Du tronar på minnen... Kap. 10

10. Skottet på Sveavägen

 

1986 är nog året som har betytt mycket, inte bara för mig utan framför allt för Sverige. Mitt eget liv och Sveriges moderna historia förändrades helt. Det var året då Olof Palme mördades och jag blev doktor i ekonomi. Mordet på Palme har faktiskt påverkat mig mer än min egen akademiska framgång och jag tycker att det är värt att skriva ett helt kapitel om det. Jag var i Stockholm under mordnatten och även under begravningen. 
 
Som jag nämnde tidigare kom både Palme och Refaat till Uppsala i slutet av 1985 och båda blev varmt applåderade och beundrade av en hel hörsal. Jag vet inte om det var ödets ironi, men 1986 började med att de båda försvann inom några veckor.

 

 

Fermentas kollaps

 

I mitten av januari 1986 planerade Volvos, P-G Gyllenhammar att sälja företagets innehav av aktier i Pharmacia och Sonesson och få betalt i Fermenta-aktier, som var extremt höga och ganska robusta. Värdet på Fermentas aktie uppskattades då till cirka 5 miljarder kronor. Men i början av februari 1986 avslöjade Björn Gillberg att Refaats påstådda doktorshatt i biokemi var en stor bluff och Fermentas teknik inte var värd det enorma aktievärdet som den handlades på Stockholmsbörsen. Direkt efter drog sig Gyllenhammar ur jätteaffären och Fermentas aktiekurs kraschade.  

Det var många studenter som hade köpt aktier i Fermenta och några tillkom strax efter Refaats framträdande i december. Själv vågade jag inte göra det för så fort jag hade bestämt mig för att köpa, så stack priset med minst 10 kronor per dag

Några andra studenter frågade mig om råd men jag var ganska skeptisk. När bomben släpptes av Björn Gillberg under kvällen föll kursen kraftigt dagen efter. Men när Refaat lovade att han skulle visa doktorshatten om någon dag stabiliserades kursen till de lägre nivåerna. Min gode vän Stamatis som hade köpt några aktier tidigare, hade vunnit tiotusentals kronor på några månader. Men hans vinster var nästan borta efter kursfallet. Jag rådde honom att sälja allt han hade. Han lyssnade på mitt råd och sparade sitt kapital. Gillberg hade rätt och Refaat hade ingen doktorshatt. Några dagar senare kostade aktien lika mycket som ett frimärke.

Nyheterna dominerade Fermenta affären varje dag. Hur kunde Sveriges företagskung, P-G Gyllenhammar gå på en sådan fälla? Eller var det han som anlitade Björn Gillberg för att granska honom? Hade kanske Refaat manipulerat Fermentas resultat? Hur kunde en sådan proffsig styrelse gå med på det? Ämnet var så hett att vi, professorer och doktorer, tog upp det i kafferummet varje dag.  Lördagen den 1 mars avslutades mediebevakningen av Fermentaaffären. Det var skjutningen på Sveavägen den 28 februari som skulle dominera nyhetsvärden i flera månader och år framöver. Ingen brydde sig om Fermenta längre.

 

Mordet på Palme

Fredagen den 28 februari åkte vårt gäng till Gamla stan för att underhålla oss på en pub. På fredagar åkte vi ofta till olika studentnationer i Uppsala, åt middag och dansade, men just den där fredagen skulle vi till Stockholm.

Vi åkte tåg sent på eftermiddagen och gick mot Gamla stan. Det var en typisk februaridag, ganska kallt och snöigt. Vi hade det trevligt på krogen med mat och öl och tiden gick ganska fort. Och puben vi var låg ganska nära Palmes lägenhet. Och medan vi åt och drack gick paret Palme till Gamla stan för att ta tunnelbanan till biografen Grand vid Rådmansgatan. Vi planerade att ta midnattståget tillbaka till Uppsala och gå till stationen. Eftersom promenaden skulle ta knappt en halvtimme lämnade vi puben vid 23.20-tiden, ungefär samtidigt som Palme mördades ett par kilometer bort. Vi tyckte att det var trevligare att gå längs Drottninggatan mot Åhléns och sedan ta Klarabergsgatan mot stationen.

Precis innan vi kom fram till Sergels torg hörde vi ljud av sirener och vi undrade vad det var. När vi kom närmare såg vi några polisbilar som körde fort mot Hamngatan eller Sveavägen. Vi tänkte, "asch" det är fredag kväll, folk hade precis fått lön, och det måste ha varit något slagsmål. Några personer gick och andra sprang faktiskt mot Sveavägen, men eftersom klockan redan var kvart i tolv och vi skulle åt andra hållet, fortsatte vi mot stationen för att inte missa tåget till Uppsala. Vi märkte ingenting där, gick till tåget, satte oss och fortsatte ha det bra. När vi kom fram till Uppsala, strax innan ett på morgonen, var det relativt lugnt och lite folk. Sedan gick vi hem. Alla bodde åt samma håll. Jag var trött och somnade direkt så fort jag kom hem.

Klockan sex på lördagsmorgonen ringde telefonen. Jag hörde det men var så trött på att svara. De envisa ringsignalerna fortsatte och jag gick till hallen för att svara. Det var min syster från Aten som ringde. Klockan var sju där och nyheten berättade att Olof Palme sköts ihjäl vid midnatt i Stockholm. Jag var riktigt arg och jag skrek åt henne för att hon hade väckt mig. Jag frågade henne om hon drömde eller ville djävlas med mig så tidigt på morgonen. Jag berättade att jag var i Stockholm igår och att det inte hände något där.

Hon insisterade på att jag kunde slå på tv:n, för att den visades på grekisk TV, direkt från SVT i Stockholm. Jag lade på luren och slog på tv:n som faktiskt visade Ingvar Carlsson berätta om den hemska händelsen. När jag hörde honom prata om det kändes det som att jag fick ett hårt slag i magen och jag blev stel i hela kroppen. Mitt hjärta bultade och jag satt i soffan i minst trettio minuter med blinken mot tv:n. Jag försökte ta till mig varenda mening av reportrarna, politikerna och polisen för att ta reda på alla möjliga frågor om mordet.

Sedan gick jag och duschade länge. Medan vattnet rann i min kropp gick tusen tankar genom mitt huvud. Tänk om vi hade gått till någon annan pub vid Odenplan istället och gått via Sveavägen mot stationen. Vi hade säkert träffat mördaren och kanske hade han inte skjutit när flera vuxna var i närheten. Jag vägrade acceptera att Sveriges statsminister var död. Politiska mord kan inte hända i mitt drömland! Det hade inte hänt på 55 år i alla fall, sedan Ådalen 31. Jag tänkte då på denna film och på recensionen jag läste då om frånvaron av politiska mord i Sverige.

Det fanns många som hatade Palme. Mina första misstankar gick till CIA eftersom Palme ansågs vara kryptokommunist när han kritiserade USAs krig mot Vietnam, precis som den amerikanska killen sa till mig när jag vägrade röka marijuana under festen i Washington DC, några år tidigare. Sedan fanns ju en del ultrakonservativa svenskar, typ EAP, som ville bli av med Palme, innan han allierades med Sovjetunionen. Jag mötte faktiskt många av dem med sina plakat utanför NK när jag bodde i Stockholm. Sedan fanns det apartheidregimen i Sydafrika som hatade honom för sitt starka stöd till ANC, som för resten hade en stor konferens i Stockholm någon vecka innan mordet. Och alla dessa kunde lika gärna samarbeta för att utföra detta fruktansvärda mord. 

Jag kände mig, ledsen, arg, hopplös och bedrövad. Mitt fantastiska Sverige hade just blivit våldtagen av en arg brottsling utan några spärrar när han kallt mördar landets statsminister som gick utan vakter mitt i det fridfulla Stockholm. Visst är det lätt att mörda en obevakad statsminister i Sverige. Men inte ens samvetslösa brottslingar borde betrakta det som en storslagen handling, även om de hatade honom. Detta fruktansvärda mord var det ultimata beviset på feghet och omänsklighet, tänkte jag. Och om en sådan händelse inträffade i mitt oskyldiga Sverige, vart ska jag flytta? Allt hade ju krossats.

Hela morgonen satt jag framför tv:n och följde nyheterna och alla reportage om det. Innan lunch ringde min vän Kristoffer och berättade att det skulle hållas en minnesstund bakom Universitetet, där studenter, olika organisationer och föreningar skulle delta i facklor.  Naturligtvis åkte jag dit. Det var ganska mycket folk och stämningen var tung. Alla var tysta och höll sina facklor. Där fanns ett tiotal greker, från både grekiska föreningen och grekiska kulturhuset. Kristoffer berättade då att det var första gången dessa två rivaliserande föreningar stod enade mot det onda som drabbat Sverige.

Mitt under den tunga minnesstunden fanns en strimma av hopp om att grekerna i Uppsala äntligen skulle enas. Det tog faktiskt tre år till innan det blev verklighet.

På söndagen planerade Kristoffer att köra till Stockholm för att besöka mordplatsen och lämna några blommor. Självklart följde jag med. Eftersom det var söndag och skolorna i Stockholm hade sportlov var det inte så mycket trafik och det var lätt att hitta parkering. Kristoffer parkerade bilen nära biografen Grand, där Olof, Lisbet och Mårten hade varit. Vi gick ungefär samma sträcka som paret Palme gick, köpte några rosor och kom fram till mordplatsen. Det var förstås avspärrat, med många sörjande människor runt omkring, några plakat på olika språk och ett hav av blommor över snön som täckte trottoaren. Vi stannade där ett bra tag innan vi åkte tillbaka till Uppsala.

