att gå upp eftersom jag hade några praktiska ärenden på universitetet på morgonen. Hon försökte väcka min pappa också, som vägrade gå upp eftersom det var tidigt och klockan var rätt.

Jag försökte förklara för henne att det inte var något fel på klockan, och jag hade sagt till henne att det är mycket ljus så här tidigt på morgonen. Jag bad henne somna om. Men det gick inte. Fåglarna kvittrade hela tiden och ljuset var så starkt. Hon kunde inte sova mer och gick till köket istället. Hon gjorde lite kaffe och efteråt började hon städa och diska. Jag kunde inte sova längre av allt ljud från köket. Både pappa och jag steg upp och visste inte vad vi skulle göra.

Någon timme senare bestämde vi oss för att ge oss ut i den vackra naturen. Vi tog en kort promenad runt universitetsområdet. Det var tyst och knappt någon människa syntes. På gräsmattan stod några harar som betade utan att bry sig om oss. Men de skrämdes och gick lite längre bort när mamma skrek av glädje ”kolla, harar mitt i stan!”

Jag behöver inte berätta att vi var så trötta den här dagen och jag hade många ärenden att göra; dels om själva avhandlingen, men främst om avhandlingsmiddagen. Vi gick och la oss ganska tidigt, varken ljuset eller fåglarna störde oss. Men innan vi gick och la oss upprepade jag för mamma att inte gå upp så tidigt igen.

Båda föräldrarna vaknade ganska tidigt ändå, de hade sovit tillräckligt och satt tysta i köket tills jag vaknade. Egentligen väckte de mig för att det ringde på dörren. Det var en kille som ville lämna över en blombukett med lyckönskningar som Margaret hade skickat! Det var en bra start på dagen. Mamma undrade dock varför killen kom så tidigt för att lämna över blommorna. Han kanske borde vänta några timmar tills jag är klar med min avhandling, tyckte hon.

Disputationsdagen

Disputationen skulle äga rum på morgonen och vi började göra oss redo. Mamma hade sin fina klänning och högklackade skor, medan jag och pappa hade våra eleganta kostymer och slipsar. Jag bodde så nära HMC och det skulle ta några minuter att gå. Men istället tog det en kvart, eftersom mammas eleganta skor klämde hennes fötter. Hur som helst, vi kom minst en halvtimme för tidigt. Jag presenterade mina föräldrar för alla på institutionen och sedan gick vi till salen för att de skulle få en bra plats.

Kristoffer var med dem och skulle hjälpa dem med tolkning och allt annat. Efteråt strömmade folk in i salen, och klockan 9.00 anlände opponenten, nästan hela institutionen, liksom betygskommittén. Jag satt i ett bord i ena hörnet och opponenten i det andra hörnet. Vi väntade till 9.15 på att processen skulle starta. Det är tradition i Uppsala med en akademisk kvart. Den där kvarten var en av de psykiskt pressande och längre jag upplevt, även om det var många positiva blickar bland publiken som försökte lugna ner mig.

Bengt-Christer öppnade disputationsakten och efter att han presenterat opponenten, betygsnämnden och mig förklarade han processen. Eftersom det inte fanns någonting viktig som jag kunde ta upp innan vi började fick opponenten ordet. Han var från Stockholm och han kände mig. Han började rakt och tyckte att det var en spännande tes han hade äran att opponera sig, inte för att den handlade om svenska uppfinningars betydelse för landets tillväxt, en hjärtefråga för honom, utan för att den var skriven av en grek! När jag hörde det släpptes all nervositet jag haft de senaste dagarna. Samtidigt tittade jag på Kristoffer som förmodligen viskade något positivt till min mamma, och Barbara som visade tummen upp.

Opponenten gick först igenom hela avhandlingen på någon timme, innan det var dags för några frågor. Om jag minns rätt ställde han fem eller sex frågor. Men ingen av frågorna var så svåra att svara på. Alla var av teknisk karaktär. Om exempelvis patent statistiken jag hade använt var ett bra mått eller hade över- eller undervärderade effekterna, om jag var säker på att jag hade inkluderat alla viktiga innovationer och liknande, eller om kausalitetsmetoden jag använde var tillräckligt bra för att lita på att det var uppfinningarna som kom först och ledde till den ekonomiska tillväxten.

Egentligen var jag förbered för tre-fyra av frågorna. När jag körde bil runt i Uppland några veckor tidigare funderade jag på hur jag skulle svara om jag fick sådana frågor. Jag använde samma taktik som när jag tränade inför Stockholm maraton. Jag märkte att han var nöjd med mina svar.

I slutet ställde han en fråga som jag inte hade räknat med. Han undrade om jag skulle fortsätta i samma område eller göra något annat. Jag blev ställd, men svarade direkt, utan att tänka. Jag sa att det jag ville visa med min patentstatistik gjorde jag det, och min statistik kan inte användas till något mer. Förmodligen skulle jag fortsätta med detta ämne, men först måste jag koppla av på riktigt innan jag bestämmer mig. Både han och nästan alla i salen log. Eftersom ingen annan hade andra frågor att ställa, kom han mot mig och gratulerade, medan mina vänner fångade detta historiska ögonblick med sina kameror.

Då stod alla i kö för att gratulera mig och jag märkte att både pappa och mamma hade tårar i ögonen. Pappan sa något i stil med, ”det var värt varenda dollar jag skickade till dig” och jag fick rysningar över hela kroppen. Sedan gick vi upp till konferensrummet där sekreterarna hade förberett några drinkar och vi väntade på betygsnämndens beslut. Efter ett kort möte kom Bengt-Christer in och meddelade att alla i betygsnämnden var överens och gratulerade mig. Vi skålade och pratade lite, innan det var dags att gå och äta lunch med professorerna, opponenten och betygsnämnden. Föräldrarna gick hem med Kristoffer och Barbara. De ville få lite vila för att klara av den stora disputationsmiddagen som skulle äga rum några timmar senare.

Det är tradition i Uppsala att den nyblivna doktorn bjuder in många till en disputationsmiddag. Det var likadant för mig. Självklart bjöd jag in alla jag kände från institutionen, några vänner och min syssling Dimitris. Kristoffer, som ibland jobbade som servitör, rekommenderade Rackarbacken, en fin grekisk restaurang som var känd i Uppsala för den goda maten och den trevliga miljön. Men eftersom ytan ute på verandan inte var tillräckligt stor, bjöd jag cirka 60-70 personer. Min syssling satt bredvid mina föräldrar för att prata och tolka åt dem. De hade inte setts på mer än ett decennium, alltså sedan sommaren vi träffades uppe i fjällen. Mamma trivdes ganska bra när sysslingen pratade och tolkade hela tiden.

Stämningen var underbar, det var varmt och ljust. Kristoffer och en student till mig var två av fyra servitörer. Det var en fantastisk trerätters middag, med fint grekiskt vin och i bakgrunden hördes grekiska instrumentalmelodier. Sedan var det dags för presenterna. Eftersom min avhandling handlade om ”Schumpeters teori”, en välkänd österrikisk ekonom som anses vara nestor i innovationsteori och entreprenörskap, tyckte Bentzel, som hade en bra läggning för humor, att en gåva från Schumpeter skulle passa utmärkt. Han började med att berätta för mig att han för några timmar sedan fick ett telegram från himlen, skickat av Schumpeter, och gratulerade mig till att ha lyft honom till denna underbara plats han var! I telegrammet stod det också att Bentzel beordrats av Schumpeter att ge mig sin tjocka bok ”A History of Economic Analysis”. Alla uppskattade förstås och applåderade Benztels fina tal.

Sedan var det dags för mig att hålla ett kort tal. Efter att jag tackat alla som deltog i denna speciella dag pratade jag lite om mig själv. Jag berättade att när jag gick på gymnasiet trodde jag inte att jag en dag skulle bli doktor i nationalekonomi i Sverige. Det var egentligen min sysslings och pappas förtjänster att det blev så. Jag betonade att pappas strikta uppfostran att satsa på utbildning istället för fotboll och hans generösa finansiering spelade den viktigaste rollen. Och direkt efter sa jag att det var pappas fel att jag inte blev fotbollsspelare! Alla skrattade högt. Då nämnde jag att min kära syssling, som sitter bredvid min mamma och tolkar för henne just nu, hade avrått mig att komma till Sverige och eftersom jag är envis kom jag hit! Jag minns min sysslings reaktion när han hörde det och samtidigt försökte tolka det. Kristoffer tog faktiskt ett foto då och man kan se min kusin gestikulera med händerna medan min mamma skrattar.

Det fanns inget dansgolv där och sekreterarna tyckte att vi kunde flytta till konferensrummet i HMC. Klockan var nästan midnatt när vi lämnade restaurangen. Många gick hem, även mina föräldrar, medan vi yngre fortsatte festen i HMC. Där blev en del sprit och vi dansade grekiska Zorba-danser till klockan tre på morgonen.

Dagen efter skulle alla nya doktorer närvara vid provceremoni vid Aulan, inför promotionen som skulle äga rum om två dagar. Det var tur att provceremonin var på eftermiddagen, eftersom jag vaknade vid lunchtid. Där fick vi öva på hur man går längs trappan, var man ska sitta i Aulan och hur man går till podiet för att få vårt diplom från utbildningsministern.

Promotionsdagen

Promotionsdagen är mycket högtidlig i Uppsala och traditionen är minst 200 år gammal. Redan klockan 7 på morgonen sköts kanonsalut vid Uppsala slott för att fira dem som doktorerat vid universitetet. Man vill väcka staden för att hylla de nya doktorerna, som ett hedersbevis för dem. Och klockan 8 ringde den stora domkyrkoklockan. 

Universitetets aula öppnades klockan 11.30. Bland åhörarna var mina föräldrar tillsammans med Kristoffer och Barbara. Klockan 11.45 var alla som skulle delta i den akademiska processionen samlade vid universitetshallens gallerier och inträdesprocessionen började klockan 12. I samband med det avlossades ännu fler kanonskott. Alla männen bar frack och kvinnorna hade långklänningar.

Själva ceremonin med tal och musik skulle ta ca 3 timmar, eftersom det var så många som promoverades det året. Jag var lite orolig om min mamma skulle kunna sitta still så länge. Men det gick bra. Mamma berättade efteråt att pappa blev rörd när de ropade mitt namn och jag fick min doktorskrans och diplomet. Efteråt, utanför universitetsbyggnaden, togs det förstås en hel del fotografier med våra nära och kära. Under sommaren berättade min syster att föräldrarna pratade i timmar om själva ceremonin och hur eleganta alla var i aulan.

Högtidligheterna fortsatte under kvällen med en suverän middag och dans i rikssalen på Uppsala slott. Jag minns att jag lämnade slottet med min vän Jonas Agell, som också blev doktor samma vecka som jag, klockan 4 på morgonen. Ett par timmar efter vaknade min mamma och hon höll faktiskt tyst i köket. Jag vaknade vid 11-tiden utan att bli störd och undrade vad de gjorde medan jag sov. Hon berättade att de gick ut på stan i ett par timmar för att inte störa mig.

Sightseeing i Stockholm

Några dagar senare åkte vi till Stockholm för lite sightseeing. Jag visade dem först Palmes mordplats och hans grav. Sedan gick vi till Kungliga slottet som mamma hade önskat. Vi gick runt till Representationsvåningarna och Skattkammaren. Hon var förtrollad av vad hon såg och stannade överallt för att beundra elegansen och konsten. Hon frågade mig hela tiden om allt som fanns där, som om jag visste det!

Hon var mest fascinerad av Skattkammaren och klagade inte trots att hon var tvungen att gå ner i det dunkla källarvalvet. Och plötsligt kom hon ihåg de vackra bilderna från kungens bröllop som hon såg i veckomagasinet för cirka 10 år sedan och frågade vilken krona drottningen hade då. Det visste jag inte och pekade på en av dem. Jag tror inte att hon var nöjd med svaret och hon skulle kolla veckomagasinet när hon återvände till Grekland. Hon var säker på att hon hade sparat det. På vägen ut köpte hon en elegant guldkedja med en krono-miniatyr.

Senare på eftermiddagen åkte vi till Skansen. Vid den tiden fanns det ett elefanthus som hölls stängt för att bevara fuktigheten. När vi öppnade dörren luktade det väldigt illa och mamma skrek, på grekiska förstås, ”gud, vad äckligt det luktar!”, samtidigt som hon höll för näsan. Det var mycket folk inne i huset och alla skrattade. De förstod ju att den äldre damen tyckte att det luktade så illa. 

På glasbruket fascinerades hon av de skickliga glasblåsarna som gjorde så eleganta glasföremål och köpte en present till min syster. Hon trodde att det var Kosta Boda, som var så känd i Grekland på den tiden, och blev lite ledsen när jag berättade att det var ett annat märke. Jag försökte visa dem de gamla timmerhusen där, men hon var inte särskilt imponerad. Hon bodde ju i liknande hus på landsbygden i Grekland som ung flicka.

VM i Mexiko var redan i gång och varje kväll satt jag och min pappa och tittade på de sena matcherna, medan mamma sov. Ännu minns jag Maradonas ”guds hand” i matchen mot England och hur vi skrattade när vi såg det där målet.

Om några dagar skulle de åka tillbaka. Jag tror att de upplevde otroligt mycket i Sverige och var väldigt glada och stolta över mig. På vägen till Arlanda sa min mamma att hon förstod mig när jag bestämde mig för att flytta till Sverige. Och eftersom hon märkte att jag mådde bra spelade det mindre roll om jag inte höll mitt löfte att återvända till Grekland efter studierna. Kanske sa hon det för min skull, för innerst inne hoppades hon att jag skulle återvända till Grekland.

Min avhandling uppmärksammades också utomlands, av ”International J. A. Schumpeter Societty” i Augsburg och jag blev hedersmedlem i föreningen.  Den uppmärksammades också av svenska medier, av många uppfinnare och entreprenörer.

Jag fick ungefär ett dussin brev från uppfinnare som berättade hur bankerna nobbade dem när de sökte finansiering. Vissa tyckte att jag som doktor i ämnet borde skriva en artikel och kritisera de banker som är så generösa mot exempelvis fastighetsmarknaden och så snåla mot innovatörer. Andra tyckte att jag var rätt person att bedöma deras uppfinning, skickade mig en skiss och frågade mig vad jag tyckte. Naturligtvis uppskattade jag mycket alla dessa brev jag fick och jag svarade på nästan alla eftersom jag tyckte synd om dem och borde behandlas mycket bättre av både samhället och bankerna. Även patentverket uppmärksammade min avhandling och jag hade ett föredrag där.

Själv vågade jag inte åka till Grekland på semester eftersom jag skulle gripas och tvingas göra lumpen. Doktorsgraden var ju avklarat och jag kände mig avkopplad, men nästa fråga var ”vad gör jag nu?

 


 

1        12. Bergen

 

Under höstterminen skulle jag undervisa ett par kurser i nationalekonomi, som adjunkt. Samtidigt var jag ute efter att göra något annat, men helst stanna i Sverige. En dag såg jag en annons på avdelningens anslagstavla, där de letade efter en nationalekonom vid Christian Michelsen Institute (CMI) för Oljeekonomi i Bergen. Lönen var två gånger högre jämfört med adjunktstjänsten och Bergen var en vacker stad som jag hade besökt flera år tidigare. Jag sökte på en gång och en månad senare blev jag erbjuden tjänsten som skulle börja i januari 1987. Jag accepterade tjänsten direkt och vi kom överens om att jag skulle åka dit senare i november för att träffa dem och bli informerad om alla nödvändiga saker.

Nej till post-doc i USA

Samtidigt som jag tackade ja till tjänsten i Bergen frågade Bengt-Christer om jag var intresserad av en post-doc tjänst antingen på Harvard, eller Stanford. Det var Dale Jorgensen, professor vid Harvard, som var opponent till Jonas Agells doktorsavhandling i maj, som frågade om jag var intresserad av någon tjänst där. Jonas hade redan tackat ja till en av tjänsterna. Det skulle bli ett par år i USA för forskning. Men efter min USA-resa hade jag bestämt mig för ”aldrig mer i USA”, och jag svarade rakt utan att tänka, ”nej, men tack för erbjudandet”.

Han blev lite chockad och frågade varför och om jag hade några bättre alternativ. Då svarade jag att jag inte ville lämna Norden för USA, även om det var ett smickrande förslag och jag föredrog Bergen som just hade fått en tjänst där.  Han skrattade högt och undrade om jag hade blivit galen. Hur kunde jag tacka nej till de välkända universiteten i USA och flytta till regniga Bergen? Vidare sa han att det var lite pinsamt att neka till en amerikansk professors erbjudande och att vi inte får så många generösa post-doc därifrån.

Jag ville inte berätta varför jag föredrog Bergens regn framför USA:s arrogans. Samtalet ledde ingenstans och jag tror att Bengt-Christer aldrig förstod mitt beslut. Jag vet inte vad han sa till Dale Jorgensen. Något år senare blev han sjuk och dog och jag undrar vad Jorgensen tyckte när en grek mobbade en post-doc i USA för att flytta till Bergen.

För övrigt, när det gäller amerikanernas generositet mot nya svenska doktorer, har jag alltid varit väldigt skeptisk till. Många framstående amerikanska ekonomer älskar att komma till Sverige för att knyta fler kontakter med alla svenska professorer som sitter i Nobelkommittén och därmed öka sannolikheten för att de själva får Nobelpriset. Många som fått Nobelpriset hade faktiskt varit i Sverige tidigare som gästprofessorer. Jag vet inte om det bakomliggande syftet med Dale Jorgensens frekventa besök i Sverige var att öka chansen att få Nobelpriset. Samtidigt var han faktiskt en av de bästa ekonomerna vid den tiden och många tippade honom som en stark kandidat till priset, som han inte fick.

I slutet av november åkte jag till Bergen för att träffa ledningen på CMI. De tog emot mig med glädje och de planerade vad jag skulle göra, var jag skulle bo och alla andra praktiska saker. Jag hade ett svenskt, men tillfälligt uppehållstillstånd och det var också giltigt för Norge. Vädret i Bergen var grått och regnigt, vilket de påpekade ifall jag inte visste. Vi kom överens om lönen och att jag skulle börja efter julhelgen i januari. Det var en tillsvidareanställning som skulle förnyas automatiskt efter en prövotid på sex månader.

Efter en dag där åkte jag tillbaka till Uppsala för att planera min flytt till Bergen. Jag lämnade lägenheten och flyttade mina möbler till min flickväns systers källare. Jag lämnade också min Saab hos dem eftersom det skulle vara svårt att åka bil till Bergen i januari. På den tiden var man tvungen att åka upp i bergen och ner till dalen eftersom den långa tunneln som finns idag inte hade byggts då. Min flickvän skulle snart avsluta sina studier i Uppsala och hon stannade kvar. Vi firade jul tillsammans med hennes föräldrar i Dalarna. Hennes pappa för resten hade vunnit 1,8 miljoner kronor på Lotto i december, men min flickvän fick knappt några pengar. Hon fortsatte att arbeta deltid för att slutföra sina studier. Jag tyckte lite synd om henne och jag uppskattade min fattiga pappa ännu mer för det han gjorde för mig.

Flytten och livet i Bergen

I början av januari tog jag flyget från Arlanda till Bergen, via Oslo. När jag lämnade Arlanda tidigt på morgonen var det -12 grader och när vi kom fram till Oslo var det -16. Men när vi landade i Bergen, strax före lunch, var det +1, med tjocka moln, lite dimma och duggregn och det kändes betydligt kallare. Jag tog en taxi till CMI där de väntade på mig. De visade mig runt, mitt kontor, presenterade mina kollegor och bjöd på lite lätt lunch som de serverade på CMI:s kafeteria. Sedan gick vi till banken för att fixa ett konto och till villan där jag skulle bo.

Det var en tvåvåningsvilla på en kulle, nära Haukelands sjukhus. Villan ägdes av en CMI-direktör som hade flyttat till Kanada för att arbeta i ett oljeinstitut i ett par år. Det var väldigt stort, möblerat och ganska gammalt. Enligt ett avtal CMI hade med ägaren skulle jag betala en låg hyra, och naturligtvis ta hand om huset. Sedan visade de mig busshållplatsen och vi gick till en mataffär för att handla lite mat. På kvällen lämnade de mig och vi skulle träffas nästa dag på CMI. Jag åt först lite mat och tittade sedan på TV. Det fanns bara två NRK-kanaler och efter någon timme gick jag och la mig. Sovrummet låg på övervåningen och när jag gick upp märkte jag att dimman var så låg och tät. Gatu- och utomhusbelysningen på villorna i närheten syntes knappt.

Nästa dag tog jag bussen till CMI. Det var mycket mörkare än vad det var i Uppsala vid 8-tiden på morgonen, dels för att det var molnigt och regnigt, dels för att Bergen ligger ca 1000 kilometer väster om Uppsala och vi har samma tidszon. Vägarna i Bergen är smala och krokiga och bussen körde ganska långsamt.

Jag klev av nära CMI och sedan gick jag den långa uppförsbacken mot huvudkontoret. Utanför mitt rum stod tre forskare, en italienare, en fransman och en israel, som jag inte hade träffat tidigare. De presenterade sig och efter en stund frågade de mig om lunch serveras på arbetsplatserna i Sverige! Jag blev verkligen förvånad över deras fråga och svarade: ”självklart”. Israelen vände sig då till alla andra och sa: ” ser ni, så gör man i civiliserade länder!” Direkt efter bad de mig att följa med dem till personalchefen för att informera honom om att vi faktiskt har lunch på arbetsplatserna i Sverige.

Vi gick fram till honom, som jag hade träffat dagen innan, och då sa italienaren att jag skulle berätta om lunchen i Sverige. Personalchefen, som hade fått samma klagomål flera gånger tidigare, vände sig till honom och sa med hög röst: ”Jag upprepar vad jag har sagt tidigare. Vi ska inte ha lunch och siesta i Norge, punkt slut. Här äter man en liten lättare lunch, som smörgås och yoghurt, som finns i kafeterian. Ni klarar er bra tills ni äter en tidig middag efter arbetet”. De var ledsna, förstås. Vi gick därifrån och en av dem undrade hur jag kunde lämna Sverige och flytta till Bergen.

Jag tyckte inte att lunchen var så viktig och det gick bra med smörgåsar och yoghurt som kafeterian serverade, men efter ett par veckor blev man utlett av den ensidiga lunchen. I samtal med folk på CMI fick jag veta att Bergen, till skillnad från Oslo, höll sig till traditionerna och inte serverade lunch, varken på arbetsplatser eller på restauranger ute på stan. Restaurangerna började däremot med middag klockan 5, men senast klockan 9 på kvällen! Jag upplevde det en gång när jag gick till en restaurang nära min bostad efter 8 på kvällen. Maträtterna var nästan slut och de skulle stänga klockan 9.30. Så sent var alla Bergensare hemma, eller så skulle ingen beställa middag så sent.

Några veckor senare märkte jag att många hade med sig smörgåsar eller andra matsäck hemifrån, speciellt när vi hade lunchseminarier ett par gånger i veckan. Jag minns en dag under ett lunchseminarium, en senior Statoil-chef kom för att presentera ett nytt projekt för oss. Han tog fram sitt smörgåspaket ur sin Helly Hansen regnjacka och började äta medan han presenterade projektet. På andra sidan bordet satt israelen och fransmannen som småskrattade och skakade på huvudet när de såg denna scen. Efteråt kom fransmannen till mitt rum och frågade hur det kändes när en högt uppsatt Statoilchef gjorde det. Han trodde naturligtvis att sådana saker bara händer i Norge och aldrig i Frankrike.

I min tjänst skulle jag och mina kollegor analysera och utvärdera olika strategiska oljeprojekt, för Oljedirektoratet, eller Hydro och Statoil. Chef för forskningsenheten var en svensk matematikprofessor från Linköpings Tekniska Högskola, som hade lämnat Sverige några år tidigare. Enhetschefen var en dansk. Förutom ekonomer fanns det också optimerare och programmerare, och de flesta av dem var norrmän och doktorer. Beroende på projekt och deltagande växlade vi mellan norska och engelska. När jag skrev på svenska, med mitt norska tangentbord, kändes det lite konstigt, men den vänliga sekreteraren rättade alla svenska ord till norska.

Livet i Bergen fortsatte på samma sätt. Åka buss till CMI, jobba till fyra eller fem, handla matvaror och återvända hem till värme. Ibland gick jag ut i regn eller snö. Det var lite ljusare på eftermiddagarna där jämfört med Sverige, men sent på kvällen var det knappt någon människa ute. En lördag i februari tog jag Fløibanen för att få lite intryck av den fantastiska utsikten över Bergen. Tyvärr var sikten dålig då, nästan allt var täckt av dimman. Jag väntade till april med att uppleva denna underbara utsikt. Men jag blev fascinerad av fiskmarknaden där kunderna handlade levande lax som simmade i en pool och fiskhandlaren fångade åt dem.

