Powered By Blogger

fredag 30 juni 2023

Du tronar på minnen... Kap. 10


10. Skottet på Sveavägen

 

1986 är nog året som har betytt mycket, inte bara för mig utan framför allt för Sverige. Mitt eget liv och Sveriges moderna historia förändrades helt. Det var året då Olof Palme mördades och jag blev doktor i ekonomi. Mordet på Palme har faktiskt påverkat mig mer än min egen akademiska framgång och jag tycker att det är värt att skriva ett helt kapitel om det. Jag var i Stockholm under mordnatten och även under begravningen. 
 
Som jag nämnde tidigare kom både Palme och Refaat till Uppsala i slutet av 1985 och båda blev varmt applåderade och beundrade av en hel hörsal. Jag vet inte om det var ödets ironi, men 1986 började med att de båda försvann inom några veckor.

 

 

Fermentas kollaps

 

I mitten av januari 1986 planerade Volvos, P-G Gyllenhammar att sälja företagets innehav av aktier i Pharmacia och Sonesson och få betalt i Fermenta-aktier, som var extremt höga och ganska robusta. Värdet på Fermentas aktie uppskattades då till cirka 5 miljarder kronor. Men i början av februari 1986 avslöjade Björn Gillberg att Refaats påstådda doktorshatt i biokemi var en stor bluff och Fermentas teknik inte var värd det enorma aktievärdet som den handlades på Stockholmsbörsen. Direkt efter drog sig Gyllenhammar ur jätteaffären och Fermentas aktiekurs kraschade.  

Det var många studenter som hade köpt aktier i Fermenta och några tillkom strax efter Refaats framträdande i december. Själv vågade jag inte göra det för så fort jag hade bestämt mig för att köpa, så stack priset med minst 10 kronor per dag

Några andra studenter frågade mig om råd men jag var ganska skeptisk. När bomben släpptes av Björn Gillberg under kvällen föll kursen kraftigt dagen efter. Men när Refaat lovade att han skulle visa doktorshatten om någon dag stabiliserades kursen till de lägre nivåerna. Min gode vän Stamatis som hade köpt några aktier tidigare, hade vunnit tiotusentals kronor på några månader. Men hans vinster var nästan borta efter kursfallet. Jag rådde honom att sälja allt han hade. Han lyssnade på mitt råd och sparade sitt kapital. Gillberg hade rätt och Refaat hade ingen doktorshatt. Några dagar senare kostade aktien lika mycket som ett frimärke.

Nyheterna dominerade Fermenta affären varje dag. Hur kunde Sveriges företagskung, P-G Gyllenhammar gå på en sådan fälla? Eller var det han som anlitade Björn Gillberg för att granska honom? Hade kanske Refaat manipulerat Fermentas resultat? Hur kunde en sådan proffsig styrelse gå med på det? Ämnet var så hett att vi, professorer och doktorer, tog upp det i kafferummet varje dag.  Lördagen den 1 mars avslutades mediebevakningen av Fermentaaffären. Det var skjutningen på Sveavägen den 28 februari som skulle dominera nyhetsvärden i flera månader och år framöver. Ingen brydde sig om Fermenta längre.

 

Mordet på Palme

Fredagen den 28 februari åkte vårt gäng till Gamla stan för att underhålla oss på en pub. På fredagar åkte vi ofta till olika studentnationer i Uppsala, åt middag och dansade, men just den där fredagen skulle vi till Stockholm.

Vi åkte tåg sent på eftermiddagen och gick mot Gamla stan. Det var en typisk februaridag, ganska kallt och snöigt. Vi hade det trevligt på krogen med mat och öl och tiden gick ganska fort. Och puben vi var låg ganska nära Palmes lägenhet. Och medan vi åt och drack gick paret Palme till Gamla stan för att ta tunnelbanan till biografen Grand vid Rådmansgatan. Vi planerade att ta midnattståget tillbaka till Uppsala och gå till stationen. Eftersom promenaden skulle ta knappt en halvtimme lämnade vi puben vid 23.20-tiden, ungefär samtidigt som Palme mördades ett par kilometer bort. Vi tyckte att det var trevligare att gå längs Drottninggatan mot Åhléns och sedan ta Klarabergsgatan mot stationen.

Precis innan vi kom fram till Sergels torg hörde vi ljud av sirener och vi undrade vad det var. När vi kom närmare såg vi några polisbilar som körde fort mot Hamngatan eller Sveavägen. Vi tänkte, "asch" det är fredag kväll, folk hade precis fått lön, och det måste ha varit något slagsmål. Några personer gick och andra sprang faktiskt mot Sveavägen, men eftersom klockan redan var kvart i tolv och vi skulle åt andra hållet, fortsatte vi mot stationen för att inte missa tåget till Uppsala. Vi märkte ingenting där, gick till tåget, satte oss och fortsatte ha det bra. När vi kom fram till Uppsala, strax innan ett på morgonen, var det relativt lugnt och lite folk. Sedan gick vi hem. Alla bodde åt samma håll. Jag var trött och somnade direkt så fort jag kom hem.

