Du tronar på minnen... Kap 9

9.   1985 (Uppsala)

 

Fest hemma hos mig

I april 1985 bestämde jag och min framlidne vän och kollega Jonas Agell, för att ordna en gemensam födelsedagsfest, eftersom jag hade ett större kök och två stora rum. I Hans lägenhet jag bodde i fanns två stora kastruller för många gäster. Vi bjöd in många personer från institutionen. Jag erbjöd mig att laga något grekiskt, en köttgryta med potatis.

Karin, en av sekreterarna som bodde i närheten, kom ganska tidigt, precis när vi började koka vatten och Jonas skalade potatis. Hon gjorde oss sällskap i köket, vi bjöd henne på lite vin och småpratade. Efter ett tag, när vattnet hade kokat och köttbitarna hade stekts i stekpannan, hällde jag dem i kastrullerna med lite salt, peppar, oregano, lök och vitlök. Sedan hällde jag i mycket grekisk matolja. Karin tittade förvånat och frågade om jag inte hade ett måttband för att veta hur mycket olja jag skulle lägga i. Jag svarade jag inte hade, och då tyckte hon att det var tråkigt eftersom hon kunde köpa en sådan present till mig.

Så småningom började folk komma in och då hörde jag Karin när hon viskade till de andra att jag inte använde måttband och förmodligen var det för mycket olja i köttgrytan. Ändå hoppades hon att det skulle smaka gott.

Ett par timmar senare, när alla hade kommit och grytan hade svalnat lite, var det dags att äta. Jag serverade damerna först och märkte att Karin som satt på köksbordet var väldigt försiktig och inte vågade smaka. Jag trodde att hon inte ville bränna sig för det var fortfarande varmt. De flesta var i det andra rummet och började äta. Plötsligt hördes Berits röst ”gud vilken fantastisk gryta du har lagat Christos”, och alla andra höll med. Då började Karin också äta och hon utbrast ”vilken tur du hade med dosen olja du la på grytan!” Jonas skrattade och sa: ”Karin, ingen kan bli förgiftad av för mycket olja i grytan. Grekerna har använt oljan sedan antiken!”

Stockholms Maraton

Under juni skulle jag springa Stockholm maraton. Jag började träna redan på hösten och träningen intensifierades under våren. Medan jag sprang flera kilometer tre-fyra gånger i veckan tänkte jag också på avhandlingen. Det var ju tråkigt att bara springa utan att samtidigt använda tiden effektivt. Distansen kändes faktiskt kortare när jag tänkte på avhandlingen.

Jag minns en kväll, efter att jag hade sprungit någon kilometer, jag tänkte på ett fantastiskt argument och jag var rädd att jag skulle glömma det efter att jag hade sprungit min runda. Så jag sprang direkt hem, jag skrev ner argumentet och sedan fortsatte jag springa. Argumentet finns naturligtvis i avhandlingen och handlar om skillnaden mellan mänskliga behov och efterfrågan och deras inverkan på framväxten av innovationer.

I början av maj brukade jag springa längre sträckor. En varm söndag sprang jag till Storvreta som ligger ca 1,6 mil från Uppsala. I strumpan hade jag en tiokronorssedel för att köpa en läsk. När jag kom till Storvreta centrum var jag helt utmattad och väldigt törstig. Jag tog min blöta tia från strumpan och funderade på att köpa en läsk. Jag gick till kioskägaren och frågade vad det kostade eftersom jag inte hade mer pengar och samtidigt funderade jag på att köpa en bussbiljett tillbaka till Uppsala, annars skulle jag inte orka, så varmt var det.

Det kostade sju kronor, exakt lika mycket som bussbiljetten. Busshållplatsen till Uppsala var nära kiosken och bussföraren satt i skuggan och väntade på att åka. Innan jag köpte läsken gick jag till honom och frågade om jag kunde åka några kilometer med 3 kronor, eftersom jag ville köpa någonting att dricka! Han tyckte synd om mig som var så svettig, men inte kunde hjälpa mig för att det var tjänstefel ifall det blev kontroll. Jag var också arg på mig själv eftersom jag var så dum och inte stoppade en tia till i den andra strumpan!

Eftersom läsken var viktigare än bussresan gick jag tillbaka till kiosken för att köpa läsk och tuggummi. Han tyckte också synd om mig och jag fick tre tuggummibitar. Jag tackade honom för hans generositet, drack läsken direkt och började efter en stund springa tillbaka med tre tuggummin i strumporna. Några kilometer senare började det bli svårt och jag tog det första tuggummit och efter ett tag det andra och sedan det tredje. I närheten av Gamla Uppsala fanns en fotbollsplan och där duschade jag mig innan jag kom hem, helt utmattad.