Mötet med grekerna

En annan kall och fuktig lördag gick jag till en kafeteria i centrum för att dricka kaffe och naturligtvis för att värma mig. När jag gick och satte mig hörde jag skratt och högt ljud på grekiska. Var roligt, greker i Bergen, tänkte jag. Jag frågade dem på grekiska om de bodde där. De blev förvånade över att det fanns en annan grek där. Sedan satt jag med dem och vi började prata.

En av dem, Vasilis, hade bott där länge, var programmerare, gift med en norska och hade barn. De andra två, Takis och Irini, var tandläkare, och gjorde en viss specialitet inom barntandvården, som den ansågs vara bland de bästa i Europa vid den tiden. Jag tyckte det var skönt att hänga med andra landsmän där. Takis och Irini tyckte också att det var bra att jag kunde svenska för att kanske hjälpa dem om det behövdes, även om Bergensiska har ett väldigt hårt ljud. Sedan denna dag blev vi goda vänner och umgicks nästan varje dag. Jag fick veta att det fanns en annan grekisk tjej som var gift med en norrman och bodde strax utanför Bergen som de också umgicks med. Det fanns också några fler greker på västkusten, i Stavanger, Haugesund och Trondheim.

Den snövita skidoverallen

Det var fortfarande vinter och man kunde köpa fina vinterjackor på rea. Takis berättade att hans syster i Aten ville ha en snövit skidoverall. Han frågade mig om jag hade tid på lördagen att följa med honom till affären och hjälpa honom med köpet. Och jag hade gott om tid. Först gick vi till en stor butik i stan utan att hitta snövit overall. Det fanns gott om färjeglada overaller istället. Vi gick vidare till nästa butik, som var lite mindre. Samma sak där. Eleganta overaller men ingen snövit. Jag sa då till Takis att det måste vara svårt med en snövit overall eftersom den inte syns i backarna eller vid laviner och kanske inte tillverkas i snövit.

Medan vi letade kom en försäljare och frågade oss om han kunde hjälpa till. Jag förklarade för honom vad Takis syster ville ha. Han svarade genast att de inte hade vita och att det var svårt att hitta i Norge av synlighetsaspekter och undrade varför hon ville ha snövit. Jag vände mig till Takis och frågade honom på grekiska varför hans syster ville ha en snövit. Takis berättade sedan en lång historia, medan försäljaren stirrade på oss. Efter ett par minuter vände jag mig till försäljaren och sa att hon egentligen inte skulle åka skidor, hon ville bara ha den på sig i vinter i Aten. Försäljaren skakade på huvudet och vi gick.

Historien som Takis berättade om sin syster var faktiskt intressant. På den tiden, på Atens mest eleganta och lyxiga Kolonaki-torg, brukade de rika ungdomarna parkera sina dyra bilar med skidutrustning på taket, medan de själva satt på kaféer iklädda sina vackra overaller, som att vara på väg till skidbackarna utanför Aten. De kunde sitta där i timmar, särskilt på helgerna, utan att åka till skidorterna alls. Vissa kunde knappt åka skidor. De ville helt enkelt imponera på alla andra på torget. Och medan alla andra vänner till hans syster hade overaller i olika färger, hade ingen snövit! Det var lika bra att jag inte berättade hela sanningen för försäljaren! Han skulle tro att hans syster inte bara var riktigt bortskämd, utan även vi var galna när vi gick runt Bergen och letade efter en snövit overall som skulle bäras i en cafeteria i Aten.

Livet i Svalbard

Takis och Irini arbetade på samma avdelning med Åse, en tandsköterska. Alla tre umgicks också privat. När Åse fyllde år bjöd hon hem några personer, men också mig, eftersom jag hade träffat henne några veckor tidigare. Hon bodde ganska nära Fløibanen med fin utsikt över havet. 

Det var en trevlig tillställning hemma hos Åse, med norsk mat, dans och roliga historier. På kvällen berättade Åse att förra sommaren hade åkt på semester på Svalbard och det hon upplevde där var enastående. Innan hon åkte dit skulle hon fylla i några blanketter, helst ha vapenlicens, kanske ta med extra konserver och knäckebröd, informera var och hur länge hon skulle bo och så vidare.

Eftersom varken Takis eller Irini förstod norska talade Åse engelska. När Irini frågade varför man ska ha vapenlicens svarade Åse för att hyra ett gevär ifall man mötte en björn när man gick runt ensam. Hon påpekade att på Svalbard är det björnarna som är fria, medan folk går på inhägnade gator och vägar istället. När Takis frågade henne varför man ska ha konserver och knäckebröd med sig svarade Åse att man kan gå vilse i snön och det var lika bra att ha lite extra mat, och kanske till och med mata björnarna. Svalbard är ganska restriktivt mot massturism och människor som åker dit måste acceptera vissa restriktioner. Och då avslutade Åse med att säga ”people over there live like that ”.

Takis tittade intensivt på henne och sa att ”leva” faktiskt var ett fel verb att använda. Åse protesterade, hon vände sig mot mig och sa på norska ”lever, menar jag”, för att jag skulle översätta på grekiska till Takis, ifall han trodde att hon använde verbet ”leave”. Jag översatte den till Takis och han bara log. Han vände sig mot henne igen och sa lite ironiskt:  ”I understand, but you should use survive, not live”. Åse blev lite ledsen, men Takis fortsatte, med allt Åse berättade om Svalbard var det en fråga om överlevnad och inte om livet. Och om Åse vill se vad livet är, så kan hon följa med till Aten för att uppleva det!

Åse blev riktigt arg på honom och det var faktiskt första gången jag hörde en arg norsk kvinna svära på norska. Takis bad om ursäkt men han tyckte ändå att han hade rätt, något som Åse motvilligt accepterade. Hon insisterade då på att han och många greker borde åka till Svalbard istället om de ville förstå och lära av naturen. Sedan visade hon några vackra bilder därifrån och stämningen blev betydligt trevligare.

Påsk i Bergen

I början av april flög jag till Uppsala för att hämta min bil. Jag bytte om till sommardäck och körde tillbaka till Bergen under påskveckan och min flickvän följde med. Det var en fantastisk resa. Vi övernattade nordväst om Oslo och dagen efter körde vi mot Bergen. Vid Eidefjorden tog vi en färja över andra sidan Hardagenfjorden. Det var en magnifik och otäck natur med dånande vattenfall från mycket höga klippor ganska nära de smala och krokiga vägarna vi körde. Det var kallt men soligt och när vi hittade några små parkeringsplatser stannade vi för att beundra den sträva naturen och ta några bilder.

När vi kom hem ringde jag Takis och Irini för att träffas nästa dag. Tyvärr var allt stängt den där dagen, eftersom det var skärtorsdag. Norrmännen brukar åka skidor under påskveckan och storhelgen börjar egentligen på skärtorsdagen. Vi handlade lite mat på en Hydro bensinstation och åt middag med oss.

På långfredagen åkte vi upp till fjällen för att vandra på isarna. Efter någon timme hittade vi äntligen en liten kafeteria för en kaffepaus. Tidigt på eftermiddagen förändrades vädret snabbt och det började snöa. Vi blev lite oroliga och vi bestämde oss för att åka ner till Bergen innan vägarna blev täckta av snön och sikten blev för dålig.

Vi firade påsk hemma hos oss och även Vasilis familj kom. Det var omväxlad uppehåll och regn, men inte så kallt och vi hann till och med grilla lite kött och korv ute på gården, innan det började regna igen.

Vädret fortsatte att vara regnigt och det blev allt ljusare och varmare. Jag minns när premiärminister Gro Harlem Brundtland skulle hålla sitt första maj-tal i Bergen, det försenades med tre timmar på grund av den täta dimman. Eftersom planet inte kunde landa återvände det till Stavanger och hon tog helikoptern istället! Flesland flygplatsen i Bergen ligger intill fjorden med några berg i närheten och det kan vara ganska svårt att landa. Gro inledde sitt tal med att be om ursäkt för förseningen och det var fel att vara optimist när det gäller Bergens väder.

Gräsmattan

I början av maj åkte jag med några kollegor till en tredagarskonferens i Karlstad. Samtidigt tog jag två dagars semester och passade på att träffa min flickvän i Uppsala.

En vecka senare tog jag det sista flyget från Arlanda, via Oslo, till Bergen. Jag hade lämnat bilen till Takis som kom till flygplatsen för att hämta mig. Det var riktigt otäckt när vi landade för det var mycket dimmigt med lätt regn. Jag körde hem Takis först och sedan fortsatte jag mot villan.

När jag kom fram var det mörkt, men jag märkte att gräsmattan hade vuxit en hel del. Halva villan för resten var täckt av dimman. Precis när jag skulle öppna dörren såg jag två blöta papper hänga. Jag kom in och läste vad som stod skrivet. Det var grannen som undrade varför jag inte klippte gräsmattan. Jag brydde mig inte och gick och la mig.

Dagen efter körde jag till CMI. På mitt skrivbord låg en liten lapp om att jag måste kontakta sekreteraren. Jag gick till henne och hon berättade att grannen hade klagat för att gräsmattan hade vuxit. Jag tyckte det var löjligt men jag lovade att jag skulle klippa det efter jobbet. Ärligt talat, innan jag åkte till Sverige fanns det knappt något gräs att klippa. Men på grund av ljuset och fuktigheten växte gräset markant på en vecka!

När jag körde hem såg jag grannen klippa sin egen gräsmatta i regnet. Trots att jag försökte gömma mig bakom buskarna lade han märke till min bil och kom med bestämda steg mot mig. Han var ganska arg och undrade varför jag ignorerade hans anteckningar. Jag förklarade att jag var borta och jag kommer att göra det så fort regnet upphör. Då blev han riktigt arg och vrålade åt mig: ”Om du väntar på att regnet ska sluta i Bergen kommer gräset upp till taket!” Jag blev också irriterad och frågade honom varför han brydde om en annan villas gräsmatta. Han svarade att husägaren hade sagt till honom att kolla att villan sköttes och eftersom man skulle fira den 17 maj om någon vecka, måste allt vara snyggt och prydligt!

Jag gick in, tog på mig ägarens Helly Hansen regnjacka och gick ut för att klippa gräsmattan. Det gick inte, det var så blött och allt fastnade i gräsklipparen. Dessutom halkade jag eftersom gräsmattan låg på ett lutande plan. Efter några försök gav jag upp och gick tillbaka in i huset. Han knackade på dörren igen och sa att jag måste fortsätta, annars blir det ännu värre. Men jag var trött och arg och svarade att jag ska prata med CMI imorgon och inte orka mer med hans klagomål.

Nästa dag sa jag till sekreteraren att det inte var möjligt och att jag ville flytta till en annan bostad. Hon var snäll och ordnade en liten traktorgräsmaskin och de klippte gräsmattan. Men framöver skulle jag se till att inte låta gräset växa, eller vänta på att regnet skulle sluta! Och där lärde jag mig att klippa gräsmattan trots det eviga regnet!

Den 17e maj

Den 17 maj 1987 var på en söndag. Redan på lördagen övergick vädret till högtryck. Plötsligt kunde man se den blå himlen, den magnifika grönskan och de vackra blommorna runt omkring. Alla villor hade hissat den norska flaggan och allt var så festligt. Mina kollegor på CMI varnade mig för att inte åka med min svenska bil till stan den 17 maj. Å ena sidan skulle det vara omöjligt att hitta parkering och å andra sidan fanns det en risk att en svenskregistrerad bil kunde vandaliseras denna dag. Så jag tog bussen istället och mötte Takis och Irini nära torget.

Inne i stan hade säkert flera tusen människor samlats för att fira nationaldagen. Skol- och gymnasieelever samt universitetsstudenter skulle delta i en parad. Var och en hade sin egen lilla flagga som viftades av glädje och alla var så glada och stolta. Jag har aldrig sett så många norska flaggor på samma ställe. Den mörkblå himlen, det brungröna vattnet och de färgglada husen vid Bryggen, de fina villorna upp mot Flöjten som såg ut att ha vuxit mellan träden och de norska färgerna gav en otroligt vacker inredning. Alla fotografer får vänta på så soliga dagar för att fotografera Bergen, tänkte jag.

Om jag minns rätt hade det inte varit soligt på en hel dag sedan januari. Vi hade haft enstaka soltimmar några dagar förstås, men ofta kombinerat med dimma eller duggregn. Irini tyckte att det var så sorgligt att stadens underbara skönhet är gömd av dimma och lågtryck. Och vi var alla överens om att vädret i Bergen måste ha haft stor inverkan på både Henri Ibsens författarskap och Edward Griegs musikaliska verk.

På måndagen började regnet igen. En trevlig och ganska rolig kollega från Oslo kom till mitt rum och frågade mig vad jag tyckte om den 17 maj och om värdet. Jag sa att allt var underbart såklart. Och då svarade han ”värdegudarna var med oss igår, men nu har Bergen förbrukat årets soltimmar och från och med idag kommer regnet tillbaka.” Jag undrade om han skämtade men han syftade på den lokala ”Bergens Tidende” där man kunde se hela väderstatistiken på en hel sida.

Jag gick till konferensrummet och kollade tidningen. Jag blev ganska deprimerad av det jag läste. Under de senaste fem åren låg antalet regniga dagar på 260, jämfört med årets som låg på 256. Årets nederbörd låg på 2325 mm jämfört med genomsnittet för de senaste fem åren som låg på 2340 mm. Det måste regna ännu mer m a o för att nå det femåriga genomsnittet.

Om jag minns rätt var det några soliga dagar i maj men regnet fortsatte fram till mitten av juni och efter en kort paus i ett par veckor kom regnperioden tillbaka med några korta avbrott fram till mitten av augusti.                    

Några regnhistorier

Det finns gott om roliga historier om regnet i Bergen. Jag väljer bara två som tydligt illustrerar vad regnet betyder i Bergen.

Den gamla skådespelaren Kirk Douglas åkte en gång på semester till Bergen, många år efter att han spelade i den klassiska filmen ”Hjältarna från Telemarken”. Han väntade några timmar i hotellreceptionen på att regnet skulle upphöra och gå ut på stan. Men eftersom regnet fortsatte hela tiden gick han fram till den unge receptionisten. Han berättade att de för 25 år sedan skulle filma några soliga scener i Bergen och förgäves vänta på att regnet skulle upphöra. Och efter några dagars ihåligt regn tvingades de flytta till USA och filma dessa scener i en studio. Efter att han berättat historien frågade han killen ”Regnar det alltid i Bergen?” Och då svarade killen: ”Jag var inte född för 25 år sedan!

En annan kortare berättelse handlar om de norska skoleleverna när de hade ett geografiprov. På en av frågorna skulle de hitta felet på Norges karta, där solen bara lyste över Bergen medan det regnade över resten av landet. Endast skolelever från Bergen hade 100% rätt!  Jag gillar faktiskt den här historien och varje gång SVT visar väderkartan över Norden fastnar mina ögon över Bergen där ett permanent regnmoln måste ha programmerats in!

Sista veckor i Bergen

I början av juli var det inte bara regnigt utan också runt 10 grader. Vasilis med sin familj, Takis och Irini hade åkt på semester till Grekland. Själv kunde jag inte åka dit på grund av militärtjänsten. Det kändes såklart jättetråkigt och hopplöst. Vad ska man göra i en sådan stad mitt på sommaren när det regnar?

På helgerna åkte jag ofta till stan och besökte olika museer och konstgallerier, eller bara gick runt med paraplyet för att träffa några människor och känna att jag levde. Det roligaste var när jag åkte till Grieghallen och lyssnade på Sissel Kyrkjebö, den unga stjärnan från Bergen, som sjöng några vackra sånger.

Ute på kajen låg ofta några amerikanska krigsfartyg, och där mötte jag några tappra turister med regnkläder och paraplyer som gick uppför Flöjbanan, eller väntade på att ta Hurtigruten till Nordkalotten. Vasilis hade egentligen rekommenderat Hurtigruten, men jag vågade inte betala för en dyr resa då det fanns en uppenbar risk för regn och dimma och dessutom missa norrsken.

Enligt kontraktet, om jag inte sagt upp mig senast i mitten av juni, måste jag fortsätta med min tjänst. Men jag orkade inte mer med 10 grader och det eviga regnet mitt i sommaren. Så en dag bestämde jag mig för att sluta när som helst och meddelade mitt beslut till chefen. 

Han försökte naturligtvis övertala mig med alla medel och eftersom han snart skulle på semester bad han mig att ha lite tålamod och vi kunde diskutera det igen i början av augusti. Jag kunde inte vänta och jag ville sluta under augusti, innan höstregnen skulle börja.

Han tyckte att det var väldigt tråkigt eftersom de var väldigt nöjda med mitt arbete och äntligen hade de lärt sig mitt långa efternamn. Han frågade om det handlade om högre lön och lovade att han skulle höja den efter sommaren. Jag sa bara att jag mådde dåligt, främst på grund av regnet och även på grund av bristen på lunch på CMI, trots att Bergen är den vackraste staden jag sett i mitt liv. Han svarade att de hade varnat mig för regnet, men jag brydde mig inte då, vilket är sant. ”Men jag räknade med regn två-tre dagar i veckan, och inte varje dag”, sa jag till honom.

Vidare sa jag att jag skulle flytta tillbaka till Uppsala till höstterminen, trots att jag inte hade någon fast tjänst där och timlönen på universitetet var betydligt sämre. Dessutom förväntade sig min flickvän att jag skulle flytta dit. Eftersom hon var matematiker lovade han att erbjuda henne en tjänst på CMI också. Jag visste att hon inte ville eftersom hon fick stå ut med så mycket regn när hon var här under Påsken. Han lyckades inte övertala mig och vi kom överens om att jag skulle lämna CMI i mitten av augusti, efter hans semester.

Ironiskt nog var dagen jag flyttade den varmaste och soligaste dagen jag upplevt på Västkusten! Det kändes faktiskt lite vemodigt när jag packade in mina saker i bilen. Å andra sidan var det så otroligt vackert när jag körde längs den skrämmande vägen vid Hardagenvida. Jag övernattade i Geilo och dagen efter återvände jag till Uppsala.

 


 

1    13. Tillbaka till Sverige

 

Jag ringde min flickvän från Geilo och sa att jag skulle vara i Uppsala under eftermiddagen. Hon var så glad och väntade på mig med en god middag hon skulle laga.

Jag kom fram till hennes nya lägenhet vid femtiden. Det var riktigt varmt och jag var trött och törstig. Jag parkerade bilen, tog av mig väskorna och ringde på dörrklockan flera gånger, men utan svar. Jag tänkte att hon kanske skulle gå till affären för att handla mat och väntade en stund i skuggan. Sedan flyttade jag väskorna tillbaka till bilen och gick till en kiosk i närheten för att köpa lite läsk och återvände. Fortfarande inget svar från lägenheten. Jag visste inte vad jag skulle göra och stannade helt enkelt kvar tills hon skulle dyka upp. Någon timme senare kom hon äntligen och jag frågade var hon hade varit. På stranden, sa hon, för det var så varmt.

Det kändes direkt från hennes kyliga mottagande att något hade hänt. Så fort vi kom in i lägenheten sa hon att hon ville göra slut med mig. Kvällen innan fick hon ett samtal från sin ex-pojkvän som var i USA om att han skulle flytta tillbaka till Sverige och ville vara med henne igen. Hon erbjöd då att jag kunde bo hos henne i några veckor tills jag hittade någon lägenhet.

Naturligtvis blev det lite bråk och jag frågade varför hon inte berättade det för mig när jag fortfarande var i Bergen. Jag kanske skulle ompröva mitt beslut att återvända till Sverige. Och då svarade hon att hon bestämt sig för det kvällen innan, när hennes gamla pojkvän ringde och jag redan var i Geilo. Hon ville inte att jag skulle bli ledsen och arg under resan och väntade på att jag skulle komma tillbaka för att informera mig.

Jag hade ingen lust att fortsätta diskussionen. Jag frågade om vi skulle gå ut och äta eftersom hon inte hade laggat mat, men hon inte var hungrig och gick jag ensam till en pizzeria. När jag kom tillbaka hade hon redan bäddat soffan åt mig. Jag hade inte lust och sitta där. Jag gick ut för en lång promenad och kom hem sent på natten för att sova.

Lektor & Utvisningsbeslut

Under sommaren utlystes en lektorstjänst i nationalekonomi och jag sökte medan jag var i Bergen. Samtidigt frågade studierektorn Olle Mellander mig om jag kunde tänka mig att undervisa i en kurs som snart skulle börja. Jag tackade naturligtvis ja eftersom jag inte hade något annat att göra.

Jag hade också ett annat akut problem, nämligen uppehållstillståndet. Jag borde ha ansökt om att få förnya det i våras, vilket jag inte gjorde eftersom jag var i Norge. Naturligtvis var risken stor att de skulle neka mig, för jag hade avslutat mina studier och jag hade skrivit på heder och samvete att jag skulle lämna landet när jag är klar. Jag gick förstås till polisen och sökte om ett nytt uppehållstillstånd och förklarade min försening på grund av mitt arbete i Bergen.

Det andra problemet var boendet, som jag löste till slut eftersom jag lyckades få ett studentrum igen i Flogsta. Jag lämnade min flickvän, eller snarare min flickvän tillät mig att bo hos henne fram till mitten av september.

I slutet av oktober hände två saker, en god och en dålig. Den goda var att jag fick lektorstjänsten i nationalekonomi och den dåliga att Invandrarverket (nuvarande Migrationsverket) meddelade att jag måste lämna landet inom en vecka!

Självklart fick jag panik, inte bara för att jag skulle lämna Sverige, utan för att jag hade fått ett straff på minst ett års extra militärtjänst för att jag inte återvände till Grekland för att göra den. Jag gick till Villy, visade honom svaret jag fick från Migrationsverket och bad om hjälp.

I motiveringen stod bland annat att Sverige inte behövde mina tjänster eftersom det fanns många arbetslösa ”utexaminerade ekonomer”. Ingenstans stod det att jag redan var doktor i nationalekonomi och jobbade vid Uppsala universitet. Villy bad sekreteraren att ringa handläggaren på Migrationsverket och hon kopplade sedan ihop honom. Då gick det väldigt snabbt att ringa och prata med myndigheterna.

Jag satt fortfarande i Villys rum när han argumenterade med honom att de inte ens granskade de dokument jag skickade om att jag var doktor och jobbade vid Uppsala universitet och inte en vanlig ekonom. Sedan bad han honom att vidarebefordra samtalet med generaldirektören, som han kände, och frågade hur myndigheten ignorerade mina handlingar. Generaldirektören sa att jag skulle kontrollera alla dokument och om allt stämde skulle de fatta ett nytt beslut snart. Det kändes precis som jag kände mig tio år tidigare på svenska ambassaden i Aten, när ambassadören hjälpte till med att överklaga det första negativa beslutet.

Det tog nästan tre veckor när Polisen i Uppsala kontaktade mig för att besöka dem med mitt pass för att stämpla mitt nya uppehållstillstånd. Det gjorde jag och samtidigt skulle jag ansöka om svenskt medborgarskap. Handläggaren vägrade dock att ta emot min ansökan eftersom jag inte hade bott i Sverige på minst sex år som ett av kraven var då. Studentåren räknades inte och jag skulle ansöka om medborgarskap om cirka fem år, eller efter att mitt uppehållstillstånd hade blivit permanent.

Livet som universitetslektor var bra. Mycket frihet och flexibilitet. Jag började spendera mycket mer tid med folk, även med greker i Uppsala. Men jag kunde fortfarande inte åka till Grekland förrän lagen ändrades i slutet av 1987. Alla greker men som var över 30 år och bodde utomlands kunde få komma till Grekland för att göra en sex månader lång militärtjänst. Dessutom kunde du dela upp tjänsten i två månader per år och betala för de återstående månaderna och för den extra straffavgift de hade fått. Min mamma berättade de goda nyheterna och vi kom överens om att jag skulle börja min militärtjänst sommaren 1988. Nästa kapitel handlar om alla tre somrarna när jag gjorde militärtjänst i Aten.

År 1987 tilldelades Nobelpriset i ekonomi MIT-professor Robert Solow för hans bidrag till ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. Som alla Nobelpristagare skulle han också komma till Uppsala och hålla sin Nobelföreläsning på institutionen. Bentzel var professor emeritus men han brukade komma till HMC. Han tyckte att jag måste komma. Efteråt skulle vi träffas i vårt konferensrum för den vanliga cocktailen vi brukade arrangera till alla prominenta gäster, och prata med Solow eftersom jag hade forskat i liknande frågor.

Ca 20-25 personer följde Solow upp till konferensrummet. På vägen dit presenterade Bentzel mig för honom och om min forskning. Solow tyckte det var mycket intressant och berättade om det stora misstag han själv gjorde, när han hade sin Nobelföreläsning för IVA i Stockholm ett par dagar tidigare. En av deltagarna frågade honom vilken är den viktigaste innovationen i världen. Solow svarade SKF och tillade att det är typiskt för schweizare att komma med så geniala produkter. Det blev väldigt tyst i hallen tills någon rättade honom att det var en svensk uppfinning! Solow berättade att han mådde så dåligt när han hörde det och bad om ursäkt för att han förolämpade Sverige med sitt fel. Samtidigt kändes det fantastiskt för mig att höra från en Nobelpristagare att SKF var den viktigaste av alla uppfinningar!

