Du tronar på minnen... Kap 3

 

3. Studentlivet i Grekland: 1977-1979

 

Universitetsstudierna gick bra. Under vårterminen 1977 var jag redan på tredje året och enligt planerna skulle jag ta min examen under 1978.  Denna termin valde jag att läsa en kurs i ”Regionalekonomi”. Jag var en av få studenter som följde kursen och hade nära kontakt med vår professor. Kursen var ganska intressant och det kändes bra när min professor berättade om Torsten Hägerstrand, en välkänd professor från Linköpings Universitet, som var en av de bästa inom ämnet. Hägerstrand och några kulturgeografer hade utvecklat en hel ny skola om tidsgeografin.

I makroekonomikursen hade vi en hängiven Keynesianskt professor. Keynesianismen var ju den dominerande skolan inom nationalekonomin då, där en expansiv finanspolitik var nödvändig för att öka sysselsättningen. Professorn berättade bland annat om att denna skolas uppkomst härstammandes egentligen av Stockholmsskolan, eftersom idén utvecklades vid Handelshögskolan under den stora depressionen på 30-talet. Jag minns faktiskt att en studentkamrat, som var född i Tyskland och hans föräldrar arbetade fortfarande där, blev lite sarkastisk och påpekade att det var just Hitler som tillämpade teorin i verkligheten och professorn blev ganska irriterad! Men Keynesianismen tillämpades också i Sverige, svarade professorn och där gick det alldeles utmärkt! Andra studentkamrater nämnde då mitt namn, eftersom förmodligen var jag den bäst lämpade att tala om Sverige. Under rasten hade jag ett trevligt samtal med professorn och han tyckte att det var ett klokt beslut att flytta till Sverige för fortsatta studier.

Linguaphonecertifikat

I mars fick jag mitt svenska Linguaphonecertifikat. Jag minns att jag examinerades på en del grammatik, ordföljd, samt att jag fick skriva en uppsats om minst tre sidor om Sverige, utan lexikon. Examinationen ägde rum på Linguaphones huvudkontor i Aten.
Min uppsats handlade om var jag ville bo och varför. Jag skrev att jag ville bo i Karesuando och leva i lugn och ro, tillsammans med samer och deras renar i den fria och kalla Norden, bort från Atens kaos och föroreningar och jag avslutade med ”Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden”. Några veckor senare kom certifikatet från London, i ett A3 format, tillsammans med alla fel som hade rättats av någon svensklärare. Det var förstås en hel del fel, men förmodligen tyckte de om min underbara text. Däremot hade jag färre fel på grammatiken och ordföljden.

Det bör påpekas att jag aldrig har haft någon svensklärare att hjälpa mig med mitt uttal. Att lära sig svenska själv när man redan har fyllt 20 år, i ett främmande land, var inte så enkelt. Fortfarande har jag lite svårt med att uttala ”å” och ”o” helt korrekt, trots att jag vet hur orden med sådana vokaler skrivs. Å andra sidan missar jag sällan ”ordföljden” i långa meningar, och startar aldrig en mening med ”Vilken/vilket”, såsom det slarvas regelbundet i Sverige nuförtiden.

Brevet till Uppsala universitet

Trots att jag hade knapp ett och ett halvt år kvar av mina studier, bestämde jag mig att skriva ett brev till Uppsala universitet, på svenska, och fråga vad som krävdes för att gå på forskarutbildningen i Nationalekonomi. Jag berättade förstås en del om mig själv och att jag hade ett stort intresse av att studera i Sverige. Jag hade säkert en hel del fel i brevet, trots att det tog mycket tid att formulera det så korrekt som möjligt. Jag skickade även en kopia av mitt Linguaphonecertifikat, samt mina godkända kurser från Handelshögskolan och hoppades att de skulle ta mitt brev på allvar.

