Har Macron blivit en ny de Gaulle?

 Har Macron blivit en ny de Gaulle?

"Låt oss inte dras in i kriser som inte är våra", var Frankrikes president Emmanuel Macrons vädjan till européerna förra veckan. Macrons uttalande upprörde många i Europa och på andra sidan Atlanten. Men de som upprördes mest var de östliga och baltiska länderna i EU. Dessa länder är oroliga över en eventuell splittring mellan Frankrike och USA vad gäller Kina och Taiwan, någonting som kan spilla över till Ukrainas eniga stöd.

Men, vad sa Macron? Egentligen ingenting nytt! Det var samma sak som den store franske presidenten Charles de Gaulle sade för mer än 50-år sedan. Han följde de Gaulles och även Mitterrands logik gällande den "tredje polen", Europa borde utveckla sin egen strategiska linje och förkasta den rådande logiken i blocken, att exempelvis följa i punkt och pricka den amerikanska agendan. Macron är naturligtvis pressad på hemmaplan av strejker och vill återvinna en del röster bland vänster- och Le-Pens sympatisörer som inte är särskilt förtjusta av att USA styr och ställer även i Europa.

Macron har inte glömt hur USA lyckades roffa åt sig det stora militära kontraktet som Frankrike hade vunnit i Australien för ett par år sedan. Han är säkert irriterad över de väldiga subventionerna som USA kommer att betala endast den inhemska industrin i den nya klimatomställningen som naturligtvis kommer att drabba den franska och europeiska industrin. Till sist känner Macron att Amerika är en supermakt på reträtt under de kommande åren. Och det är just detta som är problemet, eftersom hela det internationella sammanhanget har förändrats. Regionala makter växer fram och höjer sina huvuden, vilket bevisas även av Saudiarabiens avståndstagande från USA. 

Samtidigt har den starka fransk-tyska alliansen blivit svagare idag. Berlin fruktar förstås att Washington, i händelse av ett krig mellan Kina och Taiwan, kan införa ännu hårdare sanktionspolitik mot Kina, vilket kommer att äventyra Förbundsrepublikens välstånd, med oundvikliga konsekvenser för den interna samhällsordningen. Den tyska industrin har redan drabbats av sprängningen av Nordstream. Men Tyskland har inte det geopolitiska kapitalet att frigöra sig från USA och stödja Macrons uttalande. Och Macron vet det förstås och det bekymrar honom. Han vet att Berlin inte vill fjärma sig från den starka polsk-baltiska fronten som är så filo-amerikansk.

de Gaulle var övertygad om att USA bluffade med sina guldreserver och lyckades knäcka Bretton Woods systemet och dollarsdominans. Guldreserverna visades sig vara otillräckliga för att stödja dollar. Att dollarn ändå blev den dominerande världsvalutan fram till idag kan amerikanerna tacka Saudiarabien framför allt när oljan bestämdes att prissättas i dollar. Macron är kanske orolig när han ser att t o m Saudiarabien idag accepterar andra valutor, som yuan, rupies, eller Real.

Macron glömmer inte heller att de Gaulle blev upprörd över president Kennedy som hade hotat Chrusjtjov med kärnvapenkrig mot Kuba, utan att ens konsultera med övriga NATO medlemmar. Som bekant lämnade de Gaulle NATO och det tog mer än 20 år att åter bli medlem, under särskilda villkor.

Innebörden av Macrons uttalande tyder på att Frankrike inte kommer att skicka militär hjälp till USA i händelse av krig mellan Kina och Taiwan. I värsta fall, kommer Macron att hota med att lämna NATO, precis som de Gaulle gjorde det och många fransmän fortfarande önskar. Och en sådan handling verkar inte kunna erbjuda räddning till ett Europa som går igenom ett av de värsta krisögonblicken i sin senaste historia.

Vi får inte glömma att det internationella systemet har styrts av en rad hegemonier och valutor– holländska, spanska, franska, engelska och amerikanska. Varför kan inte Europa befria sig egentligen från den nuvarande amerikanska hegemonin och skapa sin egen hegemoni, oberoende från den kinesisk-amerikansk-ryska?