På måndagsmorgonen var det väldigt tungt på institutionen. Alla satt tysta i fikarummet. Efter en stund kom Bengt-Christer in och frågade hur lång tid jag hade kvar att skriva klart avhandlingen. Det var i princip klart men det fick korrekturläsas och putsas. Men jag orkade inte jobba efter det som hade hänt och jag behövde lite tid för att återuppta mitt arbete, sa jag till honom. Han förstod det och jag lämnades ifred. Jag var förstås medveten att jag borde arbeta lite mer om jag ville försvara min avhandling i slutet av maj. Och vi kom överens att vi skulle gå igenom hela arbetet tillsammans först, innan det skickades till tryckeriet, snart.

Jag tror att jag spenderade flera timmar om dagen på att titta på TV, läsa tidningar och prata med vänner om mordet på Palme och mindre tid på avhandlingen. Jag minns att Stockholmspolisen bad folk som hade några idéer eller tips att ringa och kanske skulle alla förslag hanteras. På den tiden kunde man ju ringa direkt, utan att stå i kö och jag ringde! 

För att uttrycka mig korrekt och tydligt i telefon skrev jag ner min idé om att det borde bli en rekonstruktion. Min teori utgick ifrån att mördaren, eller den som beordrade mordet, måste ha åkt i samma vagn som Olof och Lisbet. Enligt SÄPO, ingen visste ju att familjen Palme skulle gå på bio för att planera mordet och följaktligen måste han åkt samma tåg från Gamla stan och klivit av vid Rådmansgatan, precis som paret Palme. Om denna Palme-hatare satt i en annan vagn skulle han naturligtvis kollat att de inte klev av vid T-Centralen eller Hötorget. Och när man fick veta att familjen skulle gå på bio och filmen skulle sluta vid 11-tiden på kvällen, hade man två-tre timmar att planera mordet. 

Jag rekommenderade polisen att be SL att rekonstruera hela processen, det vill säga låta tunnelbanan gå från Gamla Stan till Rådmansgatan. Polisen skulle förstås be alla passagerare som var i samma vagn som paret Palme och sitta eller stå exakt där de satt denna fredag. När Olof och Lisbet tog tunnelbanan från Gamla Stan borde de förstås lagt märke till det, liksom när de klev av vid Rådmansgatan. Om alla andra passagerare som satt på samma vagn med familjen Palme och den möjliga mördaren hade varit uppmärksamma, så kanske de skulle komma ihåg mannen som satt eller stod där och kunde ge goda signaler. Man måste komma ihåg att i början av 80-talet fanns inga mobiler för kommunikation, bara några "walkie-talkie". Och om den misstänkte personen hade walkie-talkie i vagnen skulle det förmodligen vara ännu lättare att identifiera honom.

Polisen tackade mig för min teori och lovade att den skulle undersökas. Jag har läst många böcker och artiklar om mordet. Men av vad jag har läst skedde ingen rekonstruktion, så förmodligen avfärdades min analys som ogenomförbar.

Palmes begravning

Lördagen den 15e mars var begravningsdags. Det var en riktig gråkall dag. Tillsammans med Kristoffer tog vi ett sista farväl av Palme. Eftersom vi skulle vara ute i Stockholm i många timmar tog vi extra varma kläder. Vi visste också att i centrala Stockholm, där kortegen skulle gå, fanns det många vägspärrar. Men eftersom vi hade planerat att gå på begravningen kontaktade jag min gamla vän från Universitetet, Margaret von Platen som jobbade i Dagens Industri, ifall vi kunde gå in från avspärrningszonerna.

Vi gick först hem till henne och sedan gick vi tillsammans mot Kungsgatan. Vi fick inte stå där, men en snäll polis föreslog att vi skulle gå till den ena bron över Kungsgatan och se kortegen uppifrån. Bron spärrades också av men en polis släppte bara de som hade tillstånd, under förutsättning att man inte skulle luta sig mot kanten för att inte synas. Kristoffer och jag, en i taget, fick följa med Margaret. Efter någon timme passerade kistan och alla deltagare förbi. Jag minns att både jag och Kristoffer hade tårar i ögonen. Sedan gick vi tillbaka till Margarets lägenhet för att värma oss och dricka något varmt. Vi satt där i några timmar och följde resten av ceremonin på Tv:n. Efteråt gick vi mot bilen, som stod parkerad längre bort mot Tekniska högskolan, för att åka tillbaka till Uppsala.

Medan vi gick mot Sveavägen lade vi märke till mycket folk i närheten av Adolf Fredriks kyrkogård. En äldre dam som stod i kö berättade att man kunde gå mot graven men det skulle ta några timmar. Det var redan kväll och vi var hungriga. Då föreslog jag för Kristoffer, att vi kanske skulle gå och äta lite hamburgare först och sedan komma tillbaka ifall kön hade blivit kortare. Vi gjorde det och när vi kom tillbaka var klockan 11 på kvällen, men kön var fortfarande lika lång.

Folk stod i kö i flera 180 graders rader ute i kylan runt kyrkogården. Vi bestämde oss för att stanna och stod också i kö. Det fanns några försäljare som sålde rosor till alla i kön, medan andra sålde kaffe eller te. Det gick inte så fort som vi trodde och vi måste ha druckit minst tre koppar kaffe och te för att värma oss. Mina fötter hade frusit men vi ville komma till gravplatsen. Om jag minns rätt kom vi strax före klockan tre på morgonen och bakom oss stod det fortfarande folk och väntade tålmodigt. På vägen tillbaka spelade Kristoffer klassisk musik, som han också älskade. Vi var helt utmattade efter en så tung och lång dag. Palmes begravning kommer jag att ha i åtanke hela mitt liv.

Några dagar senare berättade jag också för Villy att skottet på Sveavägen hade krossat min "Ådalen 31" och att jag var med Kristoffer på en begravning. Han tyckte det var rart och bjöd hem mig på middag. Där berättade Villy och Eva några intressanta historier om Palme och hur han var som person och politiker.

När du läser det här kapitlet kommer du förmodligen att bilda dig en uppfattning om mig att jag måste ha varit en trogen socialdemokrat. Sanningen är att jag aldrig har varit politiskt engagerad. Jag skulle nog uttrycka samma känslor även om en konservativ statsminister hade skjutits ihjäl på en öppen gata i Stockholm. Skottet på Sveavägen var inte mot Palme, utan mot mitt älskande Sverige.

Men efter skjutningen i Ådalen 31 kom Socialdemokraterna till makten och skapade det svenska välfärdssystemet. Även om jag i min avhandling ville visa på svenska uppfinningars betydelse för ekonomisk tillväxt i Sverige hade både Per-Albin Hansson och Tage Erlander spelat en viktig roll i det svenska välfärdssystemet. Jag delade samma uppfattning hos många utländska forskare, analytiker, historiker och politiker. Och Olof Palme var Tage Erlanders efterträdare och ville naturligtvis utveckla Sverige precis som sina föregående. Dessutom uppskattade jag hans briljans, hans intellektuella kapacitet, hans mod mot både USA och Sovjetunionen och hans patos för internationell solidaritet, fred och rättvisa.

De gamla socialdemokraterna hade en bra blandning av socialism och konservatism eller kapitalism. Klasskampsretoriken fanns förstås, men den hölls på en balanserad nivå. Istället försökte de överbrygga klasskillnaderna och lyckades hålla ihop kapitalet och arbetare sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Som ett resultat blev socialdemokraterna det dominerande partiet i flera decennier. Dåtidens reformer handlade mest om en jämnare inkomstfördelning och välfärd. Och detta uppnåddes med hjälp av en fri företagsamhet där majoriteten av befolkningen arbetade och man tillverkade otroliga produkter som exporterades i hela världen. Den ökande välfärden finansierades naturligtvis med höga skatter, vilket ledde till problem några decennier senare när industrin krympte och skatterna hade nått mycket höga nivåer. Och när skattebetalarna upplevde att politikerna började prioritera andra områden och inte kunde hantera de växande problemen ökade misstron mot de höga skatterna och därmed förtroendet för politikerna. 

Efter Palmes död började socialdemokratins nedgång. Mordet i sig ledde faktiskt till en tillfällig uppgång, men ingen kunde stoppa den negativa trenden. Bortsett från den moraliskt korrekta Ingvar Karlsson som hade stor respekt för de klassiska socialdemokratiska värderingarna, observerade alla andra som tog över efter, bara det allt lägre stöd de fick val efter val. Och det känns att de som stannade kvar i partiet ändrade sina idéer medan de som försökte behålla sina idéer bytte parti, eller politiken. 

Och detta enastående parti blev ett vanligt parti som alla andra, medan de flesta av dem som lämnade partiet bytte till näringslivet, där man inte kunde motstå de lukrativa tjänsterna. Ibland känns livet fel. Man behöver inte vara en bra politiker för att få ett bra jobb efteråt. När allt kommer omkring belönar den privata sektorn alla kända politiker, eftersom det förväntas att politikerna har "insider" information vilket är naturligtvis viktig för arbetsgivaren. Och även om "insiderinformation" på till exempel aktiemarknaden är straffbart, gäller det inte alla politiker som flyttar till näringslivet...

