Du tronar på minnen... Kap. 10

10. Skottet på Sveavägen

 

1986 är nog året som har betytt mycket, inte bara för mig utan framför allt för Sverige. Mitt eget liv och Sveriges moderna historia förändrades helt. Det var året då Olof Palme mördades och jag blev doktor i ekonomi. Mordet på Palme har faktiskt påverkat mig mer än min egen akademiska framgång och jag tycker att det är värt att skriva ett helt kapitel om det. Jag var i Stockholm under mordnatten och även under begravningen. 
 
Som jag nämnde tidigare kom både Palme och Refaat till Uppsala i slutet av 1985 och båda blev varmt applåderade och beundrade av en hel hörsal. Jag vet inte om det var ödets ironi, men 1986 började med att de båda försvann inom några veckor.

 

 

Fermentas kollaps

 

I mitten av januari 1986 planerade Volvos, P-G Gyllenhammar att sälja företagets innehav av aktier i Pharmacia och Sonesson och få betalt i Fermenta-aktier, som var extremt höga och ganska robusta. Värdet på Fermentas aktie uppskattades då till cirka 5 miljarder kronor. Men i början av februari 1986 avslöjade Björn Gillberg att Refaats påstådda doktorshatt i biokemi var en stor bluff och Fermentas teknik inte var värd det enorma aktievärdet som den handlades på Stockholmsbörsen. Direkt efter drog sig Gyllenhammar ur jätteaffären och Fermentas aktiekurs kraschade.  

Det var många studenter som hade köpt aktier i Fermenta och några tillkom strax efter Refaats framträdande i december. Själv vågade jag inte göra det för så fort jag hade bestämt mig för att köpa, så stack priset med minst 10 kronor per dag

Några andra studenter frågade mig om råd men jag var ganska skeptisk. När bomben släpptes av Björn Gillberg under kvällen föll kursen kraftigt dagen efter. Men när Refaat lovade att han skulle visa doktorshatten om någon dag stabiliserades kursen till de lägre nivåerna. Min gode vän Stamatis som hade köpt några aktier tidigare, hade vunnit tiotusentals kronor på några månader. Men hans vinster var nästan borta efter kursfallet. Jag rådde honom att sälja allt han hade. Han lyssnade på mitt råd och sparade sitt kapital. Gillberg hade rätt och Refaat hade ingen doktorshatt. Några dagar senare kostade aktien lika mycket som ett frimärke.

Nyheterna dominerade Fermenta affären varje dag. Hur kunde Sveriges företagskung, P-G Gyllenhammar gå på en sådan fälla? Eller var det han som anlitade Björn Gillberg för att granska honom? Hade kanske Refaat manipulerat Fermentas resultat? Hur kunde en sådan proffsig styrelse gå med på det? Ämnet var så hett att vi, professorer och doktorer, tog upp det i kafferummet varje dag.  Lördagen den 1 mars avslutades mediebevakningen av Fermentaaffären. Det var skjutningen på Sveavägen den 28 februari som skulle dominera nyhetsvärden i flera månader och år framöver. Ingen brydde sig om Fermenta längre.

 

Mordet på Palme

Fredagen den 28 februari åkte vårt gäng till Gamla stan för att underhålla oss på en pub. På fredagar åkte vi ofta till olika studentnationer i Uppsala, åt middag och dansade, men just den där fredagen skulle vi till Stockholm.

Vi åkte tåg sent på eftermiddagen och gick mot Gamla stan. Det var en typisk februaridag, ganska kallt och snöigt. Vi hade det trevligt på krogen med mat och öl och tiden gick ganska fort. Och puben vi var låg ganska nära Palmes lägenhet. Och medan vi åt och drack gick paret Palme till Gamla stan för att ta tunnelbanan till biografen Grand vid Rådmansgatan. Vi planerade att ta midnattståget tillbaka till Uppsala och gå till stationen. Eftersom promenaden skulle ta knappt en halvtimme lämnade vi puben vid 23.20-tiden, ungefär samtidigt som Palme mördades ett par kilometer bort. Vi tyckte att det var trevligare att gå längs Drottninggatan mot Åhléns och sedan ta Klarabergsgatan mot stationen.

Precis innan vi kom fram till Sergels torg hörde vi ljud av sirener och vi undrade vad det var. När vi kom närmare såg vi några polisbilar som körde fort mot Hamngatan eller Sveavägen. Vi tänkte, "asch" det är fredag kväll, folk hade precis fått lön, och det måste ha varit något slagsmål. Några personer gick och andra sprang faktiskt mot Sveavägen, men eftersom klockan redan var kvart i tolv och vi skulle åt andra hållet, fortsatte vi mot stationen för att inte missa tåget till Uppsala. Vi märkte ingenting där, gick till tåget, satte oss och fortsatte ha det bra. När vi kom fram till Uppsala, strax innan ett på morgonen, var det relativt lugnt och lite folk. Sedan gick vi hem. Alla bodde åt samma håll. Jag var trött och somnade direkt så fort jag kom hem.