Ett par veckor senare sprang jag ett kortare pass mot Sunnersta. Det var också en varm dag och björkarna hade blommat. Efter några kilometer märkte jag att det kliade och tårar rann ur ögonen. Jag kände också att jag var täppt i näsan och jag nyste. Jag förkortade rundan och återvände hem. Sent på kvällen fortsatte tårarna, mina ögon var röda, jag nyste och det var svårt att sova.

Vid 3-tiden på morgonen tog jag min cykel och cyklade till Akademiska Sjukhuset. Det var redan ljust, tyst och vackert, men tystnaden bröts av fåglarnas eviga kvittrande. När jag kom till akuten var det inte en enda människa där, förutom sjuksköterskan i receptionen. När hon såg mina ögon ringde hon en läkare och ett par minuter senare följde jag honom till undersökningsrummet. Efter en kort undersökning kom han fram till att det var pollenallergi och några hade redan drabbats den senaste veckan. Han frågade om jag var allergiker och svarade negativt. Det var första gången jag drabbades av det. Han varnade mig för att ta det försiktigt med den intensiva träningen under pollensäsongen och kanske inte borde springa maraton. Jag fick en tablett, han droppade mina ögon och jag cyklade tillbaka hem. Allt tog mindre än en kvart. Så fort gick akutbesöket då.

Äntligen var det dags för maraton. Jag hade ju förberett mig i månader och jag lovade institutionens maratonman, Steffan, att jag skulle ta mig igenom loppet. Vi tog tåget till Stockholm tillsammans och bestämde oss för att träffas på gräsmattan, inne på Stadion, efter loppet. Egentligen skulle Steffan vänta på mig där, eftersom jag räknade med att komma i mål någon timme efter honom. Vi plockade upp våra nummerlappar och lämnade över våra kläder till vakterna. Som nybörjare hade jag nummer 16993, medan Stefan som sprungit några gånger tidigare och haft bra tider fick en betydligt bättre startplats.

Min startplats var förstås bland de sämsta. Jag minns att när startskottet gick, vi stod fortfarande där och började röra oss en kvart senare. Egentligen var det ingen löpning de första kilometrarna, vi bara trängdes med varandra. Först efter ytterligare tio minuter började det bli lite glesare framför oss och vi kunde springa lite ändå. Jag tror vi hade 4 mil kvar när vi började springa på riktigt. Jag försökte tänka på avhandlingen, en taktik som fungerade under min träning i Uppsala, istället för hur många mil jag hade kvar. Det var väldigt varmt och runt banan var det mycket folk som hejade på oss. Barbara och hennes väninnor stod också vid Slussen som vi hade kommit överens om, och jag fick en banan av henne.

När vi kom fram till Stadshuset kändes det som att jag hade blåsor på fötterna och det gjorde lite ont. Jag frågade en funktionär var första hjälpen var och fick jag veta att den var utanför Stadion vid Valhallavägen. Jag fortsatte, för jag hade ganska bra tid och om jag kunde hålla samma tempo skulle jag genomföra loppet på cirka 3,5 timmar. Stefan hade faktiskt varnat mig för att inte ha på mig helt nya löparskor, men jag borde ha haft dem på mig i ett par veckor för att de skulle vara mjukt formade av mina fötter. Tyvärr använde jag dem bara en dag innan loppet och det var dumt.

När jag kom till Stadion såg det ut som en krigsplats. Det var flera ambulanser och sjuksköterskor som arbetade febrilt med att hantera blåsor, kramper, illamående och kräkningar. Många löpare satt i skuggan på den lilla gräsmattan och väntade på hjälp. Jag låg också där och tog av mig skorna och strumporna. Jag hade några blåsor i fötterna som var mycket blöta. En fotoreporter såg mig och undrade om han kunde ta ett foto av mina fötter, medan jag väntade på någon tillgänglig sjuksköterska. Jag sträckte fötterna mot himlen och han tog ett foto av mina fötter och min nummerlapp.

Efter några minuter kom en sjuksköterska och hon lade ett elastiskt band under mina fötter. Hon försäkrade mig om att det inte var så illa, men jag borde vara lite försiktig i början tills banden skulle börja fungera. Fotoreportern blev förbluffad när jag reste mig upp och förberedde mig för att springa igen. Han skakade på huvudet och undrade hur jag kunde springa ytterligare två mil med sådana skrubbsår. Jag svarade att jag skulle försöka, och hade inget att förlora. Han önskade mig lycka till och jag började röra på mig. Att ligga på gräsmattan i ca 10 minuter efter att jag hade sprungit halva sträckan och börja springa igen, var inte så enkelt. Jag var lite stel i kroppen, men efter ett par hundra meter lossnade det. Det elastiska bandet fungerade och en kvart senare gjorde det inte ont längre.

Det var många roliga scener under loppet, speciellt för oss som inte tänkte på tiden och bara ville komma i mål. En kille som sprang bredvid mig berättade att han började bli lite hungrig och efter en stund rörde han sig mot trottoaren där en ung kvinna skalade en banan. Han tog bananen ur hennes hand och skrek: ”förlåt, jag är så hungrig!” Damen bara skrattade och svarade ”varsågod och lycka till!”

På andra varvet på Västerbron var det omöjligt att springa. Lutningen i uppförsbacken kändes som att den var minst 30 grader. Folk som stod bredvid fick komma in på banan och knuffa upp oss, eller dra oss tills vi kom till toppen av bron.  

Några kilometer före mål började en löpare springa väldigt fort och plötsligt vände han sig mot alla, pekade på en skylt och skrek: ”försiktigt killar, håll farten, det är 30 km/h och polisen ser er!” Jag var så trött och orkade inte ens skratta.

Till slut kom jag i mål på drygt fyra timmar. Stefan var redan där och såg mig när jag kom i mål. Jag joggade i några minuter och sedan lade jag mig platt på gräsmattan. Där fick vi lite bananer och yoghurt. Efter att vi hade hämtat våra kläder tog vi tunnelbanan till T-centralen och vidare tåget till Uppsala.

När vi kom fram var det omöjligt att stiga upp. Hela kroppen var stel. Stefan och konduktören lyfte mig från min plats och hjälpte mig också att kliva ner till perrongen. Jag gick hem haltandes men även där tog det flera minuter att gå uppför trappan till första våningen jag bodde. Jag duschade länge och satte mig sedan vid soffan för att titta på TV. Återigen blev det svårt att ta sig upp i sängen. Jag tror inte att jag sovit så mycket den där natten.

När jag vaknade på söndagen kollade jag på fötterna. Det elastiska bandet som sköterskan satte på fötterna var borta, liksom blåsorna. Jag tittade på strumporna som var lite kladdiga, men inga band syntes där. Jag höll på att bli galen och ringde Akademiska sjukhuset. En sjuksköterska förklarade då att de hade utvecklat ett nytt elastiskt band på hudkliniken i Uppsala som hjälpte effektivt, särskilt på blåsor och även absorberades av huden! Det var riktigt intressanta nyheter att höra.

På måndagsmorgonen i fikarummet förväntade jag mig att de skulle gratulera mig till min bedrift. Men nej, de tyckte synd om mig för jag klarade bara halva sträckan. Jag blev jätteförvånad och då visade Monica att jag blev känd, för Uppsala Nya Tidning hade en stor bild av mig när jag blev bemött av sjuksköterskan. Under bilden stod följande: ”Två mil klarade dessa fötter utan behandling, men inte mer. Det är Christos P., Uppsala, som får hjälp av en hjälpsam sjuksköterska på Valhallavägen”.

Tidningen tog för givet att det bara blev två mil, dvs efter ett varv. Jag blev riktigt irriterad på reportern som hade hittat mig via nummerlappen att jag var från Uppsala, men inte kollat mitt namn på resultatlistan. Jag orkade inte åka hem och hämta den medalj jag hade fått. Samtidigt kom Stefan till fikarummet och frågade alla om de hade gratulerat mig. Då förstod alla att det var felskrivet av reportern och uppmanade mig att kontakta tidningen. Jag gjorde det direkt och han var imponerad över att jag hade tagit mig igenom loppet trots stora blåsor på fötterna. Han bad mig komma till redaktionen och gav mig två stora bilder på mina fötter som han hade fotograferat.

1985 skulle Bentzel gå i pension och han försökte in i det sista övertyga mig om att lägga fram min avhandling, senast i december. Men den nya professorn Bengt-Christer Ysander som redan hade installerats, tyckte att det behövdes lite justeringar som skulle ta några månader till. Med tanke på att jag hade finansiering i ytterligare ett år kunde jag förlänga avhandlingsdisputationen utan problem. Jag märkte att Bentzel blev lite ledsen eftersom han som emeritus inte skulle få äran att leda min disputation. 

Olof Palme i Uppsala

Olof Palme skulle hålla ett tal till studenterna på HMC. Mötet hade arrangerats av socialdemokratiska studenter i Uppsala och SSU och Palme skulle prata om internationell solidaritet, bistånd, nedrustning och fred och det var planerat tidigt på kvällen.  