Under vårterminen 1988 undervisade jag på flera ställen, Borlänge, Sandviken och Hudiksvall, som behövde hjälp av Uppsala för sina grundkurser i nationalekonomi. I Hudiksvall hade jag en mycket duktig student, Per Jansson, som var mycket intresserad av nationalekonomi. Jag minns att han frågade mig om han skulle kunna fortsätta sin utbildning i Uppsala. Jag svarade förstås och att han borde göra det och skulle klara det utmärkt. Han flyttade till Uppsala, några år senare doktorerade han och i dag är han vice riksbankschef. Per tackade mig så mycket under disputationsmiddagen för att jag var övertygad om att han skulle lyckas med det och hade uppmanat honom att flytta till Uppsala.

I slutet av sommaren 1988 hade vi en internationell konferens i Uppsala och en eftermiddag åkte vi till Österbybruk i Uppland. Utflykten dit passade konferensen som handlade om tillväxten sedan industrialiseringen. Herrgården i Österbybruk är beläget vackert vid vattnet med en magnifik allé i parken. Där finns världens enda intakt bevarade vallonsmedja som utvecklades av vallonerna redan på 1500-talet. Vi fick också se de gamla barackerna som arbetarna bodde i och Villy berättade att hans äldre släktingar hade jobbat. Och på kvällen roades vi av vacker uppländsk folkmusik.

Bland deltagarna fanns också den tidigare Nobelpristagaren Franco Modigliani. Franco var en snäll och trevlig äldre man och ganska lätt att prata med. Jag frågade honom om Papandreou hade gratulerat honom till Nobelpriset, med tanke på att han hade hjälpt honom flera år tidigare. Han blev förvånad och frågade hur jag visste att han hade hjälpt Papandreou och då berättade jag att det var Erik Lundberg som hade nämnt. Han log och sa att han inte kom ihåg, men Xenophon Zolotas, chef för centralbanken i Aten och framgångsrik ekonom hade gratulerat honom. Papandreou hade sina problem i Grekland, tänkte han, och hade kanske inte tid med sådant. När Bentzel hörde att Zolotas hade gratulerat Franco, vände han till mig och berättade att han också kände och respekterade honom och att för flera år sedan var han med på den hemliga listan över tänkbara Nobelpristagare. 

Några kollegor installerades som professorer på 1980-talet. Och enligt traditionen var det en högtidlig ceremoni med bland annat vacker klassisk musik där Uppsala Kammarorkester dirigerades av den kände dirigenten och körledaren Eric Ericson. En gång spelades en fantastisk symfoni, ”Njugg spar och tar”, av Johan David Zander, svensk kyrkomusiker och kompositör. Musiken var så vacker och det kändes som Mozart. När ceremonin var slut frågade jag Eric var han hade hittat denna vackra musik och han blev väldigt glad att jag tyckte om den. ”Förmodligen gillar du Mozart och Haydn”, sa han, för att jag gillade Zander. Tyvärr spelades inte mycket in av honom och jag borde kontakta Sveriges Radio och fråga om de hade något. Jag ringde P2 och de spelade ett annat stycke av honom, Symfoni i B-dur, vilket också var underbart. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att sådana svenska kompositioner inte har lyfts fram som de förtjänar.

1989 blev jag invald i nationalekonomiska institutionens styrelse och satt under två mandatperioder fram till 1996. Under våren 1989 började jag bli alltmer intresserad av den katastrofala ekonomiska utvecklingen i Grekland. Landet hade styrts av socialisten Andreas Papandreou i nästan åtta år och alla ekonomiska fundament var mycket dåliga.

Jag gjorde en liten undersökning och jämförde perioden efter diktaturen (1974-81) när de konservativa styrde landet med Papandreous styre (1981-89). Det resulterade i två artiklar, en i Dagens Industri (6 april) och en i Uppsala Nya Tidning (9 maj). Rubriken på artiklarna var ”Papandreou en katastrof för Grekland” och ”Förlorade år med Papandreou”.

Inflationen och budgetunderskottet var mycket höga, den offentliga sektorn växte en hel del och statsskulden hade exploderat till nästan 100% av BNP. När jag lämnade Grekland 1979, låg statsskulden på mindre än 20% och på tio år hade den femdubblats.

Det fanns en del meningar i artiklarna som uppfattades av många Papandreou anhängare i Uppsala som stöttande, såsom ”Grekerna röstade på PASOK eftersom de ville ha staten som arbetsgivare för att slippa arbeta”. Jag fick en del samtal av arga greker i Uppsala och kallades för förrädare eftersom jag kritiserade fosterlandet. Flera år senare insåg de flesta att Papandreou faktiskt hade lurat medborgarna och inte infriat förväntningarna att vi skulle bli en välfärdsstat som Sverige. Och nästan alla bad faktiskt om ursäkt och jag blev t o m en god vän med de flesta.

Annars var vårterminen ganska lugn utan några större händelser. Eftersom jag hade mycket frihet brukade jag åka till Stockholm på helgerna, eller när Hammarby och landslaget hade någon viktig hemmamatch. Jag gick också på en seglingskurs, spelade fotboll och började plugga tyska. Självklart hängde jag mycket med mina vänner, som vanligt på V-Dala. Några av dem hade också doktorerat och fortsatte att arbeta vid universitet.

I september 1989 skulle jag på en konferens i Italien. När jag kom fram till incheckningsdisken kontrollerade en ung dam mitt grekiska pass och hon sökte förgäves efter visum till Italien! Då vände hon sig till mig och sa att jag inte kunde flyga dit, för jag hade inget italienskt visum på mitt pass. Jag trodde att hon skämtade och innan jag hann protestera hörde jag en äldre man bakom mig som blev riktigt arg när folk som jobbade på Arlanda inte visste att Grekland var medlem i EU. Den unga damen skämdes och bad naturligtvis om ursäkt. Men det var just denna händelse som var anledningen till att jag startade en grundkurs i europeisk ekonomi vid universitetet. Jag tyckte att det saknades grundläggande kunskaper bland många i Sverige, trots att intresset för Europa växte och några år senare skulle vi bli medlemmar i EU.

Den intellektuella debatten med mina universitetskollegor fortsatte förstås inte bara på jobbet utan framför allt på V-Dala pub. Ett av de hetaste ämnena under hösten var kommunaliseringen av skolorna, som utbildningsminister Göran Persson förespråkade. Trots stora protester och en lärarstrejk lyckades han till slut driva igenom denna förändring med knapp majoritet i riksdagen. Jag minns att vi var totalt eniga om att hans förslag skulle förstöra den svenska skolan som hade börjat halka efter. Inte ens den trogna socialdemokraten Villy Bergström ställde sig bakom förslaget.

Men vi gillade den reform av skattesystemet som Carlssonregeringen genomförde. En enhetlig skatt på kapitalinkomster infördes och låginkomsttagare skulle inte betala kommunalskatten. Alla gillade förstås finansministern Kjell-Olof Feldt, som var en mycket god och påläst ekonom.

Händelserna i Östeuropa och särskilt i Östtyskland under hösten var förstås det ständiga diskussionsämnet som vi diskuterade nästan varje kväll på puben i V-Dala. Alla var övertygade om kommunismens sammanbrott. När Rapport den 9 november visade Berlinmurens fall fick jag en märklig känsla av glädje och tänkte på alla tyskar som drömde om återförening. Efter nyheten träffades vi på Café Katalin på Svartbäcksgatan för att fira den tyska återföreningen med öl och jazz. Jag minns att det blev mycket öl, även för mig, denna historiska kväll.

Samtidigt blev jag mycket mer aktiv på Grekiska akademikerföreningen i Stockholm, som hade bildats några år tidigare. Jag blev invald i styrelsen och sedan valdes jag till ordföranden. Vi brukade träffas den första söndagen i månaden och ofta hade vi något seminarium om olika ämnen. Jag visste inte att det fanns så många greker med doktorsexamen i alla vetenskaper och att en del arbetade på universiteten. Jag såg fram emot att åka till Stockholm för att träffa och umgås med dem. Det var intressanta, roliga och avkopplande söndagar.   

Under julen 1990 åkte jag till Grekland på semester. Det var länge sedan jag tillbringade julen i Grekland och just den här julen hade jag tur med vädret eftersom det var både varmt och soligt.


 

1       14. Militärtjänst i Grekland

 

Första bilresa till Grekland 1988

För att kunna resa till Grekland och inte riskera fängelse, bestämde jag mig att göra militärtjänsten i sex månader, delat på tre somrar, 1988-90.

Så fort terminen var slut åkte jag bil till Grekland. Jag körde ensam över hela Europa, via Jugoslavien, ca 100 mil per dag. Resan tog fyra dagar med övernattning i norra Tyskland, Österrike och södra Jugoslavien. Det var en intressant upplevelse att köra en gammal Saab utan luftkonditionering. Jag betalade en del fortkörningsböter i södra Jugoslavien, vilket var standard på den tiden, även om man inte körde fort. Polisen tvingade främst utländska bilar att stanna eftersom deras ”radar” hade registrerat att de körde för fort. De tog passet och om du inte betalade ett visst belopp skulle du bara stå där. Du kunde välja att betala i D-mark istället för dinarer och då fick du en stor rabatt!

När jag kom in i den grekiska gränsen med bilen var jag tvungen att gå av eftersom jag var efterlyst av militären! Jag visade då upp intyget från grekiska ambassaden i Stockholm att jag åkte till Grekland för att göra militärtjänst. De godkände det och stämplade till och med min bil på passet så att jag inte kunde lämna landet utan bilen.

Några dagar innan jag skulle börja min tjänst på Peloponnesos besökte jag flygvapnets högkvarter i Aten och betalade för det straff jag hade fått, liksom för de månader jag inte skulle tjäna landet. Sedan åkte jag till Amfilochia för att träffa mina syskon som jag hade inte sett på några år.

En dag åkte jag till närliggande ön Lefkada för att bada. Först besökte jag en bank för att växla lite pengar och betala några utgifter. Jag parkerade bilen utanför banken där en banktjänsteman rökte, jag gick in och ställde mig i en lång kö. Efter en stund såg jag att banktjänstemannen kom in och pratade tyst med direktören. Plötsligt gick de båda ut och kollade på min gamla Saab!

Saab på den tiden i Grekland var något extraordinärt. Medan jag fortfarande stod i kö kom bankdirektören till mig och frågade mig på engelska om han kunde hjälpa mig och undvika kön. Han blev förvånad när jag svarade på grekiska att det inte behövdes eftersom jag inte hade bråttom. Det kändes såklart väldigt pinsamt, inte för mig utan för honom att jag skulle bli servad inför de äldre som stod före mig i kön, förmodligen för att han gillade min Saab. Jag kunde inte hitta en annan rimlig förklaring till varför exakt jag skulle få den här tjänsten. Och när jag gick därifrån tänkte jag på hur det var möjligt att en bil kunde påverka en bankchefs vilja att hjälpa den unga ägaren och ignorera andra gamla i kön.

Militärtjänst första sommar

Jag började min militärtjänst dagen efter EM-finalen i fotboll mellan Holland och Ryssland och jag åkte till den militära flygbasen Tripoli. I samma stad arbetade min kusin Nikos och han tog hand om bilen. Folk kom in hela tiden. Några var i min ålder som också skulle göra militärtjänst i sex månader, uppdelat på tre somrar.

Sent på eftermiddagen följde jag och några andra med en officer och en korpral i en depå där vi skulle hjälpa alla dussintals nya soldater att hämta sina personliga föremål. Vi jobbade febrilt där trots att det var väldigt varmt. 

När alla hade hämtat sina saker var det dags för oss att hämta våra också. Men det fanns udda storlekar kvar på allt. När det gäller byxor och skjortor var det inga stora problem om storlekarna var för stora, men storleken på stövlarna och skorna som var kvar var antingen mindre än 40 eller större än 44. Eftersom vår egen skostorlek var mellan 42 och 43 letade vi efter blad de höga storlekarna som fanns kvar. Vi provade flera storlekar och det tog lite tid.

Korpralen uppmanade oss att välja snabbt eftersom det började bli mörkt och vi skulle samlas till middag. Vi påpekade att det inte fanns storlekar som passade oss och försökte hitta några som inte var för stora. Hans svar var att vi kunde välja själva först, innan vi delade ut till de andra! Men i så fall skulle det bli problem för de andra som fick rätt storlek, kommenterade jag lugnt. Korpralen blev irriterad, höjde rösten och sa att det skulle vara deras problem och inte mitt! Vidare skulle jag passa mig själv och inte komma med så smarta inlägg till överordnade!

Det var min första erfarenhet av militär logik och redan denna dag började jag räkna de dagar jag hade kvar. Så alla fick nr 44 eller 45 tills nya skor skulle komma om några dagar. Nästa dag, tidigt på morgonen, när vi skulle stå i formationer och marschera, hördes ett roligt ljud av våra stövlar när vi försökte hålla dem i fötterna.

Det fanns ytterligare fem gamla människor som jag, som skulle göra tjänsten i sex månader. Alla var universitetslärare i olika ämnen, bodde i olika länder och planerade att göra tjänsten i två månader varje sommar. Precis som jag ville de återvända till sina studenter efter sommaren. Efter en dryg månads grundutbildning där, skulle fyra av oss flytta till flygflottiljen i Thessaloniki för att utbilda oss till brandmän. Strax innan vi lämnade flygbasen där lärde vi oss att skjuta. Det var första och sista gången i mitt liv jag höll i ett vapen. Och fortfarande minns jag en officers skratt när han noterade att jag missade skjutmålet grovt.

Jag körde alla till Thessaloniki och på måndag morgon skulle vi börja vår utbildning. När överstelöjtnanten berättade att vår utbildning skulle ta två månader, protesterade vi förstås. Den äldsta, som bodde i USA, förklarade att om knappt tre veckor slutar vår två månaders tjänst och vi måste återvända till våra universitet. Överstelöjtnanten blev naturligtvis förvånad och arg på den centrala staben som skickade fyra gamla män som inte kunde slutföra denna viktiga utbildning.

Jag minns att han ringde centralstabben i Aten och svor ganska mycket åt de inkompetenta byråkraterna. Han skrek att våra piloter vägrade flyga när det inte fanns tillräckligt med brandmän bredvid landningsbanan. Han föreslog att vi skulle gå utbildningen ändå, eftersom vi inte hade något annat att göra, och det gjorde vi tills vi lämnade flygflottiljen. Nästa sommar skulle vi flyttas till flygbasen i Aten och jobba på kontoret istället.

Efter några dagars semester var det dags igen att åka tillbaka till Sverige. Då fick jag sällskap av min syssling Dimitris som hade flyttat till Grekland och var chef för ergonomi på Olympiastadion i Aten, där förberedelser gjordes inför olympiaden. Han skulle åka på konferens i Malmö. Vi hade det ganska trevligt under resan och det gick fortare den här gången eftersom han körde också och även på natten.

Andra bilresa till Grekland 1989

Precis som första gången åkte jag återigen bil och samma väg. Men det var sista gången jag åkte via Jugoslavien, för det började bli riskabelt med inbördeskriget som bröt ut något år senare.

Jag tycker om att köra bil och har åkt bil till Grekland minst femton gånger. Jag älskar att köra fort och i autobahn då kunde man hålla en hög hastighet i timmar eftersom det inte fanns några större trafikstörningar. Naturligtvis kostar det mycket att åka bil över hela Europa, men det är bekvämt att ha en bil under semestern där. Och just denna sommar, tack vare min Saab, slapp jag en hel del uppgifter under min militärtjänst.

I Hamburg, där jag stannade för att tanka, träffade jag en västtysk student som frågade om jag ville köra honom söderut. Han studerade statsvetenskap i Västberlin och var på väg hem. Eftersom jag skulle åt samma håll och var ensam i bilen tänkte jag att det skulle vara skönt att ha lite sällskap. Samtidigt hände det mycket i tysk och europeisk politik då och jag ville höra från en tysk statsvetarstudent vad de tyckte om Östtyskland och Gorbatjov.

Strax innan jag lämnade Sverige läste jag i tidningarna att den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl hade försäkrat Sovjetledaren Gorbatjov om att den tyska återföreningen inte var en aktuell fråga. Jag hade just läst Gorbatjovs bok, Perestrojka och jag fascinerades av vad han skrev om Sovjetunionen.

Han läste också boken och han tyckte likadant, precis som de flesta studenterna i Västberlin. Sedan började han prata om hur östtyska medier målade det kapitalistiska Västtyskland svart, medan många östtyskar föredrog att titta på västtysk tv som hade betydligt fler kanaler och starkare signaler. Han, och många västtyskar tyckte faktiskt synd om östtyskarna och ville hjälpa dem. Han hade stora förhoppningar om att Gorbatjov skulle tillåta en reglerad återförening, vilket skulle vara en fantastisk present för alla tyskar. Han talade ganska bra engelska och översatte för mig alla viktiga radionyheter på tyska. Det var en mycket trevlig resa och när jag släppte av honom norr om München kände jag mig ganska nöjd och inte alls trött. Efter ytterligare tre dagar anlände jag till Aten.

Militärtjänst andra året

Första dagen på flygbasen i Aten åkte jag tidigt på morgonen. Efter en del förhandlingar med portvakten som inte ville släppa in en svenskregistrerad bil, lyckades jag förklara för honom hela situationen och till slut öppnade han bommen.

Ett par hundra meter framåt såg jag några lediga parkeringsplatser i skuggan och jag parkerade där. Sedan gick jag till kontoret och presenterade mig. Jag skulle arbeta där enligt det dokument jag hade från Thessaloniki från förra sommaren. Jag satt där i någon timme och ordnade pärmar tills jag hörde en man ute i korridoren skrika ”Vems är den svenska Saaben som har tagit min parkeringsplats?” Naturligtvis blev jag rädd att jag skulle straffas på min första dag.

Jag gick mot korridoren och såg att det var en pilot. Jag gjorde en klassisk salut och svarade med bävan röst att det var min bil. Det är svårt att beskriva hans reaktion när han såg mig och hörde mitt svar. Han var mer förvånad och misstänksam och inte arg. Han undrade förstås vem jag var, hur gammal jag var och hur jag kunde äga en svenskregistrerad bil när jag gjorde militärtjänst i Grekland. En utlandsregistrerad bil i Grekland kan köras i högst 6 månader, medan militärtjänsten då var 18 månader.

När jag förklarade allt för honom blev han både glad och tacksam för att en så gammal grek, äldre än honom, kom från Sverige för att försvara fosterlandet! Jag erbjöd mig naturligtvis att flytta min bil men han vägrade. Hans lilla FIAT tålde den grekiska solen mer, jämfört med den fina Saaben, tyckte han.

Då berättade han att det är tradition att nyutexaminerade grekiska stridspiloter åker till Linköping för att flyga Saab-Viggen och det gjorde han för några år sedan! Han älskade Saab och undrade om han fick låna bilen och testa den på flygplatsen. Han skulle prata med chefen och få tillstånd att köra den på en parallell sträcka för att uppleva bilens hastighet och stabilitet. Naturligtvis fick han göra det. Någon timme senare åkte jag med honom till flygbanorna och han körde den. Han blev riktig nöjd!

Efteråt kom vi tillbaka till kontoret. Han samlade alla som arbetade där och beordrade dem att jag skulle behandlas med respekt, dels på grund av min ålder, dels på grund av min utbildning och framför allt på grund av min kärlek till fosterlandet trots att jag bodde i Sverige. Jag skulle bli en typisk tjänsteman, som arbetade mellan 8 och 14.30, utan vakttjänster eller städning och naturligtvis skulle jag få ledigt varje eftermiddag. Alla gick med på det, för om jag inte behandlades enligt hans instruktioner skulle de straffas! Alla har nämligen stor respekt för stridspiloterna i Grekland.

Inbrott i bilen

Några dagar efter att jag avslutat sommarens andra militärtjänst inleddes nationalekonomernas världskongress i Aten, som jag deltog i. Många från Sverige hade anmält sig och bland dem fanns Benztel. Det var såklart kul att träffa honom och hans fru. På kvällarna var jag deras guide och körde dem på alla fina ställen, i både Aten och Pireus. De uppskattade det väldigt mycket, men för mig var det minsta jag kunde göra. De hade bjudit in mig till sitt hem i Uppsala några gånger och det var dags för mig att hjälpa dem under deras tid i Aten.

På konferensens sista dag fick jag inbrott på bilen som stod parkerad utanför konferenshotellet. De krossade den högra bilrutan och tog ut den bärbara bandspelaren ur instrumentbrädan och en massa glasbitar låg på stolen och på golvet. Jag fick panik eftersom om fyra dagar skulle jag åka tillbaka, tillsammans med Dimitris som hade blivit antagen till forskarutbildningen i Uppsala.

Min kusin kände till en bilverkstad i närheten som skulle montera ett tåligt plastfönster. Verkstaden lovade att det skulle hålla hela resan utan problem. Men jag skulle inte vrida ner den eftersom den inte skulle komma upp igen! Att beställa en bilruta från Saab skulle ta minst en vecka. Jag accepterade hans förslag och nästa dag var bilrutan fixad. Jag körde några kilometer för att testa den och det kändes bra, även om det var en del vindbrus. 

Dimitris hade en egen bandspelare för att underhålla oss under resan. Han köpte naturligtvis ett antal batterier som vi skulle behöva. Jag förklarade för honom att han åtminstone fram till norra Jugoslavien skulle brinna i bilen eftersom han inte fick veva ner fönstret. Efteråt skulle det säkert bli lite svalare. Han tackade ja såklart och jag minns att han svettades mycket. Ibland flyttade han sig till baksätet där han kunde öppna fönstren.

Resan tillbaka

För att undvika den extrema värmen i Aten som skulle vara under dagen åkte vi tidigt på morgonen och sov i Thessaloniki. Även nästa dag började vi tidigt på morgonen mot Jugoslavien. 

När jag åkte till Grekland två månader tidigare bytte jag ut en massa D-mark mot dinarer vid gränsen och behövde inte stå i kö igen. Det var enorma köer på växlingskontoret och vi kunde vinna någon timme. Tyvärr visade det sig att detta var en av de värsta affärerna i mitt liv. Under sommaren hade Jugoslavien en inflation på flera tusen procent och mina miljoner dinarer var nästan värdelösa.

Efter ett kort stopp vid gränsen och en kopp kaffe som kostade miljontals dinarer körde vi non-stop i tre timmar på smala och dåliga vägar. Några mil innan Nis startade motorvägen och efter ett par kilometer bromsade jag vid vägtullen. Plötsligt hördes ett konstigt ljud och jag hade lite svårt att bromsa. Det var tur för vi var ca 50-60 meter från vägtullen och alla körde långsamt. Jag lyckades dock ställa bilen nära kanten.

Dimitris, som kunde en del om bilar, noterade att vi måste ha tappat bromsbelägget. Asfalten var ny och Dimitris var säker på att vi måste ha fått någon liten sten på de överhettade bromsbeläggen. Jag trodde inte på det eftersom jag bytte bromsbelägg precis innan jag lämnade Sverige. Han insisterade på att han hade rätt, klev av bilen, han gick några meter tillbaka och hittade bevisen! Den var överhettad förstås och inte alls sliten.

Medan vi funderade på vad vi kunde göra kom en liten kille och frågade om han fick tvätta min ruta. Jag lät honom göra det och gav honom ett par miljoner dinarer. Han blev arg för att det var så lite och visade med sina fingrar att han ville ha tio miljoner. Efter vi hade betalat vägtullen stannade jag bilen och frågade en medelålders serb som satt i skuggan om han kunde hjälpa oss. Han pratade lite tyska och förstod vad som hände när vi visade bromsbelägget. Han lovade att hans vän skulle fixa det och han ringde honom. Vi hade inget annat alternativ. En halvtimme senare kom en enkel bärgningsbil för att bärga Saaben till verkstaden några kilometer bort.

Dimitris blev väldigt rädd när han körde in oss i skogen, bort från storstaden Nis. ”Tänk om han dödar oss i skogen och sedan tar din bil”, sa Dimitris. Det var riktigt kaos i Jugoslavien då och vad som helst kunde hända. Men när vi berättade att vi är greker blev han glad. Serber och greker har alltid varit goda vänner, sa han på tyska och visade sitt stora kors. Det kändes såklart lugnande att höra det. Jag frågade igen om han hade reservdelar till Saab och han svarade att han hade allt!

Efter någon kvart stannade han bärgningsbilen utanför ett litet garage och där skulle vi kliva av. Utanför stod några skrotbilar, så det måste ha varit hans verkstad tänkte jag, men att ha reservdelar till en Saab där, knappast. Han drog upp Saaben ur flaket och ledde oss in i sin verkstad. I en stor kartong låg ett antal begagnade bromsbelägg och han letade efter en liknande till vårt. Efter ett tag hittade han en ojämnt sliten från en VW-modell. Han visade det och tyckte att de är nästan identiska. Det var sant, och Saab bekräftade det också senare i Uppsala när vi kom fram.