Klockan sex på lördagsmorgonen ringde telefonen. Jag hörde det men var så trött på att svara. De envisa ringsignalerna fortsatte och jag gick till hallen för att svara. Det var min syster från Aten som ringde. Klockan var sju där och nyheten berättade att Olof Palme sköts ihjäl vid midnatt i Stockholm. Jag var riktigt arg och jag skrek åt henne för att hon hade väckt mig. Jag frågade henne om hon drömde eller ville djävlas med mig så tidigt på morgonen. Jag berättade att jag var i Stockholm igår och att det inte hände något där.

Hon insisterade på att jag kunde slå på tv:n, för att den visades på grekisk TV, direkt från SVT i Stockholm. Jag lade på luren och slog på tv:n som faktiskt visade Ingvar Carlsson berätta om den hemska händelsen. När jag hörde honom prata om det kändes det som att jag fick ett hårt slag i magen och jag blev stel i hela kroppen. Mitt hjärta bultade och jag satt i soffan i minst trettio minuter med blinken mot tv:n. Jag försökte ta till mig varenda mening av reportrarna, politikerna och polisen för att ta reda på alla möjliga frågor om mordet.

Sedan gick jag och duschade länge. Medan vattnet rann i min kropp gick tusen tankar genom mitt huvud. Tänk om vi hade gått till någon annan pub vid Odenplan istället och gått via Sveavägen mot stationen. Vi hade säkert träffat mördaren och kanske hade han inte skjutit när flera vuxna var i närheten. Jag vägrade acceptera att Sveriges statsminister var död. Politiska mord kan inte hända i mitt drömland! Det hade inte hänt på 55 år i alla fall, sedan Ådalen 31. Jag tänkte då på denna film och på recensionen jag läste då om frånvaron av politiska mord i Sverige.

Det fanns många som hatade Palme. Mina första misstankar gick till CIA eftersom Palme ansågs vara kryptokommunist när han kritiserade USAs krig mot Vietnam, precis som den amerikanska killen sa till mig när jag vägrade röka marijuana under festen i Washington DC, några år tidigare. Sedan fanns ju en del ultrakonservativa svenskar, typ EAP, som ville bli av med Palme, innan han allierades med Sovjetunionen. Jag mötte faktiskt många av dem med sina plakat utanför NK när jag bodde i Stockholm. Sedan fanns det apartheidregimen i Sydafrika som hatade honom för sitt starka stöd till ANC, som för resten hade en stor konferens i Stockholm någon vecka innan mordet. Och alla dessa kunde lika gärna samarbeta för att utföra detta fruktansvärda mord. 

Jag kände mig, ledsen, arg, hopplös och bedrövad. Mitt fantastiska Sverige hade just blivit våldtagen av en arg brottsling utan några spärrar när han kallt mördar landets statsminister som gick utan vakter mitt i det fridfulla Stockholm. Visst är det lätt att mörda en obevakad statsminister i Sverige. Men inte ens samvetslösa brottslingar borde betrakta det som en storslagen handling, även om de hatade honom. Detta fruktansvärda mord var det ultimata beviset på feghet och omänsklighet, tänkte jag. Och om en sådan händelse inträffade i mitt oskyldiga Sverige, vart ska jag flytta? Allt hade ju krossats.

Hela morgonen satt jag framför tv:n och följde nyheterna och alla reportage om det. Innan lunch ringde min vän Kristoffer och berättade att det skulle hållas en minnesstund bakom Universitetet, där studenter, olika organisationer och föreningar skulle delta i facklor.  Naturligtvis åkte jag dit. Det var ganska mycket folk och stämningen var tung. Alla var tysta och höll sina facklor. Där fanns ett tiotal greker, från både grekiska föreningen och grekiska kulturhuset. Kristoffer berättade då att det var första gången dessa två rivaliserande föreningar stod enade mot det onda som drabbat Sverige.

Mitt under den tunga minnesstunden fanns en strimma av hopp om att grekerna i Uppsala äntligen skulle enas. Det tog faktiskt tre år till innan det blev verklighet.

På söndagen planerade Kristoffer att köra till Stockholm för att besöka mordplatsen och lämna några blommor. Självklart följde jag med. Eftersom det var söndag och skolorna i Stockholm hade sportlov var det inte så mycket trafik och det var lätt att hitta parkering. Kristoffer parkerade bilen nära biografen Grand, där Olof, Lisbet och Mårten hade varit. Vi gick ungefär samma sträcka som paret Palme gick, köpte några rosor och kom fram till mordplatsen. Det var förstås avspärrat, med många sörjande människor runt omkring, några plakat på olika språk och ett hav av blommor över snön som täckte trottoaren. Vi stannade där ett bra tag innan vi åkte tillbaka till Uppsala.

