1. Starten
Det var inte
riktigt klart när mitt intresse för Sverige väcktes. Förmodligen började allt
under 1960-talet.
Jag är född och
uppväxt i Amfilochia, en liten kuststad i västra Grekland. Staden, precis som
hela landet, var mycket fattigt då och många emigrerade därifrån till
Västtyskland, eller Australien för att försörja sig och skapa sig ett bättre
liv. Landet var ju ruinerat, först av kriget och sedan av det blodiga
inbördeskriget som slutade några år innan jag föddes.
I slutet på
1950-talet, innan jag började grundskolan, byggde den svenska organisationen
Rädda Barnen det första dagiset i min stad. Det var stadens finaste byggnad, tvärsöver
havet, omringat av blommor och lekplatser. Många av mina barnkamrater som kom
från fattiga familjer gick till ”svenska
dagis” och berättade hur fint de hade där. De fick mycket mat, godis och
leksaker. Jag tjatade med min mamma om varför jag inte gick dit. Men det gick
inte eftersom vi inte var lika fattiga som andra barnfamiljer.
För en sexårig
som inte hade upplevt det, hade just ”svenska
dagis” fastnat i huvudet. Fortfarande, när jag är där på semester och
promenerar längst strandgatan beskådar jag den vackra och eleganta byggnaden som är fungerande precis som på 50-talet.
I början på 60-talet
växte mitt fotbollsintresse. Alla barn där spelade fotboll på gator och torg.
Under samma tid började den grekiska radion referera från de stora
fotbollsmatcherna från den grekiska ligan och nästan alla barn och vuxna satt
bredvid en radioapparat för att lyssna. Det fanns ingen TV och vi bara drömde
om hur målen gjordes. På måndagarna brukade vi köpa sporttidningar för att
bland annat se alla vackra mål i svartvita stillbilder.
De grekiska
sporttidningarna refererade också en del om italienska Serie A matcher och
andra fotbollsnyheter från grannlandet. När AC Milan vann Europeiska Mästerskapet
1969 mot Ajax med 4-1, blev jag riktigt imponerad. En tidning hade ett
reportage om AC Milan där den svenska Kurt Hamrin spelade, dvs. samma spelare
som gjorde ett fantastiskt mål mot Västtyskland under VM 1958. Där stod det
bland annat om den världskända svenska trion, Gre-No-Li, som hade spelat i
laget ett par decennier tidigare. Jag tyckte att det kändes spännande och
väldigt stort och plötsligt började jag heja på laget där många svenskar hade
spelat. AC Milan har varit mitt favoritlag sedan dess. På västkusten kunde man
lyssna på italiensk radios kortvågssändningar och följa Milans matcher. Även om
sändningskvaliteten inte var bra och att språket var ett stort hinder kunde man
följa spelarnas namn utan problem.
I början på
70-talet när jag gick i gymnasiet var jag mycket intresserad av geografi och
särskilt av Västeuropas geografi. Det var inte så många västeuropeiska länder
då och varje land, eller grupp av närliggande länder, togs på varje
föreläsning. Östeuropa däremot, dvs de socialistiska länder som tillhörde
Warszawapakten, ägnade vi oss mindre tid åt. Grekland tillhörde ju Västeuropa
och dessutom styrdes landet av en militärdiktatur som avskydde ”kommunismen”.
När vi kom fram
till Norden blev jag riktigt fascinerad av alla länder som var någorlunda
identiska, demokratiska, fredliga och med en mycket hög standard. Jag fastnade
främst för Sverige. Författaren till geografiboken berättade om en sagolik värld,
där exempelvis statsministern åkte kollektivt eller cyklade och handlade mat på
livsmedelsbutiker som andra vanliga människor. Och om man hade tur kunde man
träffa även kungen mitt i Stockholm. I boken stod bland annat att Sverige var
ett av världens rikaste länder med otroliga naturresurser som malm, skog och
vattenkraft. Dessutom nämndes några av de mest välkända svenska
industriföretagen, som Volvo, Scania, SKF och ASEA. Där kunde man också läsa om
de kalla och mörka vintrarna, de ljusa sommarnätterna, de mycket höga skatterna
och välfärden, samt om landets långa fred och neutralitet. Det var för mycket
för att vara sant. Jag blev helt enkelt fascinerad.