Men det fanns ett problem. Hållen på VW:s bromsbelägg är inte exakt på samma avstånd för att passa Saabs broms ok. Han var därför tvungen att borra på beläggningen och göra ett större hål, farligt nära kanten! Bromsarna skulle ju slitas ut under hela resan och det fanns en risk att skruvarna inte höll fast bromsbelägget och kunde ledda till katastrof. Det tog lite tid för honom att borra med millimeternoggrannhet. Att jämna ut bromsbelägget skulle också ta mycket tid. Men det var inte så viktigt, tyckte han, och han slipade det en aning. Jag skulle bara komma ihåg att bilen skulle dra lite åt vänster när jag bromsade, men efter ett par hundra kilometer skulle det gå bra. Själva monteringen tog betydligt mindre tid.

Innan vi åkte körde han bilen några kilometer in i skogen och visade mig hur jag skulle bromsa. Det kändes som att bilen drog lite åt vänster. Efter någon kvart kom vi tillbaka där Dimitris väntade och åt en del av maten som hans mamma hade lagat. Serben ville förstås få betalt i D-mark och jag betalade med glädje, trots att jag hade en påse dinarer kvar. Både han och vi var nöjda och vi körde försiktigt därifrån. Vi hade redan förlorat många timmar och skulle inte klara hela Jugoslavien som vi hade planerat. Men det var säkrare att övernatta i norra delen av landet, gärna i Slovenien, vilket vi lyckades med.

Varje gång vi stannade för att sträcka på benen, eller tanka och äta, kontrollerade vi alltid noga hålen i bromsbelägget. De tog inga dinarer när jag tankade för resten och ville ha betalt i D-mark. Endast jugoslaver betalade i dinarer. Och mina hundratals miljoner dinarer blev värdelösa. Dagen efter körde jag en av de längsta sträckor jag gjort. Det var 12-13 timmars körning, drygt 100 mil och vi kom fram till Kassel. Jag ville fortsätta lite mer, men jag vågade inte för jag var väldigt rädd att bromsarna inte skulle klara av de långa nedförsbackarna som finns där.

Vi bestämde oss för att sova i bilen, nära en bensinstation, bredvid tiotals lastbilar. Det blev förstås inte mycket sömn och när solen gick upp och bullret från trafiken på autobahn blev väldigt störande var det dags för oss att fortsätta. En rejäl frukost och dubbelt kaffe räckte för att köra långt. Nästa övernattning var i Helsingborg och dagen efter kom vi till Uppsala.

På morgonen åkte vi till Saab för att klaga på den service de hade utfört innan resan. Jag visade verkstadschefen bromsbelägget och förklarade vad som hänt. Han bad om ursäkt men sa att sådana problem med bromsbelägg faktiskt kan uppstå om bromsarna blir alldeles för varma och råkar träffas av någon sten exakt vid en viss punkt. Han blev förvånad över att serben lyckades borra hål på VW:s liknande bromsbelägg eftersom det är väldigt mödosamt. Som kompensation erbjöd han sig att montera nya belägg till halva priset. Dimitris var inte närvarande när jag pratade med verkstadschefen, men han beundrade en Saab cabriolet i hallen. När jag berättade vad verkstadschefen sa blev han förstås glad och stolt för han hade sagt exakt samma sak när det hände.

Militärtjänst tredje året 1990

Äntligen var det dags för de två sista månadernas militärtjänst. Sommaren 1990 var det VM i Italien också och det skulle vara kul att åka bil via Italien och kanske gå på någon match där. Två doktorander hos oss, Bosse och Mike, fick höra att jag skulle åka bil via Italien och de frågade om de fick följa med mig. De berättade att vår gemensamma vän David, (ett påhittat namn eftersom han blev politiker och hög statlig tjänsteman några år senare), skulle fixa biljetter till Sveriges matcher mot Skottland i Genova. David arbetade i Genève, kunde stanna där några dagar och sedan åka tillsammans till Genova. Efter matchen skulle jag fortsätta med färjan till Grekland och de skulle återvända till Genève och därifrån till Sverige. Bosses bror skulle också följa med och hjälpa till med körningen. Det var underbara nyheter såklart.

Vi lämnade dagen efter den första förlustmatchen mot Brasilien. Matchen mot Skottland som vi skulle se på plats i Genova, var den 16 juni. Tre dagar innan matchen anlände vi till Genève där David och hans fru väntade på oss. Både vi och de blev så glada när vi träffades och vi var såklart väldigt tacksamma för gästfriheten. David visade oss runt i den vackra staden samt EFTA, FN och WHOs högkvarter. Det var tre soliga och riktigt härliga dagar där.  

Tidigt på lördagsmorgonen åkte vi mot Genova. Resan dit skulle ta cirka fyra timmar. Vi hade gott om tid eftersom matchen skulle spelas på kvällen. I min bil satt Mike och i Davids Volvo satt Bosse och hans bror.

Kollision i tunneln

Motorvägen uppe i Alperna är fin, men det finns många tunnlar och några kurvor, särskilt nära Genova. Ibland är avståndet mellan tunnlarna mindre än ett par hundra meter.  Och när du lämnar en tunnel kan du bländas av den starka solen och inte ser några trafikstockningar inuti nästa tunnel. Jag märkte att många italienare hade monterat sollinser på sina glasögon och dragit ner dem i den starka solen och upp igen när de skulle in i nästa tunnel.

Och då hände det som inte fick hända. Jag låg på vänster körfält medan David var några bilar bakom, på höger körfält. Jag bländades av solen när jag körde ut ur tunneln och kunde inte se att bilarna åkte långsamt, cirka tjugo meter inne i nästa tunnel. Mike skrek och jag bromsade så mycket jag kunde samtidigt som jag höll i ratten med armarna sträckta och kroppen mot stolen. Det var omöjligt att undvika kollisionen. Jag vet inte exakt i vilken hastighet jag kolliderade, men den kraftiga inbromsningen sänkte den till ca 30 km/h. Hade jag haft krockkuddar hade de utlösts förstås. Min bärbara bandspelare åkte ut och jag hade ont i armarna. Mike klarade sig perfekt, men vi blev båda chockade. Samtidigt beundrade jag Saabens stabilitet. Bilen sänktes av inbromsning och den tjocka stötfångaren gled under en Renault 19, bilen jag kolliderade med. Hans bakstöt träffade min kylare och några vätskor rann ut ur Saaben. Italienaren klev ur bilen och började förstås svära och klaga, men han fick inga kroppsskador.

Eftersom alla bilar bakom mig såg min kraftiga inbromsning bromsade de också kraftigt och alla slog på sina larm. Naturligtvis fanns det stopp på båda körfälten, men efter ett tag började de köra försiktigt på höger körfält. David lyckades ta sig upp på vänster körfält och parkerade i kanterna, strax utanför tunneln. Det var tur att det fanns en liten öppen plats där. En kvart senare kom polisen och bärgningsbilen. De drog mig bakåt utanför tunneln och lyfte upp bilen i flaket. Vi skulle såklart fortsätta mot Genova som låg ca 30 km bort och David med de andra följde efter.

Ett par kilometer bort, i utkanten av Genova, skulle bärgningsbilen lämna min bil på en stor parkeringsplats, bland många kraschade bilar som var där. Han ville inte köra till Saab-verkstaden, för det var lördag, klockan var 13.30 och på kvällen var det VM i fotboll. Jag kunde komma tillbaka på måndag, beställa en bärgningsbil och åka till verkstaden, som låg nära fotbollsarenan, sa han. Det var det enda positiva bland allt elände, tänkte jag. Jag flyttade min väska till Volvo och vi åkte mot mitt hotell som jag hade bokat. Där berättade jag vad som hade hänt och behövde naturligtvis rum i flera dagar tills de fixade min bil.

Uppladdning inför matchen

Efteråt åkte vi alla till Camogli, en vacker liten sjöstad, 20 km från Genova, där det svenska landslaget bodde under VM. Det svenska hotellet låg nära stranden och därifrån kunde man vinka åt spelarna som slappnade av vid poolen. Stranden var fullsatt med svenskar och där träffade vi många sportjournalister. Mina vänner var ju mycket gladare än mig eftersom jag tänkte på bilen och när jag skulle åka till Grekland.

Vi stannade vid stranden i någon timme men ingen öl serverades där. Självklart ville mina vänner dricka lite öl och gärna ta med några burkar till matchen, precis som de brukade göra i Sverige. Jag hade läst att det var alkoholförbud i alla regioner den dagen matcherna spelades, och naturligtvis i Ligurien där Genova ligger. Men de trodde mig inte och vi reste runt till alla ställen i närheten, tills de förstod att jag hade rätt.

Någon rådde att åka till Piemonte istället. David körde dit och vi hittade en bar som bara serverade öl. Alla drack ett par stycken, förutom jag. Jag tänkte fortfarande på bilen och hade inte lust att dricka öl. Men eftersom det var väldigt varmt tog jag ett iskaffe istället. I övrigt gillar jag inte att dricka innan, eller under en match, eftersom jag vill vara riktigt koncentrerad när jag tittar på fotbollen. Klockan började bli sen och matchen skulle börja om några timmar. Så köpte dem ett antal burkar, lade dem i en plastpåse och åkte tillbaka mot Genova.

Strax utanför Genova, i autostradan, fanns poliskontroll. Det var många poliser som kontrollerade alla bilar och bussar som körde mot Genova. Det var ett tiotal bussar med skotska fans som skulle till matchen och kollade om de var nyktra och hade biljetter. Vi låg på höger körfält, snett bakom bussarna och väntade på kontrollen. När Mike såg polisen gå runt i bilarna tog han väskan med ölburkarna, öppnade försiktigt bakdörren och började tömma dem.

Det var väldigt varmt, asfalten var kokhett och ölen torkades bort direkt. Men vi hade en hel del burkar och Bosse som satt i framsätet började också hälla ut en del, och vi lyckades tömma alla precis innan en elegant kvinnlig polis kom fram till David och undrade om vi hade biljetter till matchen. David visade biljetterna och förklarade att vi hade rest med bil från Schweiz för att se Sveriges match. Och då log hon och sa ”Forzza Svezia!” Hon tittade lite misstänksamt på vår blöta plastpåse och vi sa att ölburkarna fortfarande fanns kvar i bilen sedan morgonen. Och det var tur att hon inte kollade David för nykterhetskontrollen skulle säkert ge utslag. Å andra sidan var jag nykter och kunde köra bilen utan problem. Vi hade också tur eftersom hon inte kollade på höger sida mot kanten. Asfalten hade faktiskt färgats gulaktig där.

Det var festligt när vi gick mot fotbollsarenan Luigi de Ferraris. Ett par hundra meter bakom arenan lyste SAAB:s neonljusskylt och det kändes ganska bra. Jag visste vart jag skulle ta vägen på måndag. När vi kom in i stadion var det nog tiotusen svenskar och lika många skottar som jublade och sjöng. Det var ett magnifikt intermezzo. Vi hade ett bra läge, nära straffområdet där Glenn Strömberg gjorde målet. Skottland vann med 2-1 och det var andra raka förlusten för Olle Nordin, med samma resultat som mot Brasilien. Efter matchen körde de mig till mitt hotell och strax före midnatt fortsatte de mot Genève.

Hotellet låg ganska nära centrum. Nästa dag gick jag runt Genova. Det var väldigt varmt och jag försökte hålla mig i skuggan när jag besökte några av de vackra byggnader och historiska monument som finns där. Jag gillade Genovas eleganta arkitektur de fina affärsgatorna och dess restauranger och caféer. Och eftersom jag var tvungen att stanna där tills de fixade min bil, hade jag möjlighet att lära känna staden.

På måndagsmorgonen hjälpte receptionen mig att boka en bärgningsbil för att hämta min bil till verkstaden. Efter ett par timmar var vi framme vid Saab. När de såg min bil blev de arga för att jag hade en liten AC Milan-flagga hängande från spegeln. Som Milan-och inte Sampdoria supporter måste jag åka till Milano för att lagga min bil, sa en äldre mekaniker. Jag visste att italienare har starka känslor för sitt eget fotbollslag och blev lite orolig. Jag gick till bilen och tog bort flaggan. Då blev han gladare och han sa att han bara skojade. Han förlät mig eftersom jag inte var från Italien och som barn beundrade han den svenska trion Gre-No-Li som spelade i Milan.

Vi ringde också SOS international, som jag redan hade informerat om när olyckan inträffade, och de kom överens med verkstaden om att bilen kunde repareras. Eftersom vissa reservdelar skulle anlända från Milano skulle bilen vara klar om tre dagar. Efter kollisionen informerade jag färjan om att jag inte kunde åka som planerat och att jag skulle återvända om några dagar. Jag kontaktade färjan igen och bokade om min biljett till den 21 juni på kvällen. Tyvärr fanns det inga bra hytter kvar och fick sova på de billigaste hytterna, som låg närmare garaget.

Eftersom bilen skulle vara klar sent på eftermiddag samma dag som Sverige spelade den sista matchen mot Costa Rica, den 20 juni, såg även denna match. Jag köpte en billig biljett bakom målet och såg den nya förlusten med samma siffror och det kändes riktigt tråkigt.

Nästa dag tidigt på morgonen åkte jag till verkstaden för att hämta bilen. De hade fixat en hel del, men inte allt. Motorhuven på bilen var fortfarande skadad och bucklig men det gick att köra utan problem. Det skulle ta betydligt mer tid att fixa det i Italien. Den fixades två månader senare i Uppsala.

Efter flera timmars körning lyckades jag komma fram till Ancona två-tre timmar innan färjans avgångstid mot Igoumenitsa. Efter en dålig sömn kom vi fram till hamnen och två timmar senare var jag i Amfilochia. Det var fredag och på måndagen skulle jag in på flygbasen i Aten. 

Det blev en väldigt kort avkoppling och på måndagsmorgonen parkerade jag min skadade bil vid flygbasen. Allt gick bra med militärtjänsten och runt mitten av augusti blev jag äntligen befriad från försvaret. Någon vecka senare åkte jag tillbaka till Sverige, via Ancona igen, helt ensam. Den skadade Saaben klarade sig också galant den här gången!

Min kärlek till Saab visades ännu mer när jag skrev en artikel i Dagens Industri (29/10) och kritiserade den nyvalde industriministern Rune Molin. Molin hotade med att dra tillbaka det villkorade lånet till Saabs flygdivision om företaget inte byggde en ny fabrik för personbilar i Karlskrona, samtidigt som han sa att ”Industridepartementets akutmottagning är stängd och kommer att förbli så för den ålderdomliga industristrukturen... ”.

Att hota Saabs flygdivision eftersom GM, som då ägde Saab, inte hade några planer på en ny bilfabrik i Karlskrona var en motsägelse som jag tog upp i min artikel. Även Villy uppmärksammade artikeln och gratulerade mig för att jag vågade kritisera ministern.

Att GM egentligen inte ville investera i Sverige, det tyckte jag var ett korrekt beslut då, eftersom det fanns en viss överkapacitet. Däremot var jag kritisk till Wallenbergs tidigare beslut att avbryta samarbetet med Agnelli (FIAT) och sälja Saab till GM. Det tidigare samarbetet hade lett till en av de bästa och mest lönsamma bilarna som Saab hade producerat, nämligen 9000-modellen. Jag misstänkte att GM ville utnyttja det svenska generösa förlustavdragssystemet och även flytta förluster från andra bilfabriker, som Opel i Tyskland, till Trollhättan. Saab 900-modellen och Opel Vectra delade ju samma bottenplatta.

Min egen pålitliga Saab 99 som hade tagit mig till Bergen och tre gånger till Grekland var redan gammal. Det kändes vemodigt när jag bytte ut den mot en nyare Saab 900. Å andra sidan var 900-modellen en finare Saab med en starkare motor och luftkonditionering för att köra mer avslappnad de långa sträckorna mot Grekland.

 


 

1             15. 1991-92

 

Mellan 1989-90 bodde jag i en andra hands studentrum, utan stiftelsens godkännande. Det var en kollega från universitetet som hade hyrt ut det till mig. Jag fick inte ha mitt eget namn i brevlådan, men jag hade en c/o-adress på hans namn. Studentrummet var fristående med eget kök och badrum. Jag bodde väldigt nära mina vänner och vi umgicks mycket oftare.

Jag trivdes väldigt bra där men tvingades flytta i början av 1991, när det uppdagades att jag inte hade kontrakt med stiftelsen. Jag fick en månad på mig att flytta. Bostadspriserna var i topp då, trots en nominell ränta på cirka 12-13%. Sverige hade ganska hög inflation och realräntan var 1-2%. Och den stora kraschen på bostadsmarknaden skulle börja något år senare.

Jag kontaktade en fastighetsmäklare för att hitta någon lägenhet, helst i stan, och det var bråttom. Två veckor senare hittade han en liten tvårummare på Luthagen, nära HMC, som kostade cirka 350 tusen kronor. Jag tyckte det var dyrt men jag accepterade det. Jag skulle klara mig med räntekostnader på ca 3500/månad och en hyra på nästan lika mycket. Jag betalade en handpenning på 10% och någon vecka senare skulle jag skriva på kontraktet.

På morgonen, precis innan jag skulle gå till mäklaren för att skriva på kontraktet, hörde jag den dåliga nyheten att Riksbanken höjt räntan till 18,25%. Mina räntekostnader skulle såklart öka med ca 1000 kr, men jag hade inget annat alternativ än att skriva på. Självklart valde jag en rörlig ränta som förhoppningsvis skulle sjunka om några månader. Och mitt eget boende skulle med andra ord stå för mer än 50% av min nettolön!

Men det blev värre än så. Ett år senare valdes jag till ordförande i bostadsrättsföreningen, eftersom de allra flesta som bodde där var för gamla och som ekonomie doktor var jag den mest lämpade. Några månader efter godkände jag en ny medlem i föreningen som precis hade köpt en identisk lägenhet som min, för endast 160 tusen kr! Naturligtvis kändes det väldigt sorgligt för mig, för året innan betalade jag mer än dubbelt. Den här affären har påverkat mig mycket och vägrade delta i alla galna budgivningar flera år senare, när vi letade bostad i Västerås.

Oron på finansmarknaderna fortsatte efter sommaren. Riksbanken försökte desperat hålla den fasta växelkursen stabil och minska valutautflödena med mindre räntehöjningar. Eftersom förtroendet mot kronan var i botten höjdes marginalräntan den 16 september 1992 till 500%! Några dagar senare sänktes den till 50%, sedan till 24% för att hamna på 12% när kronan slutligen släpptes fri den 17 november. Min rörliga ränta gick såklart upp och när det var som värst betalade jag en rörlig ränta på 26%! Ett par år senare band jag lånet på fem år, när räntan hade gått ner till ca 8,5%. Först då började jag känna mig någorlunda ”rik”. Egentligen hade min förmögenhet rasat och jag betalade alldeles för höga räntor för en lägenhet som inte var värd lånet!

Politikerna och moralen

På tal om bankernas monopolmakt, moral och politiska ideologier, här är några intressanta historier. 

Thomas Östros var doktorand i nationalekonomi på den tiden och vi pratade ofta politik och moral. Thomas var en duktig student men politiken var viktigare än hans studier. Han tillhörde Socialdemokraternas vänsterflygel, åtminstone som jag uppfattade honom. Han var för kärnkraft, försvarade det svenska rättssystemet med vård och korta fängelsestraff och var mycket kritisk mot bankerna och kapitalet, som bland annat tjänade pengar på mig och andra fattiga låntagare.

Men som näringsminister några år senare fick han bestämma sig för att stänga väl fungerande kärnkraftverk för att partiet skulle få behålla makten. Och som vd för Bankföreningen efteråt var han betydligt mer marknadsliberal än finansminister Anders Borg. Thomas, socialdemokrat på vänsterkanten, var mycket kritisk mot honom när den moderata Anders Borg uppmanade låntagare att byta bank om de inte lyckas få bättre räntor. I modern Industriell Ekonomi kallas det för ”Capture”. Bankföreningen anställde honom som en slags ”fånge” och skulle se till att bankernas monopolmakt skall skyddas.

Thomas är ju inte ensam med dubbelmoral, alltså en när man är politiker och en annan som privatperson. Jag skulle behöva skriva behöva en hel bok till att gå igenom alla liknande affärer. Jag nöjer mig med två till.

Den ena är förre statsministern Göran Persson, som i dag är styrelseordförande i Swedbank. När han var premiärminister för ett moraliskt korrekt parti måste han övertyga medborgarna om de samhällsekonomiska fördelarna med höga skatter och vara mycket kritisk mot omoraliskt kapital. När senare var banken som betalade hans höga lön blev det naturligtvis rätt att försvara den nya arbetsgivaren. Men är det inte förkastligt att sälja den kunskap och alla kontakter som han fått för att han var Sveriges statsminister?  Det är samma sak när en präst predikar ”gör inte det jag gör, gör som jag säger istället”.

Den tredje är den tidigare näringsministern Björn Rosengren som försökte behålla Televerkets (Telia) monopol och var så kritisk mot Tele2 när det grundades av Jan Stenbeck. Sedan kapitulerade han och introducerade det statliga Telia på börsen och uppmanade alla i Sverige att köpa aktierna. Sex månader senare halverades Telias kurs och till slut blev Björn Rosengren rådgivare till Jan Stenbeck! 

Så lågt hade den politiska moralen fallit. Det är förstås en väldigt stor skillnad jämfört med Olof Palmes tid, då Ove Rainer tvingades avgå från sin ministerpost 1983, för att han hade svikit statsministerns förtroende för sin verksamhet.

Borde man inte som politiker få jobba i den privata sektorn efter att man har lämnat politiken? Jag inser naturligtvis problemet att om det inte vore tillåtet skulle vi få ännu färre och kanske sämre politiker och att det är sorgligt att deras kunskaper inte tas tillvara av den privata sektorn. Men för att minimera misstron mot politiker som använder politiken som en rälsbana för att senare uppnå egna vinster, bör hårdare och längre karantänsregler införas, tycker jag.

HÅS & HÅP

1991 ändrade regeringen Bildt universitetets finansieringssystem och införde de så kallade HÅS och HÅP. Man skulle helt enkelt få betalt, dels per registrerad student (HÅS), dels per godkänd student (HÅP). Förslaget hade lagts fram tidigare också, men det var utbildningsminister Per Unckel som drev igenom det. 

Några månader innan riksdagen röstade om den nya lagen skickades förslaget på remiss till alla universitet och högskolor för synpunkter. Jag satt i styrelsen för Nationalekonomiska institutionen då och jag var väldigt negativ när vi skulle hantera ärendet. Jag var jätteorolig eftersom HÅP faktiskt skulle uppmuntra högskolor och universitet att sänka betygsgränsen eller krav för godkänd, öka därmed genomströmningen och få en högre ersättning.

De flesta i styrelsen trodde inte på min oro, även om det fanns en viss risk. Prefekten Christian Nilsson menade att de svenska akademikerna är ärliga till skillnad från vissa andra länder, som Grekland. Han visste att jag inte skulle bli arg när han nämnde Grekland, för jag var själv mycket mer kritisk mot mitt eget land än vad han var. Jag gav inte upp. Jag svarade: Vänta och se vad som händer om några år när vi försöker hålla kvaliteten och förlorar hundratusentals kronor. Vi skulle behöva minska våra kostnader genom att minska ett par lärartjänster, eller alternativt skulle vi också likställa kvantitet med kvalitet”. Vår institution godkände förslaget trots mina egna reservationer. Det tog ungefär trettio år för politikerna att inse hur dåligt ”HÅS och HÅP”-systemet var.

Produktivitetsdelegationen

Samma år fick Klas Eklund ett uppdrag att leda den statliga Produktivitetsdelegationen och jag var medförfattare till en expertrapport om ”Forskning, teknikspridning och produktivitet”. Där hävdade jag bland annat att den svenska avkastningen på forskning och utveckling inte räckte till, trots de relativt mycket höga investeringarna. Men det var inte ingenjörernas fel, snarare tvärtom. Patent per ingenjör var högre i Sverige än i Japan eller USA 1985. Men en stor del av den nya tekniken som vi då forskade om i Sverige, såldes till andra länder eller användes i de svenska dotterbolagen utomlands.

Vidare menade jag att vi var duktiga och satsade mest procentuellt sett på forskning och mindre på utveckling jämfört med andra större länder. Vi var också tidigt ute inom vissa områden, till exempel miljöteknik, som inte var prioriterade i omvärlden på den tiden. Slutligen tog jag upp problemet med storleken på investeringarna, som var alldeles för små för att konkurrera med mycket större länder. För att kunna klara sig i framtiden var därför strategiska internationella allianser nödvändiga.  

Jag minns hur glad och förvånad jag blev när jag hörde Klas Eklund uttala mitt namn när jag presenterade rapporten. Han hade ett perfekt grekiskt uttal och det var första gången jag hörde en svensk uttala ”Ch”, precis som en grek gör. Klas berättade då att han kunde ryska och visste exakt hur ”Ch” uttalas.

Ny bilresa till Grekland

Sommaren 1991 åkte jag återigen bil till Grekland via Italien. Den här gången var bilen packad, eftersom Thymios, en grek från Lefkada, hade avslutat sina doktorandstudier i seismologi och skulle flytta hem. 

