Powered By Blogger

tisdag 11 april 2023

Du tronar på minnen... Kap 1.


1.    Starten


Det var inte riktigt klart när mitt intresse för Sverige väcktes. Förmodligen började allt under 1960-talet. 

Jag är född och uppväxt i Amfilochia, en liten kuststad i västra Grekland. Staden, precis som hela landet, var mycket fattigt då och många emigrerade därifrån till Västtyskland, eller Australien för att försörja sig och skapa sig ett bättre liv. Landet var ju ruinerat, först av kriget och sedan av det blodiga inbördeskriget som slutade några år innan jag föddes.

I slutet på 1950-talet, innan jag började grundskolan, byggde den svenska organisationen Rädda Barnen det första dagiset i min stad. Det var stadens finaste byggnad, tvärsöver havet, omringat av blommor och lekplatser. Många av mina barnkamrater som kom från fattiga familjer gick till ”svenska dagis” och berättade hur fint de hade där. De fick mycket mat, godis och leksaker. Jag tjatade med min mamma om varför jag inte gick dit. Men det gick inte eftersom vi inte var lika fattiga som andra barnfamiljer.

För en sexårig som inte hade upplevt det, hade just ”svenska dagis” fastnat i huvudet. Fortfarande, när jag är där på semester och promenerar längst strandgatan beskådar jag den vackra och eleganta byggnaden som är fungerande precis som på 50-talet.

I början på 60-talet växte mitt fotbollsintresse. Alla barn där spelade fotboll på gator och torg. Under samma tid började den grekiska radion referera från de stora fotbollsmatcherna från den grekiska ligan och nästan alla barn och vuxna satt bredvid en radioapparat för att lyssna. Det fanns ingen TV och vi bara drömde om hur målen gjordes. På måndagarna brukade vi köpa sporttidningar för att bland annat se alla vackra mål i svartvita stillbilder.

De grekiska sporttidningarna refererade också en del om italienska Serie A matcher och andra fotbollsnyheter från grannlandet. När AC Milan vann Europeiska Mästerskapet 1969 mot Ajax med 4-1, blev jag riktigt imponerad. En tidning hade ett reportage om AC Milan där den svenska Kurt Hamrin spelade, dvs. samma spelare som gjorde ett fantastiskt mål mot Västtyskland under VM 1958. Där stod det bland annat om den världskända svenska trion, Gre-No-Li, som hade spelat i laget ett par decennier tidigare. Jag tyckte att det kändes spännande och väldigt stort och plötsligt började jag heja på laget där många svenskar hade spelat. AC Milan har varit mitt favoritlag sedan dess. På västkusten kunde man lyssna på italiensk radios kortvågssändningar och följa Milans matcher. Även om sändningskvaliteten inte var bra och att språket var ett stort hinder kunde man följa spelarnas namn utan problem.

I början på 70-talet när jag gick i gymnasiet var jag mycket intresserad av geografi och särskilt av Västeuropas geografi. Det var inte så många västeuropeiska länder då och varje land, eller grupp av närliggande länder, togs på varje föreläsning. Östeuropa däremot, dvs de socialistiska länder som tillhörde Warszawapakten, ägnade vi oss mindre tid åt. Grekland tillhörde ju Västeuropa och dessutom styrdes landet av en militärdiktatur som avskydde ”kommunismen”.  

När vi kom fram till Norden blev jag riktigt fascinerad av alla länder som var någorlunda identiska, demokratiska, fredliga och med en mycket hög standard. Jag fastnade främst för Sverige. Författaren till geografiboken berättade om en sagolik värld, där exempelvis statsministern åkte kollektivt eller cyklade och handlade mat på livsmedelsbutiker som andra vanliga människor. Och om man hade tur kunde man träffa även kungen mitt i Stockholm. I boken stod bland annat att Sverige var ett av världens rikaste länder med otroliga naturresurser som malm, skog och vattenkraft. Dessutom nämndes några av de mest välkända svenska industriföretagen, som Volvo, Scania, SKF och ASEA. Där kunde man också läsa om de kalla och mörka vintrarna, de ljusa sommarnätterna, de mycket höga skatterna och välfärden, samt om landets långa fred och neutralitet. Det var för mycket för att vara sant. Jag blev helt enkelt fascinerad.

