2. Lära sig svenska: 1974-1976
Universitetslivet började under september 1974. Demokratin hade just kommit tillbaka och studenterna som inte kunde protestera som alla andra europeiska studenter under 1968, fick sin chans att göra det. Och det blev för mycket, främst av de lite äldre studenterna. Vi hade knappast några riktiga kurser utan avbrott, eftersom allt präglades av vardagliga studentprotester, strejker, studenträttegångar mot professorer som hade samarbetat med diktaturen och slagsmål med polisen.
Parallellt med mina studier läste jag även franska i Franska Institutet i Aten eftersom min pappa ville att jag skulle fortsätta med mina studier i Frankrike. För att klara av allt detta, var jag tyvärr tvungen att ge upp fotbollen. Men varje söndag satt jag på läktarna och följde antingen Olympiakos hemmamatcher, eller det sympatiska Panionios i Nea Smyrni där jag bodde.
Sverigekänslorna fanns förstås kvar. Jag hade lite brevkontakt med min gode vän Nikos som hade flyttat till Stockholm, men ingenting mer. Jag följde återigen Åtvidabergs matcher i Europa, men endast via sporttidningar. Igen blev jag imponerad av att laget lyckades komma fram till kvartsfinal där de förlorade mot Barcelona.
Sverige vecka i biografen
Första året på Handelshögskolan gick ganska bra. Under höstterminen 1975 började jag läsa på andra året med inriktning Nationalekonomi, eftersom den var intressantare jämfört med Företagsekonomi. Där valde jag bland annat en av tre frivilliga kurser, “Ekonomiska System”. Läraren, som hade varit i universitetet i Oslo, var mycket lyrisk om den skandinaviska modellens överlägsenhet jämfört med kapitalismen och socialismen. Men att hävda detta under en tid där många studenter var starka vänsteranhängare, gick knappast hem. För mig å andra sidan, som hade haft ett visst embryo om Sverige sedan flera år tidigare, var det underbart att höra.
Efter demokratins återkomst i Grekland, släppte Sverige sina “kulturella” sanktioner som hade införts under diktaturen och nu kunde man exempelvis se på svenska filmer. Under hösten 1975, visades bland annat en del svenska filmer i en biograf i Aten, som låg ganska nära Handelshögskolan. Det var två filmer av Ingemar Bergman, “Tystnaden” och ”Viskningar och Rop”, två av Vilgot Sjöman, ”Nyfiken gul” samt ” Nyfiken Blå”, och Bo Widerbergs ”Ådalen 31”. Recensenterna talade förstås om Bergmans stora mästerverk och Sjömans politiskt provokativa verk.
Jag höll med efter jag hade sett de första fyra filmerna. Samtidigt tyckte jag att Bergmans filmer var “för tunga” och blev faktiskt ganska trött och lite besviken, någonting jag inte vågade berätta om för mina vänner. Jag ville helt enkelt slippa deras kritik att jag inte var kapabel att förstå dessa mästerverk.
Dagen innan de visade “Ådalen 31” läste jag en recension i en tidning i hobbyrummet på Handelshögskolan där vi bland annat satt och spelade schack, om just denna film. Recensenten berättade om den sanna och gripande historien, om den svenska arbetarklassen, samt om vad filmen betydde för Sveriges politiska utveckling som följde efter “Ådalen 31”. Han avslutade sin recension med att uppmana folk att gå och titta på den. Jag var både trött och pank av de andra filmerna. Men, jag bestämde mig till sist att gå på bio och bad om lite pengar av min mamma.
Filmen var underbar! Det var inte bara den sanna berättelsen om skotten mot strejkade demonstranter, utan även den stora kontrasten mellan den sköna naturen och fattigdomen. Det var många scener som fastnade hos mig, som exempelvis när strejkbrytaren plåstrades om hemma hos strejkande pappan. Och det var oerhört rörande när mamman som tvättade ute på gården informerades av den äldste sonen som kom springandes, om att de sköt pappan till döds. Förmodligen är denna film skälet till att jag flyttade till Sverige.