Jag hängde ofta med seismologer i Uppsala, innan Thymios började sina doktorandstudier. Vi brukade äta lunch tillsammans på HMC som ligger precis intill deras institut där den välkända seismografen ligger. Alla seismologer var trevliga och nästan alla hade varit i Grekland flera gånger för att utföra olika mättningar.

Klaus Mayer, en tysk seismolog, berättade en rolig historia för mig. Den 24 februari 1981 väcktes han av Uppsalapolisen mitt i natten. En mycket kraftig jordbävning hade drabbat Aten och den grekiska regeringen kontaktade den svenska ambassaden, som i sin tur kontaktade Uppsalapolisen. Den grekiske premiärministern bad några forskare från Uppsala att ta det första flyget till Aten. Klaus i sin tur väckte institutionens välkände seismolog, Ota Kulhánek, och båda åkte sedan till Arlanda och tog första flyget till Aten.

När planet landade i Aten märkte de dussintals journalister, fotoreportrar och TV-kameror som väntade nere på flygbanan! Ota kände sig lite obekväm och höll sig borta, till skillnad från Klaus som älskade denna uppmärksamhet och svarade på alla frågor som ställdes av många oroliga journalister. Alla ville veta om det skulle bli flera efterskalv och vad de kunde göra. 

Efteråt kördes de med polisbilar direkt till det lyxiga hotellet Grand Bretagne i centrala Aten, där de skulle arbeta i lugn och ro så länge de ville, enligt president Karamanlis. Men även där väntade en skara journalister och kameror. När de kom in på hotellet kunde de se extra nyheter på TV som förstås handlade om de världsberömda seismologerna från Uppsala och intervjun från flygplatsen en timme tidigare.

Resan med Thymios gick bra med den nya Saaben. Vi pratade om denna historia som Klaus hade berättat och Thymios hade hört det förstås tidigare.

Efter semestern åkte jag tillbaka till Sverige med min bror Giorgos och hans flickvän. Eftersom jag skulle på en konferens i Stuttgart åkte vi via Schweiz. När vi var väldigt nära Liechtenstein passade vi på att åka upp till Vaduz, en liten pittoresk stad inne i den vackra naturen. Vi stannade i Stuttgart i några dagar och sedan åkte vi tillbaka till Sverige.

I slutet av december inträffade en flygolycka i Gottröra, mellan Uppsala och Norrtälje. Ett SAS-plan på väg till Polen tvingades nödlanda strax efter start, ute på de snöiga fälten, där alla passagerare klarade sig. När jag hörde det på nyheterna tog jag bilen och åkte dit för att se det otroliga miraklet. Polisen hade dock spärrat av trafiken i närheten, men jag kunde se planet på den snötäckta marken som hade skurits i tre delar. På vägen tillbaka trodde jag att Gevalia säkert skulle dra nytta av denna otroliga händelse och göra en ny reklamfilm ”om man får ett oväntat besök”. Det passade bra när de frusna passagerarna gick mot en liten stuga för att värma sig och kanske bli erbjudna en kopp kaffe. Förmodligen försökte Gevalia det, men fick inte tillstånd att göra det.

Svensk medborgare

I slutet av året skulle jag få permanent uppehållstillstånd. Samtidigt passade jag på att ansöka om svenskt medborgarskap, vilket polisen i Uppsala inte tillät mig att göra, men jag fick vänta ytterligare något år efter att jag hade fått mitt permanenta uppehållstillstånd. Jag bad henne att acceptera min ansökan och låta myndigheterna bestämma.

Processen var faktiskt lite besvärlig. Först skickade Sverige en förfrågan till de grekiska myndigheterna om att jag ville bli svensk medborgare och bad Grekland att avsäga sig mitt grekiska medborgarskap. Grekland förnekade det naturligtvis, för om du föddes som grek förblir du grekisk medborgare livet ut. Det är Sveriges problem att låta mig ha dubbelt medborgarskap. Polisen informerade mig om Greklands vägran att släppa mitt grekiska medborgarskap och om jag insisterade på att bli svensk skulle jag fylla i en särskild blankett som jag förstår mitt lands beslut, samt vilka juridiska problem som kan uppstå. Det gjorde jag och fick efter några månader mitt medborgarskap med ett litet förtydligande.

Sverige skulle ju skydda mig över hela världen och även i Grekland. Men i händelse av en konflikt mellan Sverige och Grekland när jag var i Grekland fanns det en risk att jag inte skulle få samma skydd där eftersom jag var grek för dem. Jag blev äntligen svensk och jag blev så glad och stolt över det.

EM i fotboll

Sommaren 1992 var det EM i fotboll i Sverige. En av de starkaste fotbollsnationerna på den tiden var Jugoslavien som hade vunnit kvalgruppen, med Danmark som tvåa. I maj 1991 blev Röda Stjärnan från Belgrad vinnare av Europacupen och många spelare från laget spelade i landslaget. Men i juni 1991 blev Kroatien och Slovenien självständiga och deras spelare fick inte spela i det jugoslaviska landslaget. När den multietniska republiken Bosnien och Hercegovina också röstade för självständighet belägrades Sarajevo av resten av Jugoslavien och i april 1992 utbröt krig där. Tio dagar innan turneringen skulle starta röstade FN:s säkerhetsråd om ett embargo mot resten av Jugoslavien och landet uteslöts ur mästerskapet av UEFA.

Personligen tyckte jag att man inte skulle blanda sport med politik, en uppfattning jag haft hela mitt liv. Jag minns att spelarna åkte direkt från träningshotellet i Dalarna till Arlanda och där fick de vänta i flera timmar ombord på planet för att få tillstånd att lyfta mot Belgrad. De vägrade helt enkelt att tanka flygplanet eftersom de inte ville bryta mot sanktionerna, tills statsministern Bildt tillät tankningen för dem att flyga hem.

Tvåan i gruppen Danmark, fick Jugoslaviens plats istället. Nästan alla danska spelare semestrade i Medelhavet och rusade i väg mot Stockholm. Och Danmark vann mästerskapet mot Tyskland i finalen i Göteborg, en match som jag också såg på plats. Jag hade faktiskt fått en väldigt bra biljettplats av en bekant som jobbade i Sparbanken och sponsrade turneringen. Jag var väldigt nära societeten och under ceremonin gick jag några meter mot den elegante och tidigare store spelaren Franz Beckenbauer och blev fotograferad med honom. Han var såklart ledsen över att Danmark vann men ställde gärna upp när många ville fotografera sig med honom.

Ytterligare en bilresa till Grekland

Några dagar efter finalen var det dags igen att åka till Grekland. Den här gången var Saaben fullpackad med olika saker som Villy och Eva Bergström behövde till den nya sommarstugan de hade köpt i Marathon, utanför Aten. Nondas hade flyttat tillbaka till Grekland, men hade fortfarande kontakter med Villy. Villy tyckte om Marathon, där Nondas bodde och frågade honom ifall det fanns någon billig tomt i närheten. Nondas hittade en bra tomt i närheten och Villy byggde en sommarstuga där.

Resan gick bra, även om Saaben kändes riktigt tung. Villy och Eva hade flugit till Aten och väntade på att jag skulle leverera alla tunga hussaker jag lastat i Uppsala några dagar tidigare. Eva var så glad att allt jag hade transporterat kom oskadd. Villy bara log och konstaterade att en svensk bil förstås skulle tåla så mycket vikt och en tuff körning av en grek över hela Europa.

Efter semestern åkte jag tillbaka med min kusin Nikos. Han skulle åka på semester till Sverige och ville besöka det berömda kärnkraftverket i Forsmark. Tillsammans åkte två vänner till min bror, Pantelis och Christos. Pantelis var skolkamrat till min bror och efter gymnasiet flyttade han till Libyen och arbetade i flera år i stora infrastrukturprojekt som grekiska ingenjörsföretag hade fått i uppdrag av Libyens diktator Gaddafi. Där tjänade han mycket pengar och han hade precis flyttat tillbaka till Grekland. Han startade ett speditionsföretag och behövde ett par andra lastbilar, gärna en begagnad Volvo eller Scania. Han frågade mig om han kunde följa med för att leta efter lämpliga lastbilar. För mig var det såklart skönt att ha lite sällskap och självklart kunde han och hans lastbilschaufför Christos åka med.

Valutaöverföring

Pantelis bror var bankchef på ett lokalt kontor i Aten. Han skulle hjälpa honom att föra över ca 200 tusen dollar till mitt konto i Sverige för att betala för affären, ifall han hade hittat någon bra lastbil. Självklart kände jag hans bror och de litade på mig. Så dagen innan vi åkte överförde han hela beloppet till mitt konto i Nordbanken.

På färjan till Italien träffade jag en bekant grek från Stockholm som åkte ensam i sin Volvo. Han ville också ha sällskap och min kusin Nikos fick följa med när vi kom till Venedig, medan de andra två följde med mig. Det fanns inga mobiltelefoner då för att kommunicera och berätta var vi var, ifall vi kom bort från varandra. I färjan planerade vi dock var och när vi skulle träffas, till exempel på olika bensinstationer.

Det gick bra mellan Venedig och den tyska gränsen. Men utanför München, i en stor rondell, var det så mycket trafik och vi tappade varandra. Enligt planerna skulle vi träffas i Nürnberg, trodde vi, medan de andra trodde att vi skulle träffas i Bamberg, som ligger en halvtimme norr om Nürnberg. När vi kom till Nürnberg väntade vi på dem, eftersom vi trodde att de var bakom oss. Men efter någon timmes väntan gav vi upp och fortsatte norrut. Det visade sig att de hade åkt förbi oss vid bilkö i rondellen och väntade på oss i Bamberg. Och eftersom vi inte kom fortsatte de norrut och vi körde ifrån varandra tills vi kom tillbaka till Sverige. De kom fram före oss i Stockholm och väntade på oss. Vi åkte dit, hämtade min kusin och åkte till Uppsala.

Bland post som låg inne i lägenheten fanns två viktiga brev, ett från Riksbanken och ett från Nordbanken. Båda breven hade anlänt två dagar efter överföringen från Aten. Riksbanken ville veta hur jag kunde överföra ett så stort belopp i amerikanska dollar från Grekland till mitt konto och jag måste kontakta min bank för att klargöra transaktionen. Nordbanken skrev också att jag måste gå till kontoret och förklara valutaöverföringen. 

Pantelis, som hade ett gott sinne för humor, undrade hur överföringen och breven från Riksbanken och Nordbanken kunde komma snabbare än oss, trots att vi körde i 140-160 km/t. När han skickade pengar från Libyen till Grekland brukade det ta tre eller fyra dagar, sa han. Även jag skojade och tyckte att denna överföring borde ha varit en av få överföringar av utländsk valuta i Sverige då, i en tid då alla flydde kronan och det uppmärksammades!

Vi gick till Nordbanken och förklarade valutaöverföringen. Jag intygade att pengarna skulle flytta tillbaka till samma konto i Grekland om Pantelis inte köpte en lastbil, vilket det hände någon vecka senare, trots mycket letande. Pantelis ville ha lite äldre Volvo- eller Scaniamodeller som passade Greklands små broar, med två axlar och dubbla däck bak. Naturligtvis godkände Riksbanken också den omvända transaktionen och en vecka senare flög de tillbaka. Nikos stannade ytterligare någon vecka och vi besökte förstås Forsmark han ville se.

Spekulationsattackerna mot kronan och de andra svaga valutorna i Europa intensifierades efter sommaren. Riksbankschefen Bengt Dennis försökte försvara kronans fastaväxelkurs med extremt höga räntor och periodvis lyckades han med. Efter den historiska räntehöjningen på 500% tidigt i höstas lyckades han ändra det kraftiga valutautflödet till inflöde och han ansågs vara en hjälte.  

Ett par veckor efter segern mot spekulanterna skulle han hålla ett föredrag hos oss i Uppsala och berättade hur han lyckades med det. Efteråt gick vi upp till konferensrummet för den vanliga cocktailen. På vägen upp frågade jag honom vad han skulle göra om spekulanterna kom tillbaka när räntorna successivt sänktes till lite lägre nivåer. Han blev riktigt irriterad över min fråga och svarade att de hade fått sin läxa för livet när de ville gå i krig med Riksbanken.

Ett par veckor senare kapitulerade han och Carl Bildt kallade till en presskonferens där Sverige övergav den fasta växelkursen. Tyvärr vann George Soros stort, inte bara mot Sverige utan mot många länder i Europa. Mannen som knäckte växelkursmekanismen ECU blev miljardär, och idag spenderar han sina vunna miljarder på olika filantropiska aktiviteter för att lätta på sitt dåliga samvete.

 


 

16.               1993-96

 

1993 var det första gången jag kunde se mitt älskade AC Milan spela på plats. I början av april åkte jag till Göteborg för att se UEFA Champions League-matchen mellan Milan och IFK Göteborg.  I bilen åkte med två italienska Erasmusstudenter från Milano, samt två andra svenska studenter som också hejade på Milan. En italiensk students pappa jobbade i Sylvio Berlusconis mediebolag och hade fixat bra biljetter till oss alla. Det blev 1-0 till Milan vilket gjorde oss alla väldigt glada eftersom Milan gick till final.

Intresse för bilar

Samma år började jag bli alltmer intresserad av bilar, inte bara som privatbilist utan också som forskare och debattör. Jag brann för bilismen och blev invald i styrelsen för Motormännens Riksförbud. Under min tid där granskade jag om alla bränsleskatter och vägavgifter som vi betalade täckte de olika externa effekter vi orsakade på miljö, hälsovård samt vägunderhåll och investeringar. 

Jag kom fram till att vi betalade några miljarder mer jämfört med våra kostnader och bensinskatten borde egentligen sänkas med en krona. Vi visste ju att en del av våra skatter användes för att täppa till andra delar av budgeten men hoppades åtminstone att våra politiker skulle erkänna det och tacka oss bilister. Vi krävde till exempel bättre och säkrare vägar, vi inte lyckades särskilt bra. Trots våra ständiga kampanjer blev några av våra medlemmar missnöjda och lämnade Motormännen. Några år senare tröttnade jag och lämnade styrelsen, för att vi inte lyckades öka antalet medlemmar och driva igenom våra kärnfrågor.

Samma år pågick det en hetsig debatt om Volvo och den eventuella sammanslagningen med Renault. PG Gyllenhammar trodde att samgåendet med Renault skulle stärka Volvo och klara den hårdare konkurrensen, inte bara från europeiska bilföretag utan även från Japan och Korea. Däremot mötte han starkt motstånd från det svenska näringslivet, dels för att Renault skulle få ”en gyllene aktie”, det vill säga en viss utfallsröst, dels för att den kraftiga devalveringen när kronan släpptes fri, skulle förbättra Volvos konkurrenskraft och ingen sammanslagning behövdes.

Jag skrev några artiklar i Göteborgs Posten, i Dagens Industri och i Uppsala Nya Tidning där jag försvarade PG Gyllenhammars strategi. I Göteborgs Postens stora artikel (1993-10-11) skrev jag bland annat att ”Ett nej till Renault idag innebär att Volvo som oberoende biltillverkare möjligen klarar fem till sex år till”. Denna artikel uppskattades av PG och jag fick ett kort som tackade mig för mitt stöd. Affären gick inte igenom och flera motståndare till Renault var nöjda eftersom de lyckades behålla Volvo som svenskt företag.

Exakt fem och ett halvt år senare jublade alla, inklusive statsministern Göran Persson, för att Ford skulle ta över Volvo och var en betydligt bättre partner än Renault. Göteborgs Posten kontaktade mig för att jag hade förutspått det och bad att få skriva en ny artikel. Affären med Ford var som bekant inte särskilt framgångsrik och efter cirka elva år såldes Volvo till kinesiska Geely. Kineserna har tydligen vårdat Volvo bättre än amerikanerna, trots att många inte tycker om att styras av ett kinesiskt företag. Frågan är om Renaultaffären hade gått igenom då, hade Volvo haft en bättre utveckling.

För den som är intresserad av den spruckna Renault-affären kan man läsa Sven-Ivan Sundqvists bok ”Exit PG” från 1994. Alla argument för och emot affären tas med och alla artiklar som skrevs då i denna hetsiga debatt, recenseras.

Min mamma dör

I mars 1994 dog min mor. Jag fick en chock när min bror Nikos ringde klockan fyra på morgonen för att meddela den sorgliga nyheten. Kvällen innan hade jag pratat med henne och allt var bra. Det var svårt att förstå det som Nikos upprepade flera gånger var sant och ingen dröm. Jag gick och duschade för att vakna på riktigt och efteråt satt jag i soffan utan att veta vad jag skulle göra. 

Någon timme senare ringde han igen, så fort läkaren som hade kallats hem bekräftade dödsfallet. Läkaren var generös och lät oss begrava henne nästa dag på morgonen så att jag skulle hinna åka dit och delta i ceremonin. I Grekland som bekant, begravs man normalt inom 24 timmar efter döden och i mammas fall skulle det vara om cirka 30 timmar. Jag lovade Nikos och pappa att jag ska hinna med.

På morgonen hade jag lektioner men det var för tidigt att meddela institutionen att jag skulle flyga till Grekland. Jag gick till HMC och lämnade ett meddelande utanför sekreterarens rum så att hon kunde informera studenterna. Då ringde jag Antonis, en kompis som bodde ett par hundra meter från mig, för att låna min bil och köra mig till Arlanda. Han ställde upp och vi var på Arlanda vid halv sju. Jag gick till SAS-disken och bokade ett flyg till Aten, via Köpenhamn.

Jag anlände till Aten klockan två på eftermiddagen. Min systers familj och min yngre bror Giorgos, som bodde i Aten, hade redan åkt till Amfilochia på västkusten. Hela Aten var för resten avspärrat därför att det pågick Melina Mercouris begravning som följdes av miljontals människor. Min kusin Notis väntade på mig, jag hyrde en bil och vi åkte. 

Vi kom fram vid 7-tiden, när det började bli mörkt. Alla släktingar och bekanta var där och det kändes såklart väldigt tråkigt. Jag hade väldigt dåligt samvete eftersom jag hade lovat henne att jag skulle återvända till Grekland efter mina studier och jag vet att hon väntade på mig.

Jag sov inte mer än tre timmar, tillräckligt för att klara av begravningen på lördag morgon. Dagen efter åkte jag tillbaka till Aten och på kvällen återvände jag till Sverige, eftersom jag hade en kurs på måndag morgon. Alla på institutionen blev förvånade när jag sa att jag skulle klara av undervisningen. De informerade mig om att jag hade rätt till semester, något jag inte visste. Det kändes såklart väldigt tungt, men jag bestämde mig för att undervisa.

Bråket med studenterna

Efter andra rasten hade jag ett stort bråk med några studenter. Jag undervisade i hörsalen, där på varje rad finns det stolar för 12-14 studenter. Några elever som satt mitt i raden brukade komma för sent och störa alla andra som skulle resa sig för att släppa dem förbi. Jag hade uppmärksammat det redan i början av kursen och rekommenderat de som kommer lite senare att sitta på kanterna istället. 

Den här dagen blev det för mycket, inte bara att några kom för sent, utan att de pratade och skrattade när de försökte tränga sig in för att sätta sig på sina inre platser, medan jag undervisade. Jag var verkligen arg och fräste mot dem: ”Om ni letar efter dagiset, ligger det bakom HMC; här är Uppsala universitet och ni måste respektera det!” Då blev det riktigt tyst i klassen och några av dem blev ilskna.

När kursen utvärderades några veckor senare fick jag mycket kritik från ett antal studenter, eftersom de kände sig kränkta när jag betraktade dem som dagisbarn. Bara en liten minoritet tyckte att det var rätt att jag sa ifrån. Senare förklarade jag för prefekten att ”även vi som sitter på läktaren under en match blir vi störda när folk kommer för sent och måste passera framför oss. Och egentligen hade jag försvarat Uppsala universitet, som höll på att omvandlas till ett dagis.” Han förstod det, men tänkte att vi tyvärr måste anpassa oss till dagens ungdomar som känner sig lättkränkta av det minsta.

Men även mina kollegor hade märkt av den dåliga utvecklingen. Några år tidigare brukade studenterna lyssna och respektera sina lärare, något som höll på att förändras. Och tyvärr fortsatte denna trend.

En av våra professorer tröttnade på alla studenter som brukade komma in sent till hans föreläsningar och störde. En dag bestämde han sig för att låsa föreläsningssalen inifrån, när klockan visade kvart över och han skulle börja sin kurs. Han hade informerat studenterna om att han skulle göra det och när några sena studenter inte släpptes in blev de arga och klagade. Professorn gavs sig senare och lät dörren vara olåst endast när den brandskyddsansvarige blev inkopplad!

Men det fanns otroligt duktiga och målmedvetna studenter förstås. Den mest kända av alla är Niklas Zennström. Några kollegor hade hört om honom att han var duktig civilingenjör och hade mycket stora drömmar. Han skulle utnyttja internet som just hade spritts i Sverige, för att folk skulle kommunicera och även se på varandra helt grattis! Sådant ”science-fiktion” existerade förstås bara i amerikanska filmer och många lärare tyckte synd om honom. Några tyckte t o m att han kanske behövde vård.

Några år efter han skapade Skype träffade jag min gamla kollega Yngve Andersson på stan och vi pratade bland annat om Niklas. Han mindes Niklas vid HMC och vad lärarna trodde om hans idéer. ”Tänk”, sa Yngve, ”vi pratade så länge om Fermenta på 80-talet… om istället hade vi köpt en promilles aktier på Skype tio är senare…”

Studieresan till Manchester

I början av maj åkte jag till Manchester University. Vi var ett femtontal anställda från Uppsala som skulle läsa en intensivkurs där, ”Train to Teach in English”, och samtidigt knyta kontakter med våra respektive institutioner. Varje morgon hade vi språkträning, medan på eftermiddagarna deltog vi i olika seminarier och kurser på respektive avdelning. Det var en mycket givande period och det hjälpte mig när jag några år senare skulle undervisa olika kurser på engelska.

Men det mest intressanta där var vårt studiebesök till en av de äldsta bomullsfabrikerna utanför Manchester. Guiden berättade för oss hur denna industri växte och vi fick besöka de gamla maskinerna. Där lärde jag mig hur det måste ha känts att arbeta under sådana inhumana villkor.

Jag hade läst Ekonomisk Historia, men tänkte inte på arbetsvillkoren under industrialiseringen, förrän jag var där. Barn vid fem års ålder anmäldes till fabriksägaren och tvingades arbeta från tidigt på morgonen till sent på kvällen, i en smutsig, mörk och varm miljö. När man blev skadad av maskinerna stoppades blodet av blodiglar som fabriken odlade! Och arbetarna behövde lära sig läsa, tillräckligt för att förstå maskinernas instruktioner, men inte mer. Att läsa mer var helt enkelt inte önskvärt!

I en sådan miljö arbetade den kända Friedrich Engels när han skickades av sin far till familjens bomullsväverier i Manchester, och fick därmed lämna alla radikala studenter han umgicks med i Berlin. Och som bekant, var Engels en kryptokommunist och var övertygad om revolutionens nödvändighet. Och det var just Engels som påverkade Carl Marx om att skriva den välkända ”Das Kapital”.

Manchester United är inte mitt favoritlag och hade inte något intresse av att gå till Old Trafford. Fotbollssäsongen var slut ändå. Däremot åkte jag tåg en eftermiddag till Leeds för att besöka mitt favoritlagsfotbollsplan, Elland Road, och jag blev riktigt rörd när jag gick in. Där satt jag någon timme och tänkte på det underbara laget de hade i början av 70-talet och som jag beundrade som barn.

Vi kom tillbaka till Sverige i slutet på terminen. En dag i juni åkte jag och Christian Nilsson till Gimo i Uppland, där det svenska landslaget förberedde sig inför VM i USA. Vi satt där i ett par timmar, bland många fans, och följde träningen. Redan då kändes det som att någonting stort skulle ske under detta VM. Och det blev så.

Det var faktiskt första gången på länge jag inte åkte bil till Grekland, eftersom jag inte ville missa alla fantastiska matcher som Sverige spelade. Sveriges prestation under detta VM var extraordinär. Ett lag som fyra år tidigare i Italien blev hånad, hade omvandlats till ett fantastiskt lag som beundrades av hela världen. Vi kom trea efter vinsten mot Bulgarien med 4-0. Vilken fest vi hade varje natt ute på stan i Uppsala där alla barer visade matcherna och vilken segerfest det blev till och med tidigt på morgonen när vi vann bronset.

I slutet på september 1994 inträffade den tragiska Estonia-katastrofen där 852 personer dog. Enligt Haverikommissionens rapport berodde olyckan på att fartygets bogvisir hade lossnat och att mycket stora mängder vatten kommit in i fartyget. Rapporten har ifrågasatts och fortfarande är man inte övertygad om hela händelseförloppet. Själv tror jag mer på att någon rysk-ubåt sänkte Estonia eftersom det pågick en hemlig transport av sovjetiska vapen från Estland till Sverige.