På måndagsmorgonen var det väldigt tungt på institutionen. Alla satt tysta i fikarummet. Efter en stund kom Bengt-Christer in och frågade hur lång tid jag hade kvar att skriva klart avhandlingen. Det var i princip klart men det fick korrekturläsas och putsas. Men jag orkade inte jobba efter det som hade hänt och jag behövde lite tid för att återuppta mitt arbete, sa jag till honom. Han förstod det och jag lämnades ifred. Jag var förstås medveten att jag borde arbeta lite mer om jag ville försvara min avhandling i slutet av maj. Och vi kom överens att vi skulle gå igenom hela arbetet tillsammans först, innan det skickades till tryckeriet, snart.

Jag tror att jag spenderade flera timmar om dagen på att titta på TV, läsa tidningar och prata med vänner om mordet på Palme och mindre tid på avhandlingen. Jag minns att Stockholmspolisen bad folk som hade några idéer eller tips att ringa och kanske skulle alla förslag hanteras. På den tiden kunde man ju ringa direkt, utan att stå i kö och jag ringde! 

För att uttrycka mig korrekt och tydligt i telefon skrev jag ner min idé om att det borde bli en rekonstruktion. Min teori utgick ifrån att mördaren, eller den som beordrade mordet, måste ha åkt i samma vagn som Olof och Lisbet. Enligt SÄPO, ingen visste ju att familjen Palme skulle gå på bio för att planera mordet och följaktligen måste han åkt samma tåg från Gamla stan och klivit av vid Rådmansgatan, precis som paret Palme. Om denna Palme-hatare satt i en annan vagn skulle han naturligtvis kollat att de inte klev av vid T-Centralen eller Hötorget. Och när man fick veta att familjen skulle gå på bio och filmen skulle sluta vid 11-tiden på kvällen, hade man två-tre timmar att planera mordet. 

Jag rekommenderade polisen att be SL att rekonstruera hela processen, det vill säga låta tunnelbanan gå från Gamla Stan till Rådmansgatan. Polisen skulle förstås be alla passagerare som var i samma vagn som paret Palme och sitta eller stå exakt där de satt denna fredag. När Olof och Lisbet tog tunnelbanan från Gamla Stan borde de förstås lagt märke till det, liksom när de klev av vid Rådmansgatan. Om alla andra passagerare som satt på samma vagn med familjen Palme och den möjliga mördaren hade varit uppmärksamma, så kanske de skulle komma ihåg mannen som satt eller stod där och kunde ge goda signaler. Man måste komma ihåg att i början av 80-talet fanns inga mobiler för kommunikation, bara några "walkie-talkie". Och om den misstänkte personen hade walkie-talkie i vagnen skulle det förmodligen vara ännu lättare att identifiera honom.

Polisen tackade mig för min teori och lovade att den skulle undersökas. Jag har läst många böcker och artiklar om mordet. Men av vad jag har läst skedde ingen rekonstruktion, så förmodligen avfärdades min analys som ogenomförbar.

Palmes begravning

Lördagen den 15e mars var begravningsdags. Det var en riktig gråkall dag. Tillsammans med Kristoffer tog vi ett sista farväl av Palme. Eftersom vi skulle vara ute i Stockholm i många timmar tog vi extra varma kläder. Vi visste också att i centrala Stockholm, där kortegen skulle gå, fanns det många vägspärrar. Men eftersom vi hade planerat att gå på begravningen kontaktade jag min gamla vän från Universitetet, Margaret von Platen som jobbade i Dagens Industri, ifall vi kunde gå in från avspärrningszonerna.

Vi gick först hem till henne och sedan gick vi tillsammans mot Kungsgatan. Vi fick inte stå där, men en snäll polis föreslog att vi skulle gå till den ena bron över Kungsgatan och se kortegen uppifrån. Bron spärrades också av men en polis släppte bara de som hade tillstånd, under förutsättning att man inte skulle luta sig mot kanten för att inte synas. Kristoffer och jag, en i taget, fick följa med Margaret. Efter någon timme passerade kistan och alla deltagare förbi. Jag minns att både jag och Kristoffer hade tårar i ögonen. Sedan gick vi tillbaka till Margarets lägenhet för att värma oss och dricka något varmt. Vi satt där i några timmar och följde resten av ceremonin på Tv:n. Efteråt gick vi mot bilen, som stod parkerad längre bort mot Tekniska högskolan, för att åka tillbaka till Uppsala.