Under 60- och
70-talet, bortsett från fotbollen, lekte många ungdomar med sparkcyklar, oftast
handgjorda, som drevs av rullager. Hemma i källaren hade jag också byggt min
egen. Av någon anledning trodde alla barn att det rullager som den drevs på,
var tysk. Det var en kompis, vars föräldrar hade emigrerat till Västtyskland
för att arbeta, som berättade för oss att rullager tillverkades i Västtyskland.
Men, för
säkerhetens skull, efter geografins föreläsning, kollade jag noga på det stora
framhjulsrullager och då märkte jag att det stod ”SKF”. I geografiboken stod
det ju att SKF var ett svenskt företag och min kompis måste ha haft fel. Vad
SKF betydde däremot hade jag ingen aning om och det tog flera år senare att ta
reda på att just denna produkt var en genial svensk uppfinning.
Jag frågade också
min pappa, som var lärare och alltid hade en objektiv och rationell syn på
olika saker, om allt som stod i geografiboken om Sverige, var sant. Jag var
lite osäker eftersom en del obekväma fakta i skolböckerna som diktaturen inte
gillade, censurerades, medan andra gynnsamma fakta tillspetsades. Hans svar var
att eftersom det är en skolbok som har blivit godkänd av myndigheterna, måste
det vara sant!
Samtidigt
berättade då min pappa att min äldre syssling Dimitris, som några år tidigare
hade flyttat till Sverige, brukade komma på semester till Grekland. Om jag
ville veta mer om Sverige borde jag åka med familjen uppe i fjällen på
sommaren, där hans mamma bodde (som var min pappas kusin) och prata med honom.
Han försökte på något sätt att locka mig dit, eftersom jag inte tyckte om att
åka till fjällen särskilt under sommaren. Och han lyckades. Vi hade ett gammalt
hus där och hela familjen åkte dit.
Det kändes
förstås mycket spännande när jag träffade min äldre syssling. Jag ville få så
mycket information om Sverige som möjlig och frågade allt mellan himmel och
jord. När jag berättade för honom att i mina drömmar skulle jag kunna tänka mig
flytta dit om några år, blev hans svar kyligt och bestämt negativ. Han
berättade att Sverige var helt enkelt inte bra för mig, även om landets
beskrivning i geografiboken stämde. Förmodligen var han inte villig att ta hand
om mig i Sverige. Dessutom var han rädd för diktaturen i Grekland varje gång
han besökte sin mamma och sina syskon, fick jag veta av min pappa. Det var ju
många greker som var politiska flyktingar i Sverige då och kämpade mot
diktaturen och även han var misstänkt.
Jag blev förstås
mycket ledsen och ville åka tillbaka till stranden i Amfilochia där jag mådde
bäst, med fisk, bad och fotboll med mina kompisar. Jag har nämligen alltid
älskat det blåa havet, medan skogen och fjällen inte är för mig. Det var endast
en gång till jag besökte denna by i fjällen under de senaste 50 åren, trots att
mina syskon och kusiner har försökt övertyga mig att åka dit. Förmodligen
sitter besvikelsen kvar när jag förknippar min pappas by med min sysslings
avrådan att flytta till Sverige.
Åren gick och
intresset för Sverige svalnade lite. Istället, ägnade jag mycket tid åt min
passion, fotbollen. Jag minns hur glad jag blev när mina två favoriter, Milan
och Leeds, mötes i Europas cupvinnarfinal under 1973 i Thessaloniki. Tyvärr,
krossades mina drömmar om ett fotbollsliv av pappas bestämda ord. Jag fick
glömma om att jag skulle bli fotbollsproffs. Jag borde istället koncentrera mig
på mina studier. Punkt!
År 1974 var ett
händelserikt år. Det började underbart när ABBA vann Eurovision. Det var första
gången Grekland deltog, landet styrdes fortfarande av diktaturen och festivalen
sändes inte på grekisk TV. Min syster och jag lyssnade istället på radio. När
vi hörde ABBAs ”Waterloo”, tyckte både hon och jag att de skulle vinna! Det var
faktiskt mycket pinsamt när den grekiska juryn inte gav några poäng till
Sverige. Förmodligen vågade man inte ge poäng till ett land som hade varit så
kritiskt mot diktaturen.