I november 1994 hölls en folkomröstning om EU. Överenskommelsen mellan Sverige och EU:s medlemsstater var egentligen klar, och avtalet undertecknades vid EU-toppmötet på Korfu under våren. Jag var en stark anhängare för och hade arbetat ideellt i organisationen ”Ja till EU”. Villy å andra sidan, var ganska skeptisk till EU och försökte övertyga mig att rösta nej om jag ville behålla den svenska självbeständade rätten. Han lyckades inte påverka mig eftersom jag var säker på att EU-medlemskapet skulle gynna Sverige.

”Lean Production”

Mitt intresse för bilar och bilindustrin var fortfarande starkt och jag började forska lite om det. Först läste jag en bok av Womack, Jones & Roos ”The Machine that Changed the World”, där författarna hade studerat MITs olika studier om bilindustrins framtid och hävdade att endast dem som baserades på ”lean produktion” och ”just-in-time”, som exempelvis Toyota, skulle ha en lysande framtid. Å andra sidan, alla andra massbilstillverkare skulle inte överleva den stora konkurrensen. Därefter studerade jag några grundstudier och bilden jag fick där, var inte exakt det som författarna till MIT-studien hade påstått.

Det ledde till en artikel som jag publicerade ”Is Lean Production the Solution?”. Där kritiserade jag bland andra att ett lagom stort lager må vara dyrt jämfört med ”just-in-time”, men billigare ändå om stora och långsiktiga flödesstörningar skulle uppstå. Jag varnade för de politikerna som hade börjat anamma denna strategi och införde den även i kritiska samhällssektorer, utan att tänka på riskerna och de allvarliga konsekvenserna.

Det var då beredskapslagren av exempelvis läkemedel avskaffades. Många hade blivit övertygande av några ”Lean-experter” som förklarade för dem att man borde göra precis som Toyota gjorde när de skulle bygga sina bilar. Tidigt på morgonen skulle det rulla en del vagnar fyllda med insatsvaror inne i fabriken som just hade anlänt från andra fabriker med höghastighetståg. Man ignorerade att även Toyota skulle förstås drabbats av bristen på insatsvarorna eller av problem med transportleveranserna. Sådana saker var ju osannolika i Japan.

Det tog exakt 25 år, under Covid19, för att bli tagen i sängen. ”Lean Production” hade ju införts för länge sedan på alla sjukhus och beredskapslager av sjukvårdsmaterial var tomt, eller rättare sagt hade bränts upp i värmeverken i Stockholm. Och alla våra politiker försökte desperat enligt ”just-in-time” strategi, att köpa skyddsmasker och skyddskläder. Det var inte fråga om pengar som finans- och socialminister uttryckte det flera gånger. Istället var det bristen på skyddsmasker och skyddskläder när hela världen ville ha dem samtidigt.

Men även försvaret hade raserats och det senaste kriget i Ukraina visar tydligt att det var ett politiskt misslyckande, när man tog det för givet att vi hade kommit fram till den eviga freden i Europa. Så skriver Göran Person i sin memoar ”Min väg, mina val”, från 2007. ”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas”.  Det minsta han kunde göra är att be Sverige om förlåtelse, tycker jag.

Under 1995 började jag bli lite trött på rutinlivet i Uppsala och tänkte byta miljö. Jag åkte ofta till Stockholm och umgicks mycket med Margaret som jag kände sedan länge från studierna i Uppsala. Margaret, som arbetade i Dagens Industri, skrev en del artiklar om min forskning i tidningen.

Ibland tänkte jag lämna den akademiska världen och även Sverige och byta mot fotbolls- eller bilvärlden. Jag drömde om att flytta till Zürich och söka till FIFAs huvudkontor, eller till Milano och söka någon tjänst i Milan, eller till Ferrari i Modena. Kravet för FIFA var bland annat tyskaspråkkunskaper och i Italien italienska, två språk som jag inte kunde. Dessutom ägdes Ferrari av FIAT, dvs samma familj som ägde Juventus och det var inte passade att arbeta för ett lag jag ogillade.

Jag började faktiskt läsa tyska men efter en tid tröttnade jag. Några år senare skrev jag ett brev till Silvio Berlusconi och skickade en del vetenskapliga artiklar som jag hade skrivit som Case-study, om just AC Milan. Han tackade, skickade Inzaghis fotbollströja, ett fint kort med laget när man firade nyårsafton i ett hotell i Milano, samt sitt eget visitkort. 

EU tankar och planer

Mitt intresse för EU blev allt starkare. Sverige hade just blivit EU medlem och behövdes flera svenska teknokrater där, bland andra jurister och ekonomer. EU kommissionen skulle anordna antagningsprov för alla som var intresserade. Men att eventuellt flytta till Bryssel var inte lockade. Jag hade varit i Bryssel några gånger tidigare och tyckte inte att det är en drömstad att leva i. Vädret där var fuktigt och himlen ofta grå. Den enda fördelen med Bryssel var närheten till Paris och naturligtvis den internationella miljön med många européer.

Under vårterminen kom ca tjugo EU-tolkare från olika EU-länder till Uppsala universitet, för att lära sig lite mer om Sveriges ekonomi, statskunskap och juridik. Eftersom jag undervisade bland annat i Europeisk Ekonomi och Internationell Ekonomi, fick jag uppdraget att undervisa för dem i två dagar på engelska.

Några av dem hade läst svenska och de skulle assistera de svenska tolkarna i EU parlamentet. Alla kunde minst två andra språk flytande och arbetade som simultan tolkare under EU-parlamentets debatter. Det var ett mycket stressigt yrke fick jag veta, och alla hade andra grundutbildningar i till exempel juridik, ekonomi, statskunskap och administration. De tjänade extremt mycket, minst fyra-fem gånger högre än vad jag tjänade som universitetslektor. De tyckte att jag borde söka till antagningsprovet och kanske få en bra och mycket lönsam tjänst i EU.

Jag sökte och det gick bra med det skriftliga provet som ägde rum i Norra Latin i Stockholm. Vi examinerades om fördelarna med frihandel, vilket vi skulle skriva på ett annat EU-språk än svenska. Ämnet var ganska lätt för mig, jag undervisade ju om just detta. Sedan fick vi översätta en ekonomisk text från engelska till ett tredje frivilligt EU-språk. Jag valde grekiska som jag var helt säker på, istället för franska som jag hade glömt en del.

Jag blev godkänd i provet. Alla som hade blivit godkända skulle examineras även muntligt av en EU delegation under 1996, återigen i Stockholm. Delegationen bestod av fem högre EU-tjänstemän av olika länder. Bland dem var en från Portugal, en från Spanien och en från Holland. Under individuella korsförhör, skulle vi bland annat redogöra för våra tankar om EU om vad vi hoppades Sverige skulle bidra med och dra nytta av, och andra politiska och ekonomiska frågor.

Det gick ganska bra i början och jag kände mig lite avspänd när spanjoren frågade mig hur jag kunde lämna medelhavet och flytta till Sverige och varför jag ville lämna det kända universitetet i Uppsala. Sedan ville han veta hur studentlivet i Uppsala var, eftersom hans egen son var intresserad av att studera i Sverige! Jag tror mina svar togs emot med stort intresse, inte bara av honom, men även av portugisen. Portugisen frågade förresten mig vad jag tyckte om Tjeckoslovakiens delning och om Boris Jeltsin skulle tillåta dessa två länder att gå med i NATO. Det var en oväntad fråga och jag svarade så diplomatiskt jag kunde.

Sedan var det holländarens tur att ställa frågor och där blev det sämre. Frågan han ställde var vad jag tyckte om bråket mellan Turkiet och Grekland över några öar i Egeiska havet! Några veckor tidigare hade det varit mycket spänt över en liten ö, Imia, med skarpa skjutningar mellan turkiska och grekiska stridspiloter. Jag hade läst i grekiska medier att Holland inte kritiserade Turkiet över denna konflikt och försökte undvika att svara eftersom detta inte hade med Sverige att göra.

Jag sa att jag är svensk medborgare och kommer att arbeta för Sverige i EU. Han tittade på mig lite ironiskt och sa att han känner många greker som hade andra nationaliteter och ändå alltid ställde Greklands intresse först. Jag svarade att tack och lov så behövde jag inte ta ställning mellan Grekland och Sverige, men även om jag var tvungen att göra det, skulle jag försvara Sverige, precis som jag hejade på IFK Göteborg när de mötte Panathinaikos i Champions League! Jag märkte att han inte trodde på mig, han skakade på huvudet, och avslutade sina frågor med ”låt oss hoppas att du skall arbeta för Sveriges bästa i Bryssel”. 

Några veckor senare kom resultaten och jag var inte med bland de som valdes. Jag låg på andra plats på reservlistan. Jag var helt säker på att holländaren var en av dem som inte tyckte att jag var tillräckligt bra. Senare under hösten kontaktades jag av EU kommissionen och bjöds att åka till Bryssel för att träffa några tjänstemän där om jag fortfarande var intresserad av att arbeta där. Förmodligen skulle jag få tjänsten i EU.

Men det blev inte riktigt så. Min polska flickvän och framtida hustru hade just flyttat till Sverige och vägrade följa med mig till Belgien ifall jag fick tjänsten där. Hon räknade helt enkelt med att arbeta som läkare i Sverige, där även hennes faster bodde, annars skulle hon flytta tillbaka till Polen. Då bestämde jag mig att tacka nej till inbjudan och resan till Bryssel och stannade kvar i Uppsala.

Ny bilresa till Grekland

Under sommaren, när min flickvän var kvar i Polen och fortfarande väntade på sitt svenska uppehållstillstånd, åkte jag med min vän Theo till Grekland. Ett par månader innan sålde jag min Saab eftersom jag inte behövde bilen och skulle spara en del parkerings- och fortkörningsböter. Dessutom bodde jag ju ett par hundra meter från HMC och när jag behövde åka till Stockholm var det betydligt enklare och billigare med tåg. Trafiken i Stockholm började faktiskt likna den i Aten. 

Theo hade en Alfa Romeo, precis som många greker från staden Agrinio, hade då. Jag minns att under midsommar 1994 bjöd Theos flickvän många kompisar till sommarhuset nära Flen. Det var där vi såg matchen mellan Sverige och Ryssland. Utanför hennes gård fanns fem röda Alfa Romeo bilar och några grannar undrade om det var någon Alfa-klubb som firade midsommar där.

Alfa Romeo har alltid varit ett ikoniskt märke och många grekers drömbil. Att just många från Agrinio hade Alfa Romeo berodde kanske på att även Christos, som arbetade i Alfa Romeo i Uppsala, kom därifrån. Christos, var inte bara en Alfa-fantast och rallyförare, utan en mycket duktig mekaniker med diplom från Ferrari i Modena. Han hade startat en egen verkstad som servade Alfa Romeo, Ferrari, Maserati och Lamborghini, och hade kunder från hela Svealand.

På resan mot Grekland körde vi långa sträckor och jag fick köra hur länge jag ville. Att köra Alfa Romeo i Autobahn var faktiskt en fantastisk upplevelse. Saaben hade förstås en underbar väghållning men Alfan var betydligt roligare att köra.

På väg tillbaka till Sverige körde jag bilen i princip hela tiden, eftersom Theo hade fått något virus under sommaren och mådde inte riktigt bra. Ganska nära Hamburg hörde vi ett kraftigt oljud och ett par kilometer bort, vid en bensinstation, konstaterade vi att avgasrören hade klippts av. Typiskt Alfa Romeo tänkte vi, en så pass fantastisk bil och ändå så många fel. Trots att avgasrören faktiskt var ny, klipptes den mitt i! Förmodligen körde jag för fort under flera timmar, var den överhettad och träffades kanske av någonting på banan, eftersom bilen var sportig och sänkt.

Efter någon timme hittade vi en Alfa Romeo verkstad i Hamburg och bad de att hjälpa oss eftersom vi hade bråttom till Sverige. Men istället för att byta hela avgasrören som skulle ta någon dag, fixades den provisoriskt. De klippte ytterligare 10 cm av rören och stoppade in ett mindre rör som kopplade bägge delarna samman. Rören var så pass bra och det fungerade utan problem hela resan till Sverige. Vi accepterade deras förslag och Alfan fungerade perfekt, fast ljudet blev lite annorlunda.

Vi sov över i Hamburg och startade tidigt på morgonen mot Uppsala. Det blev inte så mycket sömn, jag var lite orolig för bilen. I början höll jag hastigheten till ca 120 km/t och när jag märkte att det funkade perfekt, höjde jag till 140-150, annars skulle vi inte komma fram till Uppsala samma dag som vi räknade med.

Vid tre-tiden på eftermiddag var vi redan i Huskvarna. Det var söndag, soligt, varmt och mycket glest på E4. Perfekta förhållanden med andra ord för att köra fort i de långa sträckorna där. Alla som har kört 160-170 km/t i Tyskland och sänker till 120 när man kommer in i Sverige, tycker förstås att de svenska hastighetsgränserna är löjligt låga. 

Någon halvtimme senare märkte jag i backspegeln en motorpolis som följde mig och bromsade försiktigt till ca 120 km/t. När han körde om mig, vinkade att jag skulle stanna i en P-plats i närheten. Enligt hans kamera hade jag en ögonblicklig hastighet på ca 140 km/t som sänktes någon sekund senare till ca 135. Han frågade vart vi var på väg och varför jag körde så fort. Theo som mådde dåligt, spelade också lite teater och sa att jag fick ta över hans bil för att köra honom till sjukhuset. Den unga polisen trodde på det och bestämde sig att inte dra mitt körkort direkt, men jag skulle få kraftiga böter och han skrev att jag körde i 139 km/t. Vi tackade honom och lovade förstås att jag skulle betala böterna så fort vi kom fram till Uppsala.

Ett par veckor senare fick jag ett brev från Länsstyrelsen i Uppsala gällande min fortkörning. Trafikverket hade informerat dem om mitt trafikbrott. Jag måste därför förklara mig varför jag körde för fort. Jag redogjorde då för allt, att det inte var trafik, underlaget var perfekt, jag skulle köra min kompis till sjukhuset, jag erkände och betalade mitt bott och till sist bad jag om ursäkt. Jag hoppades att mitt svar var tillfredställande och skickade brevet till trafiknämnden.

Några veckor senare fick jag ett nytt brev från Länsstyrelsen. De skickade kopia av mitt ärende som nämnden hade tagit upp, och mitt svar inte var tillfredställande. Återigen fick jag möjlighet att yttra mig. Jag minns jag visade det nya brevet till mina kollegor på kafferummet och några skrattade, medan andra skojade med mig att jag skulle hamna i fängelse om jag inte kom med ett bättre svar.

Jag tog en penna och skrev direkt på det utrymme som fanns. Jag skrev, ”allt jag hade att berätta har jag redan gjort i mitt första svar och inga andra argument finns”. I nästa stycke skrev jag följande: ”Har inte Länsstyrelsen i Uppsala någonting viktigare att syssla med än min fortkörning?” Några tyckte att man inte kan skriva så till myndigheterna, men jag gjorde det!

Jag har alltid varit en plikttrogen medborgare, aldrig fuskat med mina skatter, aldrig kört bil efter jag druckit, aldrig använt mobilen under körning och naturligtvis alltid betalat mina fortkörnings- och parkeringsböter. Jag har alltid hållit 30- och 50-hastigheter, vilka är de viktigaste anser jag. Men jag erkänner att jag ofta överstiger 70 km/t med cirka 10 km och 110 med cirka 15-20 km. Och jag är inte ensam! De allra flesta gör ju likadant och vi inte är brottslingar för det!

Någon vecka senare kom ett tredje brev där det stod att ärendet var avslutat. Däremot var jag prickad av Trafikverket i fem-årstid och var inte lämplig som handledare åt någon som ville öva med mig.


 

17.               1997-1999

 

Bröllopet i Grekland

Maria flyttade till Sverige hösten 1996. Hon var läkare från Polen och hade en faster, Wanda, som bodde i Stockholm och som jag kände. Wanda berättade om Maria som ville komma till Sverige för att jobba. Maria hade varit hemma hos sin faster några gånger tidigare och kunde lite svenska. Det var så det började. 

Under sin första tid i Uppsala studerade hon svenska, och särskilt medicinsk svenska. Hennes läkarexamen från Polen godkändes inte i Sverige, eftersom Polen inte var med i EU på den tiden. Därför behövde hon göra flera skriftliga prov på Karolinska för att kunna få svensk läkarlegitimation.

I mitten av juli 1997 gifte vi oss i Amfilochia. Min syster hade planerat allt i förväg och vi åkte dit ungefär två veckor innan bröllopet. Men det fanns ett tekniskt problem som vi skulle lösa så fort vi kom till Amfilochia. Jag är nämligen ortodox medan Maria är katolik och eftersom vigseln skulle äga rum i en ortodox kyrka var Maria tvungen att gå med på att våra barn skulle uppfostras enligt den kristna ortodoxa dogmen! Maria hade inga invändningar och vi gick med min pappa till Notarius Publicus för att skriva under.

När mannen började läsa upp lagtexten på grekiska tolkade jag samtidigt till Maria. Efter en stund stannade han upp och frågade varför jag tolkade åt henne. Jag svarade eftersom hon inte kunde grekiska. Då avbröt han omedelbart och sa att det var förbjudet att tolka, för jag kanske ljög för henne! Och utan detta certifikat skulle det inte bli någon vigselceremoni! Alla blev naturligtvis chockade. Min far, som kände honom, försökte förgäves övertala honom om att vi hade planerat allt och vi kom hela vägen från Sverige för att gifta oss där. Tyvärr kunde han inte tillåta det. Ärligt talat var han förmodligen den första greken som följde lagen hundra procent.

Han föreslog istället att vi skulle hitta en polack som kunde grekiska, eller en grek som kunde svenska, att tolka för Maria och återvända. Naturligtvis var det omöjligt att hitta en polack i Amfilochia som kunde grekiska. Jag frågade honom om min vän Nikos, som är svensk medborgare och var på semester med Barbro i Lefkada, var godkänd. Han gick med på det, men Nikos borde ha sitt svenska pass med sig.

På eftermiddagen ringde jag Nikos och förklarade hela historien. Nikos ställde sig såklart upp, både han och Barbro var ju bjudna på bröllopet. Nästa dag kom han till Notarius Publicus, tolkade han lagtexten för Maria och det tekniska problemet löstes. Maria skrev på och bröllopet skulle bli som planerat.

Dagen vi gifte oss var sommarens varmaste dag. Temperaturen låg på 38 grader med mycket hög luftfuktighet och alla svettades i kyrkan. Bröllopsfesten ägde rum senare på kvällen för cirka 100 gäster och en del kom från Sverige. Trots att vi var ute på gården gick det knappt att dansa, det var så varmt. Vi fortsatte ändå till klockan tre på morgonen då det började bli lite behagligare.

Grekernas enorma kristna tro präglades av de presenter vi fick. Eftersom vi bodde i Sverige var det förstås opraktiskt för gästerna att köpa någon tung present. Många, i samråd med min syster som är en stor troende, köpte ikoner med olika helgon. Ikonerna kunde få plats i väskan och de skulle skydda oss i vårt nya liv i Sverige. Men det var cirka tio ikoner. Vi tog bara två till Sverige och vi lämnade alla andra bakom oss i Grekland. Några av dem donerades senare av min syster till kyrkan där vi gifte oss. Efter vår bröllopsresa i den vackra kuststaden Parga, åkte vi tillbaka till Sverige.

Finansrummet i Uppsala

Internet hade redan blivit alltmer tillgängligt och kunde till exempel användas för att genomföra olika finansiella transaktioner. Vissa ekonomistudenter fick tillstånd att använda en liten lokal på HMC och startade ett börs- och finansrum där man kunde följa alla marknader på sina Reuters-skärmar. Studenterna skulle lära sig mer om aktie-, valuta-, ränte-, termins- och optionsmarknader och på så sätt kunna få ett bra jobb i den växande finanssektorn. Finansrummet skulle hjälpa dem att konkurrera med andra studenter från Handelshögskolan i Stockholm, som tidigare fick de bästa jobben hos de stora börsmäklarna i Stockholm.

Nationalekonomiska institutionen ansvarade för att studenterna inte skulle bedriva någon handel. Eftersom jag själv var involverad i Finanskursen satt jag också i styrelsen för finansrummet och samtidigt skulle jag kontrollera att ingen handel bedrevs där.

Jag brukade gå till rummet flera gånger per dag och märkte inga problem först. Några veckor senare förändrades dock allt. Alla som satt i rummet, eller de som kom förbi och kollade aktiekurserna, hade ju sina egna mobiltelefoner. Så fort de ville handla sprang de utanför HMC mot gården och gjorde sina affärer därifrån. Finansrummet låg på bottenvåningen, mitt emot ingången på baksidan. Detta ut- och inspringande pågick förstås hela dagen, och jag märkte det. Jag varnade, främst de ansvariga för rummet. Formellt hade de inte brutit mot några regler, eftersom de inte handlade i rummet men utanför HMC. Jag informerade prefekten och även professorn i finansteori om att det pågick mycket handel, men utanför HMC. De trodde inte att vi kunde göra något åt det, så länge det inte användes universitetets fasta telefon och ringa därifrån.

Några månader senare exploderade handeln och även inifrån rummet. En av killarna, Harald (egentligen hette han något annat), hade vunnit miljoner på optioner och alla pratade om honom. Han satt där från morgonen till kvällen och i princip hade han övergett sina studier. Jag minns att han var så bra på optioner och fick tillstånd av professorn att undervisa sina studiekamrater i finansteorikursen om just optioner.

Studenttidningen ERGO, skrev en stor artikel i början av 1997 under rubriken ”Här handlas för miljoner” och undrade varför prefekten och professorn inte reagerade när jag informerade dem om den handel som pågick utanför HMC. Aftonbladet och Expressen skrev också liknande artiklar och undrade om Uppsala universitet tillåter studenter att handla för miljoner. En kort tid efter, stängde man finansrummet och det öppnades igen senare enligt andra och tydligare regler. Själv avgick jag från styrelsen men fortsatte att gå dit och jag samlade in lite intressant statistik på Ericssons optioner. Några år senare använde jag just denna statistik och publicerade en av mina bästa vetenskapliga artiklar om optionsstrategier.

Harald var en otroligt smart kille. Som mest hade han tjänat över 20 miljoner kronor, främst på SEB och H&M-optioner, på några månader. Några studenter berättade för mig att han var en riktig spelare och satsade hela studielånet. Under helgerna, när marknaderna var stängda, var han deprimerad. På morgnarna brukade han komma till HMC innan vakterna öppnade huset, för att följa Tokyo, där handeln stängde för dagen. Ofta var det många mäklare från Stockholm som ringde honom för att få olika tips.

En dag parkerade han sin nya Porsche på Kungsgatan och pratade med sina vänner på trottoaren. När en P-vakt bad honom flytta bilen ignorerade han henne. När hon varnade honom för att hon skulle skriva en P-bot småskrattade han och sa åt henne att skriva så många P-böter som hon ville! Först när hon hotade att ringa polisen flyttade han bilen. Ricardo, som berättade den här historien, tyckte synd om henne som bara skakade på huvudet när hon skrev P-boten. Så känslolös och arrogant han hade blivit när han tjänade sina miljoner.

Min dotter föds

Strax före jul 1997 föddes min dotter Natalie. Innan hon föddes trodde jag att den lycka jag hade uppnått när jag fick uppehållstillstånd till Sverige 1979, eller när jag blev doktor 1986, eller när AC Milan krossade Barcelona i Aten med 4-0 1994, aldrig mer skulle uppnås i mitt liv. Men jag hade fel, Natalies födelse i Uppsala överträffade alla mina tidigare lyckonivåer.

Jag bröt faktiskt med den grekiska traditionen och hon inte fick min mammas namn. Maria och jag bestämde att hennes förnamn skulle vara Natalie, eftersom det var Natalies namnsdag när hon föddes. När Natalies namnsdag några år senare flyttades till den 29 december och samtidigt som man behöll det manliga ”Nathanael”, blev jag arg på Namnlängdskommittén.

Mitt liv förändrades helt! Min tid på universitetet minimerades och aldrig mer stannade jag där längre än klockan fem på eftermiddagen. Jag tillbringade så många timmar med Natalie. Ingenting var viktigare längre än min dotter. På våren brukade jag ta långa promenader med barnvagnen ute på stan, särskilt på helgerna. Maria behövde lite tid att slappna av sin mammaroll och studera svenska och medicin för att klara proven på Karolinska. Hon tog naturligtvis hand om Natalie när jag jobbade.

Eftersom hon inte hade arbetat i Sverige hade hon inte rätt till föräldrapenning. Jag minns att Försäkringskassan kontaktade mig flera gånger varför jag inte tog ut föräldraledighet och överförde alla mina pappadagar till henne. De tog det för givet att jag inte umgicks med Natalie. Trots att jag förklarade för dem att vi inte hade råd att själv bli pappaledig när Maria inte hade någon försörjning, fortsatte de att skicka brev eftersom jag inte ansökte om pappaledighet för att umgås med min dotter.