Medan vi gick mot Sveavägen lade vi märke till mycket folk i närheten av Adolf Fredriks kyrkogård. En äldre dam som stod i kö berättade att man kunde gå mot graven men det skulle ta några timmar. Det var redan kväll och vi var hungriga. Då föreslog jag för Kristoffer, att vi kanske skulle gå och äta lite hamburgare först och sedan komma tillbaka ifall kön hade blivit kortare. Vi gjorde det och när vi kom tillbaka var klockan 11 på kvällen, men kön var fortfarande lika lång.

Folk stod i kö i flera 180 graders rader ute i kylan runt kyrkogården. Vi bestämde oss för att stanna och stod också i kö. Det fanns några försäljare som sålde rosor till alla i kön, medan andra sålde kaffe eller te. Det gick inte så fort som vi trodde och vi måste ha druckit minst tre koppar kaffe och te för att värma oss. Mina fötter hade frusit men vi ville komma till gravplatsen. Om jag minns rätt kom vi strax före klockan tre på morgonen och bakom oss stod det fortfarande folk och väntade tålmodigt. På vägen tillbaka spelade Kristoffer klassisk musik, som han också älskade. Vi var helt utmattade efter en så tung och lång dag. Palmes begravning kommer jag att ha i åtanke hela mitt liv.

Några dagar senare berättade jag också för Villy att skottet på Sveavägen hade krossat min "Ådalen 31" och att jag var med Kristoffer på en begravning. Han tyckte det var rart och bjöd hem mig på middag. Där berättade Villy och Eva några intressanta historier om Palme och hur han var som person och politiker.

När du läser det här kapitlet kommer du förmodligen att bilda dig en uppfattning om mig att jag måste ha varit en trogen socialdemokrat. Sanningen är att jag aldrig har varit politiskt engagerad. Jag skulle nog uttrycka samma känslor även om en konservativ statsminister hade skjutits ihjäl på en öppen gata i Stockholm. Skottet på Sveavägen var inte mot Palme, utan mot mitt älskande Sverige.

Men efter skjutningen i Ådalen 31 kom Socialdemokraterna till makten och skapade det svenska välfärdssystemet. Även om jag i min avhandling ville visa på svenska uppfinningars betydelse för ekonomisk tillväxt i Sverige hade både Per-Albin Hansson och Tage Erlander spelat en viktig roll i det svenska välfärdssystemet. Jag delade samma uppfattning hos många utländska forskare, analytiker, historiker och politiker. Och Olof Palme var Tage Erlanders efterträdare och ville naturligtvis utveckla Sverige precis som sina föregående. Dessutom uppskattade jag hans briljans, hans intellektuella kapacitet, hans mod mot både USA och Sovjetunionen och hans patos för internationell solidaritet, fred och rättvisa.

De gamla socialdemokraterna hade en bra blandning av socialism och konservatism eller kapitalism. Klasskampsretoriken fanns förstås, men den hölls på en balanserad nivå. Istället försökte de överbrygga klasskillnaderna och lyckades hålla ihop kapitalet och arbetare sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Som ett resultat blev socialdemokraterna det dominerande partiet i flera decennier. Dåtidens reformer handlade mest om en jämnare inkomstfördelning och välfärd. Och detta uppnåddes med hjälp av en fri företagsamhet där majoriteten av befolkningen arbetade och man tillverkade otroliga produkter som exporterades i hela världen. Den ökande välfärden finansierades naturligtvis med höga skatter, vilket ledde till problem några decennier senare när industrin krympte och skatterna hade nått mycket höga nivåer. Och när skattebetalarna upplevde att politikerna började prioritera andra områden och inte kunde hantera de växande problemen ökade misstron mot de höga skatterna och därmed förtroendet för politikerna. 

Efter Palmes död började socialdemokratins nedgång. Mordet i sig ledde faktiskt till en tillfällig uppgång, men ingen kunde stoppa den negativa trenden. Bortsett från den moraliskt korrekta Ingvar Karlsson som hade stor respekt för de klassiska socialdemokratiska värderingarna, observerade alla andra som tog över efter, bara det allt lägre stöd de fick val efter val. Och det känns att de som stannade kvar i partiet ändrade sina idéer medan de som försökte behålla sina idéer bytte parti, eller politiken. 

Och detta enastående parti blev ett vanligt parti som alla andra, medan de flesta av dem som lämnade partiet bytte till näringslivet, där man inte kunde motstå de lukrativa tjänsterna. Ibland känns livet fel. Man behöver inte vara en bra politiker för att få ett bra jobb efteråt. När allt kommer omkring belönar den privata sektorn alla kända politiker, eftersom det förväntas att politikerna har "insider" information vilket är naturligtvis viktig för arbetsgivaren. Och även om "insiderinformation" på till exempel aktiemarknaden är straffbart, gäller det inte alla politiker som flyttar till näringslivet...

Du tronar på minnen... Kap 9

9.   1985 (Uppsala)

 

Fest hemma hos mig

I april 1985 bestämde jag och min framlidne vän och kollega Jonas Agell, för att ordna en gemensam födelsedagsfest, eftersom jag hade ett större kök och två stora rum. I Hans lägenhet jag bodde i fanns två stora kastruller för många gäster. Vi bjöd in många personer från institutionen. Jag erbjöd mig att laga något grekiskt, en köttgryta med potatis.

Karin, en av sekreterarna som bodde i närheten, kom ganska tidigt, precis när vi började koka vatten och Jonas skalade potatis. Hon gjorde oss sällskap i köket, vi bjöd henne på lite vin och småpratade. Efter ett tag, när vattnet hade kokat och köttbitarna hade stekts i stekpannan, hällde jag dem i kastrullerna med lite salt, peppar, oregano, lök och vitlök. Sedan hällde jag i mycket grekisk matolja. Karin tittade förvånat och frågade om jag inte hade ett måttband för att veta hur mycket olja jag skulle lägga i. Jag svarade jag inte hade, och då tyckte hon att det var tråkigt eftersom hon kunde köpa en sådan present till mig.

Så småningom började folk komma in och då hörde jag Karin när hon viskade till de andra att jag inte använde måttband och förmodligen var det för mycket olja i köttgrytan. Ändå hoppades hon att det skulle smaka gott.

Ett par timmar senare, när alla hade kommit och grytan hade svalnat lite, var det dags att äta. Jag serverade damerna först och märkte att Karin som satt på köksbordet var väldigt försiktig och inte vågade smaka. Jag trodde att hon inte ville bränna sig för det var fortfarande varmt. De flesta var i det andra rummet och började äta. Plötsligt hördes Berits röst ”gud vilken fantastisk gryta du har lagat Christos”, och alla andra höll med. Då började Karin också äta och hon utbrast ”vilken tur du hade med dosen olja du la på grytan!” Jonas skrattade och sa: ”Karin, ingen kan bli förgiftad av för mycket olja i grytan. Grekerna har använt oljan sedan antiken!”

Stockholms Maraton

Under juni skulle jag springa Stockholm maraton. Jag började träna redan på hösten och träningen intensifierades under våren. Medan jag sprang flera kilometer tre-fyra gånger i veckan tänkte jag också på avhandlingen. Det var ju tråkigt att bara springa utan att samtidigt använda tiden effektivt. Distansen kändes faktiskt kortare när jag tänkte på avhandlingen.

Jag minns en kväll, efter att jag hade sprungit någon kilometer, jag tänkte på ett fantastiskt argument och jag var rädd att jag skulle glömma det efter att jag hade sprungit min runda. Så jag sprang direkt hem, jag skrev ner argumentet och sedan fortsatte jag springa. Argumentet finns naturligtvis i avhandlingen och handlar om skillnaden mellan mänskliga behov och efterfrågan och deras inverkan på framväxten av innovationer.

I början av maj brukade jag springa längre sträckor. En varm söndag sprang jag till Storvreta som ligger ca 1,6 mil från Uppsala. I strumpan hade jag en tiokronorssedel för att köpa en läsk. När jag kom till Storvreta centrum var jag helt utmattad och väldigt törstig. Jag tog min blöta tia från strumpan och funderade på att köpa en läsk. Jag gick till kioskägaren och frågade vad det kostade eftersom jag inte hade mer pengar och samtidigt funderade jag på att köpa en bussbiljett tillbaka till Uppsala, annars skulle jag inte orka, så varmt var det.

Det kostade sju kronor, exakt lika mycket som bussbiljetten. Busshållplatsen till Uppsala var nära kiosken och bussföraren satt i skuggan och väntade på att åka. Innan jag köpte läsken gick jag till honom och frågade om jag kunde åka några kilometer med 3 kronor, eftersom jag ville köpa någonting att dricka! Han tyckte synd om mig som var så svettig, men inte kunde hjälpa mig för att det var tjänstefel ifall det blev kontroll. Jag var också arg på mig själv eftersom jag var så dum och inte stoppade en tia till i den andra strumpan!

Eftersom läsken var viktigare än bussresan gick jag tillbaka till kiosken för att köpa läsk och tuggummi. Han tyckte också synd om mig och jag fick tre tuggummibitar. Jag tackade honom för hans generositet, drack läsken direkt och började efter en stund springa tillbaka med tre tuggummin i strumporna. Några kilometer senare började det bli svårt och jag tog det första tuggummit och efter ett tag det andra och sedan det tredje. I närheten av Gamla Uppsala fanns en fotbollsplan och där duschade jag mig innan jag kom hem, helt utmattad.