Under 60- och 70-talet, bortsett från fotbollen, lekte många ungdomar med sparkcyklar, oftast handgjorda, som drevs av rullager. Hemma i källaren hade jag också byggt min egen. Av någon anledning trodde alla barn att det rullager som den drevs på, var tysk. Det var en kompis, vars föräldrar hade emigrerat till Västtyskland för att arbeta, som berättade för oss att rullager tillverkades i Västtyskland.

Men, för säkerhetens skull, efter geografins föreläsning, kollade jag noga på det stora framhjulsrullager och då märkte jag att det stod ”SKF”. I geografiboken stod det ju att SKF var ett svenskt företag och min kompis måste ha haft fel. Vad SKF betydde däremot hade jag ingen aning om och det tog flera år senare att ta reda på att just denna produkt var en genial svensk uppfinning.

Jag frågade också min pappa, som var lärare och alltid hade en objektiv och rationell syn på olika saker, om allt som stod i geografiboken om Sverige, var sant. Jag var lite osäker eftersom en del obekväma fakta i skolböckerna som diktaturen inte gillade, censurerades, medan andra gynnsamma fakta tillspetsades. Hans svar var att eftersom det är en skolbok som har blivit godkänd av myndigheterna, måste det vara sant! 

Samtidigt berättade då min pappa att min äldre syssling Dimitris, som några år tidigare hade flyttat till Sverige, brukade komma på semester till Grekland. Om jag ville veta mer om Sverige borde jag åka med familjen uppe i fjällen på sommaren, där hans mamma bodde (som var min pappas kusin) och prata med honom. Han försökte på något sätt att locka mig dit, eftersom jag inte tyckte om att åka till fjällen särskilt under sommaren. Och han lyckades. Vi hade ett gammalt hus där och hela familjen åkte dit.

Det kändes förstås mycket spännande när jag träffade min äldre syssling. Jag ville få så mycket information om Sverige som möjlig och frågade allt mellan himmel och jord. När jag berättade för honom att i mina drömmar skulle jag kunna tänka mig flytta dit om några år, blev hans svar kyligt och bestämt negativ. Han berättade att Sverige var helt enkelt inte bra för mig, även om landets beskrivning i geografiboken stämde. Förmodligen var han inte villig att ta hand om mig i Sverige. Dessutom var han rädd för diktaturen i Grekland varje gång han besökte sin mamma och sina syskon, fick jag veta av min pappa. Det var ju många greker som var politiska flyktingar i Sverige då och kämpade mot diktaturen och även han var misstänkt. 

Jag blev förstås mycket ledsen och ville åka tillbaka till stranden i Amfilochia där jag mådde bäst, med fisk, bad och fotboll med mina kompisar. Jag har nämligen alltid älskat det blåa havet, medan skogen och fjällen inte är för mig. Det var endast en gång till jag besökte denna by i fjällen under de senaste 50 åren, trots att mina syskon och kusiner har försökt övertyga mig att åka dit. Förmodligen sitter besvikelsen kvar när jag förknippar min pappas by med min sysslings avrådan att flytta till Sverige.

Åren gick och intresset för Sverige svalnade lite. Istället, ägnade jag mycket tid åt min passion, fotbollen. Jag minns hur glad jag blev när mina två favoriter, Milan och Leeds, mötes i Europas cupvinnarfinal under 1973 i Thessaloniki. Tyvärr, krossades mina drömmar om ett fotbollsliv av pappas bestämda ord. Jag fick glömma om att jag skulle bli fotbollsproffs. Jag borde istället koncentrera mig på mina studier. Punkt!

År 1974 var ett händelserikt år. Det började underbart när ABBA vann Eurovision. Det var första gången Grekland deltog, landet styrdes fortfarande av diktaturen och festivalen sändes inte på grekisk TV. Min syster och jag lyssnade istället på radio. När vi hörde ABBAs ”Waterloo”, tyckte både hon och jag att de skulle vinna! Det var faktiskt mycket pinsamt när den grekiska juryn inte gav några poäng till Sverige. Förmodligen vågade man inte ge poäng till ett land som hade varit så kritiskt mot diktaturen. 