Innan Natalie föddes brukade jag använda en del av min fritid för att forska. Men när jag blev pappa blev min forskning lidande. Endast två artiklar jag publicerade mellan 1998-2000. Den ena (1999) var mycket teoretisk, medan den andra ”The Dayton Division of Bosnia” var en tillämpning av spelteoretiska fördelningsmetoder och handlade om Daytonavtalet om Bosnien. Jag hade med stort intresse följt inbördeskriget i Jugoslavien och ville skriva något om det.

Bombanfall mot Jugoslavien

Mitt stora intresse för Jugoslavien fortsatte. NATOs bombräd mot dåvarande Jugoslavien (Serbien och Montenegro) i mars 1999, utan godkännande av FN:s säkerhetsråd, påverkade mig väldigt mycket. Att USA inledde bombningen, medan Ryssland motsatte sig det, var inte så konstigt. Det var inte det första kriget USA var inblandat i, men det var det första i Europa efter andra världskriget.

När Sveriges utrikesminister Anna Lindh dessutom gav sitt indirekta stöd till de mäktiga USA-ledda NATO-bombningarna i Serbien och Kosovo blev jag väldigt ledsen och besviken på Sveriges moderna diplomati. Jag brukade kalla det ”monomati” eftersom man inte använde båda ögonen längre som svenska diplomater har gjort i decennier. Tyvärr blev Anna Lindh ett hatobjekt bland många serber i Sverige och några år senare mördades hon av en serb.

NATOs avsikt var att stoppa den jugoslaviska arméns utvisning av kosovoalbaner i Kosovo, som hade pågått sedan 1998. Men det var möjligt att stoppa våldet och lösa konflikten fredligt, som till exempel den tidigare australiensiska premiärministern Malcolm Frazer kämpade för. Amerikanerna klagade till serberna att de inte följde Rambouillet-avtalet. Men efter en granskning av detta avtal kunde man se att det var skräddarsytt för att ge en ursäkt för krig och rätten att ockupera en del av Serbien för att senare erkänna Kosovo. Jugoslavien styrdes trots allt av en nationalist som inte gav efter för USA och var mer allierad med Ryssland, medan Kosovo viftade med amerikanska flaggor och vädjade till Clinton.

Liksom USA och många andra europeiska länder erkände Sverige Kosovo som en självständig stat några år senare och bröt därmed mot folkrätten. Carl Bildt försökte mildra kritiken och tyckte att ”det här var ett unikt fall”. Vi diskuterade ofta Sveriges förändrade inställning till folkrätten och många jag umgicks med i Uppsala var kritiska. Jag tillhörde de starkaste kritikerna och undrade om inte just detta erkännande banade väg för framtida problem, inte bara i omvärlden utan även här i Sverige.

Tyvärr hade jag rätt när ni ser vad som hände med Katalonien, Krimhalvön, Luhansk och Donetsk. Att inte erkänna dessa regioners rätt till självbestämmande visar att vi åberopar internationell rätt när det passar oss, eller snarare när det passar våra vänner. Sverige ska hålla sig neutralt tycker jag, precis som man gjort tidigare och värna folkrätten, oavsett hur andra länder väljer. Man borde göra precis som andra europeiska länder har gjort och konsekvent vägra att erkänna alla, inklusive Kosovo förstås.

Men även här i Sverige öppnade vi Eolus säckar när Kosovoprovinsen erkändes som en självständig stat. För det första är gränsproblemet mellan Serbien och Kosovo fortfarande olöst och ingen vet hur det kommer att utvecklas. Själv är jag väldigt orolig för att ett nytt krig ska bryta ut där. För det andra hoppas många muslimer i Sverige också få en viss ”autonomi”, då de känner sig alltmer alienerade, diskriminerade och inte representerade av de svenska politikerna, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser i framtiden. I årets val är det första gången ett muslimskt parti ställer upp och även om de får mindre än 1% är det en markering i vilken riktning det multietniska Sverige är på väg.

Ecce Homo

I september 1998 ägde rum Ecce Homo utställning i Uppsala domkyrka. Det var tolv fotografier av olika bibliska situationer som fotografen Elisabeth Ohlson Wallin hade tolkat på ett provokativt sätt. Fotografierna som bland annat visade Jesus som kvinna och lärjungarna vid Nattvarden som transvestiter, var avskyvärda för mig och min fru.

I samband med visningen uppstod en landsomfattande samhällsdebatt och väckte mycket starka och känsloladdade reaktioner bland många kristna. Jag minns att både min fru och jag gick dit med Natalie i vagnen och jag nästan bråkade med en homosexuell präst utanför domkyrkan. Att Jesus älskar alla, som prästen upprepade, betydde inte nödvändigtvis att han skulle projiceras som en kvinna inne i domkyrkan. Om detta inte var en hädelse undrade jag vad man skulle göra mer för att definiera det som hädelse.

Där fick jag veta att Ärkebiskopen K.G Hammar och domprosten Koivunen Bylund försökte stoppa utställningen om ett par riktigt provocerande bilder av Jesus inte togs bort. Men fotografen Wallin hotade då med att gå till media och berätta om censuren och de tillät utställningen.

Vulgärkonsten vann över kristendomen och Wallin sålde säkert tusentals exemplar genom att kränka oss alla kristna. Gränserna för vad det är tillåtet för en konstnär hade passerats med råge och min tro på konstnärlig frihet fick en allvarlig stöt. Jag förstod till fullo när påven ställde in ärkebiskopens audiens i Vatikanen några veckor senare.

Utställningen uppmärksammades också i Grekland och min syster argumenterade med mig varför vi inte stoppade den. Jag hade sagt till henne flera gånger tidigare att protestanter kanske var bättre än katoliker och nästan lika bra som ortodoxa i Grekland och vi brukade gå till Domkyrkan. ”Är protestanter lika bra som ortodoxa som du menade?”, frågade hon. Det var faktiskt första gången jag var lika kritisk som min syster till den protestantiska ärkebiskopen och efteråt reviderade jag min uppfattning.

Men även mitt förtroende för ett antal politiker gick i botten. En av dem var min landsman Tasso Stafilidis, som var parlamentsledamot för VPK och ordförande för en parlamentarisk grupp med syfte att skydda HBTQ-personers intressen. Han gillade utställningen och att censuren besegrades i det demokratiska Sverige. En annan var Birgitta Ohlsson, som tolv år senare som EU-minister fick fotografiet ” Nattvarden” hängt i sitt arbetsrum i Rosenbad. Det var en av anledningarna till att jag tappade förtroendet även för Liberalerna. Varför skulle jag ha förtroende för Liberalerna om de inte tar avstånd från blasfemin?

Genusaspekter på tentamen

Universitetsstudenterna blev allt besvärligare. De krävde svar på alla frågor, de tyckte tentamina var svåra när det kom nya frågor, de önskade att vi minskade kursinnehållet och att vi koncentrerade oss på det som skulle examineras och inget mer. Dessutom kände de sig ofta kränkta eller diskriminerande. Nästan alla lärare använde färgpennor när vi skrev på de vita tavlorna eller på våra sliders. En av Institutionens bästa professorer som inte använde färger ansågs vara tråkig och opedagogisk!

I en mikroekonomiexamen ställde jag en gång en fråga som jag hade hittat i en annan bok. Det var en modell (Karin) som skulle konsumera sin inkomst mellan parfym och champagne. Uppgiften innehöll information om priser, inkomst samt hennes marginella substitutionsförhållande, det vill säga hur hon värderade parfym jämfört med champagne. Studenterna skulle sedan välja rätt antal parfym- och champagneflaskor och argumentera eller beräkna om/varför den givna lösningen var korrekt eller felaktig. Om de kände till konsumtionsteorin var det väldigt lätt att svara på. Den givna lösningen i uppgiften var felaktig, men några studenter svarade att den var korrekt.

När de fick tillbaka sina prov blev några underkända tjejer riktigt irriterade och gick till en kvinnlig kollega, som hade en kurs om diskriminering, och protesterade. En av dem hette faktiskt Karin! Min kollega rekommenderade tjejerna att anmäla mig för två fall av diskriminering. För det första ”det är sexistiskt när en modell konsumerar parfym och champagne” och för det andra ”det är tydligt diskriminering när den kvinnliga modellen inte kan få fram rätt svar”.

Jag blev inkallad hos rektorn och jag förklarade att frågan fanns i en amerikansk bok och ville testa om studenterna förstod skillnaden mellan ett felaktigt och ett korrekt konsumtionsbeslut. Han förstod min poäng men han tyckte att jag skulle byta Karin till Peter och kanske parfym till päron och champagne till apelsiner! Hade jag gjort det hade det inte varit några problem, sa han. Eller, hade jag ändrat frågan och Karins beslut var korrekt hade jag kanske inte blivit anmält. Tyvärr måste vi anpassa oss till det moderna Sverige, suckade han, för dagens studenter upplever allt som diskriminering och sexism, istället för att tänka.

Dubbla P-böter

Jag hade sålt min Saab och jag kände mig lite mer begränsad, särskilt efter Natalies födelse. Men eftersom vi ofta åkte till Stockholm för att hälsa på Marias moster skulle det vara lättare om jag hade bil. Jag köpte en begagnad Alfa Romeo. Det blev förstås en del diskussioner med min fru eftersom Alfa Romeo var bakhjulsdriven och mindre stabil på vintern. Men det var inte bara stabiliteten som var problematisk, det var den kontinuerliga servicen på Christos verkstad, tills jag tröttnade och bytte ut den mot en framhjulsdriven Peugeot 406.

Ny bil ledde förstås till fler fortkörning och parkeringsböter. Bilen brukade stå parkerad längst Gejersgatan, utanför min lägenhet. På den tiden var det gratis parkering där. För den som inte vet finns det några planterade träd längs Gejergsatan, som rymmer två bilar mellan träden. Det första trädet ligger några meter från korsningen till Bredmansgatan. Med tanke på korsningen kunde bara en liten bil parkeras mellan träden där. Jag försökte undvika denna plats eftersom Peugeots bakstötfånge mot Bredmansgatan var lite mindre än 10 meter.

En vinterkväll, när vi kom hem efter vi hade handlat mat, hittade jag inga andra lediga platser och jag ställde min bil just där. Denna natt snöade mycket kraftigt och min bil täcktes av någon halvmeter snö.

När jag gick till HMC på morgonen såg jag två parkeringsböter på framrutan som hade skrivits klockan 22.10 och 07.30. Det stod att jag hade parkerat 8,75 meter från korsningen! Jag blev förstås väldigt irriterad. Hur kunde man få två parkeringsböter och hur kunde P-vakten räkna med att det var 8,75 meter från korsningen? Med så mycket snö över och bakom bilen var det omöjligt att mäta avståndet från stötfångaren till Bredmansgatan. Det var egentligen inte min bil som skymde korsningen, utan snömängden och trädet nära korsningen. Bredmansgatan är för övrigt en ganska smal och mycket kort gata med minimal trafik.

Jag gick tillbaka till lägenheten och ringde polisen. Jag förklarade hela situationen, men polisen kunde inte förstå mina argument. Han rådde mig att inte flytta på bilen, ta ett måttband och om P-vakten hade skrivit fel, skulle jag överklaga! Jag sa att det var omöjligt att mäta med så mycket snö, inte bara för mig utan även för P-vakten mitt i natten och frågade varför jag fick dubbla böter. Den andra var så tidigt på morgonen och jag hade inte möjlighet att flytta bilen mitt i natten med så mycket snö. Han svarade att man brukar skriva fyra P-böter inom ett dygn och att det var bra att jag märkte det för att flytta bilen.

Som ni förstår var det inte så lätt att flytta på bilen med så mycket snö. Jag minns att en taxichaufför stannade där och blev riktigt förvånad när han såg att jag försökte mäta avståndet till korsningen. Han tyckte också att det var taskigt av P-vakten och borde åtminstone avstå från att skriva den andra P-boten så tidigt på morgonen. Det blev 1000 kronor i böter och aldrig mer stod jag där.

Våren 1999 tog Maria examen på Karolinska och sökte olika tjänster. Hon fick några timmars praktik på Akademiska först och jag anpassade mitt schema för att ta hand om Natalie. Under sommaren åkte jag med Natalie till Grekland medan Maria hade fått ett vikariat på Västmanlands sjukhus och pendlade till Västerås. Efter semestern fick Maria en AT på samma sjukhus och då bestämde vi oss för att flytta till Västerås och jag skulle pendla till Uppsala.

Lånet hos Nordbanken

Efter Natalies födelse kändes min lägenhet i Uppsala alldeles för liten och vi ville inte binda om lånet vi hade hos Nordbanken, när det var dags att binda upp det våren 1999. Vi föredrog en rörlig ränta, dels för att den blev lägre än den fasta räntan, dels för att vi ville vara fria att flytta. Men Nordbanken vägrade låna ut oss till rörlig ränta! Jag skrev ett brev till dem att jag varit en trogen kund sedan jag kom till Sverige, med fast inkomst utan anmärkningar, trots de mycket höga räntor jag betalade under krisen och bad om rörlig ränta. Deras svar var negativt.

En dag gick till Upplansbanken. På kontoret arbetade en gammal student och ropade mitt namn när hon såg oss och lilla Natalie i vagnen. Jag förklarade situationen kring lånet hos Nordbanken och undrade om vi kunde låna av dem istället, till rörlig ränta. Det var inga problem! Vi skulle bara bli kunder hos dem och allt skulle överföras till Upplandsbanken. Och om vi flyttade till Västerås skulle vi automatiskt bli kunder i Västmanlands bank, eftersom båda bankerna tillhörde Danske Bank. Vi skrev på direkt och en vecka senare flyttades lånet och kontona från Nordbanken. Ett par veckor senare fick jag ett brev från Nordbankens vd, Hans Dahlborg, där han undrade varför jag lämnade banken. Brevet började så här: ”Broder Christos, ....” Jag orkade inte förklara och svarade mycket kort: ”Broder Hans, skyll på er själva!

Vi sålde lägenheten hösten 1999 och gjorde en vinst på 10 tusen kronor jämfört med det pris jag betalade åtta år tidigare. Med tanke på alla höga räntor jag betalade under dessa år var lägenhetsaffären min sämsta investering för livet. Bostadsrättsföreningens lagar tillät inte ägaren att hyra ut lägenheten mer än sex månader och jag ville inte hyra ut den svart. Visst, vi kunde behålla lägenheten och sälja den ett halvår senare och kanske tjäna några tusenlappar till, men det gjorde vi inte. Idag är det för resten värt mer än två miljoner.

 

 


 

18.               Västerås och MDH

 

I slutet av oktober 1999 flyttade vi till en hyreslägenhet i centrala Västerås. Vi hade inte tid att leta efter ett eget hem. Ungefär tio år senare köpte vi ett hus här.

Maria jobbade på sjukhuset och jag åkte bil till Uppsala. Natalie började dagis som låg nära sjukhuset. Vi var tacksamma mot sjukhuset som hjälpte oss med en dagisplats i Pysslingen, en privat förskola i närheten. Pysslingen berättade för oss att barnen där skulle utvecklas med hjälp av en modern pedagogik, utifrån varje barns egna förutsättningar och behov. Naturligtvis var vi glada och hoppades att deras löften skulle förverkligas.

I början av år 2000 beordrades Maria att tjänstgöra i Fagersta i ett halvår. Hon åkte tåg tidigt på morgonen medan jag tog hand om Natalie och lämnade henne på dagis innan jag körde till Uppsala. Eftersom Maria kom hem sent var det jag som hämtade henne sent på eftermiddagarna. Vi kände ingen i Västerås ifall något skulle hända Natalie. Hon var ensam på dagis mellan 8-17.30. Därför hade jag anpassat mina kurser i Uppsala till mellan 9-12 och/eller 13-16.

Nya fortkörningsböter

En vinterdag ringde de från dagis, för Natalie hade feber och jag skulle hämta henne tidigare. Så fort jag var klar med eftermiddagspasset tog jag bilen och körde ganska fort mot Västerås. Normalt brukade det ta knappt en timme. Motorvägen efter Enköping fanns inte då och man åkte den gamla vägen via den stora rondellen i Enköping.

Strax efter rondellen, i korsningen mot Strängnäs, gjordes en poliskontroll, som jag inte märkte, för det var redan mörkt. Jag körde 66 km/h istället för 50 och blev stoppad. Knappt tio meter väster om polisen mot Västerås visade skyltarna 70 km/h och jag pekade ut det för dem. Det gick inte, jag borde ha hållit 50 när jag körde ut ur rondellen tills efter deras kontrollplats.

Mina förklaringar om att jag skulle hämta min sjuka dotter från dagis, eftersom hennes mamma jobbade i Fagersta, ignorerades. ”Lagen tillåter inte att hastigheten överskrids av en sådan anledning”, sa en medelålders polis ganska kyligt. Jag gav upp och bad honom att snabba på, eftersom jag redan var för sent ute. ”Ta det lugnt så hinner du om du håller farten”, svarade han. Jag tog boten, stängde fönstret, startade bilen och åkte i väg. Jag kom till dagiset ungefär tio minuter innan stängning, tog hem den sjuka Natalie och väntade tills Maria kom från Fagersta.

En annan dag när jag skulle hämta Natalie märkte jag att hennes strumpor var blöta. När hon såg mig sprang hon mot mig och på golvet låg våta märken från hennes fötter. Jag tog av henne strumporna direkt och hennes fötter var mycket våta. Jag gick direkt till dagisfröknarna som drack kaffe i det andra rummet, visade hennes blöta strumpor och frågade vad det var. ”Förmodligen vatten!” svarade en av fröknarna. Jag blev så arg! ”Det är tur att hon inte trampade på någon kemisk vätska”, svarade jag ironiskt. ”Det finns inga kemiska vätskor på dagis”, kontrade hon. ”Men det finns massor av torra strumpor på Natalies skåp och att byta våta strumpor borde också vara en del av Pysslingens moderna pedagogik”, svarade jag bryskt. De bad om ursäkt för att de inte märkte det.

Detta var dock andra gången det inträffade och vi bestämde oss för att flytta från Pysslingen till Emaus kommunala dagis, som låg närmare vår bostad. Vi var mycket nöjda med Emaus, dit även vår son Andreas gick några år senare. Andreas föddes 2002 och vi var såklart så glada att storasyster Natalie hade fått en lillebror. Båda barnen fortsatte sedan till samma Emaus-skola som låg bredvid dagis.

Familjesemester

Nästan varje sommar åkte vi bil till Grekland. Resan dit tog lite mer tid jämfört med tidigare bilresor, då jag inte hade familj. Ibland åkte vi via Polen för att hälsa på Marias släktingar. Vid något tillfälle åkte vi runt i Frankrike. Andreas fascinerades förstås av alla Ferraribilar som stod parkerade i Monte Carlo och i Cannes. Alltid åkte vi via Italien och tog färjan från Venedig, Ancona eller längst ner från Bari. Vi brukade stanna flera dagar i Italien, ett land som är familjens favorit.

En gång besökte vi San Siro i Milano, till Andreas och min belåtenhet. Där kunde man se alla stora troféer som AC Milan och Inter hade vunnit. Guiden ledde oss ner till Milans omklädningsrum och Andreas blev överlycklig när han satt på alla stolar märkta med spelarnas namn. Efteråt köpte vi en hel del souvenir från Milan-butiken som även min fru och Natalie gillade.

Vi åkte inte bil bara för att ha möjlighet att besöka många intressanta städer i Europa, men också av en annan viktig anledning. När Andreas var tre år bestämde vi oss för att flyga till Grekland. Hans mamma hade köpt en mycket enkel, lätt, plastig vattenpistol som Andreas hade i ryggsäcken. När ryggsäcken skannades dök plastpistolen upp på skärmen och kontrollanten tog den. Själv blev jag förvånad när han vägrade ge tillbaka den till Andreas och istället slängde den i soporna. Andreas började förstås gråta och bad mig ta hans leksak. Jag bad honom att ge tillbaka den till Andreas, annars skulle det vara ett helsike på hela Arlanda.

Han ignorerade oss, samtidigt som Andreas försökte själv hämta leksaken från papperskorgen. Då skrek han mot honom och beordrade oss att gå därifrån annars skulle han kalla säkerhetsvakterna. Jag var faktiskt beredd på att ringa medierna för att man skulle förstå absurditeten av säkerhetsåtgärderna när en enkel plastvattenpistol på högst 50 gram definierades som ett farligt föremål, tills Maria bad mig att gå därifrån. Då bestämde vi att aldrig flyga mer.

Ett halvår tidigare flög vi till Aten utan problem eftersom det var vinter och Andreas inte hade ”farliga” vapen i ryggsäcken. Vi flög dit för att fira jul med min familj. När tsunamikatastrofen i Indiska oceanen inträffade såg vi de fruktansvärda bilderna på den grekiska TV:n. Vi kom tillbaka till Arlanda i början av januari. Samtidigt kom en del flyg från Thailand med svenska passagerare som överlevt denna tragedi. Alla var förkrossade och med tomma blickar gick de mot utgången. Det var några ensamma barn med sommarkläder och tofflor. Några var lindrigt skadade medan andra kördes i rullstol. Natalie såg detta elände och började gråta, tog sina 50 € som hon hade fått från farfar och lade dem i Röda Korsets låda för alla tsunamioffer.

Tio år efter Estoniakatastrofen, drabbades alltså Sverige igen av en lika stor katastrof. Det var omöjligt att förstå hur ett av världens starkare och skyddande samhällen kunde drabbas så hårt. Men när katastrofkommissionen lämnade sin slutrapport om regeringens hantering av tsunamikatastrofen noterades många brister i beredskapen samt kommunikationsbrister och senfärdighet. Och det var statsministern Göran Persson som bar huvudansvaret för detta, enligt kommissionens ordförande Johan Hirschfeldt.

Andreas och fotboll

Andreas började med fotboll som fyraåring. Han älskade att sparka bollar och jag var lika glad, för han gillade samma sport som jag. Han var ganska bra och hans lag vann otroligt många troféer. Själv körde jag runt honom på alla träningar och matcher i hela Svealand.

När Andreas gick till Syrianska IF blev han varmt välkommen. Han var en av få spelare som inte hade någon syriansk förälder. När de fick veta att hans far var grek och att Andreas var döpt i en ortodox kyrka i Grekland blev de naturligtvis väldigt glada! Alla syrianer i Västerås var faktiskt väldigt snälla och enade som en etnisk grupp. Alla brukade gå till kyrkan på söndagen och nästan alla gick till Rocklunda-matchen på eftermiddagen för att stötta sitt A-lag.

Till skillnad från min pappa hoppades jag på att han skulle bli proffs. Men Andreas var klokare än vad jag var i hans ålder, och när han fyllde 17 märkte han att sannolikheten att lyckas inom fotbollen är betydligt lägre än med studierna. Han visste att han inte var en allsvensk spelare och att spela i Superettan var inte värt det. Han bestämde sig för att sluta. Endast två spelarvänner till Andreas spelar för närvarande i Allsvenskan, medan han studerar på Tekniska högskolan i Linköping.

MDH

Jag behöll min tjänst i Uppsala fram till sommaren 2001. Jag åkte bil 3-4 gånger i veckan, medan de andra dagarna jobbade jag hemifrån. Om jag minns rätt fick jag det ytterligare en fortkörningsbot. Den här gången blev jag filmad av en kamera ett par mil utanför Uppsala på väg till Västerås. Det var dimmigt och mörkt och jag blev riktigt skrämd när kameran lyste. Jag körde 86 på en 70 sträcka. Jag trodde inte att bilder på mig och registreringsnummer skulle vara så tydliga, eftersom det var väldigt dimmigt. Men jag hade fel. När bilderna skickades några dagar senare var de så bra och omöjligt att förneka att det inte var jag som körde bilen!

Men jag började tröttna på resorna till Uppsala och bestämde mig för att lämna universitetet där och flytta till Mälardalens högskola (MDH), (numera Mälardalens universitet, MDU). En gammal kollega från Uppsala övertalade mig att söka en lektorstjänst i MDH. Jag gjorde det och fick det. Tyvärr visade det sig att det där beslutet var ett av de värsta jag har tagit. Om jag skulle uttrycka mig fotbollsmässigt var det nästan som att lämna Champions League och flytta till Allsvenskan.

På samma institution fanns tre nationalekonomer, tiotals företagsekonomer, några programmerare, en statistiker och fyra i handelsrätt. Endast ett fåtal var doktorer och eftersom företagsekonomerna var i majoritet, var det de som styrde och ställde. Många som arbetade på MDH hade stannat kvar efter studierna och hade aldrig gått på något universitet. Trots det visste de bäst hur saker och ting skulle fungera och ville kontrollera alla oss som ”skadades” av den teoretiska universitetsutbildning vi hade fått i Uppsala eller i Stockholm. MDH skulle vara annorlunda. Efter ett par månader fick jag höra av en nationalekonomkollega att vi skulle vara ett stödämne för företagsekonomer och inget mer.

Efter min ankomst skulle vi börja en kandidatexamen i nationalekonomi för första gången. Men med bara tre lärare var det en omöjlig uppgift, tills vi några år senare fick en annan kollega från Uppsala. Teoretiskt hade jag fått lite forskningstid i tjänsten, men det var omöjligt i praktiken. Jag hade så många kurser att undervisa i. Dessutom hade jag administrativa uppgifter, eftersom jag var en av de mest meriterande på institutionen och alltid på plats. Trots det blev jag docent och lyckades publicera några artiklar.