Ett par veckor senare sprang jag ett kortare pass mot Sunnersta. Det var också en varm dag och björkarna hade blommat. Efter några kilometer märkte jag att det kliade och tårar rann ur ögonen. Jag kände också att jag var täppt i näsan och jag nyste. Jag förkortade rundan och återvände hem. Sent på kvällen fortsatte tårarna, mina ögon var röda, jag nyste och det var svårt att sova.

Vid 3-tiden på morgonen tog jag min cykel och cyklade till Akademiska Sjukhuset. Det var redan ljust, tyst och vackert, men tystnaden bröts av fåglarnas eviga kvittrande. När jag kom till akuten var det inte en enda människa där, förutom sjuksköterskan i receptionen. När hon såg mina ögon ringde hon en läkare och ett par minuter senare följde jag honom till undersökningsrummet. Efter en kort undersökning kom han fram till att det var pollenallergi och några hade redan drabbats den senaste veckan. Han frågade om jag var allergiker och svarade negativt. Det var första gången jag drabbades av det. Han varnade mig för att ta det försiktigt med den intensiva träningen under pollensäsongen och kanske inte borde springa maraton. Jag fick en tablett, han droppade mina ögon och jag cyklade tillbaka hem. Allt tog mindre än en kvart. Så fort gick akutbesöket då.

Äntligen var det dags för maraton. Jag hade ju förberett mig i månader och jag lovade institutionens maratonman, Steffan, att jag skulle ta mig igenom loppet. Vi tog tåget till Stockholm tillsammans och bestämde oss för att träffas på gräsmattan, inne på Stadion, efter loppet. Egentligen skulle Steffan vänta på mig där, eftersom jag räknade med att komma i mål någon timme efter honom. Vi plockade upp våra nummerlappar och lämnade över våra kläder till vakterna. Som nybörjare hade jag nummer 16993, medan Stefan som sprungit några gånger tidigare och haft bra tider fick en betydligt bättre startplats.

Min startplats var förstås bland de sämsta. Jag minns att när startskottet gick, vi stod fortfarande där och började röra oss en kvart senare. Egentligen var det ingen löpning de första kilometrarna, vi bara trängdes med varandra. Först efter ytterligare tio minuter började det bli lite glesare framför oss och vi kunde springa lite ändå. Jag tror vi hade 4 mil kvar när vi började springa på riktigt. Jag försökte tänka på avhandlingen, en taktik som fungerade under min träning i Uppsala, istället för hur många mil jag hade kvar. Det var väldigt varmt och runt banan var det mycket folk som hejade på oss. Barbara och hennes väninnor stod också vid Slussen som vi hade kommit överens om, och jag fick en banan av henne.

När vi kom fram till Stadshuset kändes det som att jag hade blåsor på fötterna och det gjorde lite ont. Jag frågade en funktionär var första hjälpen var och fick jag veta att den var utanför Stadion vid Valhallavägen. Jag fortsatte, för jag hade ganska bra tid och om jag kunde hålla samma tempo skulle jag genomföra loppet på cirka 3,5 timmar. Stefan hade faktiskt varnat mig för att inte ha på mig helt nya löparskor, men jag borde ha haft dem på mig i ett par veckor för att de skulle vara mjukt formade av mina fötter. Tyvärr använde jag dem bara en dag innan loppet och det var dumt.

När jag kom till Stadion såg det ut som en krigsplats. Det var flera ambulanser och sjuksköterskor som arbetade febrilt med att hantera blåsor, kramper, illamående och kräkningar. Många löpare satt i skuggan på den lilla gräsmattan och väntade på hjälp. Jag låg också där och tog av mig skorna och strumporna. Jag hade några blåsor i fötterna som var mycket blöta. En fotoreporter såg mig och undrade om han kunde ta ett foto av mina fötter, medan jag väntade på någon tillgänglig sjuksköterska. Jag sträckte fötterna mot himlen och han tog ett foto av mina fötter och min nummerlapp.

Efter några minuter kom en sjuksköterska och hon lade ett elastiskt band under mina fötter. Hon försäkrade mig om att det inte var så illa, men jag borde vara lite försiktig i början tills banden skulle börja fungera. Fotoreportern blev förbluffad när jag reste mig upp och förberedde mig för att springa igen. Han skakade på huvudet och undrade hur jag kunde springa ytterligare två mil med sådana skrubbsår. Jag svarade att jag skulle försöka, och hade inget att förlora. Han önskade mig lycka till och jag började röra på mig. Att ligga på gräsmattan i ca 10 minuter efter att jag hade sprungit halva sträckan och börja springa igen, var inte så enkelt. Jag var lite stel i kroppen, men efter ett par hundra meter lossnade det. Det elastiska bandet fungerade och en kvart senare gjorde det inte ont längre.