Det var sent i november, kallt och snöigt ute och av det jag fick veta efteråt, åkte Palme tåg med bland andra Anna Lindh och några till från Stockholm och gick till fots från stationen till HMC. Jag och Fotis, en grek som studerade datavetenskap och också brukade läsa i biblioteket till sent på kvällen, satt i kafeterian och planerade att gå till hörsalen för att lyssna på honom. Bredvid oss satt några svenska socialdemokratiska studenter som också väntade på Palme.

Efter en stund kom Palme med sällskapet, insnöad, utan några vakter. Kafeterian låg precis utanför aulan Palme skulle hålla sitt tal. Han lämnade sin kappa och väska på en stol och frågade hur många som ville ha kaffe. Sedan gick han förbi vårt bord, hälsade vänligt på oss och ställde sig i kö för att köpa kaffe till alla! Så länge jag lever kommer jag alltid att minnas den här scenen. Jag var mållös.

Fotis däremot, som hade kommit till Sverige med sina föräldrar när han var ganska ung, var mer sansad. Han sa det på grekiska att endast en svensk statsminister gör så. Tyvärr fanns det inga mobiltelefoner för att filma detta historiska ögonblick. Palme tog ett tiotal kaffekoppar och några smörgåsar på sina två brickor, betalade och började servera alla studenter som hade beställt. Då hördes ”tack Olof” av de bortskämda studenterna som serverades av själva statsministern och började de småprata med varandra.

För ett ögonblick tänkte jag gå till honom och presentera mig, men jag vågade inte, jag bara tittade på honom när han pratade och skrattade med alla studenter där. Samtidigt tänkte jag på gymnasiets geografibok, som skrev att om man har tur kan man träffa den svenske kungen på gatan, eller ministrar i mataffären. Jag trodde inte riktigt på det då, förrän jag själv upplevde att det faktiskt är sant i Sverige.

Talet var varmt och känslosamt och hela hörsalen fångades av hans djupa engagemang för rättvisa, fred och solidaritet. Jag minns att när en afrikansk student ställde en fråga på engelska, för han kände sig ensam och isolerad i Sverige och frågade om han hade något råd att ge, blev Palme lite ledsen. Han svarade honom förstås på engelska och uppmanade Uppsalas studentkår och naturligtvis de socialdemokratiska studenterna, att hjälpa till med allt de kunde för att bryta isoleringen av utländska studenter. Han skämtade och sa att om de inte har resurser till sådan verksamhet borde de söka finansiering från departementen eller SIDA så skulle han se till att de fick pengar till det!

Seminariet avslutades ganska sent och Palme ville promenera tillbaka till stationen. Men det blev inte riktigt så, det kom en taxi och körde honom dit eftersom han skulle missa tåget och nästa tåg skulle gå vid midnatt.

Refaat El-Sayed i Uppsala

Ett par veckor senare inträffade en annan intressant händelse, exakt på samma plats. Det var Uppsala ekonomförening som hade bjudit in den karismatiske entreprenören Refaat El-Sayed för att berätta om sin Fermenta. Fermenta hade blivit en raket på börsen i Stockholm på några år och ett par arbetare åkte faktiskt med sin Rolls-Royce till fabriken i Strängnäs. Hela Sverige pratade om Fermenta och bolagets aktiekurs låg då i topp. Refaat, som själv hade studerat i Uppsala, tackade förstås ja till inbjudan och kom dit med hela styrelsen sittande i första bänken.

Hörsalen var fullsatt och hade lika många åhörare som när Palme var där. Refaat, som just blivit Årets svensk, kom in med sina sportiga manchesterbyxor och den röda polotröjan och publiken började applådera. Han hade med sig några overheadbilder som han ville visa i en av de två överliggande overheadapparaterna som fanns nära tavlorna. Föreningens ordförande satt bakom en av apparaterna, fick en bild från Refaat, tände lampan och visade den. Men det var väldigt suddigt. Hon försökte justera ljuset men det var omöjligt. Hon flyttade över till nästa apparat, men samma problem fanns där också. Man kunde knappt se några siffror från balansräkningen som Refaat ville visa. Då vände han sig till henne och sa: ”Är Uppsala universitet så fattigt nuförtiden och inte har råd att köpa några bra apparater? Köp 100 stycken och skicka räkningen till Fermenta! Det är det minsta jag kan göra för universitetet som gjorde mig till biokemidoktor”. Hörsalen exploderade av jubel, skratt och applåder!

Sedan skrev han några siffror på tavlan, någonting han inte hade gjort sedan universitetsstudier, sa han. Han svarade med glädje på alla frågor han fick och även skojade om Fermentas kurs som skulle fortsätta uppåt och uppmanade alla som inte hade köpt aktierna att göra det och slippa ta studielån i fortsättningen.