I mitten på maj 1977 fick jag ett stort kuvert, med en hel del information på engelska, samt ett brev på svenska, av nationalekonomiska institutionens dåvarande assistent Anders Kristoffersson. Anders skrev bland annat att ”Det känns ovanligt att kunna besvara ditt brev på svenska…”, eftersom de hade ju all information på engelska som de brukade skicka till utländska studenter. Han svarade att: givet att jag fick uppehållstillstånd, att jag var klar med examen från Handelshögskolan samt blivit godkänd på den sista terminens två påbyggnadskurser i nationalekonomi i Uppsala, skulle jag antas på forskarutbildningen! Han nämnde ingenting om kravet på svenska språket och jag trodde att Linguaphonecertifikatet var tillräckligt.

En nationalekonomikurs

Under höstterminen 1977 började jag mitt sista år. Då hade vi en kurs i ”Internationell ekonomi” som bland annat handlade om Heckscher-Ohlin, dvs den mest erkända modellen inom Handelsteorin. Bertil Ohlin hade just fått Nobelpriset samma år för denna teori.
Min professor hade hört av sina kollegor att det var en student i klassen som var intresserad av Sverige och kunde svenska. Några dagar efter det blev känd att Bertil Ohlin fick priset, frågade han vem den ”svenska” killen är. Jag blev faktiskt lite rädd och lyfte armen försiktig. Han frågade då om jag kunde översätta en svensk artikel av Eli Heckscher från 1919, som enligt några nationalekonomer, där fanns grundidén till deras modell. Jag svarade kanske, men det kan bli mycket svårt med en så pass gammal text. 

Efter lektionen gick vi till hans kontor och han visade mig artikeln som var publicerad i Ekonomisk Tidskrift under titeln:  ”Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen. Några teoretiska grundlinjer”. Jag ägnade många timmar åt den eftersom mitt svensk-grekiska lexikon saknade många viktiga ord. Till sist bestämde jag mig att skriva en kort sammanfattning av de delarna jag förstod. Han blev nöjd ändå och tackade för mitt arbete och jag belönades med ett bättre betyg på kursen! Samtidigt insåg jag att min svenska låg på en elementär nivå.

Telegram till Nikos & Barbro

I början av februari 1978 fick jag veta av vår vän Tassos att Nikos skulle gifta sig med Barbro i Stockholm. På den tiden i Grekland, om man inte kunde gå på ett bröllop, brukade man skicka ett telegram med gratulationer. Jag bestämde mig att göra likadant även till Nikos i Sverige.

En dag när jag var i centrala Aten, gick jag till den grekiska telemyndigheten (OTE) för att skicka telegrammet. Samtidigt ville jag imponera främst på Barbro, att jag hade lärt mig en hel del svenska, och bestämde mig för att skriva texten på svenska. Men, vad skall det stå? Ordet ”grattis” existerade inte i min gammaldags svenska bok. Jag kunde ordet ”gratulation” och ”gratulationer”, men det borde finnas med någonting mer, fast inte så mycket text, eftersom telegrammen var dyra då och bekostades per antal tecken. Inte heller hade jag den svenska boken med mig för att få lite hjälp, men jag kom ihåg en del fina adjektiv som borde stå före ”gratulationer”. Då bestämde jag mig att skriva ”Hjärtliga gratulationer”. När jag fick veta att det inte kostade mycket mer upp till 50 tecken, skrev jag ”Hjärtliga gratulationer på era bröllop. Hoppas trevligt liv”. Jag minns att jag skrev tydligt på ett papper för att hjälpa receptionisten med bokstäverna. Barbro blev riktigt rörd, fick jag veta senare av Nikos. Hon har sparat det och fortfarande påminner hon mig om när de ringde från Televerket för att läsa upp telegrammet.

Sverige och flickvännen

Under våren 1978 gick jag med min flickvän på ABBAs filmpremiär, ”The movie”. Filmen och musiken var fantastisk, tyckte vi. Efteråt gick vi på en kafeteria och började prata om ABBA och Sverige. Min flickvän visste förstås att jag lärde mig svenska och planerade åka till Sverige, men hon var säker på att snart skulle jag bli vuxen och ändra mig. Hon berättade för mig att min mamma hade pratat med henne för att försöka ändra mig och stanna i Grekland. Mina argument för Sverige hjälpte inte.