Klockan sex på lördagsmorgonen ringde telefonen. Jag hörde det men var så trött på att svara. De envisa ringsignalerna fortsatte och jag gick till hallen för att svara. Det var min syster från Aten som ringde. Klockan var sju där och nyheten berättade att Olof Palme sköts ihjäl vid midnatt i Stockholm. Jag var riktigt arg och jag skrek åt henne för att hon hade väckt mig. Jag frågade henne om hon drömde eller ville djävlas med mig så tidigt på morgonen. Jag berättade att jag var i Stockholm igår och att det inte hände något där.

Hon insisterade på att jag kunde slå på tv:n, för att den visades på grekisk TV, direkt från SVT i Stockholm. Jag lade på luren och slog på tv:n som faktiskt visade Ingvar Carlsson berätta om den hemska händelsen. När jag hörde honom prata om det kändes det som att jag fick ett hårt slag i magen och jag blev stel i hela kroppen. Mitt hjärta bultade och jag satt i soffan i minst trettio minuter med blinken mot tv:n. Jag försökte ta till mig varenda mening av reportrarna, politikerna och polisen för att ta reda på alla möjliga frågor om mordet.

Sedan gick jag och duschade länge. Medan vattnet rann i min kropp gick tusen tankar genom mitt huvud. Tänk om vi hade gått till någon annan pub vid Odenplan istället och gått via Sveavägen mot stationen. Vi hade säkert träffat mördaren och kanske hade han inte skjutit när flera vuxna var i närheten. Jag vägrade acceptera att Sveriges statsminister var död. Politiska mord kan inte hända i mitt drömland! Det hade inte hänt på 55 år i alla fall, sedan Ådalen 31. Jag tänkte då på denna film och på recensionen jag läste då om frånvaron av politiska mord i Sverige.

Det fanns många som hatade Palme. Mina första misstankar gick till CIA eftersom Palme ansågs vara kryptokommunist när han kritiserade USAs krig mot Vietnam, precis som den amerikanska killen sa till mig när jag vägrade röka marijuana under festen i Washington DC, några år tidigare. Sedan fanns ju en del ultrakonservativa svenskar, typ EAP, som ville bli av med Palme, innan han allierades med Sovjetunionen. Jag mötte faktiskt många av dem med sina plakat utanför NK när jag bodde i Stockholm. Sedan fanns det apartheidregimen i Sydafrika som hatade honom för sitt starka stöd till ANC, som för resten hade en stor konferens i Stockholm någon vecka innan mordet. Och alla dessa kunde lika gärna samarbeta för att utföra detta fruktansvärda mord. 

Jag kände mig, ledsen, arg, hopplös och bedrövad. Mitt fantastiska Sverige hade just blivit våldtagen av en arg brottsling utan några spärrar när han kallt mördar landets statsminister som gick utan vakter mitt i det fridfulla Stockholm. Visst är det lätt att mörda en obevakad statsminister i Sverige. Men inte ens samvetslösa brottslingar borde betrakta det som en storslagen handling, även om de hatade honom. Detta fruktansvärda mord var det ultimata beviset på feghet och omänsklighet, tänkte jag. Och om en sådan händelse inträffade i mitt oskyldiga Sverige, vart ska jag flytta? Allt hade ju krossats.

Hela morgonen satt jag framför tv:n och följde nyheterna och alla reportage om det. Innan lunch ringde min vän Kristoffer och berättade att det skulle hållas en minnesstund bakom Universitetet, där studenter, olika organisationer och föreningar skulle delta i facklor.  Naturligtvis åkte jag dit. Det var ganska mycket folk och stämningen var tung. Alla var tysta och höll sina facklor. Där fanns ett tiotal greker, från både grekiska föreningen och grekiska kulturhuset. Kristoffer berättade då att det var första gången dessa två rivaliserande föreningar stod enade mot det onda som drabbat Sverige.

Mitt under den tunga minnesstunden fanns en strimma av hopp om att grekerna i Uppsala äntligen skulle enas. Det tog faktiskt tre år till innan det blev verklighet.

På söndagen planerade Kristoffer att köra till Stockholm för att besöka mordplatsen och lämna några blommor. Självklart följde jag med. Eftersom det var söndag och skolorna i Stockholm hade sportlov var det inte så mycket trafik och det var lätt att hitta parkering. Kristoffer parkerade bilen nära biografen Grand, där Olof, Lisbet och Mårten hade varit. Vi gick ungefär samma sträcka som paret Palme gick, köpte några rosor och kom fram till mordplatsen. Det var förstås avspärrat, med många sörjande människor runt omkring, några plakat på olika språk och ett hav av blommor över snön som täckte trottoaren. Vi stannade där ett bra tag innan vi åkte tillbaka till Uppsala.