Jag satt i grundutbildningsrådet, där bland annat nya kurser skulle utvecklas, oftast av icke disputerade lärare. En del kurser låg på en ganska låg nivå för att de skulle betraktas som högskolekurser, tyckte jag. Men jag blev alltid nedröstad, för att nationalekonomerna inte kunde förstå företagsekonomin.

En annan gång blev jag också nedröstad för att jag ville behålla lördagar som tentadag, precis som på andra universitet i Sverige. Vi hade många parallell- och halvfartskurser och vissa studenter tvingades skriva två tentamina samma dag, särskilt när alla tentamina skulle hållas inom samma vecka. Studenterna hade rätt att vara lediga under helgen tyckte utbildningsrådet, eftersom de får studielån för 40 timmar i veckan. Så det var andra regler på MDH jämfört med andra universitet i Sverige och med mina första år i Sverige där jag skrev flera tentamina på lördagar och en på en söndag!

Innan digitaliseringen kunde studenterna registreras till tentamen på en anmälningslista, senast en vecka före tentamensdagen. Några år senare skulle de registreras digitalt senast två veckor innan tentamen. Digitaliseringen på MDH ledde m a o till att studenterna fick anmäla sig långt tidigare ”för att planera lokaler och vakterna”. Men att samma planering gick mycket fortare tidigare ignorerades av ledningen. Även under COVID, när många tentamina skulle bli digitala utan vakter, släpptes inte den två veckor långa registreringsperioden. Det var många studenter som tog för givet att de kunde logga in på Canvas kurshemsida och delta i tentamen och blev riktigt irriterade när de fick veta att anmälningstiden hade passerat!

När det gällde våra nationalekonomikurser hade jag i princip kopierat lärandemål och svårighetsgraden från Uppsala och kvaliteten var lika hög. Trots detta ifrågasatte många företagsekonomer i grundutbildningsrådet kvaliteten på våra kurser, då vi inte anammade MDH:s standard, det vill säga studiebesök, samverkan med näringslivet och gästföreläsare.

Precis som på andra universitet hade vi betydligt färre studenter på högre nivåer jämfört med företagsekonomin. Nationalekonomin anses ju vara mycket svårare än företagsekonomin och majoriteten av studenterna väljer företagsekonomi. Men många i MDH försökte förklara det låga antalet studenter med att våra kurser är för teoretiska och mindre användbara för studenterna.

Att nationalekonomin upplevdes som ännu svårare i MDH berodde egentligen på att antagningspoängen här var betydligt lägre än i Uppsala. Och att en överväldigande majoritet valde företagsekonomi var en effekt av det idiotiska HÅS/HÅP-systemet som hade införts många år tidigare. Tyvärr valde många ekonomistudenter på MDH de relativt enklare och poänguppblåsta företagsekonomiska kurserna framför de hårdare och snålare med poäng nationalekonomikurser. Jag fick bekräftat detta av en duktig student. Om vi inte minskade innehållet i våra kurser och/eller ökade antalet poäng, precis som företagsekonomerna gjorde, skulle vi aldrig få många studenter, tyckte han.  Endast ett fåtal begåvade och motiverande studenter skulle välja nationalekonomi. Det var pricken över i:et! Så illa var det. Den som hade de enklaste kurserna vann och fick mer pengar från skattebetalarna.

Det fanns inte heller någon akademisk miljö på MDH. Många bodde på andra ställen och var inte på plats, om de inte hade några kurser, till skillnad från mig som var på MDH varje dag. Det blev knappast några högre seminarier. När en av oss nationalekonomer hade ett seminarium var det bara vi själva som deltog. Kaffepauserna på MDH var ganska trevliga, men diskussionen där hade inte samma intellektuella nivå som i Uppsala. Några år senare, när Clas kom från Uppsala och blev professor, blev det bättre. Men fortfarande var det byråkraterna som styrde och ingen av dem hade ekonomiutbildning.

Jag bråkade ofta med min fru om att jag lämnade Uppsala för familjens skull och om jag kunde vrida tillbaka tiden skulle jag gärna återvända dit även om det blev en del fortkörningsböter! Jag hoppades naturligtvis på en förbättring tills jag insåg att mina bästa akademiska år hade gått.

Jag försökte fortfarande forska och publicerade några bra artiklar inom finans och sport. Intresset för fotboll fanns naturligtvis kvar. Att forska om fotboll var både stimulerande och avkopplande. En gång kom SVT sport till Västerås och intervjuade mig om en vetenskaplig artikel jag hade publicerat, där jag utvecklade en metod för att rangordna fotbollsspelarna. Intervjun sändes senare under fotbollsmagasinet och det kändes roligt.

När Anders Borg var finansminister var han inbjuden av ABB Research och skulle även besöka MDH. Jag kände honom sedan Uppsalatiden. Vice rektorn och vår akademichef ville att jag skulle vänta på honom utanför entrén också. När taxin kom fram öppnade Anders Borg dörren och gick direkt mot mig och hälsade. ”Hej Christos”, sa han, ”jag har fortfarande din doktorsavhandling i mitt tjänsterum!” Sedan gick han för att hälsa på de andra. Det var några som blev förvånade över att Anders Borg kände mig.

Efter sitt tal i Omega-aulan, som var fullspäckad med studenter, lärare och administratörer, ställdes många frågor, som Anders svarade tålmodigt. Han uppmanade studenterna att studera mycket om de vill lyckas i livet, precis som han själv gjorde. Hans råd gladde oss när våra studenter fick höra samma sak av finansministern, som vi tjatade om hela tiden.

Efteråt kom dekanen och en annan kvinnlig professor till mig och frågade om jag hade en doktorsavhandling kvar. De ville också ha den, för de hörde när Anders Borg sa att han hade den på sitt tjänsterum. Vi gick till mitt rum och gav en bok till var och en. Dekanen ville att jag skulle signera den till henne. Och jag skrev ”till dekanen” utan hennes namn, för jag kom inte ihåg hennes förnamn! Hon stirrade på mig och frågade varför jag inte skrev det. Då sa jag ärligt att jag visste att hon hette Söderlund, men kom inte ihåg förnamnet. Hon blev lite förvånad och sa att ”dekanen heter Anne Söderlund”. Jag bad om ursäkt och fyllde på den. Jag vet inte om jag började bli gammal och inte kom ihåg vad folk man inte träffade ofta hette, eller om mitt intresse för Högskolans ledning var så lågt.

När institutionen omorganiserades blev jag chef för ekonomi, statistik och handelsrätt. Vi hade väldigt bra ekonomi eftersom alla våra grundkurser hade många studenter och vi var för få lärare. Vi ställde upp solidariskt för miljöekonomi, som hade alldeles för få elever på alla nivåer. MDH ansåg ju att vår miljöekonomiska profil var viktig att bevara, trots att den uppvisade stora underskott varje år. Ibland blev det en het diskussion på vår enhet, varför vi inte använde vårt eget överskott till att anställa fler lärare i vårt ämne, och därmed ha mer tid för forskning. Vi kompromissade förstås för MDHs bästa. Alla beslut fattades kollektivt. Jag är inte den typen av ledare som vill driva igenom min vilja.

En gång upptäckte jag ett uppenbart fusk på en tentamen eftersom två skrivningar var helt identiska. Och när jag skriver helt identiska menar jag inte bara texten, även skrivstilen, radavståndet, radbrytningen och samma färger på graferna! Jag kopierade båda och anmälde dem som fusk. Ett par veckor senare friades båda flickorna och MDH:s jurist skrev bland annat följande i sin motivering: ”Medicinska studier visar att ett äggs tvillingar har en fantastisk förmåga att ...”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och svarade henne: ”Det är fantastiskt när MDH:s jurist också besitter otroliga kunskaper inom genetik, neurologi, pedagogik och psykologi”. Det var sista gången jag anmälde någon student för fusk och jag bär skattebetalarna om ursäkt för att jag inte längre uppfyllde mina skyldigheter enligt lagen.

MDH ansågs vara en progressiv högskola. Det var viktigt att kvinnor styrde, att vi var jämställda och att vi var den första miljöcertifierade högskolan. När jag började fanns det en kvinnlig rektor samt en kvinnlig vice rektor, som inte ens var doktor! Och när rektorn lämnade sin tjänst var det viktigt att hon efterträddes av en annan kvinnlig rektor, vilket den gjorde. Kvinnor var i majoritet även i vår akademi. Missförstå mig inte. Jag har inget emot alla duktiga kvinnor. Men att underförstått mena att samhället blir bättre om man kvoterar mindre kvalificerade kvinnor framför mer begåvade män är fel, tycker jag. Samtidigt har jag alltid betraktat Angela Merkel som den skickligaste politikern i Europa under det senaste decenniet. Och inte ens den hårda finanspolitik hon införde mot Grekland för ett antal år sedan har rubbat min enorma respekt för henne.

Att cheferna på MDH lyckas överleva visades tydligt strax innan jag gick i pension. Några år tidigare rekryterade vår akademi en kvinnlig chef för enheten för ekonomi, statsvetenskap, statistik och redovisning. Redan från början försökte hon berätta hur vi skulle organisera våra nationalekonomikurser mellan de båda orterna, Eskilstuna och Västerås, för att kunna öka antalet studenter till högre nivåer. Hon var doktor i ett annat ämne och ignorerade vår professor Clas Ericsson och mig, som var experter på ämnet och hade undervisat i flera decennier liknande kurser. Samtidigt skar hon ner ett antal timmar på våra kurser för att visa på en god ekonomi för akademichefen. Och tvärtemot vad hon förväntade sig minskade antalet nationalekonomistudenter på högre nivåer.

När det var dags att yttra oss om vi ville ha henne som chef i ytterligare tre år skickade vi ett brev till akademichefen där vi påpekade några problem vi haft sedan hon tillträdde. Akademichefen berättade för henne vad vi hade skrivit, och hon blev rasande och bestämde att hela nationalekonomigruppen skulle gå till en arbetspsykiater! Vi blev kallade att träffa henne och alla var väldigt kritiska och arga.

Jag blev så arg och berättade att jag hade jobbat i Sverige i över trettiofem år utan problem. Det var ju löjligt att ens jag behövde gå till en arbetspsykiater när det var dags för mig att gå i pension. Om jag inte gick, varnade hon, var det arbetsvägran! Samtidigt undrade vi varför våra åsikter inte beaktades av akademichefen, eller varför vi tillfrågades överhuvudtaget. Förmodligen räknade Akademichefen helt enkelt med att vi skulle ha varit betydligt mer positiva. Och när det inte blev så, var det medarbetarnas fel.

Alla gick till arbetspsykiatern, och hon noterade en vanlig oenighet mellan en chef och anställda. Det blev ingenting mer av det. Istället införde hon nya metoder bara mot nationalekonomer. Tre eller fyra gånger per termin måste vi träffa henne individuellt för att hålla ett öga på oss! Det blev för mycket. Jag hade planerat att jobba något år till, men det kändes hopplöst. Jag gick i pension. Men eftersom jag tyckte synd om mina kollegor som skulle undervisa betydligt mer skrev jag på ett 20%-kontrakt för tillfället.

Du tronar på minnen…

Jag skulle kunna berätta ännu fler historier som visar att mitt Sverige hade blivit alltmer främmande. Jag nöjer mig bara med följande två. 

Den första handlar om konstverket på Sergels torg i Stockholm ”Du gamla du fria”, för några år sedan, som visade en flagga vars stång såg ut att ha svajat. ”Konstnären” Mattias Norström lyckades få tillstånd för sitt ”konstverk” och ville inte provocera, sa han. Tvärtom, han älskade Sverige, sa han.

Vem har gett ”konstnären” Mattias Norström rätten att använda poeten Richard Dybecks text ”Du gamla du fria” från 1844 och använda den som han vill? Har politikerna i Stockholm blivit så apatiska och svaga och inte vågat förneka detta ”konstverk” på en kommunal plats? Godkändes detta också av Kulturrådet, som bland annat ”också gör insatser i gemensamma miljöer som inte är statliga”?  Ska vi vanliga människor med någorlunda samma värderingar tolerera alla ”konstverk”, av vissa som tituleras konstnärer, för att inte kränka deras ”konstnärliga frihet”? Ska vi kanske byta ut den svenska flaggan mot en regnbågsflagga? För mig är våra nationella symboler okränkbara och långt viktigare än konstnärlig frihet. Dessutom är det oetiskt när en ”konstnär” berikar sig genom att förnedra den svenska flaggan som symboliserar vår stolthet, historia och kultur.

Den andra händelsen handlar om Covid19. Det har framkommit en svindlande kritik mot hanteringen av pandemin och jag hade inte för avsikt att upprepa den. Däremot vill jag lyfta fram ett par allvarliga fel som dåvarande finansministern Magdalena Andersson gjorde strax innan pandemin slog till.

Att beredskapslagren var tomma långt innan, när ”Just-in-time” hade införts på alla sjukhus, skrev jag om tidigare. Hösten 2019 ställde många sjukhus in sin verksamhet, bland annat på grund av brist på livsviktigt medicinskt material. Varken socialministern eller finansministern tog detta på allvar. Det var regionernas fel, tyckte de. Istället var finansministern angelägen om att öka amorteringstakten på statsskulden, som var löjligt låg jämfört med andra länder i EU. Och när oppositionens förslag om att öka bidraget till kommunerna och regionerna med ett par miljarder gick igenom i början av januari, blev finansministern arg för att de hotade landets ekonomi. Men att många operationer ställdes in samtidigt som överskottet detta år var flera miljarder, var inte tillräcklig anledning att till exempel köpa ett lager av medicinskt material.

När Sverige ett par veckor senare också drabbades av en del Covid19-fall och det var redan ”out-of-time”, blev det andra bullar. Vi hade gott om pengar som tyvärr inte hjälpte oss när hela världen desperat letade efter skyddsmasker, skyddskläder och handskar. Och medan vi väntade på leveranserna skickades några oskyddade vårdgivare till vårdhem och katastrofen blev ett faktum.

Jag och flera kollegor på MDH fick söka bland våra gamla pärmar för att förhoppningsvis hitta övergivna overheadpapper och förvandla dem till plastvisir till bland annat våra sjuksköterskor och vårdare. Så illa var det för mitt Sverige och jag grät när dödsstatistiken lästes upp under Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser. Och så illa kan det bli när politikerna strävar efter att få budgetsiffrorna att må bra istället för folket.

 

 


 

Epilog

 

”Du tronar på minnen från fornstora dar då ärat ditt namn flög över jorden”

För några år sedan, när min son slutade högstadiet sjöngs ingen nationalsång under avslutningsceremonin. Jag blev riktigt irriterad när rektorn förklarade beslutet för att inte provocera skolans studenter med utländsk härkomst. Det var en liknande förklaring några år tidigare när de inte fick avsluta sitt läsår i kyrkan för att många inte var kristna. Jag tycker det är fegt att inte kämpa för våra svenska traditioner. Personligen älskar jag och får gåshud när jag sjunger nationalsången och speciellt de första två raderna i den andra strofen. Även om texten refererar till Sveriges storhetstid har jag på något sätt också upplevt ”fornstora dag” under min första tid i Sverige. Men jag undrar om landet någonsin kommer att bli som ”det var”.

Under mina ”fornstora dar” var det till exempel otänkbart att man skulle behöva stå i kö i flera månader för att få vård. Medborgarna betalade sina skatter och förväntade sig att myndigheterna skulle tillgodose deras medicinska behov i tid. Visst hade sjukvården betydligt sämre medicinska instrument och klarade inte av komplicerande operationer som man gör idag, men det var knappt några köer då. Och akuten på den tiden, betydde just att få akut hjälp!

Under mina ”fornstora dar” fanns det inga telefonrobotar som ställde oss i kö i flera timmar, för att få hjälp med våra ärenden. Och trots att vi då brevväxlade med papper och penna med myndigheterna fick vi svar ganska snabbt. När vi till exempel behövde hjälp från polisen kunde vi åka dit när som helst, eller ringa och få hjälp direkt.

Under mina ”fornstora dar” hade vi inga valmöjligheter gällande el. Alla fick sin el av det statliga monopolet Vattenfall och alla betalade extremt låga priser. Det fanns tillräckligt mycket elproduktion och en god geografisk spridning av vatten- och kärnkraft. Överföringskapaciteten var också tillräckligt stor och samma priser rådde i hela landet. Men de svenska politikerna och deras rådgivare blandade det ”naturliga monopolet” som är samhällsekonomiskt effektiv om det regleras, med det ”privata monopolet” som medför samhällsekonomiska förluster om det avregleras. Och de bestämde sig för att avreglera elmarknaden och några år senare märkte de det stora misstaget de begick och kanske tänker på  ”du tronar på minnen”. 

Under mina ”fornstora dar” levde förvisso många jugoslaver, greker, finländare, syrianer, chilenare och iranier på ”ghetto”. Men alla lärde sig svenska, många utbildades, fick arbete, betalade skatt, startade olika fotbollslag och levde så gott de kunde. På den tiden var en mycket ovanlig Tv-nyhet att något allvarligt brott skulle inträffa där. Idag, blir du förvånad om TV:n inte berättar om ett brott varje dag. När man ser att i vårt ”ghetto” idag frodas kriminella och terrorister som begår fruktansvärda handlingar både på hemmaplan och i andra länder, blir jag bedrövad och tänker bara på ”du tronar på minnen”. 

Samtidigt var vi betydligt mer naiva och blåögda under mina ”fornstora dar”. Alla fångar upplevde en otroligt hög standard på sina fängelser och vi erbjöd dem en human vård istället för straff. Vi tog det för givet att denna humana vård och de lindriga straffen skulle leda till en fortsatt låg brottslighet. Om vi straffade hårdare trodde vi att vi skulle få ännu fler brottslingar och bli som USA. Vi vägrade förstå att vår naivitet skulle leda till betydligt fler brottslingar på längre sikt. Hade vi lyssnat på Nobelpristagaren Gary Becker för trettio år sedan att det inte skulle löna sig att begå brott och införde hårdare straff innan kriminaliteten exploderade, skulle vi säkert haft en bättre utveckling i dag. Man skulle inte behöva bygga nya fängelser för att ta hand om den ohållbara situationen i de befintliga anstalterna, eller försöka flytta några till utländska fängelser och även fria några andra p g a otillräcklig bevisning.

Under mina ”fornstora dar” var Sverige ”neutralt och alliansfritt”, men hade ändå en otrolig beredskap, samt ett starkt eget försvar för att klara sig vid krig och pandemier. Den senaste pandemin och Rysslands krig mot Ukraina visade tydligt hur stora misstag vi gjorde för trettio år sedan när vi raserade det, samtidigt som vi var så glada att vi äntligen skulle flytta resurser till andra områden som behövde dem mer. Och man undrar vart dessa resurser har flyttats till när vi till exempel inte har tid att ta hand om våra sjuka i tid. Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att detta rika land skulle söka desperat efter plastvisirer, skyddsmasker och skyddskläder när pandemin slog till. Allt hade ju skickats utomlands eller bränts i värmeverken.

Under mina ”fornstora dar” var det en lång debatt och ibland en folkomröstning om viktiga frågor som kärnkraft, medlemskap till EU och Euro. Det handlade ju vår tillgång till ren och billig energi, frihet och oberoende. Nu har vi stängt hälften av våra kärnkraftverk i södra Sverige för att de inte behövdes och kunde ersättas av billigare och renare vindkraftsverk i norra delen av landet. Men vi glömde att överföringskapaciteten inte räckte till. I dag har vi skrotat ”neutraliteten och alliansfriheten” och sökte medlemskap i NATO. Och det viktigaste beslutet sedan ”då ärat ditt namn flög över jorden”, togs utan debatt. Vilken ironi!

Och inte nog med det. Den 5 juli skrev utrikesministern, Ann Linde, till NATOs generalsekreterare att: ”Sverige accepterar NATOs inställning till säkerhet och försvar vilket inkluderar den avgörande roll kärnvapen spelar”. Ett par månader tidigare talades att man skulle ställa villkor till NATO att inte placera kärnvapen i Norden. Samtidigt försöker några socialdemokrater övertyga oss om, att även Olof Palme också skulle fatta samma beslut idag. Men Rysslands krig mot Ukraina idag liknar Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien under 1968. Palme fördömde denna invasion och trots det ständiga hotet österifrån under kalla kriget fanns det knappt någon socialdemokratisk politiker då som ville att Sverige skulle söka sig till NATO. Och även Tage Erlander vägrade kompromissa om neutraliteten för att uppnå några ekonomiska fördelar som ett EG medlemskap skulle leda till. Hans negativa inställning till EG blev ännu starkare efter hans besök i Paris 1963, där Charles de Gaulle lade sitt veto mot Storbritannien. Det intressanta är att även Centerpartiledaren Hedlund hade samma uppfattning vad gäller neutraliteten. Men även folkpartisten Bertil Ohlin som var en start anhängare till EG tyckte att man kunde förhandla om vår neutralitet.

Förmodligen har man inte tänkt noga på nationalsångens första vers, ”Du gamla, du fria”, när vi lämnar vårt öde åt USA och NATO för att känna oss ”fria”. Hur kan vi samtidigt tro och sjunga ”Jag vet att du är och du blir vad du var”? Kommer vi någonsin att bli som vi ”var”? Då styrde vi vårt eget stora land, och även andras. Nu kommer vi istället att styras främst av USA, vars intressen inte nödvändigtvis överensstämmer med våra. Kommer vi att vara ”fria” och vägra en strategisk placering av kärnvapen här om en USA president kräver det? När allt kommer omkring sanktionerade de tre senaste amerikanska presidenterna utbyggnaden av Nordstream 2. Fortsatt billig gas från Ryssland till Tyskland skulle ju stärka den tyska industrin ännu mer och försvaga de amerikanska intressen. Och när USA förhindrar gasflödet via Nordstream och erbjuder istället det egna och dyrare LNG till sin viktigaste allierades industri, varför skulle de inte tvinga Sverige till andra eftergifter? Och blir vi verkligen säkrare om vi och de andra baltiska Natoländerna tillsammans med USA stänger Ryssland ute från Finska viken? Förstår vi inte att detta är en uppenbar risk för casus belli?

Många kanske undrar varför jag i en bok om Sverige blandar och kritiserar USA. Svaret är att vi har blivit en del av USA och blundat för konsekvenserna av alla krig som amerikanerna fört under de senaste trettio åren i Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien. Vi öppnade våra hjärtan, som Reinfeldt uttryckte det, men vi fick också enorma problem när hundratusentals krigsflyktingar placerades i våra ”ghetto”. Där skapades gängkultur, kriminalitet och ISIS terrorister av barn föda i Sverige! Vi vågar inte heller straffa dem när de inte lyckats i sitt kalifat och återvänt till moder-Sverige, för vi har inte tillräckligt med bevis! Varför vägrar vi se sambandet mellan dessa krig och de enorma kostnader vi fått betala i Sverige, i form av utanförskap och kriminalitet? Jag som älskat Sverige och gjort allt för att flytta hit, känner mig ledsen, arg och besviken.

Tyvärr vågar vi inte längre kritisera USA. EU-medlemskapet har nog påverkat Sveriges inställning, precis som Villy Bergström varnade för, när vi pratade om Sveriges EU-medlemskap för ca 30 år sedan. Sverige gör precis som alla andra EU-länder, för att inte betraktas som det svarta fåret inom EU. Palme är sedan länge död och de som styrt Sverige de senaste åren är ”ja-sägare” politiker. Jag känner med stor sorg att vi har sålt våra själar för att förhoppningsvis skall skyddas av NATO.

Hur gick det till på bara en generation? Många faktorer har nämnts för att förklara denna katastrofala utveckling. Var vi för naiva, godtrogna, generösa, blinda och vågade inte se trenden för länge sedan? Var det skolans fel, kommunernas fel, myndigheternas fel, familjens fel, domstolarnas fel? Och vems fel är det då när var femte svensk i dag röstar på Sverigedemokraterna? När jag kom till Sverige fick Socialdemokraterna 43 procent, Moderaterna 20 procent, Centerpartiet 18 procent och Folkpartiet drygt 10 procent. Alla kan dra sina egna slutsatser av var Sverigedemokraterna har fått sina röster. Alla som haft makt de senaste decennierna borde rannsaka sig själva, och skämmas för vad de gjort med vårt vackra Sverige.

Det räcker inte med att känna oss stolta för att vi är bland de bästa i världen när det gäller jämställdhet, hållbarhet och alla människors lika värde. Natomedlemskapet kan inte skydda oss från vardagliga skjutningar på gator och torg inne i våra städer, som verkar vara farligare än hotet från Ryssland. Frågan är om ens Natomedlemskap kan skydda oss från det fientliga Ryssland.

Jag älskar fortfarande Sverige, men stoltheten jag kände för några decennier sedan har försvunnit. Men så länge jag lever kommer jag att tänka på och berätta om alla ”fornstora dar”.