Det var ganska kallt och mörkt när jag lämnade biografen och jag bestämde mig att gå hem, ett avstånd på minst en mil. Tusen tankar gick i mitt huvud under den långa promenaden. Ljudet från fabriksskorstenar i filmen ekade länge i mitt huvud. När jag kom hem frågade min mamma mig om någonting hade hänt, eftersom jag såg ganska konstig ut. Jag lugnade henne och gick och la mig. Jag sov inte så mycket denna natt och tänkte bara på filmen. Dagen efter åkte jag direkt till svenska ambassaden istället för Handelshögskolan.
Besök på svenska ambassaden i Aten
På den tiden behövde man inte boka tid med ambassaden. Yttre dörren på bottenvåning var dock låst och jag ringde för att komma in. De frågade vad jag ville och jag var tvungen att ljuga för att släppa in mig. Jag sa att jag var student och gjorde ett arbete om den svenska modellen och ville ha lite information om Sverige.
De öppnade och jag gick upp till andra våningen. Sedan pratade jag med sekreteraren på grekiska. Hon var ganska vänlig och villig med att svara på mina frågor. Det var hon som visade mig på kartan var Åtvidaberg ligger. Jag fick en del material på engelska, utgiven mest av Svenska Institutet. Jag frågade henne om det fanns någon möjlighet i Aten att lära sig svenska. Hon svarade att året innan öppnades den Svenska Skolföreningen i Aten som bland annat undervisade svenska, men endast för barn vars föräldrar arbetade i Grekland och hade svenska som modersmål. Hon rekommenderade istället att jag skulle pröva med självundervisning, typ ljudkassetter från Linguaphone. Jag tackade för all hjälp jag fick och promenerade mot Linguaphonekontoret som låg i centrum, ett par kilometer bort.
När jag kom fram dit, berättade jag för sekreteraren vid receptionen att jag ville lära mig svenska. Jag minns hon skrattade ganska högt och frågade mig varför i hela friden ville jag lära mig svenska. Så länge hon hade arbetat där, hade ingen annan frågat om svenskkurs. Vidare sa hon att om jag kunde engelska var det lika bra, eftersom alla svenskar kunde ju engelska och inte behövde imponera på svenska tjejer när de skulle komma på semester till Grekland nästa sommar! Jag blev riktig irriterad, jag höjde rösten och sa till henne att jag var intresserad av att lära mig svenska och om hon inte ville hjälpa mig ville jag prata med hennes chef. Samtidigt visade jag alla papper jag hade just fått av svenska ambassaden och det var ambassaden som rekommenderade Linguaphone. Då förstod hon att jag menade allvar, bad om ursäkt och sa att de inte hade svenska i Aten, utan de borde beställa via huvudkontoret i London istället.
Linguaphonekurs i svenska
Det blev så och några veckor senare kom det dyra paketet som jag hämtade på postkontoret. Glädjen och spänningen när jag öppnade paketet var förmodligen högre jämfört med när jag, som barn, öppnade julklapparna. Där fanns fyra ljudkassetter med alla lektioner inspelande, en textbok, en liten grammatikbok samt ett litet svensk-grekiskt lexikon.
Försiktigt öppnade jag textboken och satte första bandet på bandspelaren. Från en mycket långsam och varm manlig röst hördes: “Lektion 1: Nu skall vi lära oss svenska. Jag heter herr Lind…” Jag försökte förgäves följa rösten genom att titta på textboken som var en halvsida lång. Nej, jag hängde inte med efter andra raden. Efter en stund blev en kort paus och sedan hördes “Lektion 2”, och då förstod jag att den första lektionen var avslutad.
Detta var ju andra gången jag hörde någon prata svenska. Första gången var på Ingemar Bergmans filmer och det var nästan omöjligt att höra tydligt Ingrid Thulins eller Harriet Anderssons röster. Då var jag koncentrerad på de starka scenerna och själva handlingen och inte brydde jag mig om språket. Det fanns ju undertexter på grekiska.
Jag vände bandet tillbaka och försökte hänga med. Det blev marginellt bättre eftersom jag bara kunde följa de två första meningarna: “Nu skall vi lära oss svenska. Jag heter herr Lind”. Sedan var det omöjligt, rösten gick så fort tyckte jag. Återigen, var jag tvungen att vrida bandet tillbaka och starta om från början. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade detta på varje lektion. En gång protesterade min syster, som ägde Grundig-bandspelaren. Hon var orolig att apparaten och även bandet skulle gå sönder om jag upprepade det så många gånger. Jag lugnade ner henne, eftersom Grundig var en utmärk tysk kvalitet och skulle klara det!
För att minimera slitage på bandspelaren och bandet, bestämde jag mig för att först titta på texten själv flera gånger, innan jag satte på bandet. Det tog faktiskt några veckor innan det började släppa lite.
På varje ny text hade jag minst femtio nya ord att lära mig. Alla nya ord brukade jag skriva ner på ett papper och läsa när jag åkte den timslånga bussresan till Handelshögskolan ifall jag hittade sittplats, eller när jag gick tidigt på fotbollsmatchen. Samtidigt började jag med de få grammatiska övningarna som fanns i varje text.
Jag visste inte då att boken var så pass gammaldags och trodde att uttryck som ”Vill damen ha en kopp kaffe?”, eller ”Vill ni vara snäll och ge mig tidningen?” var normala. Jag tänkte att svenskarna var precis som vi eller fransmännen och tyskar och använde pluralis, eller eleganta uttryck i tredje form för att visa respekt mot andra. Jag fick helt enkelt memorera dem och märkte att de var gammaldags uttryck när jag flyttade till Sverige.
Som jag nämnde tidigare, läste jag även franska samtidigt med mina universitetsstudier och hade inte så mycket tid med svenska. Jag bestämde mig istället att läsa svenska främst under helgerna. Det blev ofta bråk med min syster som arbetade och ville lyssna på musik under helgerna. Jag hade inte råd att köpa egen bandspelare, särskilt när jag betalade så mycket för kurspaketet. Det roliga är att även min mamma som lyssnade på bandet medan hon lagade mat i köket, märkte att svenskan har en viss rytmik och låter som när man sjunger. Men även min bror Giorgos lärde sig en mening ”Herr Lind har olika slags blommor” och fortfarande skojar han med mina barn på somrarna om hur han lärde sig det.
Min vän Nikos tipsade förresten om att Sveriges Radio Utlandsprogrammet sände svenska nyheter och reportage på svenska, och även på andra språk, sent på kvällarna, fast på kortvåg. Jag försökte förstås lyssna på det när jag hade tid och var hemma, för att träna språket.
Jag hade markerat frekvensen noga, men det var minst två-tre andra, arabiska stationer, som låg på samma frekvens och medförde brus och störningar. De svenska nyheterna på engelska som sändes en halvtimme innan, var betydligt lättare att höra. Förmodligen började de arabiska nyheterna att sända samtidigt som de svenska nyheterna. Ibland, beroende av väder som jag hade förstått, var det mindre störningar med svenska nyheter. I början förstod jag inte så mycket, men eftersom jag hade lyssnat nyheterna på engelska kunde jag hänga med lite. Jag minns dock alltid den vackra folkmusiken som programmet avslutade sina sändningar med.
Kungens bröllop
Alla vet att sommaren är väldigt varmt i Aten och folk tycker inte om att åka buss och trängas, oftast stående, med en massa andra passagerare. På väg hem från Handelshögskolan brukade jag först gå några kilometer till Syntagma torg och därefter tog jag den gröna bussen till Pireus. Busshållplatsen låg i hörnet av torget nära en kiosk. Alla kiosker i Aten sålde inte bara tobak och läsk eller glass, utan även dags- och veckotidningar som ofta hängde runtom kiosken för att locka konsumenterna.
Det var en tidig sommarkväll, bussen hade just kommit, men när jag passerade förbi kiosken, fastnade min blick på en grekisk veckotidning som visade en vacker bild av den svenska kungens bröllop. Jag stannade och köpte det dyra och glamorösa veckomagasinet. Direkt började jag bläddra bland de vackra bilderna mycket långsamt och beundrade inte bara Hennes Majestät och den eleganta drottningen, utan även de underbara bilderna över Stockholm. Jag missade förstås bussen men det gjorde inget. Jag tog nästa buss, satte mig och kollade igen på bilderna.
En äldre elegant dam satt bredvid mig och började också titta på bilderna. Hon visste att kung Carl-Gustaf hade gift sig och undrade om alla de vackra bilderna handlade om bröllopet. Sedan började hon prata lite om monarkin som hon visste en hel del om. Hon informerade mig att den grekiska drottningen Anne Marie som var drottning Margrethes lillasyster, var faktiskt kusin till Carl-Gustaf. Hon visste att både Anne Marie och kung Konstantin var med på bröllopet, och letade efter dem bland de ca tio bilderna som fanns. Sedan frågade hon mig hur i hela friden, jag, en ugn pojke som studerade på universitetet köpte en glamorös damtidning som handlade om den svenska kungens bröllop. Jag smålog mot henne och inte visste vad jag skulle svara. Då brast hon i glädje att förmodligen var jag kryptorojalist, precis som hon! Sedan blev hon tyst och strax innan hon skulle kliva av, sa hon att det var dumt att vi i Grekland röstade bort monarkin och missade sådana glamorösa ceremonier.
Själv skulle jag kliva av några busshållplatser efter och undrade hur jag missade kungens bröllop som hade hänt ett par veckor tidigare. De grekiska medierna ignorerade förstås detta eftersom det var ett mycket känsligt ämne, efter att vi röstade bort monarkin i december 1974. Men, damen visste om bröllopet och inte jag som var så engagerad om Sverige! Förmodligen lyssnade jag inte på Sveriges Radio under denna period eftersom juni är en månad full av tentamen på universiteten i Grekland.
När jag kom hem satt min mamma som vanligt framför TV och tittade på någon serie. Så fort jag visade bilderna till henne, lämnade hon TV och började suga upp alla, en efter en. Mamma var nämligen en hängiven rojalist och röstade förstås för monarkin. Hon fastnade naturligtvis för drottningens eleganta bröllopsklänning och diadem, kortegbilden, samt på alla drottningars och prinsessors färgstarka klänningar. Hon var riktig nöjd och det var faktiskt första gången hon inte var emot att jag skulle flytta till Sverige och leva i ett fredligt land som styrdes av monarkin.
Några dagar senare satt jag på en kafeteria tillsammans med några kompisar och beundrade den unga Björn Borg som vann sin första titel i Wimbledon. Då var jag inte ensam som jublade när Björn krossade Ilie Nastase, utan hela kafeterian! Det var en fantastisk prestation som till och med var bättre än jag hade förväntat mig. Resten av sommaren tillbringade jag i Amfilochia med familjen och kompisarna och ofta med svensk-grekiska lexikon vid stranden.
Den svenska dunjackan
Under julen kom min vän Nikos från Stockholm. Jag hade skrivit till honom och bad om att köpa en dunjacka åt mig, gärna i blå och gul. Tillsammans med vår gemensamma vän Tassos, besökte vi honom hos hans mammas lägenhet i Aten. Jag blev förstås mycket glad över det. Vi hade inte setts på två år. Han fick berätta fritt om allt han ville om livet i Sverige. Jag lyssnade som när en liten pojke lyssnar när en vuxen berättar spännande historier.
Han visade mig dunjackan. Den var bättre än vad jag hade förväntat mig och betalade med stor glädje det dyra priset. Färgen var klarblå med långa gula band längs ärmarna. Ingen annan hade en liknande jacka i hela Aten! Alla jag kände frågade faktiskt var jag köpte den. Och jag hade den på mig varje dag fram till våren.
När vårterminen började efter jullovet, märkte jag att min jacka fångade många blickar, ute på gatorna i Aten, eller på bussen. Man rökte fortfarande i bussarna då och jag var jätterädd för att den kunde brännas av någon cigarett. Jag hade den förstås även när jag gick på matcherna i Pireus. Ibland blev det lite bråk med andra Olympiakos fotbollsfans som satt nära mig, eftersom färgen stod i kontrast till den enorma röd-vita våg som dominerade hela klacken där. Det var tur att huvudrivalers färger inte var blåa! När Olympiakos mötte andra lag med blåa färger var jag tvungen att ha tjocka och breda röd-vita halsband runt om för att den blåa färgen inte skulle synas.
Nikos nämnde också att SR förlag hade publicerat en del svenska böcker för utlänningar. Allt detta var förstås goda nyheter. Jag skrev ett brev till SR och berättade att jag lyssnade på deras program, att jag började lära mig svenska själv och undrade om jag kunde få någon annan bok på lätt svenska från dem. Jag blev mycket glad när jag fick två små böcker, några veckor senare. Fortfarande står bägge böckerna i min hylla.