På måndagsmorgonen var det väldigt tungt på institutionen. Alla satt tysta i fikarummet. Efter en stund kom Bengt-Christer in och frågade hur lång tid jag hade kvar att skriva klart avhandlingen. Det var i princip klart men det fick korrekturläsas och putsas. Men jag orkade inte jobba efter det som hade hänt och jag behövde lite tid för att återuppta mitt arbete, sa jag till honom. Han förstod det och jag lämnades ifred. Jag var förstås medveten att jag borde arbeta lite mer om jag ville försvara min avhandling i slutet av maj. Och vi kom överens att vi skulle gå igenom hela arbetet tillsammans först, innan det skickades till tryckeriet, snart.

Jag tror att jag spenderade flera timmar om dagen på att titta på TV, läsa tidningar och prata med vänner om mordet på Palme och mindre tid på avhandlingen. Jag minns att Stockholmspolisen bad folk som hade några idéer eller tips att ringa och kanske skulle alla förslag hanteras. På den tiden kunde man ju ringa direkt, utan att stå i kö och jag ringde! 

För att uttrycka mig korrekt och tydligt i telefon skrev jag ner min idé om att det borde bli en rekonstruktion. Min teori utgick ifrån att mördaren, eller den som beordrade mordet, måste ha åkt i samma vagn som Olof och Lisbet. Enligt SÄPO, ingen visste ju att familjen Palme skulle gå på bio för att planera mordet och följaktligen måste han åkt samma tåg från Gamla stan och klivit av vid Rådmansgatan, precis som paret Palme. Om denna Palme-hatare satt i en annan vagn skulle han naturligtvis kollat att de inte klev av vid T-Centralen eller Hötorget. Och när man fick veta att familjen skulle gå på bio och filmen skulle sluta vid 11-tiden på kvällen, hade man två-tre timmar att planera mordet. 

Jag rekommenderade polisen att be SL att rekonstruera hela processen, det vill säga låta tunnelbanan gå från Gamla Stan till Rådmansgatan. Polisen skulle förstås be alla passagerare som var i samma vagn som paret Palme och sitta eller stå exakt där de satt denna fredag. När Olof och Lisbet tog tunnelbanan från Gamla Stan borde de förstås lagt märke till det, liksom när de klev av vid Rådmansgatan. Om alla andra passagerare som satt på samma vagn med familjen Palme och den möjliga mördaren hade varit uppmärksamma, så kanske de skulle komma ihåg mannen som satt eller stod där och kunde ge goda signaler. Man måste komma ihåg att i början av 80-talet fanns inga mobiler för kommunikation, bara några "walkie-talkie". Och om den misstänkte personen hade walkie-talkie i vagnen skulle det förmodligen vara ännu lättare att identifiera honom.

Polisen tackade mig för min teori och lovade att den skulle undersökas. Jag har läst många böcker och artiklar om mordet. Men av vad jag har läst skedde ingen rekonstruktion, så förmodligen avfärdades min analys som ogenomförbar.

Palmes begravning

Lördagen den 15e mars var begravningsdags. Det var en riktig gråkall dag. Tillsammans med Kristoffer tog vi ett sista farväl av Palme. Eftersom vi skulle vara ute i Stockholm i många timmar tog vi extra varma kläder. Vi visste också att i centrala Stockholm, där kortegen skulle gå, fanns det många vägspärrar. Men eftersom vi hade planerat att gå på begravningen kontaktade jag min gamla vän från Universitetet, Margaret von Platen som jobbade i Dagens Industri, ifall vi kunde gå in från avspärrningszonerna.

Vi gick först hem till henne och sedan gick vi tillsammans mot Kungsgatan. Vi fick inte stå där, men en snäll polis föreslog att vi skulle gå till den ena bron över Kungsgatan och se kortegen uppifrån. Bron spärrades också av men en polis släppte bara de som hade tillstånd, under förutsättning att man inte skulle luta sig mot kanten för att inte synas. Kristoffer och jag, en i taget, fick följa med Margaret. Efter någon timme passerade kistan och alla deltagare förbi. Jag minns att både jag och Kristoffer hade tårar i ögonen. Sedan gick vi tillbaka till Margarets lägenhet för att värma oss och dricka något varmt. Vi satt där i några timmar och följde resten av ceremonin på Tv:n. Efteråt gick vi mot bilen, som stod parkerad längre bort mot Tekniska högskolan, för att åka tillbaka till Uppsala.