Efter en liten hetsig diskussion ställde hon en direkt fråga till mig: ”Älskar du Sverige mer än mig”? Och utan att tänka, svarade jag direkt, ”kanske”. Hon blev förkrossad och började gråta. Jag försökte förgäves lugna ner henne om att hon också kunde åka med mig till Sverige efter studierna, men utan framgång. Att älska ett främmande land framför sin flickvän tolkade hon som om jag aldrig hade älskat henne och att jag tänkte egoistiskt bara om mig själv. Hon lämnade kafeterian gråtandes och vår kärlek tog ett sorgligt slut denna kväll. Naturligtvis blev jag också ledsen, men samtidigt kände jag mig lite befriad ändå, eftersom ingen kunde hålla mig kvar till Grekland längre!  

Sommaren 1978

I början på sommaren kom Barbro och Nikos till Grekland på semester. Det var första gången jag mötte Barbro. Jag fick en t-shirt av henne där det stod ”Sverige ät mer gröt” som jag hade på mig nästan varje dag. Barbro var så glad när vi satt ute på en taverna och jag övade svenska med henne, medan Nikos berättade om Sverige till Tassos. Det var en oförglömlig sommarkväll. 

Ett par veckor senare åkte jag till Cambridge för att läsa engelska. Det var en trevlig upplevelse att umgås med studenter från olika länder. Där köpte jag bland annat ett större engelsk-svensk-engelskt lexikon.
När jag kom tillbaka till Grekland var det dags att ta de tre sista tentamina jag hade kvar. Jag ville ju bli färdig med min examen och flytta till Sverige. Men om jag hade klarat av alla tentamina var jag tvungen att avbryta mitt uppskov från militären, som jag hade fått på grund av studierna. Jag hade ingen lust att göra lumpen i nästan två år. Så jag klarade bägge prov jag tog, och lämnade det sista för februari perioden. Samtidigt började jag deltidsarbeta för att ha lite inkomst i Sverige.

Söka uppehållstillstånd

Under hösten gick jag till ambassaden och sökte uppehållstillstånd i Sverige. Jag ville vara ute i god tid och flytta dit så fort jag var klar med min sista tentamen. Jag fick alla blanketter av sekreteraren, som faktiskt kom ihåg mig från mitt tidigare besök. Vi växlade några korta meningar på svenska och hon blev imponerad. Jag visade henne svaret från Uppsala universitet samt mitt Linguaphonecertifikat.
Men, för att man skulle få uppehållstillstånd för studier krävdes bland annat att jag hade en klar finansiering, till exempel något bankkonto som täckte ca 4-års uppehälle. På den tiden krävdes det ca 350 dollar per månad, över 9-månader per år, dvs ett mycket stort totalbelopp. Givetvis hade jag inte det. Hon tipsade att kanske någon annan närstående kunde hjälpa till på något sätt.

Jag minns hon visade ett dokument från Invandrarverket där alla månadskostnader specificerades. Utöver de vanliga, hyran, elektricitet, mat, transport och kläder, fanns ytterligare två poster, ”två biobiljetter” samt ”en LP-skiva”. Jag blev lite irriterad och sa till henne på grekiska: ”Jag tänkte inte gå på bio och inte heller köpa en LP-skiva varje månad! Kan vi inte ta bort det från listan och överföra lite mindre pengar”? Hon svarade artigt att om myndigheten har bestämt så, det är bara att acceptera. Samtidigt påpekade hon att jag kommer att bli tokig i den långa, mörka och kalla vintern i Sverige utan bio eller musik! Där fick jag min första läxa om vad en svensk myndighet kan göra med ens privata liv. Jag tackade för det, blev lite ledsen förstås och lovade att återkomma och lämna in ansökan.

Jag pratade med min familj om detta. Det var ju omöjligt att hitta ett fyra-årsbelopp och spärra det i ett speciellt konto. Mamma var hemmafru och pappa var offentlig anställd, med varken hög inkomst eller besparingar. Jag hade även en mindre bror som gick i gymnasiet och vi bodde i en hyreslägenhet.