Det var många roliga scener under loppet, speciellt för oss som inte tänkte på tiden och bara ville komma i mål. En kille som sprang bredvid mig berättade att han började bli lite hungrig och efter en stund rörde han sig mot trottoaren där en ung kvinna skalade en banan. Han tog bananen ur hennes hand och skrek: ”förlåt, jag är så hungrig!” Damen bara skrattade och svarade ”varsågod och lycka till!”

På andra varvet på Västerbron var det omöjligt att springa. Lutningen i uppförsbacken kändes som att den var minst 30 grader. Folk som stod bredvid fick komma in på banan och knuffa upp oss, eller dra oss tills vi kom till toppen av bron.  

Några kilometer före mål började en löpare springa väldigt fort och plötsligt vände han sig mot alla, pekade på en skylt och skrek: ”försiktigt killar, håll farten, det är 30 km/h och polisen ser er!” Jag var så trött och orkade inte ens skratta.

Till slut kom jag i mål på drygt fyra timmar. Stefan var redan där och såg mig när jag kom i mål. Jag joggade i några minuter och sedan lade jag mig platt på gräsmattan. Där fick vi lite bananer och yoghurt. Efter att vi hade hämtat våra kläder tog vi tunnelbanan till T-centralen och vidare tåget till Uppsala.

När vi kom fram var det omöjligt att stiga upp. Hela kroppen var stel. Stefan och konduktören lyfte mig från min plats och hjälpte mig också att kliva ner till perrongen. Jag gick hem haltandes men även där tog det flera minuter att gå uppför trappan till första våningen jag bodde. Jag duschade länge och satte mig sedan vid soffan för att titta på TV. Återigen blev det svårt att ta sig upp i sängen. Jag tror inte att jag sovit så mycket den där natten.

När jag vaknade på söndagen kollade jag på fötterna. Det elastiska bandet som sköterskan satte på fötterna var borta, liksom blåsorna. Jag tittade på strumporna som var lite kladdiga, men inga band syntes där. Jag höll på att bli galen och ringde Akademiska sjukhuset. En sjuksköterska förklarade då att de hade utvecklat ett nytt elastiskt band på hudkliniken i Uppsala som hjälpte effektivt, särskilt på blåsor och även absorberades av huden! Det var riktigt intressanta nyheter att höra.

På måndagsmorgonen i fikarummet förväntade jag mig att de skulle gratulera mig till min bedrift. Men nej, de tyckte synd om mig för jag klarade bara halva sträckan. Jag blev jätteförvånad och då visade Monica att jag blev känd, för Uppsala Nya Tidning hade en stor bild av mig när jag blev bemött av sjuksköterskan. Under bilden stod följande: ”Två mil klarade dessa fötter utan behandling, men inte mer. Det är Christos P., Uppsala, som får hjälp av en hjälpsam sjuksköterska på Valhallavägen”.

Tidningen tog för givet att det bara blev två mil, dvs efter ett varv. Jag blev riktigt irriterad på reportern som hade hittat mig via nummerlappen att jag var från Uppsala, men inte kollat mitt namn på resultatlistan. Jag orkade inte åka hem och hämta den medalj jag hade fått. Samtidigt kom Stefan till fikarummet och frågade alla om de hade gratulerat mig. Då förstod alla att det var felskrivet av reportern och uppmanade mig att kontakta tidningen. Jag gjorde det direkt och han var imponerad över att jag hade tagit mig igenom loppet trots stora blåsor på fötterna. Han bad mig komma till redaktionen och gav mig två stora bilder på mina fötter som han hade fotograferat.

1985 skulle Bentzel gå i pension och han försökte in i det sista övertyga mig om att lägga fram min avhandling, senast i december. Men den nya professorn Bengt-Christer Ysander som redan hade installerats, tyckte att det behövdes lite justeringar som skulle ta några månader till. Med tanke på att jag hade finansiering i ytterligare ett år kunde jag förlänga avhandlingsdisputationen utan problem. Jag märkte att Bentzel blev lite ledsen eftersom han som emeritus inte skulle få äran att leda min disputation. 

Olof Palme i Uppsala

Olof Palme skulle hålla ett tal till studenterna på HMC. Mötet hade arrangerats av socialdemokratiska studenter i Uppsala och SSU och Palme skulle prata om internationell solidaritet, bistånd, nedrustning och fred och det var planerat tidigt på kvällen.  