Du tronar på minnen... Kap 9

9.   1985 (Uppsala)

 

Fest hemma hos mig

I april 1985 bestämde jag och min framlidne vän och kollega Jonas Agell, för att ordna en gemensam födelsedagsfest, eftersom jag hade ett större kök och två stora rum. I Hans lägenhet jag bodde i fanns två stora kastruller för många gäster. Vi bjöd in många personer från institutionen. Jag erbjöd mig att laga något grekiskt, en köttgryta med potatis.

Karin, en av sekreterarna som bodde i närheten, kom ganska tidigt, precis när vi började koka vatten och Jonas skalade potatis. Hon gjorde oss sällskap i köket, vi bjöd henne på lite vin och småpratade. Efter ett tag, när vattnet hade kokat och köttbitarna hade stekts i stekpannan, hällde jag dem i kastrullerna med lite salt, peppar, oregano, lök och vitlök. Sedan hällde jag i mycket grekisk matolja. Karin tittade förvånat och frågade om jag inte hade ett måttband för att veta hur mycket olja jag skulle lägga i. Jag svarade jag inte hade, och då tyckte hon att det var tråkigt eftersom hon kunde köpa en sådan present till mig.

Så småningom började folk komma in och då hörde jag Karin när hon viskade till de andra att jag inte använde måttband och förmodligen var det för mycket olja i köttgrytan. Ändå hoppades hon att det skulle smaka gott.

Ett par timmar senare, när alla hade kommit och grytan hade svalnat lite, var det dags att äta. Jag serverade damerna först och märkte att Karin som satt på köksbordet var väldigt försiktig och inte vågade smaka. Jag trodde att hon inte ville bränna sig för det var fortfarande varmt. De flesta var i det andra rummet och började äta. Plötsligt hördes Berits röst ”gud vilken fantastisk gryta du har lagat Christos”, och alla andra höll med. Då började Karin också äta och hon utbrast ”vilken tur du hade med dosen olja du la på grytan!” Jonas skrattade och sa: ”Karin, ingen kan bli förgiftad av för mycket olja i grytan. Grekerna har använt oljan sedan antiken!”

Stockholms Maraton

Under juni skulle jag springa Stockholm maraton. Jag började träna redan på hösten och träningen intensifierades under våren. Medan jag sprang flera kilometer tre-fyra gånger i veckan tänkte jag också på avhandlingen. Det var ju tråkigt att bara springa utan att samtidigt använda tiden effektivt. Distansen kändes faktiskt kortare när jag tänkte på avhandlingen.

Jag minns en kväll, efter att jag hade sprungit någon kilometer, jag tänkte på ett fantastiskt argument och jag var rädd att jag skulle glömma det efter att jag hade sprungit min runda. Så jag sprang direkt hem, jag skrev ner argumentet och sedan fortsatte jag springa. Argumentet finns naturligtvis i avhandlingen och handlar om skillnaden mellan mänskliga behov och efterfrågan och deras inverkan på framväxten av innovationer.

I början av maj brukade jag springa längre sträckor. En varm söndag sprang jag till Storvreta som ligger ca 1,6 mil från Uppsala. I strumpan hade jag en tiokronorssedel för att köpa en läsk. När jag kom till Storvreta centrum var jag helt utmattad och väldigt törstig. Jag tog min blöta tia från strumpan och funderade på att köpa en läsk. Jag gick till kioskägaren och frågade vad det kostade eftersom jag inte hade mer pengar och samtidigt funderade jag på att köpa en bussbiljett tillbaka till Uppsala, annars skulle jag inte orka, så varmt var det.

Det kostade sju kronor, exakt lika mycket som bussbiljetten. Busshållplatsen till Uppsala var nära kiosken och bussföraren satt i skuggan och väntade på att åka. Innan jag köpte läsken gick jag till honom och frågade om jag kunde åka några kilometer med 3 kronor, eftersom jag ville köpa någonting att dricka! Han tyckte synd om mig som var så svettig, men inte kunde hjälpa mig för att det var tjänstefel ifall det blev kontroll. Jag var också arg på mig själv eftersom jag var så dum och inte stoppade en tia till i den andra strumpan!

Eftersom läsken var viktigare än bussresan gick jag tillbaka till kiosken för att köpa läsk och tuggummi. Han tyckte också synd om mig och jag fick tre tuggummibitar. Jag tackade honom för hans generositet, drack läsken direkt och började efter en stund springa tillbaka med tre tuggummin i strumporna. Några kilometer senare började det bli svårt och jag tog det första tuggummit och efter ett tag det andra och sedan det tredje. I närheten av Gamla Uppsala fanns en fotbollsplan och där duschade jag mig innan jag kom hem, helt utmattad.

Ett par veckor senare sprang jag ett kortare pass mot Sunnersta. Det var också en varm dag och björkarna hade blommat. Efter några kilometer märkte jag att det kliade och tårar rann ur ögonen. Jag kände också att jag var täppt i näsan och jag nyste. Jag förkortade rundan och återvände hem. Sent på kvällen fortsatte tårarna, mina ögon var röda, jag nyste och det var svårt att sova.

Vid 3-tiden på morgonen tog jag min cykel och cyklade till Akademiska Sjukhuset. Det var redan ljust, tyst och vackert, men tystnaden bröts av fåglarnas eviga kvittrande. När jag kom till akuten var det inte en enda människa där, förutom sjuksköterskan i receptionen. När hon såg mina ögon ringde hon en läkare och ett par minuter senare följde jag honom till undersökningsrummet. Efter en kort undersökning kom han fram till att det var pollenallergi och några hade redan drabbats den senaste veckan. Han frågade om jag var allergiker och svarade negativt. Det var första gången jag drabbades av det. Han varnade mig för att ta det försiktigt med den intensiva träningen under pollensäsongen och kanske inte borde springa maraton. Jag fick en tablett, han droppade mina ögon och jag cyklade tillbaka hem. Allt tog mindre än en kvart. Så fort gick akutbesöket då.

Äntligen var det dags för maraton. Jag hade ju förberett mig i månader och jag lovade institutionens maratonman, Steffan, att jag skulle ta mig igenom loppet. Vi tog tåget till Stockholm tillsammans och bestämde oss för att träffas på gräsmattan, inne på Stadion, efter loppet. Egentligen skulle Steffan vänta på mig där, eftersom jag räknade med att komma i mål någon timme efter honom. Vi plockade upp våra nummerlappar och lämnade över våra kläder till vakterna. Som nybörjare hade jag nummer 16993, medan Stefan som sprungit några gånger tidigare och haft bra tider fick en betydligt bättre startplats.

Min startplats var förstås bland de sämsta. Jag minns att när startskottet gick, vi stod fortfarande där och började röra oss en kvart senare. Egentligen var det ingen löpning de första kilometrarna, vi bara trängdes med varandra. Först efter ytterligare tio minuter började det bli lite glesare framför oss och vi kunde springa lite ändå. Jag tror vi hade 4 mil kvar när vi började springa på riktigt. Jag försökte tänka på avhandlingen, en taktik som fungerade under min träning i Uppsala, istället för hur många mil jag hade kvar. Det var väldigt varmt och runt banan var det mycket folk som hejade på oss. Barbara och hennes väninnor stod också vid Slussen som vi hade kommit överens om, och jag fick en banan av henne.

När vi kom fram till Stadshuset kändes det som att jag hade blåsor på fötterna och det gjorde lite ont. Jag frågade en funktionär var första hjälpen var och fick jag veta att den var utanför Stadion vid Valhallavägen. Jag fortsatte, för jag hade ganska bra tid och om jag kunde hålla samma tempo skulle jag genomföra loppet på cirka 3,5 timmar. Stefan hade faktiskt varnat mig för att inte ha på mig helt nya löparskor, men jag borde ha haft dem på mig i ett par veckor för att de skulle vara mjukt formade av mina fötter. Tyvärr använde jag dem bara en dag innan loppet och det var dumt.

När jag kom till Stadion såg det ut som en krigsplats. Det var flera ambulanser och sjuksköterskor som arbetade febrilt med att hantera blåsor, kramper, illamående och kräkningar. Många löpare satt i skuggan på den lilla gräsmattan och väntade på hjälp. Jag låg också där och tog av mig skorna och strumporna. Jag hade några blåsor i fötterna som var mycket blöta. En fotoreporter såg mig och undrade om han kunde ta ett foto av mina fötter, medan jag väntade på någon tillgänglig sjuksköterska. Jag sträckte fötterna mot himlen och han tog ett foto av mina fötter och min nummerlapp.

Efter några minuter kom en sjuksköterska och hon lade ett elastiskt band under mina fötter. Hon försäkrade mig om att det inte var så illa, men jag borde vara lite försiktig i början tills banden skulle börja fungera. Fotoreportern blev förbluffad när jag reste mig upp och förberedde mig för att springa igen. Han skakade på huvudet och undrade hur jag kunde springa ytterligare två mil med sådana skrubbsår. Jag svarade att jag skulle försöka, och hade inget att förlora. Han önskade mig lycka till och jag började röra på mig. Att ligga på gräsmattan i ca 10 minuter efter att jag hade sprungit halva sträckan och börja springa igen, var inte så enkelt. Jag var lite stel i kroppen, men efter ett par hundra meter lossnade det. Det elastiska bandet fungerade och en kvart senare gjorde det inte ont längre.

Det var många roliga scener under loppet, speciellt för oss som inte tänkte på tiden och bara ville komma i mål. En kille som sprang bredvid mig berättade att han började bli lite hungrig och efter en stund rörde han sig mot trottoaren där en ung kvinna skalade en banan. Han tog bananen ur hennes hand och skrek: ”förlåt, jag är så hungrig!” Damen bara skrattade och svarade ”varsågod och lycka till!”

På andra varvet på Västerbron var det omöjligt att springa. Lutningen i uppförsbacken kändes som att den var minst 30 grader. Folk som stod bredvid fick komma in på banan och knuffa upp oss, eller dra oss tills vi kom till toppen av bron.  

Några kilometer före mål började en löpare springa väldigt fort och plötsligt vände han sig mot alla, pekade på en skylt och skrek: ”försiktigt killar, håll farten, det är 30 km/h och polisen ser er!” Jag var så trött och orkade inte ens skratta.

Till slut kom jag i mål på drygt fyra timmar. Stefan var redan där och såg mig när jag kom i mål. Jag joggade i några minuter och sedan lade jag mig platt på gräsmattan. Där fick vi lite bananer och yoghurt. Efter att vi hade hämtat våra kläder tog vi tunnelbanan till T-centralen och vidare tåget till Uppsala.

När vi kom fram var det omöjligt att stiga upp. Hela kroppen var stel. Stefan och konduktören lyfte mig från min plats och hjälpte mig också att kliva ner till perrongen. Jag gick hem haltandes men även där tog det flera minuter att gå uppför trappan till första våningen jag bodde. Jag duschade länge och satte mig sedan vid soffan för att titta på TV. Återigen blev det svårt att ta sig upp i sängen. Jag tror inte att jag sovit så mycket den där natten.

När jag vaknade på söndagen kollade jag på fötterna. Det elastiska bandet som sköterskan satte på fötterna var borta, liksom blåsorna. Jag tittade på strumporna som var lite kladdiga, men inga band syntes där. Jag höll på att bli galen och ringde Akademiska sjukhuset. En sjuksköterska förklarade då att de hade utvecklat ett nytt elastiskt band på hudkliniken i Uppsala som hjälpte effektivt, särskilt på blåsor och även absorberades av huden! Det var riktigt intressanta nyheter att höra.

På måndagsmorgonen i fikarummet förväntade jag mig att de skulle gratulera mig till min bedrift. Men nej, de tyckte synd om mig för jag klarade bara halva sträckan. Jag blev jätteförvånad och då visade Monica att jag blev känd, för Uppsala Nya Tidning hade en stor bild av mig när jag blev bemött av sjuksköterskan. Under bilden stod följande: ”Två mil klarade dessa fötter utan behandling, men inte mer. Det är Christos P., Uppsala, som får hjälp av en hjälpsam sjuksköterska på Valhallavägen”.

Tidningen tog för givet att det bara blev två mil, dvs efter ett varv. Jag blev riktigt irriterad på reportern som hade hittat mig via nummerlappen att jag var från Uppsala, men inte kollat mitt namn på resultatlistan. Jag orkade inte åka hem och hämta den medalj jag hade fått. Samtidigt kom Stefan till fikarummet och frågade alla om de hade gratulerat mig. Då förstod alla att det var felskrivet av reportern och uppmanade mig att kontakta tidningen. Jag gjorde det direkt och han var imponerad över att jag hade tagit mig igenom loppet trots stora blåsor på fötterna. Han bad mig komma till redaktionen och gav mig två stora bilder på mina fötter som han hade fotograferat.

1985 skulle Bentzel gå i pension och han försökte in i det sista övertyga mig om att lägga fram min avhandling, senast i december. Men den nya professorn Bengt-Christer Ysander som redan hade installerats, tyckte att det behövdes lite justeringar som skulle ta några månader till. Med tanke på att jag hade finansiering i ytterligare ett år kunde jag förlänga avhandlingsdisputationen utan problem. Jag märkte att Bentzel blev lite ledsen eftersom han som emeritus inte skulle få äran att leda min disputation. 

Olof Palme i Uppsala

Olof Palme skulle hålla ett tal till studenterna på HMC. Mötet hade arrangerats av socialdemokratiska studenter i Uppsala och SSU och Palme skulle prata om internationell solidaritet, bistånd, nedrustning och fred och det var planerat tidigt på kvällen.  

Det var sent i november, kallt och snöigt ute och av det jag fick veta efteråt, åkte Palme tåg med bland andra Anna Lindh och några till från Stockholm och gick till fots från stationen till HMC. Jag och Fotis, en grek som studerade datavetenskap och också brukade läsa i biblioteket till sent på kvällen, satt i kafeterian och planerade att gå till hörsalen för att lyssna på honom. Bredvid oss satt några svenska socialdemokratiska studenter som också väntade på Palme.

Efter en stund kom Palme med sällskapet, insnöad, utan några vakter. Kafeterian låg precis utanför aulan Palme skulle hålla sitt tal. Han lämnade sin kappa och väska på en stol och frågade hur många som ville ha kaffe. Sedan gick han förbi vårt bord, hälsade vänligt på oss och ställde sig i kö för att köpa kaffe till alla! Så länge jag lever kommer jag alltid att minnas den här scenen. Jag var mållös.

Fotis däremot, som hade kommit till Sverige med sina föräldrar när han var ganska ung, var mer sansad. Han sa det på grekiska att endast en svensk statsminister gör så. Tyvärr fanns det inga mobiltelefoner för att filma detta historiska ögonblick. Palme tog ett tiotal kaffekoppar och några smörgåsar på sina två brickor, betalade och började servera alla studenter som hade beställt. Då hördes ”tack Olof” av de bortskämda studenterna som serverades av själva statsministern och började de småprata med varandra.

För ett ögonblick tänkte jag gå till honom och presentera mig, men jag vågade inte, jag bara tittade på honom när han pratade och skrattade med alla studenter där. Samtidigt tänkte jag på gymnasiets geografibok, som skrev att om man har tur kan man träffa den svenske kungen på gatan, eller ministrar i mataffären. Jag trodde inte riktigt på det då, förrän jag själv upplevde att det faktiskt är sant i Sverige.

Talet var varmt och känslosamt och hela hörsalen fångades av hans djupa engagemang för rättvisa, fred och solidaritet. Jag minns att när en afrikansk student ställde en fråga på engelska, för han kände sig ensam och isolerad i Sverige och frågade om han hade något råd att ge, blev Palme lite ledsen. Han svarade honom förstås på engelska och uppmanade Uppsalas studentkår och naturligtvis de socialdemokratiska studenterna, att hjälpa till med allt de kunde för att bryta isoleringen av utländska studenter. Han skämtade och sa att om de inte har resurser till sådan verksamhet borde de söka finansiering från departementen eller SIDA så skulle han se till att de fick pengar till det!

Seminariet avslutades ganska sent och Palme ville promenera tillbaka till stationen. Men det blev inte riktigt så, det kom en taxi och körde honom dit eftersom han skulle missa tåget och nästa tåg skulle gå vid midnatt.

Refaat El-Sayed i Uppsala

Ett par veckor senare inträffade en annan intressant händelse, exakt på samma plats. Det var Uppsala ekonomförening som hade bjudit in den karismatiske entreprenören Refaat El-Sayed för att berätta om sin Fermenta. Fermenta hade blivit en raket på börsen i Stockholm på några år och ett par arbetare åkte faktiskt med sin Rolls-Royce till fabriken i Strängnäs. Hela Sverige pratade om Fermenta och bolagets aktiekurs låg då i topp. Refaat, som själv hade studerat i Uppsala, tackade förstås ja till inbjudan och kom dit med hela styrelsen sittande i första bänken.

Hörsalen var fullsatt och hade lika många åhörare som när Palme var där. Refaat, som just blivit Årets svensk, kom in med sina sportiga manchesterbyxor och den röda polotröjan och publiken började applådera. Han hade med sig några overheadbilder som han ville visa i en av de två överliggande overheadapparaterna som fanns nära tavlorna. Föreningens ordförande satt bakom en av apparaterna, fick en bild från Refaat, tände lampan och visade den. Men det var väldigt suddigt. Hon försökte justera ljuset men det var omöjligt. Hon flyttade över till nästa apparat, men samma problem fanns där också. Man kunde knappt se några siffror från balansräkningen som Refaat ville visa. Då vände han sig till henne och sa: ”Är Uppsala universitet så fattigt nuförtiden och inte har råd att köpa några bra apparater? Köp 100 stycken och skicka räkningen till Fermenta! Det är det minsta jag kan göra för universitetet som gjorde mig till biokemidoktor”. Hörsalen exploderade av jubel, skratt och applåder!

Sedan skrev han några siffror på tavlan, någonting han inte hade gjort sedan universitetsstudier, sa han. Han svarade med glädje på alla frågor han fick och även skojade om Fermentas kurs som skulle fortsätta uppåt och uppmanade alla som inte hade köpt aktierna att göra det och slippa ta studielån i fortsättningen.

Du tronar på minnen... Kap 7

7.   Resan till USA

 

Någon vecka senare efter Nobelceremonin, åkte jag tillsammans med Barbara till USA. För att åka till USA under den tiden behövde jag ett visum. Jag var grekisk medborgare och i Grekland fanns det ju en del terrorister samt en stark antiamerikanism. Vi hade planerat resan långt tidigare och Barbara kontaktade den amerikanska ambassaden i Stockholm för att boka tid.

Vi gick tillsammans till ambassaden. Ambassaden skulle intervjua mig först och sedan skulle jag fylla i en blankett att jag godkände följande tre villkor: (i) jag är inte kommunist; (ii) jag är inte narkoman; (iii) jag har inte våldtagit någon kvinna. Jag hade inga som helst problem med dessa villkor, alla tre var uppenbara för mig. Visumet stämplades sedan på mitt pass och det var klart för att resa.

Som jag nämnde tidigare var jag ganska konservativ innan jag kom till Sverige och jag tyckte om båda presidenterna, Jimmy Carter och Ronald Reagan. Jag växte ju upp i en familj där pappa krigade tillsammans med britterna mot tyskarna och italienarna och senare under inbördeskriget mot kommunisterna. Och fortfarande minns jag att när John Kennedy mördades, infördes det en nationalsorg i Grekland och vi lärde oss att sjunga en sång till hans minne! Vi sjöng den ofta i grundskolan, efter den grekiska nationalsången.

Jag minns också när vi, som små barn, väntade i timmar på de svarta limousinerna med Jacky Kennedy/Onassis som åkte förbi Amfilochia på väg till Onassis privata ö, Skorpios. Jag minns också hur pass glada vi var när den grekiska radion rapporterade om de stora framgångarna som amerikanska soldater hade i Vietnam.

Men även efteråt när jag började på Handelshögskolan var jag en amerikavän. Ett par senare omvärderade jag dock mina åsikter och blev mer kritisk efter jag hade förstått att USA hade stöttat diktaturen i Grekland och i andra länder i Latinamerika. Men när vi åkte till USA hade jag en neutral inställning till landet.

Vi åkte strax innan jul och vi skulle bo hos Barbaras föräldrar, utanför Boston. Föräldrarna blev naturligtvis glada när vi kom. De var mycket snälla och gjorde allt möjligt för att vi skulle trivas där.

Några dagar senare bjöd de hem några bekanta för att träffa Barbara och hennes grekiske pojkvän. Det var en ganska trevlig tillställning med bra mat och socialt umgänge. Efteråt satt vi framför brasan och konverserade om allt möjligt. De ville veta allt om Sverige. Det kom även direkta frågor till mig, varför jag åkte dit och inte till exempel till USA där så många framgångsrika greker finns. De nämnde bland andra den tidigare guvernör i Massachusetts Michael Doukakis, vars föräldrar hade emigrerat till USA. De berättade att de hade röstat på honom. Förmodligen ville de glädja mig och känna mig stolt över en framgångsrik grekisk politiker i USA.

Sedan frågade dem mig vad jag tycker om USA och liknande. Naturligtvis uttryckte jag mig mycket positiv till Sverige och ganska neutral till USA. Jag minns att när jag fick frågan av en äldre man ”what do you thing about America?” svarade jag enkelt, att det var ett OK land.

Barbara stirrade på mig lite förvånad eftersom mitt svar inte var riktigt tillfredsställande och jag borde ha sagt ”it’s a great country”. Visst kunde jag varit lite mer generös eller diplomatisk och glädja dem med ett sådant svar. Men, jag är inte diplomat, och är alltid rak med mina svar.

Den äldre amerikanen fick jag veta efteråt var en konservativ republikan och hoppades på att jag skulle ha svarat ”it’s a great country”. Hans följdfråga var om jag föredrog Sverige framför USA och då svarade jag förstås, ”självklart”. Jag märkte att tonen i hans påstående blev lite skarpare när han konstaterade ”med tanke på att ett par miljoner greker bor i USA borde det vara ett starkt bevis på att USA är bättre än Sverige, eftersom där bodde bara några tusen greker”. Jag ville inte fortsätta diskussionen och förstöra stämningen. Jag sa att jag kanske hade fel när jag valde att flytta till Sverige, men att efter studierna skulle jag kanske flytta till USA. Då blev han lite gladare.

En annan dag besökte vi ett äldre par som var Barbaras familjs vänner. De bjöd på middag och vi hade ett trevligt umgänge. Mannen satt i rullstol och var mycket intresserad av vapen. I sitt skåp i villan hade han några stycken skjutgevär som han berättade gärna om, hur pass bra de var ifall någon tjuv eller brottslig skulle komma in i huset. Att prata skjutgevär med mig, som aldrig hade jag hållit något vapen i min hand, var ju meningslöst. Jag låtsades att jag lyssnade och ville inte starta någon diskussion. Sedan frågade han mig om jag hade vapenlicens och vapen hemma i Sverige för att försvara mig och Barbara. Jag svarade, tyvärr, jag måste gå på en kurs först och hade inte haft tid med det, men jag lovade att jag skall göra det. Då blev han nöjd och innan vi gick därifrån påminde mig om att inte glömma att ta vapenlicens och köpa vapen!

New York

Några dagar senare skulle vi åka till New York och hälsa på Betsy, en rik väninna till Barbara, som bodde nära centralparken. Barbara körde bil från Boston. Det blev en fascinerad resa och jag upplevde världens starkaste kontraster mellan Bronx och Manhattan. Barbara var lite rädd ifall vi skulle få bilstopp på något trafikljus när hon körde genom Bronx och bli attackerade av några afroamerikaner. Bredvid motorvägen låg gamla bussar och båtar där folk bodde och vädrade eller torkade sina lakan och kläder. Längst åkrarna fanns det en del skyltar där det stod ”for sale” och priset per kvadratmeter var löjligt lågt. Men även på bussarna och båtarna där folk bodde, kunde man se stora skyltar ”for sale”.

Ju närmare New York vi kom, desto renare och finare blev det. I centrala New York fick jag en känsla att hela världens glamour och lyx måste ha samlats där. Aldrig tidigare hade jag sett så stora och vackra skyltfönster av världens alla modehus, så höga skyskrapor, så långa avenyer och så breda trottoarer. Om ett par timmar från New York, i Bronx, fanns det kapitalismens helvete, låg säkert paradiset i Manhattan, tyckte jag. 

En dag gick vi ut och promenerade. Allt kändes så otroligt stort. Man märker det när man kommer tillbaka till Sverige hur litet allt är här. Jag kunde inte låta bli att inte titta högst upp på alla skyskrapor vi passerade förbi. Bara när jag skulle sova på kvällen märkte jag hur mycket jag hade ansträngt mig. Jag hade så ont i nacken och sov knappast.

En annan dag gick vi till World Trade Centers kafeteria högst upp. Utsikten var magnifik. Jag blev faktiskt lite skraj när jag tittade på byggnaderna i närheten som gungade av vinden och Betsy berättade att även vår byggnad gungade utan att märka det.

Uppe på kafeterian var det strängt förbjudet att fotografera. Men jag kunde inte låta bli. Jag tog min lilla enkla kamera ur fickan, och bad Barbara att ta ett snabbt foto när det var grönt. Tyvärr, upptäckte en vakt det och vi fick en riktig varning. Inga fler foton, annars skulle han ta min kamera och be oss lämna kafeterian. Betsy försökte lugna honom att vi var gäster från Sverige och bad om ursäkt. Fotot blev inte så bra, men jag har det kvar som ett historiskt minne, taget i en byggnad som flera år senare jämnades med marken.

En kväll gick vi på teater i Broadway och såg musikalen Annie som några år tidigare, hade premiär där. Den slutade klockan ett på morgonen och vi tog tunnelbanan hem. Jämfört med tunnelbanan i Stockholm, var den mycket smutsigare, nerklottrad, och mycket sliten. Betsy bodde några stationer bort. När vi klev av tåget, gick jag och Barbara till lägenheten medan Betsy gick till en mataffär för att handla lite frukost.

När vi kom fram till entrén och Barbara försökte öppna dörren med Betsys nycklar, blev vi stoppade av en beväpnad vakt inne i foajén! Jag blev jätteskrämd när hans gevär siktade mot oss. Han trodde att vi var brottslingar. Medan han riktade skjutvapen mot oss, frågade han via mikrofonen vilka vi var. Barbara berättade att Betsy skulle komma när som helst, hon visade nycklarna och efter visitering fick vi komma in i värmen. Men vi skulle vänta på henne där nere för att åka hiss tillsammans med Betsy till lägenheten. Betsy berättade att de beväpnade vakterna vaktar hela byggnaden dygnet runt överallt i Manhattan. Vi stannade där någon vecka och besökte flera intressanta platser. Det var faktiskt en fantastisk upplevelse i New York.

Washington DC

Kring 10 januari åkte vi tåg till Washington DC. Där var vi bjudna av hennes bästa väninna Annie. Annie hade planerat en stor fest, hemma hos sina föräldrars villa i Georgetown, där många gamla kompisar hade bjudits. Föräldrarna var på semester och Annie hade hela huset själv. Hennes pappa var förresten en pensionerad diplomat och hade tjänstgjort i amerikanska ambassaden i Aten. 

Strax innan vi kom fram till stationen hände en allvarlig flygolycka. Det var snökaos och ett flygplan kraschade på en bro över Potomacfloden, mitt i stan, och föll sedan i det iskalla vattnet. Många dog och det blev ett fruktansvärt trafikkaos i Washington. Vår taxibil fastnade i den väldiga kön och vi kom hem till henne ganska sent. Annie förstod det eftersom alla Tv-kanaler sände live från olyckan.

Dagen efter gick vi runt i huvudstaden. Det var riktigt kallt, men soligt. Strax innan vi kom fram till Vita Huset, upptäckte jag några hemlösa som låg på tidningspapper, skyddande av kartonger, utanför en T-station. Där var det lite varmare eftersom varmluft kom från T-banan. Jag stannade lite och tog ett par foto. Barbara och Annie gick före mig och de ropade att jag skulle fortsätta. Jag ställde en fråga till Annie hur i hela friden kan man tillåta hemlösa personer sova ute i kylan, nära Vita Huset dessutom. Hon smålog mot mig och sa att USA är ett fritt land och ingen bryr sig om någon väljer att sova utomhus. Jag försökte argumentera att verbet ”välja” hon använde, inte passade i sammanhanget eftersom de kanske inte hade något annat val. Barbara deltog också i diskussionen eftersom jag som aldrig varit i USA tidigare, inte kunde förstå att detta är normalt där, men inte i Sverige.

Annie var glad, öppen och välutbildad. Hon berättade för mig att hon hade varit i ambassaden i Aten flera gånger för att träffa sina föräldrar och en gång åkte hon faktiskt med Barbara dit. Även Barbara hade berättat denna historia tidigare i Uppsala, när hon och Annie åkte med ambassadens bepansrade bilar runt i Aten.

Annie berättade också hur chockerad hon blev under julen 1975, när den grekiske polischefen ringde på deras hem i Aten och informerade att CIAs högre tjänsteman, Richard Welch, blev brutalt mördad. Hon blev riktigt ledsen för att hon hade pratat med Richard Welch ett par dagar tidigare, när den amerikanska ambassaden hade en julfest för alla anställda. Flera år senare klarades mordet upp. Det var en terroristorganisation som hade utfört det, och dess medlemmar sitter kvar i fängelse i Grekland.

Dagen efter skulle Annie ha sin fest och hon bjöd minst femton personer. Några bodde i Washington medan andra i New York. Vi fick en fantastisk middag och efteråt skulle vi förstås socialisera oss och koppla av med lite musik, dans, och sprit. Stämningen var utmärkt. Vi dansade i det stora vardagsrummet och många började dricka en hel del. Själv dricker jag måttligt. Många märkte det och de bjöd på mer och mer sprit. Ett par halvberusade flickor bjöd mig på dans för att koppla av, eftersom jag såg ganska stressad ut.

Efter någon timme skulle vi gå till källaren för att röka lite marijuana. Jag frågade Barbara på svenska om det var sant och hon lugnade mig med att jag inte behövde röka, bara hänga med till källaren som alla andra.

En av Annies gäster var lite äldre och hade varit i Vietnamkriget. Han hade med sig en del marijuana som alla skulle pröva. Vi bildade en cirkel och allihop satt på golvet. Några var redan berusade. Samma marijuanacigarett skulle ju gå runt till alla, sugas in och sedan lämnas vidare till nästa person. När killen bredvid mig rökte och gav den till mig, tog jag den direkt och passade vidare till flickan bredvid mig.

Vietnamkillen som satt mitt emot mig, märkte det och skrek. ”Hallå, du från Sverige, du måste pröva, du kan inte förstöra festen”. Jag protesterade snällt att jag var fri att välja och föredrog att inte röka. Då blev han ganska arg och sa att jag inte skall lyda de svenska myndigheterna i det kommunistiska landet jag levde i, eftersom de hade ljugit för oss att marijuana var skadligt. En fri människa måste prova själv för att avgöra, annars levde vi i ett totalitärt samhälle i Sverige, tyckte han. Sedan fortsatte han och undrade om även vår kung i Sverige var kommunist som Olof Palme var. Visst var Olof Palme kommunist för honom, eftersom han hade protesterat med Nordvietnams ambassadör i Stockholm mot Vietnamkriget medan han själv krigade mot kommunisterna där!

Det var ingen som försökte lugna ner honom, eller försvara mig. Förmodligen var de höga och berusade och brydde sig inte, eller kanske var rädda för honom. Några tyckte faktiskt att jag borde prova, inklusive Barbara, för att inte förstöra stämningen. Jag blev riktig arg på henne, sa någonting elakt på svenska och jag lämnade rummet. Jag gick direkt till sängen för att sova.

När jag vaknade låg alla andra och sov. Hur många som stannade över natten hade jag ingen aning om. Jag öppnade dörren och gick mot köket. På vardagsrummet låg några flickor halvnakna. I köket låg en hel del halvtomma glas och matrester från festen. Jag försökte koka lite vatten för att dricka te, utan att väcka någon. Jag satt där minst någon timme och undrade vad jag skulle göra. Då bestämde jag att det var kanske bättre att hälsa på min studentkamrat från Handelshögskolan, Christos, som höll på med sin forskarutbildning i Ottawa.

Tågresan till Kanada

Klockan hade passerat 12 när folk började vakna. Alla var mer eller mindre bakfulla. Annie frågade om jag hade haft trevligt och jag svarade att allt var underbart. Jag bad om ursäkt för att jag lämnade sällskapet och gick och lade mig, med bortförklaringen om att jag var trött. Hon trodde kanske på mig eftersom, precis som alla andra, kom hon inte ihåg så mycket av det som skedde i källaren. Sedan berättade jag för Barbara att jag borde passa på och hälsa på min kompis i Kanada och vi skulle träffas igen hemma hos hennes föräldrar, när det var dags att flyga tillbaka till Sverige. Hon hade inga invändningar, jag lånade Annies telefon och ringde Christos. Han var glad att jag skulle hälsa på honom och dagen efter tidigt på morgonen tog jag tåget till Kanada.

Vid järnvägsstationen i Washington DC, köpte jag en Rubriks kub samt en liten lösnings bok. Det var ju en lång resa och det skulle bli långtråkigt. Efter flera timmars försök, trots lösningsmetoden som boken rekommenderade, gav jag upp. Både kuben och den lilla boken har jag kvar i min hylla som ett minne från USA. Trettiofem år senare, skrattade Andreas, min son, när jag berättade denna historia och han har hånat mig eftersom han klarar den utan hjälp på ett par minuter.

Efter att jag lämnade kuben började jag se upp till den vackra snöiga naturen som tåget åkte igenom. Vid gränserna till Kanada märkte jag att temperaturen låg på -26 grader. Min vän väntade på mig och jag berättade om vad jag hade upplevt i USA. Han hade hört andra historier av andra vänner som åkte till USA för att studera och sa att han själv valde Kanada, eftersom Kanada, till skillnad från USA, är mer civiliserat och liknar de nordiska länderna i Europa. Jag stannade hos honom någon vecka och jag upplevde själv den stora skillnaden mellan USA och Kanada.

Några dagar innan vi skulle flyga tillbaka, åkte jag tåg till Boston. Hemma hos Barbara skulle jag berätta om mina upplevelser i USA och Kanada. Jag ljög förstås när jag tyckte att det var underbart och lovade att vi skulle flytta till USA när vi blev klara med våra utbildningar.

När vi kom ombord på planet till Stockholm, frågade även Barbara om jag menade allvar med att jag ville flytta till USA. Jag ville inte svara, trots att hon insisterade. Någon timme senare, efter vi hade lämnat det amerikanska luftrummet sa jag bryskt till henne: ”USA är inte för mig. Aldrig mer i mitt liv!” Vi hade en hetsig diskussion tills det blev riktigt sent på natten och somnade.

På väg till Uppsala fortsatte vi diskussionen i ett lugnare tempo, men jag upprepade det jag sa på planet: ”USA är inte för mig”. Samtidigt bad jag henne att vi kanske borde gå till amerikanska ambassaden i Stockholm och fråga dem varför de ställde sådana frågor för att få visum till USA. Ville amerikanerna ha garantier av oss vanliga människor som sökte visum att vi inte skulle förstöra deras land? Det var snarare tvärtom. Mina sexveckors vistelse i USA skulle istället kunna göra mig till (i) kommunist, (ii) narkoman och (iii) våldtäktsman!

Jag har hållit detta löfte ”Aldrig mer till USA” i över 40 år och förmodligen kommer jag att hålla det tills jag dör! Jag har levt ganska bra i Europa och saknar inte USA. Jag har aldrig förstått egentligen varför så många svenskar avgudar USA och strävar efter att även vi i Sverige skall anamma en hel del därifrån. För egen del anser jag att Sverige är ett betydligt bättre land och amerikanerna borde lära sig mer av oss.

Billigare dieselpris med mindre reduktionsplik!

Det sprids en hel del lögner om att dieselpriset kommer att bli t o m dyrare jämfört med idag, om reduktionsplikten sänks till 6% som regeringen och Sverigedemokraterna har bestämt. Det är inte bara Miljöpartiet och några bränslebolag, som Circle K och Preem, utan även Aftonbladet, Vi Bilägare, Teknikens Värld, samt Auto Motor och Sport. 

Detta är naturligtvis nonsens och jag skall förklara det med enkel matematik.

Idag blandas in cirka 40% biobränsle (typ HVO100) på diesel. Reduktionsplikten motsvarar ca 30% av dieseln, dvs. 0.4*0.75. Råvarupriset på en liter HVO100 ligger på ca 20 kronor (innan moms). Å andra sidan ligger dieselpriset på ca 7,5 kr/lt (innan skatt och moms). Detta innebär att dieseln priset idag i pumpen är 12,5 kr/lt (återigen innan skatter), dvs. 7,5(0.6) + 20(0.4). Med andra ord är biobränslens kostnader 8 kr (dvs 20*0.4) medan den fossila delens (dieseln) kostnader är 4,5 kr (dvs 7.5*0.6).

Om inblandningen av biobränsle sänks till 8%, (dvs. en reduktionsplikt på 0.08*0.75 = 6%), kommer dieselpriset vid pumpen att bli 8,5 kr/lt (dvs. 7,5(0.92) + 20(0.08) = 8,5). Räknar man med en moms på 25% blir det (8,5 -12,5)*1,25, dvs ca 5 kr/lt billigare!  

Bränslebolagen påstår ändå att dieselpriset kommer att bli dyrare, eftersom det kan bli brist på diesel i Sverige, med tanke på att raffinaderierna i Sverige inte har tillräckligt kapacitet att framställa 92% fossil-diesel. Detta påstående är naturligtvis felaktigt av minst två skäl: (a) Idag exporterar Sverige ca 50% av allt bränsle som raffineras i landet. För att inte bli brist på diesel kan man helt enkelt minska exporten till ca 30% och behålla mer fossil-diesel i landet för att täcka bortfallet av biobränsle. (b) Man kan importera mer diesel (Mk3-diesel) från Europa om man vill fortsätta exportera Mk1-diesel från Sverige.

Det är osannolikt att en ökad import från Europa skulle leda till betydligt högre importpriser här. Sverige är en marginell konsument av diesel för att priset skulle behöva gå upp till 50%, och inte leda till en prisminskning vid pumpen.

Dieselbilars motorer skulle för övrigt må betydligt bättre om man fyller lite mer Mk3-diesel. Alla som har kört bil i Tyskland eller Italien har upplevt en mjukare och tystare körning jämfört med Sverige. Under sträng kyla är Mk1-dieseln lite bättre jämfört med Mk3, men så länge det skall blandas betydligt mer svensk Mk1, kommer det inte att leda till några problem.

Förmodligen kommer koldioxidutsläppen att höjas om reduktionsplikten sänks, men att försöka argumentera att t o m dieselpriset kommer att höjas, det är en myt! Varför då är även bränslebolagen starkt emot en sänkt reduktionsplikt och vill fortsätta blanda in stora mängder biodiesel? Har de blivit mer miljöaktivister som exempelvis Miljöpartiet? Jag nämner bara Miljöpartiet och inte Greenpeace, eftersom denna organisation faktiskt är emot biodiesel!

När de varnar om högre dieselpriser som kommer att drabba dieselbilisterna, försöker de försvara sitt eget intresse, nämligen de egna vinsterna! Med dagens reduktionsplikt säljer de ju stora volymer av biodiesel till 20(0,4) = 8 kr/lt, eller till ett dieselpris på 12,5 kr/lt, i stället för 20(0,08) = 1,6 kr/lt, eller till ett dieslpris på 8,5 kr/lt, när reduktionsplikten minskar till 6%.
 

Samhällsekonomi: Är dollarns tid över?

Samhällsekonomi: Är dollarns tid över?: Att ha en valuta som fungerar som en global reservvaluta, som till exempel dollar, leder till ett dilemma, som den belgisk-amerikanske ekono...

Du tronar på minnen... Kap 4

4.    Flytten till Sverige

Några dagar efter att mitt uppehållstillstånd stämplades på mitt grekiska pass, blev jag godkänd på min sista tentamen och måste avbryta mitt uppskov från militärtjänstgöring snarast. Men att göra lumpen precis när jag skulle flytta till Sverige var förstås uteslutet. Jag var därför tvungen att agera fort och lämna landet innan jag blev straffad av militären.

Som student i Handelshögskolan var jag medlem i AIESEC, som var en internationell studentorganisation som främjande praktik utomlands av studenter som studerade företags- och nationalekonomi. Den årliga konferensen skulle äga rum i den belgiska universitetsstaden Louvain-la-Neuve, under sista veckan i mars. Under konferensen där skulle man bland annat matcha alla länders AIESEC medlemmar med praktikplatser i övriga världen inklusive Grekland förstås. Styrelsen i AIESEC i Aten bestämde då att hyra en liten buss för alla styrelsemedlemmar som ville åka dit. Jag passade på och åkte med. Jag minns att jag var den enda som hade en så stor väska som min mamma hade packat med en hel del saker. Alla andra skulle förstås återvända till Grekland om någon vecka, medan jag skulle vidare till Sverige.

Min mamma var med när vi lämnade Aten och hon var förstås mycket ledsen. Hon ville att jag skulle lova henne att jag skulle återkomma till Grekland efter studierna, vilket jag lovade för att lugna henne, trots att jag visste att jag skulle bryta mitt löfte. Så fort vi åkte mådde jag faktiskt ganska dåligt av att jag ljög för mamma.

Resan gick bra och två dagar senare var vi framme. Vi märkte dock att när vi åkte till den flamländska Leuven, som ligger nära den franska Louvain-la-Neuve, fick vi inte samma service när vi försökte prata franska. Alla andra delegater hade upplevt liknande bemötande när de pratade franska, men inte när de pratade engelska. Hur som helst, där umgicks jag mycket med den norska delegationen och jag lyckades få en praktikplats i Arbeitsdirektoratet i Oslo under juli-augusti. Norrmännen uppskattade att, utöver engelska som var det viktigaste språkkravet, kunde jag en del svenska! 

Det var meningen att jag skulle åka tåg till Stockholm från Bryssel. Men, under den tiden drabbades Sverige av stora strejker och lockout. Jag var i för sig van vid det i Grekland, men att det skulle drabba mig även på väg till Sverige hade jag inte räknat med. När vi kom fram till Köpenhamn, fick vi då byta tåg mot Stockholm. Men på grund av strejk var det endast två gamla vagnar. Jag minns alla eleganta damer med fina klänningar som förmodligen hade en förstaplatsbiljett och fick trängas med alla andra i samma vagn. För mig var det lika dåligt, jag hade ju en tung väska att ta hand om och var dessutom trött från nattågsresan från Bryssel.

Första veckorna i Stockholm

Adrenalinet var högt och jag kunde hantera min trötthet när det gamla tåget körde i södra Sverige mot Stockholm. Våren hade inte kommit ännu, det fanns enstaka snöfläckar kvar längst åkrarna och himlen var grå. Längst perrongerna kunde jag se svenskar i sina vinterjackor. Alla passagerare var trötta, och tysta och många läste någon bok eller tidning. Jag försökte också smygtitta på tidningarnas stora rubriker som var fyllda med ”strejkkaos” eller liknande ord.

Efter många timmars resa, kom vi fram till Stockholm. Jag hade ringt Nikos från Belgien och berättade att jag skulle åka tåg. Jag hoppades förstås att han skulle vara där som han lovade eftersom tåget var försenat. Och Nikos var där! Ankomstinformationstavlorna hade ju informerat alla att tåget från Köpenhamn var försenat.

Det var sent på eftermiddagen när vi kom fram till Centralen och fortfarande ljust. När jag såg Nikos, var jag både glad och avslappnad. Han kom mot mig och hjälpte mig att bära den tunga väskan mot tunnelbanan. Han köpte en biljett bara för mig, eftersom han själv hade månadskort. Sedan åkte vi en lång trappa ner mot perrongen där vi väntade några minuter på vårt tunnelbanetåg. Trots att jag var så trött kunde jag lägga märke att allt var rent, prydligt och tyst. Även Nikos pratade relativt tyst och tillrättavisade mig att sänka min röst. Sedan tog vi tåget till Nikos och Barbros lägenhet på Söder och efter några minuter kom vi fram, där Barbro väntade.

Hon välkomnade mig på svenska och började vi småprata. Hon hade lagat en fin middag och sedan förklarade Nikos för mig att jag skulle sova på en madrass på golvet i vardagsrummet, eftersom de hade en liten tvåa utan plats för en extra säng. Jag förklarade för dem att det inte spelade någon roll för mig och jag menade det. Det viktigaste var att jag skulle bo hos dem tills vidare och dessutom gratis. Både Nikos och Barbro vägrade att jag skulle betala någonting överhuvudtaget, trots att de själva inte hade hög inkomst. De tyckte att det var kul att ha mig där och hjälpa mig med allt de kunde. Jag är jättetacksam för deras generositet och gästvänlighet! 

Nikos var färdig med sina studier från Stockholms universitet och han började arbeta. Barbro arbetare också och bägge två steg upp tidigt på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska, men det skulle vara mycket pinsamt att inte stiga upp och äta frukost med dem. Så jag lärde mig att göra det, trots att jag inte hade någonting att göra medan de åkte till sina arbeten. Det enda jag gjorde hemma var att flytta tillbaka madrassen under deras säng och göra ordning i vardagsrummet. Sedan försökte jag läsa lite i tidningen, titta lite på TV och gå någon promenad tills de kom hem.

Barbro arbetade lite kortare och kom hem tidigare. Jag tränade lite svenska med henne medan hon lagade mat och väntade på Nikos för att äta middag. Även mina vanor ändrades, eftersom middagen serverades redan innan klockan sex. Sedan samtalade vi lite, tittade ofta på nyheterna på TV och sent på kvällen var det dags att dricka te och äta knäckebröd med ost innan vi skulle lägga oss.

Ett par veckor senare åkte jag tidigt på morgonen med Nikos till Medborgaskolan. Jag skulle börja läsa svenska där i ett par veckor, tillsammans med andra som hade läst i några månader. Nikos lämnade mig där för att gå till sitt arbete och förklarade förstås vilken tunnelbana jag skulle ta för att åka hem. Dagen innan hade jag köpt ett månadskort.

I Medborgarskolan var en ung lärare som testade mig i språket. Det var ett test i ordföljd och grammatik. Hon blev riktig förvånad eftersom jag klarade mig så bra. Sedan skulle hon förhöra mig. Hon märkte att jag förstod en del men jag inte var lika bra på att prata, vilket var förståelig. Hon sa att jag var välkommen att börja där om jag ville, främst för att träna att lyssna och prata. Eftersom jag inte hade någonting viktigare att göra, tyckte jag att det var en bra idé. Min praktik i Norge skulle börja om ett par månader och studierna i Uppsala i september. Så, jag gick på skolan i två-tre veckor, tills kursen avslutades.

Mötet med min syssling

Under 1 maj, frågade Nikos om jag ville gå till Kungsträdgården där Vänsterpartiet brukade hålla sitt möte. Där skulle vi säkert träffa många greker. Det var en vacker dag och vi åkte buss dit. När vi kom fram var det packad med folk och röda fanor. Läget var faktiskt ganska spänt eftersom flera hundra tusen LO- och TCO-medlemmar var i strejk och även lockoutade. Hemma visade TV bara nyheter, som dominerades förstås av strejken. Även tunnelbanan gick inte normalt utan det förekom en del störningar. Jag minns att nyheterna berättade att många skolbarn inte kunde åka till skolan eftersom det inte fanns skolskjutsar.

Alldeles i början, mittemot NK, stod min syssling Dimitris med några andra greker och pratade ganska livligt. Nikos kände igen några av dem och när vi kom närmare, skrek min syssling mitt namn och skrattade högt. Vi hade inte setts sedan den sommaren i Grekland när han avfärdade mina tankar att flytta till Sverige. Han visste inte att jag hade kommit och blev mycket förvånad. ”Har du kommit till Sverige?” frågade han. ”Du gjorde det till sist!” ”Välkommen och lycka till!” Jag nickade bara, ja.

En av de andra grekerna frågade mig vad jag tänkte göra i Sverige. Jag berättade att jag skulle börja forskarutbildning i Uppsala. Både jag och Nikos minns fortfarande hans negativa och ironiska reaktion när han sa att ”alla greker som kommer hit säger samma sak, tills de förstår att det inte går”. Jag försökte förklara att jag hade blivit antagen, men han inte trodde på mig. Efter en stund tyckte Nikos att det var bättre att gå därifrån och flytta till Norra Bantorget där LO och Socialdemokraterna hade sitt första-maj möte. Jag fick min sysslings telefonnummer ifall jag behövde någonting och vi gick mot Norra Bantorget.

Där lyssnade vi på LO:s ordförande tal. Jag förstod knappast någonting. Det var otroligt mycket folk och rösten från högtalarna täcktes av publikens applåder och alla remsor. Det var Nikos som tolkade att Sverige hade blivit ett ”tjuvsamhälle” och att ”klasskampen måste fortsätta mot de växande klyftorna och kapitalismen”. Jag minns Dagens Nyheter, dagen efter, som skrev att Nicolins anhängare efter konflikten ”kunde rymmas i en telefonkiosk”.

I slutet på maj satt vi framför TV och kollade finalen i Champions League mellan Malmö FF och Nottingham Forest som spelades i München. Malmö förlorade med 1-0, men de spelade mycket bra. Det var första gången jag såg Malmö med sina ljusblåa färger och tyckte det var en stor bedrift.

I början på juni, en varm helg, åkte vi till Eriksdalsbadet för att sola och bada. Det var mycket folk och jag tyckte att det var fantastiskt att man kunde bada mitt i Stockholm. Vi började bada i lugn och ro. Nikos och Barbro gick och satte sig i solen medan jag gick vidare till den andra bassängen. Efter en stund hoppade jag in och började simma mycket fort. Jag var ganska bra simmare och ville testa hur snabb jag var. Efter jag hade simmat ett tiotal meter började jag må dåligt. Mitt hjärta klappade högt och var nästan spyfärdig när jag lämnade bassängen. Jag tror jag svimmade och Nikos sprang mot mig när han såg en massa människor omkring mig. De ringde ambulansen och alla tre åkte vi direkt till Södersjukhuset.

Medan Nikos och Barbro väntade vid receptionen, undersöktes jag noga utan att hitta något fel. Jag började faktiskt må bra medan vi åkte ambulans och ännu bättre när jag låg i det rena och svala rummet. De konstaterade att jag måste ha fått anfallet av extrem överansträngning utan att vara tillräckligt tränad för det. Jag minns faktiskt vi kommunicerade på svenska ganska bra, men både Nikos och Barbro fick komma in ifall jag inte kunde förklara mig. Efter en stund fick vi åka hem. Jag bad om ursäkt för att jag hade förstörd deras utflykt och tackade dem för deras hjälp. Fyrtio år senare minns vi denna dag och hur snabbt och fint den svenska sjukvården tog hand om mig.

Första midsommaren på Skansen

Ett par veckor senare åkte Nikos, Barbro och hennes mamma på semester till Grekland och jag stannade kvar att ta hand om lägenheten och blommorna.

Under midsommar åkte jag till Skansen för att uppleva den svenskaste av alla fester. Det var en underbar dag med klarblå himmel och lite vind. Skansen var packad med folk med många internationella turister. Musiken som spelmännen spelade påminde mig om musiken Sveriges Radio Utlandsprogrammet spelade när de avslutade sina sändningar. Alla klanger var från hela Sverige och de var både ljuvliga och sorgsna. Jag blev faktiskt lite rörd och samtidigt frälst i den svenska folkmusiken. Jag stod där i flera timmar och tittade på folk i nationella dräkter som dansade och den svenska flaggan som vajade så majestätiskt.

Där träffade jag min syssling som jag blev imponerad över att han behärskade så bra både polka och schottis danser. Isen mellan oss började faktiskt smälta när jag fick veta att han också älskade den svenska folkmusiken och brukade åka till Skansen varje midsommar! Jag gick runt i hela Skansen, tittade på alla djur men även på den magnifika utsikten över Stockholm. Jag satt på en bänk tills det blev nästan midnatt och upplevde min ljusaste natt i hela mitt liv. Denna midsommar skall jag minnas så länge jag lever.

Fortfarande lyssnar jag på svensk folkmusik från alla orter i Sverige, och har tiotals band med folkmusik. Jag har svårt att välja bland låten, men ”Vårvindar friska” och ”Ack Värmeland du sköna” är dem som jag älskar mest.

Praktikant i Oslo

Några dagar innan jag skulle åka till Oslo kom Nikos och Barbro tillbaka från semester där de berättade att de hade träffat mina föräldrar som tackade för att de hade tagit hand om mig.

I slutet på juni flög jag till Oslo för att göra praktik vid Arbeidsdirektoratet. Det var en solig lördag och jag möttes av ett par AIESEC norska studenter vid flygplatsen i Fornebu. Det var också en svensk student till som hade åkt med mig från Arlanda, som skulle praktisera under sommaren i Oslo. De körde oss mot universitetscampus i Blindern, där vi skulle bo tillsammans med andra internationella studenter. Under resan försökte jag förstå när norrmännen och svensken pratade med varandra. Det var första gången jag hörde norska och det lät ganska trevligt. Jag försökte också prata lite med dem, men eftersom jag inte kunde förstå allt norrmännen frågade om, bytte vi till engelska.

Campus var omgivet av villabebyggelse och det kändes som att det var byggt inne i skogen. På väg upp mot Blindern kunde jag se glimtar över det vackra Oslo nedanför. Norrmännen förklarade en del praktiska saker om själva boendet, mataffärer, samt tunnelbanan mot Oslo centrum, som låg några stationer söderut. Sedan träffade vi andra studenter som spelade ute på gräsmattan, innan vi gick till middag. Efteråt bestämde några av oss att åka mot Oslo centrum för att orientera oss. På måndag skulle vi börja arbeta där. Vi gick runt i hela stan till tidig söndag morgon. Det blev aldrig riktigt mörkt. De sydeuropeiska studenterna som var med och hade åkt samma dag till Oslo blev lyriska över den ljusa natten och ville inte åka hem.

På måndag morgon åkte jag till mitt arbete. Kontoret låg mitt i Oslo och jag togs emot med värme av chefen och några till. I början skulle jag inte göra så mycket, utan jag skulle få några rapporter att läsa, de flesta på norska. Nästan alla rapporter handlade om den norska arbetsmarknaden och välfärden. Att börja läsa rapporter på norska var förstås inte så enkelt! Jag prioriterade istället de med engelska texter.

På mötena blev det en blandning på norska och engelska, men inte bara för min skull. Det var faktiskt några brittiska forskare som arbetade där och inte kunde norska. Några veckor senare valde jag läsa några enkla rapporter på norska och jag märkte att det inte var så svårt. Det fanns ju stora norsk-engelska lexikon på kontoret som oftast låg på mitt bord. Innan jag slutade min praktik skrev jag också en liten rapport, på engelska.

I slutet på juli åkte vi alla AIESEC studenter som arbetade i Oslo, runt i sydvästra Norge. Resan tog fem dagar. Jag hade aldrig sett fjordar tidigare och var en extraordinär upplevelse. Första staden som vi övernattade i var Bergen. Jag tappade andan när bussen närmade sig staden. Jag hade aldrig sett en vackrare stad i hela mitt liv. Det var strålande sol när vi var där, till skillnad från några år senare när jag flyttade dit för att arbeta. Sedan åkte vi söderut mot Stavanger, Kristiansand, Kragerö och tillbaka till Oslo. Det var en oförglömlig resa! En vecka utan regn!

I mitten på augusti var det dags att lämna Oslo. Under mina sex veckor där tjänade jag tillräckligt för att klara mig, spartansk dock, över två-tre månader i Uppsala. Jag flög först direkt till Aten att träffa min familj och två veckor senare åkte jag tillbaka till Sverige där universitetslivet väntade!