Pappa var rakryggad och korrekt i hela sitt liv. Han var faktiskt mycket rädd att han skulle straffas om han inte uppfyllde det han skulle intyga på heder och samvete. Jag lugnade honom och sa att detta var en ren formalitet som han inte behövde bry sig om. I värsta fall skulle mitt uppehållstillstånd i Sverige inte förnyas och då skulle jag lämna landet. Samtidigt lovade jag honom att jag skulle göra allt möjligt för att klara mig med forskningsbidrag. Till sist övertygade jag honom att skriva på ett intyg där han lovade att försörja mig varje månad.

Hans intyg översattes officiellt på svenska, och några dagar senare återvände jag till ambassaden där jag lämnade min ansökan. Sekreteraren tog emot den och alla handlingar och jag hoppades på det bästa.

I början av 1979 ringde den svenska ambassaden och berättade att Invandrarverket avstyrde min ansökan. Anledningen till det var att jag saknade tillstånd av den grekiska centralbanken som skulle tillåta min pappa överföra utländsk valuta till Sverige. Även Nikos berättade för mig att andra greker som hade sökt uppehållstillstånd hade samma problem på grund av valutarestriktionen som rådde då.

Jag gick då med min pappa till den grekiska centralbanken och sökte tillstånd. Även där skulle min pappa intyga att, som offentlig anställd, hade han en fast inkomst och beloppet skulle sättas på ett speciellt konto i centralbanken som sedan skulle överföras till mitt konto i Sverige. Ett par veckor senare fick vi tillståndet från centralbanken och jag gick tillbaka till ambassaden.

Medan jag väntade vid receptionen, märkte jag att sekreteraren pratade på svenska med en äldre stilig man. Sekreteraren berättade för honom någonting om mig, eftersom han vände sig mot mig och presenterade sig: ”I am Ivar Öhman, the Ambassador”. Sedan fortsatte han på engelska att sekreteraren hade pratat med honom om mig och plötsligt frågade han mig: ”Kan du svenska”? Jag svarade direkt, ”ja, lite grand”. Han frågade hur jag lärde mig svenska och om jag hade köpt min dunjacka jag hade på mig i Sverige. Jag svarade att jag aldrig varit i Sverige, att min vän Nikos köpte jackan där och att jag lärde mig svenska via Linguaphone. Sekreteraren som stod bredvid visade honom certifikatet. Hans ansikte lystes upp. Samtidigt överlämnade jag till sekreteraren det saknade intyget från centralbanken.

Han vände sig då till sekreteraren och bad henne att göra alla handlingar i ordning och skicka det till Invandrarverket som express ambassadpost. Sedan tittade han lite på mig, klappade han på min rygg och sa att de skulle överklaga beslutet och att det kommer att ordna sig. Jag tackade dem för deras vänlighet, med ett uttryck jag hade lärt mig i kursen: ”Jag är oerhört tacksam för er vänlighet” och gick hem.

Efter ca tre veckor ringde ambassaden igen. Jag var inte hemma då, det var min mamma som svarade i telefon. Sekreteraren berättade för henne att jag beviljades uppehållstillstånd och jag borde åka till ambassaden med mitt pass för att få det stämplat. När jag kom hem senare på kvällen, berättade min mamma den underbara nyheten.
Dagen efter, tidigt på morgonen åkte jag dit. Sekreteraren märkte förstås att jag var mycket glad. Hon sa att ambassadören hjälpte till, eftersom han uppfattade mig som seriös, målmedveten och Sverigevän och dessutom blev han fascinerad eftersom jag hade lärt mig svenska själv.

Samtidigt hade hon några goda råd att ge mig. Jag borde försöka koncentrera mig på studierna, umgås mycket med svenskar på universitetet och vara extra försiktig med grekerna i Uppsala. Jag frågade varför. Hon nämnde bara att flera år tidigare, under diktaturen, blev det en del slagsmål mellan vänster- och högerfolk i Uppsala och fortfarande var läget spänt där. Jag tackade för råden och lovade att jag skulle hålla mig borta från det, precis som jag hade gjort under mina studier i Aten.

Några dagar senare fick jag veta att jag inte kom in i ”College d’ Europe” i Belgien. Jag hade nämligen sökt om en plats för att studera EU:s ekonomi. Jag låg på en bra reservplats men det garanterades inte att jag skulle få den. Men jag brydde mig inte, jag skulle åka till Sverige!