Det var sent i november, kallt och snöigt ute och av det jag fick veta efteråt, åkte Palme tåg med bland andra Anna Lindh och några till från Stockholm och gick till fots från stationen till HMC. Jag och Fotis, en grek som studerade datavetenskap och också brukade läsa i biblioteket till sent på kvällen, satt i kafeterian och planerade att gå till hörsalen för att lyssna på honom. Bredvid oss satt några svenska socialdemokratiska studenter som också väntade på Palme.

Efter en stund kom Palme med sällskapet, insnöad, utan några vakter. Kafeterian låg precis utanför aulan Palme skulle hålla sitt tal. Han lämnade sin kappa och väska på en stol och frågade hur många som ville ha kaffe. Sedan gick han förbi vårt bord, hälsade vänligt på oss och ställde sig i kö för att köpa kaffe till alla! Så länge jag lever kommer jag alltid att minnas den här scenen. Jag var mållös.

Fotis däremot, som hade kommit till Sverige med sina föräldrar när han var ganska ung, var mer sansad. Han sa det på grekiska att endast en svensk statsminister gör så. Tyvärr fanns det inga mobiltelefoner för att filma detta historiska ögonblick. Palme tog ett tiotal kaffekoppar och några smörgåsar på sina två brickor, betalade och började servera alla studenter som hade beställt. Då hördes ”tack Olof” av de bortskämda studenterna som serverades av själva statsministern och började de småprata med varandra.

För ett ögonblick tänkte jag gå till honom och presentera mig, men jag vågade inte, jag bara tittade på honom när han pratade och skrattade med alla studenter där. Samtidigt tänkte jag på gymnasiets geografibok, som skrev att om man har tur kan man träffa den svenske kungen på gatan, eller ministrar i mataffären. Jag trodde inte riktigt på det då, förrän jag själv upplevde att det faktiskt är sant i Sverige.

Talet var varmt och känslosamt och hela hörsalen fångades av hans djupa engagemang för rättvisa, fred och solidaritet. Jag minns att när en afrikansk student ställde en fråga på engelska, för han kände sig ensam och isolerad i Sverige och frågade om han hade något råd att ge, blev Palme lite ledsen. Han svarade honom förstås på engelska och uppmanade Uppsalas studentkår och naturligtvis de socialdemokratiska studenterna, att hjälpa till med allt de kunde för att bryta isoleringen av utländska studenter. Han skämtade och sa att om de inte har resurser till sådan verksamhet borde de söka finansiering från departementen eller SIDA så skulle han se till att de fick pengar till det!

Seminariet avslutades ganska sent och Palme ville promenera tillbaka till stationen. Men det blev inte riktigt så, det kom en taxi och körde honom dit eftersom han skulle missa tåget och nästa tåg skulle gå vid midnatt.

Refaat El-Sayed i Uppsala

Ett par veckor senare inträffade en annan intressant händelse, exakt på samma plats. Det var Uppsala ekonomförening som hade bjudit in den karismatiske entreprenören Refaat El-Sayed för att berätta om sin Fermenta. Fermenta hade blivit en raket på börsen i Stockholm på några år och ett par arbetare åkte faktiskt med sin Rolls-Royce till fabriken i Strängnäs. Hela Sverige pratade om Fermenta och bolagets aktiekurs låg då i topp. Refaat, som själv hade studerat i Uppsala, tackade förstås ja till inbjudan och kom dit med hela styrelsen sittande i första bänken.

Hörsalen var fullsatt och hade lika många åhörare som när Palme var där. Refaat, som just blivit Årets svensk, kom in med sina sportiga manchesterbyxor och den röda polotröjan och publiken började applådera. Han hade med sig några overheadbilder som han ville visa i en av de två överliggande overheadapparaterna som fanns nära tavlorna. Föreningens ordförande satt bakom en av apparaterna, fick en bild från Refaat, tände lampan och visade den. Men det var väldigt suddigt. Hon försökte justera ljuset men det var omöjligt. Hon flyttade över till nästa apparat, men samma problem fanns där också. Man kunde knappt se några siffror från balansräkningen som Refaat ville visa. Då vände han sig till henne och sa: ”Är Uppsala universitet så fattigt nuförtiden och inte har råd att köpa några bra apparater? Köp 100 stycken och skicka räkningen till Fermenta! Det är det minsta jag kan göra för universitetet som gjorde mig till biokemidoktor”. Hörsalen exploderade av jubel, skratt och applåder!

Sedan skrev han några siffror på tavlan, någonting han inte hade gjort sedan universitetsstudier, sa han. Han svarade med glädje på alla frågor han fick och även skojade om Fermentas kurs som skulle fortsätta uppåt och uppmanade alla som inte hade köpt aktierna att göra det och slippa ta studielån i fortsättningen.