Under VM 1974 i Västtyskland blev jag jätteglad över det svenska landslaget i fotboll. Det var faktiskt första gången jag kunde se fotboll på färg-TV i en kafeteria i Aten. Det var så magnifikt när jag såg de gulblåa färgerna! Jag blev mycket imponerad av den svenska prestationen. Jag minns att jag jublade och skrek av glädje när Ralf Edström gjorde detta fantastiska mål mot Tyskland och alla blickar i kafeterian tittade så konstigt på mig. Några frågade om jag var svensk men min kusin som satt bredvid mig förklarade att jag bara hejar på Sverige. 

I mitten på juli, medan jag pluggade för att delta i nationella proven till universiteten, blev det krig mellan Grekland och Turkiet över Cypern och diktaturen i Grekland införde allmän mobilisering. Flera hundra tusen människor kallades in, bland annat min äldre bror och min gode vän från gymnasiet, Nikos, som var lite äldre än mig. Man var rädd för att Turkiet skulle invadera landet. Ingen visste om vi skulle ha nationella prov överhuvudtaget och jag bestämde mig för att åka till Amfilochia som var en säkrare plats, där mina föräldrar och min yngre bror var på semester. Jag skall aldrig glömma denna dag i Aten. Det var 44 grader varmt och trafiken var kaotiskt när minst ett par miljoner människor ville lämna staden samtidigt. Det var inte bara reservister som åkte till olika militära baser runt om i landet, men även unga, kvinnor och äldre som sökte skydd i sina hemtrakter, främst västerut.

Lyckligtvis, efter några veckor avbröts krigshandlingarna, Turkiet ockuperade öns norra del och diktaturen föll. Övergångsregeringen kallade då hem ex-statsministern Karamanlis, som då levde i exil i Frankrike, för att rädda landet. Några dagar innan hade jag åkt tillbaka till Aten och var med i den enorma folkmassan som väntade på honom i timmar längst sträckan flygplatsen mot Syntagma torg.

Jag skrev nationella proven i augusti och kom in på Handelshögskolan i Aten, till pappas stora glädje. Däremot, min gode vän Nikos som inte hade möjlighet att plugga när han försvarade landet under flera veckor, klarade inte provet. Han började arbeta istället för att spara lite pengar eftersom han hade bestämt sig för att flytta till Sverige, vilket han gjorde under hösten 1975.

Under sensommar 1974, möte jag en dag i centrala Aten ett svenskt par. De promenerade före mig och på deras ryggsäckar hade de sytt svenska flaggor. Jag stoppade dem och gratulerade för det svenska landslagets prestation. Pojken var fotbollsintresserad och jag passade på att prata lite om Åtvidabergs FF bedrifter året innan, när de blev utslagna av Bayern München på straffar i UEFAs Champions League.

Jag tog det för givet att Åtvidabergs FF skulle vara från Stockholm och jag frågade om det stämde. Han skrattade och berättade att det faktiskt är en liten stad i södra Sverige. Det var omöjligt för mig att förstå hur en liten svensk stad kunde vinna SM i fotboll, spela mot självaste Bayern och förlora på straffar! På geografibokens lilla svenska karta saknades denna stad. Sedan plockade han fram sin egen lilla karta och markerade var staden ligger, eftersom staden inte heller var med på hans egen karta. Jag insåg då att detta måste ha varit enastående i europeisk fotboll och endast i Sverige kan detta hända!

Inte ens när jag besökte Handelshögskolans bibliotek senare, där en större karta över Sverige fanns, kunde jag hitta staden. Den måste ha varit ganska liten tänkte jag. Något år senare, när jag besökte den svenska ambassaden i Aten, visade sekreteraren mig på den stora kartan som hängde på väggen i ambassaden, var staden låg. Jag fick veta då att staden var lite större än min hemby Amfilochia, vars fotbollslag spelade i division 4 i Grekland… 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar