Du tronar på minnen... Kap 7

7.   Resan till USA

 

Någon vecka senare efter Nobelceremonin, åkte jag tillsammans med Barbara till USA. För att åka till USA under den tiden behövde jag ett visum. Jag var grekisk medborgare och i Grekland fanns det ju en del terrorister samt en stark antiamerikanism. Vi hade planerat resan långt tidigare och Barbara kontaktade den amerikanska ambassaden i Stockholm för att boka tid.

Vi gick tillsammans till ambassaden. Ambassaden skulle intervjua mig först och sedan skulle jag fylla i en blankett att jag godkände följande tre villkor: (i) jag är inte kommunist; (ii) jag är inte narkoman; (iii) jag har inte våldtagit någon kvinna. Jag hade inga som helst problem med dessa villkor, alla tre var uppenbara för mig. Visumet stämplades sedan på mitt pass och det var klart för att resa.

Som jag nämnde tidigare var jag ganska konservativ innan jag kom till Sverige och jag tyckte om båda presidenterna, Jimmy Carter och Ronald Reagan. Jag växte ju upp i en familj där pappa krigade tillsammans med britterna mot tyskarna och italienarna och senare under inbördeskriget mot kommunisterna. Och fortfarande minns jag att när John Kennedy mördades, infördes det en nationalsorg i Grekland och vi lärde oss att sjunga en sång till hans minne! Vi sjöng den ofta i grundskolan, efter den grekiska nationalsången.

Jag minns också när vi, som små barn, väntade i timmar på de svarta limousinerna med Jacky Kennedy/Onassis som åkte förbi Amfilochia på väg till Onassis privata ö, Skorpios. Jag minns också hur pass glada vi var när den grekiska radion rapporterade om de stora framgångarna som amerikanska soldater hade i Vietnam.

Men även efteråt när jag började på Handelshögskolan var jag en amerikavän. Ett par senare omvärderade jag dock mina åsikter och blev mer kritisk efter jag hade förstått att USA hade stöttat diktaturen i Grekland och i andra länder i Latinamerika. Men när vi åkte till USA hade jag en neutral inställning till landet.

Vi åkte strax innan jul och vi skulle bo hos Barbaras föräldrar, utanför Boston. Föräldrarna blev naturligtvis glada när vi kom. De var mycket snälla och gjorde allt möjligt för att vi skulle trivas där.

Några dagar senare bjöd de hem några bekanta för att träffa Barbara och hennes grekiske pojkvän. Det var en ganska trevlig tillställning med bra mat och socialt umgänge. Efteråt satt vi framför brasan och konverserade om allt möjligt. De ville veta allt om Sverige. Det kom även direkta frågor till mig, varför jag åkte dit och inte till exempel till USA där så många framgångsrika greker finns. De nämnde bland andra den tidigare guvernör i Massachusetts Michael Doukakis, vars föräldrar hade emigrerat till USA. De berättade att de hade röstat på honom. Förmodligen ville de glädja mig och känna mig stolt över en framgångsrik grekisk politiker i USA.

Sedan frågade dem mig vad jag tycker om USA och liknande. Naturligtvis uttryckte jag mig mycket positiv till Sverige och ganska neutral till USA. Jag minns att när jag fick frågan av en äldre man ”what do you thing about America?” svarade jag enkelt, att det var ett OK land.

Barbara stirrade på mig lite förvånad eftersom mitt svar inte var riktigt tillfredsställande och jag borde ha sagt ”it’s a great country”. Visst kunde jag varit lite mer generös eller diplomatisk och glädja dem med ett sådant svar. Men, jag är inte diplomat, och är alltid rak med mina svar.

Den äldre amerikanen fick jag veta efteråt var en konservativ republikan och hoppades på att jag skulle ha svarat ”it’s a great country”. Hans följdfråga var om jag föredrog Sverige framför USA och då svarade jag förstås, ”självklart”. Jag märkte att tonen i hans påstående blev lite skarpare när han konstaterade ”med tanke på att ett par miljoner greker bor i USA borde det vara ett starkt bevis på att USA är bättre än Sverige, eftersom där bodde bara några tusen greker”. Jag ville inte fortsätta diskussionen och förstöra stämningen. Jag sa att jag kanske hade fel när jag valde att flytta till Sverige, men att efter studierna skulle jag kanske flytta till USA. Då blev han lite gladare.

En annan dag besökte vi ett äldre par som var Barbaras familjs vänner. De bjöd på middag och vi hade ett trevligt umgänge. Mannen satt i rullstol och var mycket intresserad av vapen. I sitt skåp i villan hade han några stycken skjutgevär som han berättade gärna om, hur pass bra de var ifall någon tjuv eller brottslig skulle komma in i huset. Att prata skjutgevär med mig, som aldrig hade jag hållit något vapen i min hand, var ju meningslöst. Jag låtsades att jag lyssnade och ville inte starta någon diskussion. Sedan frågade han mig om jag hade vapenlicens och vapen hemma i Sverige för att försvara mig och Barbara. Jag svarade, tyvärr, jag måste gå på en kurs först och hade inte haft tid med det, men jag lovade att jag skall göra det. Då blev han nöjd och innan vi gick därifrån påminde mig om att inte glömma att ta vapenlicens och köpa vapen!

New York

Några dagar senare skulle vi åka till New York och hälsa på Betsy, en rik väninna till Barbara, som bodde nära centralparken. Barbara körde bil från Boston. Det blev en fascinerad resa och jag upplevde världens starkaste kontraster mellan Bronx och Manhattan. Barbara var lite rädd ifall vi skulle få bilstopp på något trafikljus när hon körde genom Bronx och bli attackerade av några afroamerikaner. Bredvid motorvägen låg gamla bussar och båtar där folk bodde och vädrade eller torkade sina lakan och kläder. Längst åkrarna fanns det en del skyltar där det stod ”for sale” och priset per kvadratmeter var löjligt lågt. Men även på bussarna och båtarna där folk bodde, kunde man se stora skyltar ”for sale”.

Ju närmare New York vi kom, desto renare och finare blev det. I centrala New York fick jag en känsla att hela världens glamour och lyx måste ha samlats där. Aldrig tidigare hade jag sett så stora och vackra skyltfönster av världens alla modehus, så höga skyskrapor, så långa avenyer och så breda trottoarer. Om ett par timmar från New York, i Bronx, fanns det kapitalismens helvete, låg säkert paradiset i Manhattan, tyckte jag. 

En dag gick vi ut och promenerade. Allt kändes så otroligt stort. Man märker det när man kommer tillbaka till Sverige hur litet allt är här. Jag kunde inte låta bli att inte titta högst upp på alla skyskrapor vi passerade förbi. Bara när jag skulle sova på kvällen märkte jag hur mycket jag hade ansträngt mig. Jag hade så ont i nacken och sov knappast.

En annan dag gick vi till World Trade Centers kafeteria högst upp. Utsikten var magnifik. Jag blev faktiskt lite skraj när jag tittade på byggnaderna i närheten som gungade av vinden och Betsy berättade att även vår byggnad gungade utan att märka det.

Uppe på kafeterian var det strängt förbjudet att fotografera. Men jag kunde inte låta bli. Jag tog min lilla enkla kamera ur fickan, och bad Barbara att ta ett snabbt foto när det var grönt. Tyvärr, upptäckte en vakt det och vi fick en riktig varning. Inga fler foton, annars skulle han ta min kamera och be oss lämna kafeterian. Betsy försökte lugna honom att vi var gäster från Sverige och bad om ursäkt. Fotot blev inte så bra, men jag har det kvar som ett historiskt minne, taget i en byggnad som flera år senare jämnades med marken.

En kväll gick vi på teater i Broadway och såg musikalen Annie som några år tidigare, hade premiär där. Den slutade klockan ett på morgonen och vi tog tunnelbanan hem. Jämfört med tunnelbanan i Stockholm, var den mycket smutsigare, nerklottrad, och mycket sliten. Betsy bodde några stationer bort. När vi klev av tåget, gick jag och Barbara till lägenheten medan Betsy gick till en mataffär för att handla lite frukost.

När vi kom fram till entrén och Barbara försökte öppna dörren med Betsys nycklar, blev vi stoppade av en beväpnad vakt inne i foajén! Jag blev jätteskrämd när hans gevär siktade mot oss. Han trodde att vi var brottslingar. Medan han riktade skjutvapen mot oss, frågade han via mikrofonen vilka vi var. Barbara berättade att Betsy skulle komma när som helst, hon visade nycklarna och efter visitering fick vi komma in i värmen. Men vi skulle vänta på henne där nere för att åka hiss tillsammans med Betsy till lägenheten. Betsy berättade att de beväpnade vakterna vaktar hela byggnaden dygnet runt överallt i Manhattan. Vi stannade där någon vecka och besökte flera intressanta platser. Det var faktiskt en fantastisk upplevelse i New York.

Washington DC

Kring 10 januari åkte vi tåg till Washington DC. Där var vi bjudna av hennes bästa väninna Annie. Annie hade planerat en stor fest, hemma hos sina föräldrars villa i Georgetown, där många gamla kompisar hade bjudits. Föräldrarna var på semester och Annie hade hela huset själv. Hennes pappa var förresten en pensionerad diplomat och hade tjänstgjort i amerikanska ambassaden i Aten. 

Strax innan vi kom fram till stationen hände en allvarlig flygolycka. Det var snökaos och ett flygplan kraschade på en bro över Potomacfloden, mitt i stan, och föll sedan i det iskalla vattnet. Många dog och det blev ett fruktansvärt trafikkaos i Washington. Vår taxibil fastnade i den väldiga kön och vi kom hem till henne ganska sent. Annie förstod det eftersom alla Tv-kanaler sände live från olyckan.

Dagen efter gick vi runt i huvudstaden. Det var riktigt kallt, men soligt. Strax innan vi kom fram till Vita Huset, upptäckte jag några hemlösa som låg på tidningspapper, skyddande av kartonger, utanför en T-station. Där var det lite varmare eftersom varmluft kom från T-banan. Jag stannade lite och tog ett par foto. Barbara och Annie gick före mig och de ropade att jag skulle fortsätta. Jag ställde en fråga till Annie hur i hela friden kan man tillåta hemlösa personer sova ute i kylan, nära Vita Huset dessutom. Hon smålog mot mig och sa att USA är ett fritt land och ingen bryr sig om någon väljer att sova utomhus. Jag försökte argumentera att verbet ”välja” hon använde, inte passade i sammanhanget eftersom de kanske inte hade något annat val. Barbara deltog också i diskussionen eftersom jag som aldrig varit i USA tidigare, inte kunde förstå att detta är normalt där, men inte i Sverige.

Annie var glad, öppen och välutbildad. Hon berättade för mig att hon hade varit i ambassaden i Aten flera gånger för att träffa sina föräldrar och en gång åkte hon faktiskt med Barbara dit. Även Barbara hade berättat denna historia tidigare i Uppsala, när hon och Annie åkte med ambassadens bepansrade bilar runt i Aten.

Annie berättade också hur chockerad hon blev under julen 1975, när den grekiske polischefen ringde på deras hem i Aten och informerade att CIAs högre tjänsteman, Richard Welch, blev brutalt mördad. Hon blev riktigt ledsen för att hon hade pratat med Richard Welch ett par dagar tidigare, när den amerikanska ambassaden hade en julfest för alla anställda. Flera år senare klarades mordet upp. Det var en terroristorganisation som hade utfört det, och dess medlemmar sitter kvar i fängelse i Grekland.

Dagen efter skulle Annie ha sin fest och hon bjöd minst femton personer. Några bodde i Washington medan andra i New York. Vi fick en fantastisk middag och efteråt skulle vi förstås socialisera oss och koppla av med lite musik, dans, och sprit. Stämningen var utmärkt. Vi dansade i det stora vardagsrummet och många började dricka en hel del. Själv dricker jag måttligt. Många märkte det och de bjöd på mer och mer sprit. Ett par halvberusade flickor bjöd mig på dans för att koppla av, eftersom jag såg ganska stressad ut.

Efter någon timme skulle vi gå till källaren för att röka lite marijuana. Jag frågade Barbara på svenska om det var sant och hon lugnade mig med att jag inte behövde röka, bara hänga med till källaren som alla andra.

En av Annies gäster var lite äldre och hade varit i Vietnamkriget. Han hade med sig en del marijuana som alla skulle pröva. Vi bildade en cirkel och allihop satt på golvet. Några var redan berusade. Samma marijuanacigarett skulle ju gå runt till alla, sugas in och sedan lämnas vidare till nästa person. När killen bredvid mig rökte och gav den till mig, tog jag den direkt och passade vidare till flickan bredvid mig.

Vietnamkillen som satt mitt emot mig, märkte det och skrek. ”Hallå, du från Sverige, du måste pröva, du kan inte förstöra festen”. Jag protesterade snällt att jag var fri att välja och föredrog att inte röka. Då blev han ganska arg och sa att jag inte skall lyda de svenska myndigheterna i det kommunistiska landet jag levde i, eftersom de hade ljugit för oss att marijuana var skadligt. En fri människa måste prova själv för att avgöra, annars levde vi i ett totalitärt samhälle i Sverige, tyckte han. Sedan fortsatte han och undrade om även vår kung i Sverige var kommunist som Olof Palme var. Visst var Olof Palme kommunist för honom, eftersom han hade protesterat med Nordvietnams ambassadör i Stockholm mot Vietnamkriget medan han själv krigade mot kommunisterna där!

Det var ingen som försökte lugna ner honom, eller försvara mig. Förmodligen var de höga och berusade och brydde sig inte, eller kanske var rädda för honom. Några tyckte faktiskt att jag borde prova, inklusive Barbara, för att inte förstöra stämningen. Jag blev riktig arg på henne, sa någonting elakt på svenska och jag lämnade rummet. Jag gick direkt till sängen för att sova.

När jag vaknade låg alla andra och sov. Hur många som stannade över natten hade jag ingen aning om. Jag öppnade dörren och gick mot köket. På vardagsrummet låg några flickor halvnakna. I köket låg en hel del halvtomma glas och matrester från festen. Jag försökte koka lite vatten för att dricka te, utan att väcka någon. Jag satt där minst någon timme och undrade vad jag skulle göra. Då bestämde jag att det var kanske bättre att hälsa på min studentkamrat från Handelshögskolan, Christos, som höll på med sin forskarutbildning i Ottawa.

Tågresan till Kanada

Klockan hade passerat 12 när folk började vakna. Alla var mer eller mindre bakfulla. Annie frågade om jag hade haft trevligt och jag svarade att allt var underbart. Jag bad om ursäkt för att jag lämnade sällskapet och gick och lade mig, med bortförklaringen om att jag var trött. Hon trodde kanske på mig eftersom, precis som alla andra, kom hon inte ihåg så mycket av det som skedde i källaren. Sedan berättade jag för Barbara att jag borde passa på och hälsa på min kompis i Kanada och vi skulle träffas igen hemma hos hennes föräldrar, när det var dags att flyga tillbaka till Sverige. Hon hade inga invändningar, jag lånade Annies telefon och ringde Christos. Han var glad att jag skulle hälsa på honom och dagen efter tidigt på morgonen tog jag tåget till Kanada.

Vid järnvägsstationen i Washington DC, köpte jag en Rubriks kub samt en liten lösnings bok. Det var ju en lång resa och det skulle bli långtråkigt. Efter flera timmars försök, trots lösningsmetoden som boken rekommenderade, gav jag upp. Både kuben och den lilla boken har jag kvar i min hylla som ett minne från USA. Trettiofem år senare, skrattade Andreas, min son, när jag berättade denna historia och han har hånat mig eftersom han klarar den utan hjälp på ett par minuter.

Efter att jag lämnade kuben började jag se upp till den vackra snöiga naturen som tåget åkte igenom. Vid gränserna till Kanada märkte jag att temperaturen låg på -26 grader. Min vän väntade på mig och jag berättade om vad jag hade upplevt i USA. Han hade hört andra historier av andra vänner som åkte till USA för att studera och sa att han själv valde Kanada, eftersom Kanada, till skillnad från USA, är mer civiliserat och liknar de nordiska länderna i Europa. Jag stannade hos honom någon vecka och jag upplevde själv den stora skillnaden mellan USA och Kanada.

Några dagar innan vi skulle flyga tillbaka, åkte jag tåg till Boston. Hemma hos Barbara skulle jag berätta om mina upplevelser i USA och Kanada. Jag ljög förstås när jag tyckte att det var underbart och lovade att vi skulle flytta till USA när vi blev klara med våra utbildningar.

När vi kom ombord på planet till Stockholm, frågade även Barbara om jag menade allvar med att jag ville flytta till USA. Jag ville inte svara, trots att hon insisterade. Någon timme senare, efter vi hade lämnat det amerikanska luftrummet sa jag bryskt till henne: ”USA är inte för mig. Aldrig mer i mitt liv!” Vi hade en hetsig diskussion tills det blev riktigt sent på natten och somnade.

På väg till Uppsala fortsatte vi diskussionen i ett lugnare tempo, men jag upprepade det jag sa på planet: ”USA är inte för mig”. Samtidigt bad jag henne att vi kanske borde gå till amerikanska ambassaden i Stockholm och fråga dem varför de ställde sådana frågor för att få visum till USA. Ville amerikanerna ha garantier av oss vanliga människor som sökte visum att vi inte skulle förstöra deras land? Det var snarare tvärtom. Mina sexveckors vistelse i USA skulle istället kunna göra mig till (i) kommunist, (ii) narkoman och (iii) våldtäktsman!

Jag har hållit detta löfte ”Aldrig mer till USA” i över 40 år och förmodligen kommer jag att hålla det tills jag dör! Jag har levt ganska bra i Europa och saknar inte USA. Jag har aldrig förstått egentligen varför så många svenskar avgudar USA och strävar efter att även vi i Sverige skall anamma en hel del därifrån. För egen del anser jag att Sverige är ett betydligt bättre land och amerikanerna borde lära sig mer av oss.