Under VM 1974 i
Västtyskland blev jag jätteglad över det svenska landslaget i fotboll. Det var
faktiskt första gången jag kunde se fotboll på färg-TV i en kafeteria i Aten.
Det var så magnifikt när jag såg de gulblåa färgerna! Jag blev mycket imponerad
av den svenska prestationen. Jag minns att jag jublade och skrek av glädje när
Ralf Edström gjorde detta fantastiska mål mot Tyskland och alla blickar i
kafeterian tittade så konstigt på mig. Några frågade om jag var svensk men min
kusin som satt bredvid mig förklarade att jag bara hejar på Sverige.
I mitten på juli,
medan jag pluggade för att delta i nationella proven till universiteten, blev
det krig mellan Grekland och Turkiet över Cypern och diktaturen i Grekland
införde allmän mobilisering. Flera hundra tusen människor kallades in, bland
annat min äldre bror och min gode vän från gymnasiet, Nikos, som var lite äldre
än mig. Man var rädd för att Turkiet skulle invadera landet. Ingen visste om vi
skulle ha nationella prov överhuvudtaget och jag bestämde mig för att åka till
Amfilochia som var en säkrare plats, där mina föräldrar och min yngre bror var
på semester. Jag skall aldrig glömma denna dag i Aten. Det var 44 grader varmt
och trafiken var kaotiskt när minst ett par miljoner människor ville lämna
staden samtidigt. Det var inte bara reservister som åkte till olika militära
baser runt om i landet, men även unga, kvinnor och äldre som sökte skydd i sina
hemtrakter, främst västerut.
Lyckligtvis,
efter några veckor avbröts krigshandlingarna, Turkiet ockuperade öns norra del
och diktaturen föll. Övergångsregeringen kallade då hem ex-statsministern
Karamanlis, som då levde i exil i Frankrike, för att rädda landet. Några dagar
innan hade jag åkt tillbaka till Aten och var med i den enorma folkmassan som
väntade på honom i timmar längst sträckan flygplatsen mot Syntagma torg.
Jag skrev
nationella proven i augusti och kom in på Handelshögskolan i Aten, till pappas
stora glädje. Däremot, min gode vän Nikos som inte hade möjlighet att plugga
när han försvarade landet under flera veckor, klarade inte provet. Han började
arbeta istället för att spara lite pengar eftersom han hade bestämt sig för att
flytta till Sverige, vilket han gjorde under hösten 1975.
Under sensommar
1974, möte jag en dag i centrala Aten ett svenskt par. De promenerade före mig
och på deras ryggsäckar hade de sytt svenska flaggor. Jag stoppade dem och
gratulerade för det svenska landslagets prestation. Pojken var
fotbollsintresserad och jag passade på att prata lite om Åtvidabergs FF
bedrifter året innan, när de blev utslagna av Bayern München på straffar i
UEFAs Champions League.
Jag tog det för
givet att Åtvidabergs FF skulle vara från Stockholm och jag frågade om det
stämde. Han skrattade och berättade att det faktiskt är en liten stad i södra
Sverige. Det var omöjligt för mig att förstå hur en liten svensk stad kunde
vinna SM i fotboll, spela mot självaste Bayern och förlora på straffar! På
geografibokens lilla svenska karta saknades denna stad. Sedan plockade han fram
sin egen lilla karta och markerade var staden ligger, eftersom staden inte
heller var med på hans egen karta. Jag insåg då att detta måste ha varit
enastående i europeisk fotboll och endast i Sverige kan detta hända!
Inte ens när jag
besökte Handelshögskolans bibliotek senare, där en större karta över Sverige
fanns, kunde jag hitta staden. Den måste ha varit ganska liten tänkte jag.
Något år senare, när jag besökte den svenska ambassaden i Aten, visade
sekreteraren mig på den stora kartan som hängde på väggen i ambassaden, var
staden låg. Jag fick veta då att staden var lite större än min hemby
Amfilochia, vars fotbollslag spelade i division 4 i Grekland…