Medan vi gick mot Sveavägen lade vi märke till mycket folk i närheten av Adolf Fredriks kyrkogård. En äldre dam som stod i kö berättade att man kunde gå mot graven men det skulle ta några timmar. Det var redan kväll och vi var hungriga. Då föreslog jag för Kristoffer, att vi kanske skulle gå och äta lite hamburgare först och sedan komma tillbaka ifall kön hade blivit kortare. Vi gjorde det och när vi kom tillbaka var klockan 11 på kvällen, men kön var fortfarande lika lång.

Folk stod i kö i flera 180 graders rader ute i kylan runt kyrkogården. Vi bestämde oss för att stanna och stod också i kö. Det fanns några försäljare som sålde rosor till alla i kön, medan andra sålde kaffe eller te. Det gick inte så fort som vi trodde och vi måste ha druckit minst tre koppar kaffe och te för att värma oss. Mina fötter hade frusit men vi ville komma till gravplatsen. Om jag minns rätt kom vi strax före klockan tre på morgonen och bakom oss stod det fortfarande folk och väntade tålmodigt. På vägen tillbaka spelade Kristoffer klassisk musik, som han också älskade. Vi var helt utmattade efter en så tung och lång dag. Palmes begravning kommer jag att ha i åtanke hela mitt liv.

Några dagar senare berättade jag också för Villy att skottet på Sveavägen hade krossat min "Ådalen 31" och att jag var med Kristoffer på en begravning. Han tyckte det var rart och bjöd hem mig på middag. Där berättade Villy och Eva några intressanta historier om Palme och hur han var som person och politiker.

När du läser det här kapitlet kommer du förmodligen att bilda dig en uppfattning om mig att jag måste ha varit en trogen socialdemokrat. Sanningen är att jag aldrig har varit politiskt engagerad. Jag skulle nog uttrycka samma känslor även om en konservativ statsminister hade skjutits ihjäl på en öppen gata i Stockholm. Skottet på Sveavägen var inte mot Palme, utan mot mitt älskande Sverige.

Men efter skjutningen i Ådalen 31 kom Socialdemokraterna till makten och skapade det svenska välfärdssystemet. Även om jag i min avhandling ville visa på svenska uppfinningars betydelse för ekonomisk tillväxt i Sverige hade både Per-Albin Hansson och Tage Erlander spelat en viktig roll i det svenska välfärdssystemet. Jag delade samma uppfattning hos många utländska forskare, analytiker, historiker och politiker. Och Olof Palme var Tage Erlanders efterträdare och ville naturligtvis utveckla Sverige precis som sina föregående. Dessutom uppskattade jag hans briljans, hans intellektuella kapacitet, hans mod mot både USA och Sovjetunionen och hans patos för internationell solidaritet, fred och rättvisa.

De gamla socialdemokraterna hade en bra blandning av socialism och konservatism eller kapitalism. Klasskampsretoriken fanns förstås, men den hölls på en balanserad nivå. Istället försökte de överbrygga klasskillnaderna och lyckades hålla ihop kapitalet och arbetare sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Som ett resultat blev socialdemokraterna det dominerande partiet i flera decennier. Dåtidens reformer handlade mest om en jämnare inkomstfördelning och välfärd. Och detta uppnåddes med hjälp av en fri företagsamhet där majoriteten av befolkningen arbetade och man tillverkade otroliga produkter som exporterades i hela världen. Den ökande välfärden finansierades naturligtvis med höga skatter, vilket ledde till problem några decennier senare när industrin krympte och skatterna hade nått mycket höga nivåer. Och när skattebetalarna upplevde att politikerna började prioritera andra områden och inte kunde hantera de växande problemen ökade misstron mot de höga skatterna och därmed förtroendet för politikerna. 

Efter Palmes död började socialdemokratins nedgång. Mordet i sig ledde faktiskt till en tillfällig uppgång, men ingen kunde stoppa den negativa trenden. Bortsett från den moraliskt korrekta Ingvar Karlsson som hade stor respekt för de klassiska socialdemokratiska värderingarna, observerade alla andra som tog över efter, bara det allt lägre stöd de fick val efter val. Och det känns att de som stannade kvar i partiet ändrade sina idéer medan de som försökte behålla sina idéer bytte parti, eller politiken. 

Och detta enastående parti blev ett vanligt parti som alla andra, medan de flesta av dem som lämnade partiet bytte till näringslivet, där man inte kunde motstå de lukrativa tjänsterna. Ibland känns livet fel. Man behöver inte vara en bra politiker för att få ett bra jobb efteråt. När allt kommer omkring belönar den privata sektorn alla kända politiker, eftersom det förväntas att politikerna har "insider" information vilket är naturligtvis viktig för arbetsgivaren. Och även om "insiderinformation" på till exempel aktiemarknaden är straffbart, gäller det inte alla politiker som flyttar till näringslivet...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar